Okej, så Roger Federer vann alltså sin öppningsmatch mot Janko Tipsarevic busenkelt: 6-3, 6-1. Det hela var över på drygt en timme – och Federer bärgade i och med det sin 40:e seger i World Tour Finals-sammanhang.

Helt planenligt, alltså.

I morgon bjuds vi på en av veckans höjdpunkter när Novak Djokovic och Andy Murray ställs mot varandra, men redan i kväll bjuds vi på en högintressant match – den mellan Juan Martín del Potro och David Ferrer.

Jag hoppas verkligen att Ferrer inte är sliten efter Paris Masters. En formstark och fräsch Ferrer brukar nämligen i regel inte ha så överdrivet stora problem för den argentinske jätten (5-2 i inbördes möten).

Vid sidan av de sju titlarna är hans solklara segrar över del Potro (6-3, 6-3 i Miami och 6-3, 6-2, 6-3 i Wimbledon) det tydligaste kvittot på spanjorens fantastiska säsong i år.

Världsnian har dock fått några fler dagar för vila i och med hans tidiga uttåg i Paris, vilket så klart kan ge ett visst övertag.

Hoppas hur som helst på ett riktigt hett möte och en välspelad match. Är faktiskt benägen att hålla Ferrer som knapp favorit. Spelar han i närheten av så bra som han gjort under stora delar av 2012 kommer han tveklöst att göra livet riktigt surt för del Potro.

Att tippa utgången av årets World Tour Finals känns faktiskt svårare i år än många andra år – särskilt i jämförelse med 2011, då både världsettan Novak Djokovic och världstvåan Rafael Nadal var smärtsamt omotiverade och loja.

I år känns det som att precis alla i startfältet går in i turneringen med maximal motivation och kampvilja.

Tänker låta bli att tippa en vinnare så här på förhand, det kan vi ägna oss åt sen när gruppspelsfasen är avklarad och vi fått se i vilken form respektive spelare är.

Låt oss i stället titta på förutsättningarna:

Grupp A: Novak Djokovic, Andy Murray, Tomás Berdych, Jo-Wilfried Tsonga.
Grupp B: Roger Federer, David Ferrer, Juan Martín del Potro, Janko Tipsarevic.

En riktigt stark grupp (A) och en lite svagare (B). På förhand känns det som att en utvilad Roger Federer under precis alla omständigheter helt enkelt bara ska säkra en semifinalplats. Största hotet är förmodligen del Potro, men jag tror inte att argentinaren rår på racketkonstnären i 02 Arena.

David Ferrer är förhoppningsvis vid riktigt gott mod efter karriärens första Masters-titel, och kan eventuellt snuva del Potro på en semifinalplats. Tipsarevic? Nej, jag tror inte alls på honom, och efter det pinsamma uppträdandet i semifinalen mot Jerzy Janowicz i Paris Masters hoppas jag att han inte lyckas ställa till med några skrällar.

Det riktigt intressanta med grupp A är att sannolikheten för att både Djokovic och Andy Murray går till semifinal inte är så hög som man kan tro. Eftersom endast en kan vinna mötet mellan de båda så måste de nämligen i princip gå segrande ur sina andra två fältslag. Både Berdych och Tsonga ska alltså inkassera minst två förluster vardera, medan Djokovic/Murray plockar tre respektive två segrar var.

Någon som är expert på sannolikhetsteori? Det är lite för sent på kvällen för att jag ska orka grotta ner mig i matematiska axiom, men min gissning är att chansen/risken är rätt så stor för att antingen Djokovic eller Murray ska åka på en svidande förlust mot Berdych eller Tsonga.

Murray sviktade faktiskt mot Berdych i dag, men gick till slut segrande ur sin öppningsmatch (3-6, 6-3, 6-4). Tsonga pressade Djokovic, som dock vann i raka set (7-6, 6-3).

Härlig start för gruppfavoriterna, alltså – men det skulle inte förvåna mig det allra minsta om Tsonga skulle fixa en seger mot Murray eller Berdych en mot Djokovic. Ska dock inte sticka under stol med att jag helst ser både serben och skotten i semifinal.

Och finalen? Djokovic eller Murray mot Federer. Det vore så klart drömfinalen.

