Vi har nästan kommit halvvägs in i säsongens första tävlingsvecka, så låt oss summera vad som hänt (och händer) hittills:

* * *

Sverigeettan Sofia Arvidsson svarade för årets första riktiga skräll när hon slog ut världsnian Samantha Stosur i raka set i Brisbane: 7-6(4), 7-5. 41-rankade Arvidssons sjunde seger över en topp 10-spelare.

– Jag var bara exalterad över att få spela kvällsmatchen mot Sam på den här banan. Min första dag här tränade jag inne på arenan och sa ”oj, hoppas jag får spela en match här”. Så det var trevligt, säger ödmjuka Arvidsson efter skrällsegern.

Det tog tyvärr stopp i nästa omgång, mot stjärnskottet Sloane Stephens. 38-rankade 19-åringen vann övertygande: 6-3, 6-4.

– Jag tog en riktigt lång paus efter US Open, för att få ordning på min kropp. Jag hade problem med magmusklerna. Dagen före jag skulle spela mot (Ana) Ivanovic, eller kanske dagen efter det, så började muskeln blöda och svullna upp. Min mage buktade ute på banan och det såg hemskt ut. Jag kunde inte serva, kunde inte göra någonting. Jag gjorde bra ifrån mig som kämpade mig igenom det så gott jag kunde, säger hon.

– Jag blev äntligen frisk igen ungefär sju veckor efter US Open. Ingen fysisk aktivitet alls. Jag bara njöt av mitt liv, gjorde ungdomsgrejer, hoppades att jag skulle bli bättre och kunna komma hit och spela bra. Jag har spelat två riktigt bra matcher hittills, så förhoppningsvis kan jag fortsätta jobba på.

I kvartsfinalen möter hon idolen och vännen Serena Williams – som har vunnit 14 raka och 33 av sina 34 senaste matcher.

– Jag älskar henne. Hon har självklart varit en stor influens under min tenniskarriär. Jag ser fram emot att möta henne, jag tror det blir kul. Men om man går ut på banan och tror att den andra personen är bättre så har man redan förlorat. Man måste tänka på vad man ska göra och fokusera på sig själv. Även om jag går ut och förlorar, bara bombar och inte vinner ett enda game, så har jag åtminstone gjort det rätta för mig. Det är inte en förlust, menar Stephens.

* * *

Även världsettan Victoria Azarenka och fjärdeseedade Angelique Kerber är klara för kvartsfinal, efter segrar över Sabine Lisicki (6-3, 6-3) respektive Monica Puig (3-6, 6-4, 7-6).

Puigs 6-2, 6-3-seger över wildcard-spelaren Olivia Rogowska var hennes första WTA-match i karriären.

– Jag kände inte till henne innan, men jag är övertygad om att hon är en framtidsspelare för hon slår bollen så djupt och så hårt, och rör sig bra. Jag är säker på att hon slår sig in på topp 50 snart, berömmer Kerber.

I kvartsfinalen möter Azarenka kvalspelaren Ksenia Pervak, som slog ut Caroline Wozniacki i första omgången. Kerber möter Anastasia Pavlysjenkova.

I den sista kvartsfinalen möts skadade Maria Sjarapovas ersättare Lesia Tsurenko och 32-rankade Daniela Hantuchová.

* * *

På herrarnas sida åkte framtidshoppen Martin Klizan, Andreij Kuznetsov, Steve Johnson och Ryan Harrison ut med huvudena före (Kuznetsov och Johnson redan i kvalomgången, Klizan och Harrison i huvudturneringens första omgång). Liten bummer, om man säger så.

David Goffin och Grigor Dimitrov levererade dock: Goffin slog ut hemmahoppet Matthew Ebden i raka set (6-2, 6-2) och Dimitrov kämpade ner Brian Baker (6-3, 7-6). Dimitrov möter mammutservaren Milos Raonic i åttondelsfinalen. En mycket mycket intressant match som inte bör missas. Ja, om man pallar att gå upp mitt i natten alltså. Matchen före börjar 11.30 lokal tid, det vill säga 02.30 svensk tid…

Goffin möter Jürgen Melzer i sin åttondel, och Lleyton Hewitt möter Denis Istomin (som slog ut Klizan). Även det sevärda matcher.

I övrigt har vi inte bjudits på några stora skrällar. Kei Nishikori, Alexandr Dolgopolov, Gilles Simon och Marcos Baghdatis är klara för kvartsfinal (Nishikori möter Dolgopolov, Simon möter Baghdatis).

Andy Murray spelar sin första match i turneringen någon gång under eftermiddagen i morgon, svensk tid. Möter 199-rankade kvalspelaren John Millman.

* * *

Även 73-rankade Johanna Larsson har öppnat säsongen starkt. Svensken är klar för kvartsfinal i Auckland efter segrar över 93-rankade Misaki Doi i första omgången (4-6, 6-3, 6-2) och 18-rankade Julia Görges i