Först en liten brasklapp: vid den här tiden på året, när alla Grand Slams är överstökade och endast ett fåtal intressanta turneringar återstår, faller det sig naturligt att se fram emot säsongens grädde på moset, World Tour Finals, försöka förutspå vilka som ta sig dit och framför allt spekulera i vem som avslutar året som världsetta.

Lite tjatigt kan tyckas, men icke desto mindre fascinerande. Att avsluta året på den absoluta toppen av världsrankningen är laddat med oerhört mycket prestige.

Jag har redan skrivit om Novak Djokovics och Andy Murrays strävan efter att (för Djokovics del återigen) bli världsetta.

Nu har turen kommit till Roger Federer. Efter minisemestern direkt efter US Open har den nuvarande världsettan kommit tillbaka från ritbordet, där han fnulat på vad som är viktigast för honom under resten av året.

Att nå drömgränsen 300 veckor totalt som världsetta står uppenbarligen högt upp på priolistan, eftersom han valt att ställa upp i Shanghai Masters (ska i och med detta väldigt mycket till för att han ska snubbla på mållinjen, trots att även Djokovic finns med i startfältet) – men att sluta året på topp är även det ett delmål.

– Jag hoppas att jag är världsetta vid slutet av året. För mig handlar det om att göra mitt allra bästa här i Shanghai och fortsätta därifrån. Om precis allt hade handlat om att vara världsetta [vid årets slut] så hade jag med största säkerhet åkt till Tokyo eller Peking, säger Federer.

Och fortsätter:

– Jag nådde mitt mål i somras, att bli världsetta igen. Det var målet för mig, att komma tillbaka dit och vinna en Grand Slam, särskilt Wimbledon. Jag känner mig väldigt tillfreds och är glad. Jag måste alltid titta tolv månader framåt också, säkerställa att jag håller mig fri från skador och hungrig efter mer. Om det funkar så är det fantastiskt, och om det inte gör det finns det någon som spelar bättre. Jag är här nu, så jag ska göra mitt bästa och så får vi se hur det går.

Ett delmål, alltså – inte ett huvudmål. Förmodligen har det med de drygt 1,500 poängen Djokovic leder med på säsongsrankningen efter sin seger i China Open (slog Jo-Wilfried Tsonga i finalen i dag: 7-6, 6-2).

För övrigt Djokovics fjärde titel i år. Väntad seger, särskilt med tanke på den enkla lottningen i turneringen.

Så, vad kan vi utröna av Federers uttalande? Ger det oss de sista bitarna till pusslet?

Både ja och nej. Spontant får man lätt för sig att Federer insett att Djokovics ledning är för stor och att han således gett upp racet.

Det är så klart helt fel.

Även om Federers chanser kan tyckas små, dels givet Djokovics ledning och att schweizaren själv uttryckt känslor av utbrändhet, döljer sig en stark drivkraft och en smart taktik i hans uttalande: drivkraften att avsluta en säsong som världsetta för sjätte gången i karriären (och på så vis tangera Pete Sampras rekord) och taktiken att utse sig själv till underdog.

Kastar vi dessutom in ytterligare en ingrediens, att han i Shanghai eller Paris Masters har chansen att bli ensam om rekordet i antalet Masters-titlar (22, och då samtidigt tangera Ivan Lendls gamla rekord, med skillnaden att turneringarna på den tiden gick under namnet Grand Prix Championship Series), och plötsligt har vi en riktigt intressant soppa till höstsäsong.

Federer har en tendens att bjuda på riktigt starka säsongsavslutningar, och efter alla finalförluster och missade mål är Djokovic mer taggad än någonsin att spela tennis efter september månad.

Även om jag tror att Djokovic tar tillbaka sin kungakrona före årets slut och med stor sannolikhet får med sig en Masters på vägen vore det dumt att räkna ut Federer i denna Clash of Kings.

* * *

Och så var det det där med China Open-finalen, ja. Första set mellan Djokovic och Tsonga var rätt så underhållande, men världssjuans ibland komplett idiotiska beslut i första sets tiebreak blev helt matchavgörande. Drev på och gasade som en dåre i helt fel lägen. Riktigt dålig tajming där.

Och han hämtade sig aldrig efter det där. Tsonga, som normalt brukar prestera som allra bäst när han sätts under stor press, vek ner sig totalt och fick ingenting att stämma i andra set.

7-6(4), 6-2, Djokovics 14:e seger i turneringen och säsongens fjärde titel kändes som sagt fullt logisk. Styrkebesked inför Shanghai? Nja. Alltid ett styrkebesked i sig att bärga en titel, men det relativt svaga motståndet ger egentligen inte en så tydlig bild av hans chanser i årets näst sista Master.

* * *

På damsidan slog Victoria Azarenka rivalen Maria Sjarapova i raka set: 6-3, 6-1 på drygt en och en halv timme.

– Jag gjorde de rätta sakerna, lät inte Maria spela det spel hon gillar, att alltid ha kontrollen och dominera. Det var självklart inte möjligt för mig att göra det i varenda poäng, men större delen av matchen försökte jag hålla samma rytm, och när jag hade chansen försökte jag kliva på och ta kontrollen själv. Jag försökte ta den möjligheten och jobba framåt, säger Azarenka efter segern.

– Att vinna i China Open är en dröm för mig, för jag har aldrig lyckats göra så bra ifrån mig här. Så att övervinna det och vinna en så stor titel i slutet av året är helt otroligt. Jag är väldigt glad över att jag kom hit och triumferade.

I dag drar China Open i Peking i gång, en 500-turnering där Novak Djokovic är toppseedad – och som världstvåan ämnar vinna för att nå sitt mål: att återta tronen från Roger Federer före årets slut.

– Det är ett av målen. Självklart vill jag bli världsetta igen. Det är en ambition. Det är möjligt i slutet av året. Jag försöker fokusera på varje enskild turnering och se hur det går, säger Djokovic inför turneringen.

De högst rankade hoten mot Djokovic i Peking är världsfemman David Ferrer och världssjuan Jo-Wilfried Tsonga. 13- respektive 14-rankade Marin Cilic och Richard Gasquet är seedade fyra och femma.

Övriga topp 10-spelare som valt att spela den här turneringsveckan återfinns i Tokyo, där 500-turneringen Japan Open arrangeras. Här är världstrean Andy Murray toppseedad, följd av världssexan Tomás Berdych, världsnian Janko Tipsarevic och världstia Juan Mónaco. Världsettan Roger Federer och världsåttan Juan Martín del Potro har valt att vila, medan världsfyran Rafael Nadal är skadad.

Djokovic har chansen att ta tillbaka positionen som världsetta redan om två veckor – vilket skulle innebära att Federer missar milstolpen 300 veckor totalt som världsetta med en enda vecka (har i skrivande stund varit världsetta i totalt 298 veckor).

Det förutsätter dock att Djokovic vinner i Peking och Shanghai Masters nästa vecka, samtidigt som Federer står över Shanghai. Trots att arrangören redan i slutet av augusti meddelade att schweizaren är klar för turneringen är det fortfarande inte till hundra procent säkert att han ställer upp. Hans uttalande efter US Open har satt i gång spekulationerna, och fansen väntar fortfarande på att han ska lämna besked personligen via sin hemsida eller Facebook-page.

Om Federer ställer upp i Shanghai Masters kommer han med största sannolikhet att passera den magiska gränsen 300 veckor som världsetta, och då öppnas inte nästa fönster för Djokovic att gå om förrän tidigast efter Paris Masters i slutet av oktober, men mer troligt är i så fall att han tar över tronen efter World Tour Masters i november – om han nu lyckas peta ner Federer över huvud taget, vill säga.

Det stora frågetecknet är fortfarande vilka höstturneringar Federer, som känt sig sliten efter US Open, väljer att stå över. 500-turneringen i hemstaden Basel är nog den enda turnering vi med säkerhet kan säga att han kommer att ställa upp i, om han nu inte skulle bli skadad. Hur han gör med Shanghai är högst oklart, och Paris Masters spelas veckan före World Tour Masters – som Federer med största sannolikhet inte kommer att välja bort.

Det bör noteras att Federer har väldigt mycket poäng att försvara under hösten, till skillnad från Djokovic. Serben ligger dessutom 990 poäng före Federer på säsongsrankningen och har chansen att dryga ut den ledningen till 1,490 poäng i Peking. Mycket talar alltså för att båda uppnår två viktiga milstolpar under senhösten: Federer passerar gränsen 300 veckor som världsetta och Djokovic avslutar året på rankningens topp för andra året i rad.

Eller vad tror ni?

Den uppmärksamme har säkert noterat att det händer grejer i Tennisbloggen – ja, utöver själva nyhetsuppdateringen, alltså.

Från och med i dag kan vi erbjuda livescore från samtliga ATP- och WTA-turneringar, dessutom med aktuella odds! (Dock bara inför matchen.)

Livescore-blocket ser ni i högerspalten här intill. Hoppas ni gillar’t.

Enjoy!

– Jag är i stort behov av semester. Jag är skadad, trött och utmattad. Jag behöver ta en paus just nu, sen får vi se vad som händer därefter. Ingenting är bestämt för resten av året, även om det finns en plan. Jag måste gå tillbaka till ritbordet för att bestämma vad som verkligen är viktigt, vad som inte är viktigt och vad som är viktigast.

Det var de orden Roger Federer valde efter sin seger över Robin Haase (6-1, 6-4, 6-4) i går. En seger som innebar att världsettan än en gång räddat sitt Schweiz från att åka ur högsta divisionen i Davis Cup.

Finns det fog för oro efter det uttalandet? Vad menar han med ”se vad som händer” och ”vad som inte är viktigt och vad som är viktigast”? Syftar han på kommande Masters-turneringar? World Tour Finals? Eller kampen om att avsluta året som världsetta?

Det ska sägas att det här ändå inte kommer som någon överraskning. Det har varit en intensiv sommar för toppspelarna – för Federers del har den inneburit en Wimbledon-titel, en OS-final, en titel i Cincinnati, en US Open-kvartsfinal och tre Davis Cup-matcher (två singlar och en dubbel). Dessförinnan en final i Halle och semifinal i Franska öppna.

Men om Federer nu är skadad, trött och utmattad – vad ska han då rationalisera bort under hösten?

• China Open/Japan Open. 500-turneringar som drar i gång 1 oktober. Knappast troligt att Federer ställer upp i någon av dem.

• Shanghai Masters. En turnering han hoppat över två gånger (2009 och 2011). Var i final 2010 men föll mot Andy Murray. Drar i gång i början av oktober, så oddsen för att Federer står över den är inte skyhöga.

• Paris Masters. Federer är regerande mästare, men turneringen spelas veckan före World Tour Finals.

Vad är mest sannolikt att Federer skippar? De två 500-turneringarna kan vi nog räkna bort direkt. Känner han sig skadad, trött och utmattad nu lär han inte vara så överdrivet mycket piggare och mer taggad om två veckor. Då är sannolikheten mycket högre att han hoppar över den tävlingsveckan och ställer upp i Shanghai Masters, för att sedan vila under Paris Masters.

500-turneringen i Basel veckan före Paris finns det inte en chans i världen att han hoppar över, och jag har väldigt svårt att se honom frivilligt missa slutspelen i London, där han genom åren rönt så stora framgångar (mästare 2003, 2004, 2006, 2007, 2010 och 2011).

250-turneringarna däremellan kan vi därför stryka helt och hållet även dem.

Detta innebär, som ni säkert redan räknat ut, att Federer kommer att få det svårt att försvara sina poäng från förra hösten. Hur påverkar det hans inställning till World Tour Finals?

Inte alls, tror jag. Möjligen är det så att han efter den tuffa sommaren insett att det blir väldigt svårt för honom att behålla platsen som världsetta, eftersom Novak Djokovic ligger 1,000 poäng före honom på säsongsrankningen.

Men det kan faktiskt fungera som en effektiv tändvätska för schweizaren.

Kan han inte avsluta det här fantastiska året på toppen av världsrankningen kan jag ge mig f-n på att han vill sätta punkt för den som slutspelets obestridliga mästare.

För andra året i rad är Novak Djokovic den spelare på ATP-touren som har flest segrar på hardcourt med 35-4 i matchfacit efter årets sista Grand Slam-turnering US Open.

Förra året var han snudd på perfekt med 40-1 (97,5 procent). Trots att han, föga förvånande, inte kunnat upprepa sin magiska bedrift från 2011 har han vunnit nästan 90 procent av sina matcher på hardcourt (89,7).

Roger Federer har visserligen inte lika många segrar som världstvåan, men har högst vinstprocent. Schweizaren har 31-3 i matchfacit, vilket ger 91,1 procent.

Djokovic samlade ihop flest segrar under den nordamerikanska sommarsäsongen och vann således US Open Series med 15-2 i matchfacit (förlusterna kom mot Federer i Cincinnati och Andy Murray i US Open).

Världstvåan menar att han ”fokuserar på kvalitet framför kvantitet” vad gäller träning när det är dags för byte av underlag.

– Att vinna matcher kan ge nödvändigt självförtroende, så man känner att man är nöjd med sig själv både på och utanför banan. Sedan, när man samlar på sig erfarenhet, lär man sig att leva med pressen och hitta sätt att prestera på topp i de största turneringarna, säger han.

Nye världstrean Andy Murray hyllar sin finalmotståndare i US Open:

– Hardcourts är tveklöst det mest krävande underlaget. Novak har tagit spelet, särskilt på hardcourt, till en ny nivå, säger han.

Skotten har 21-2 i matchfacit sedan inledningen av Wimbledon (förlust mot Federer i finalen där, och förlust mot Jeremy Chardy i Cincinnati; lämnade walkover mot Milos Raonic i Toronto, vilket inte räknas som förlust i statistiken) och har 6-1 mot topp 10-motståndare under den perioden.

På hardcourt har Murray 26-5 (83,8 procent) i matchfacit hittills i år.

Skottens coach, åttafaldiga Grand Slam-vinnaren Ivan Lendl, har varit en starkt bidragande orsak till Murrays succésäsong.

– Jag tycker att jag har blivit bättre sedan jag började jobba med honom. Jag tycker jag att jag spelar bättre tennis och har bättre förståelse för hur jag ska spela de avgörande poängen i det viktigaste matcherna. Jag har också lärt mig hur jag ska bete mig utanför banan, hur jag ska hushålla med energin och gå in i matcherna med rätt mentala inställning och attityd, sa han under US Open.

Utanför topptrion är det faktiskt en framtida stjärna som toppar hardcourtsäsongen – 21-årige Milos Raonic. Kanadensaren har 24-6 (80 procent) i matchfacit på underlaget i år.

– Jag känner att jag har förmågan att vara farligare än de flesta spelare när jag har bra träff, speciellt i serven. Jag utvecklas hela tiden. Jag jobbar med mitt nätspel. Jag vet att om jag ska kunna klättra på rankningen och utvecklas som spelare, som tävlingsmänniska, så måste jag fortsätta förbättra den delen av spelet, säger Raonic som har vunnit 93 procent av sina servegame på hardcourt det här året.

US Open-kvartsfinalisterna Tomás Berdych, Juan Martín del Potro och Janko Tipsarevic samt världstian John Isner – som slåss om de sista platserna i World Tour Finals senare i år – har förbättrat sin statistik på hardcourt. Berdych och del Potro har 28-9 (75,6 procent) i matchfacit, Isner 25-9 (73,5) och Tipsarevic 22-9 (70,9).

Robert Lindstedt och Horia Tecau bärgade karriärens första Masters-titel efter finalseger över fjärdeseedade Mahesh Bhupathi and Rohan Bopanna 6-4, 6-4 (och dessförinnan en imponerade semifinalvinst över bröderna Bryan) i Cincinnati.

Förutom ära, prispengar och revansch för finalförlusten i Wimbledon säkrar också Lindstedt/Tecau i och med segern redan nu en plats i ATP World Tour Finals i november.

– Att kvalificera sig så här tidigt i säsongen är nytt för oss båda. Det känns underbart. Det är ett kvitto på hur fantastisk vår säsong varit. Det positiva är att vi får tid på oss att förbereda oss och vila inför den turneringen. Det är en fantatiskt känsla, säger Lindstedt efter segern.

Riktigt roligt, förstås – och ett ljus i det svenska tennismörkret på herrsidan.

* * *

Angelique Kerber orkade inte riktigt ända fram i Cincinnati, utan föll i tre set mot Li Na: 1-6, 6-3, 6-1.

Li Nas första titel i år – och första titel någonsin i Nordamerika. Världsnian har tidigare förlorat tre finaler i år (Sydney mot Victoria Azarenka, Rom mot Maria Sjarapova, Montreal mot Petra Kvitová).

Lite härlig nostalgi från de senaste tre årens ATP World Tour Finals. Själv tycker jag att Roger Federers konsttrick mot Juan Martin Del Potro i gruppspelet 2009 och David Ferrers osannolika försvar mot Federer i förra årets semifinal är höjdpunkterna. Just nu leder dock den fenomenala bollduellen mellan Federer och Rafael Nadal från finalen 2010 i omröstningen.

Vilken poäng tycker du är snyggast? Kolla in klippet och avgör själv!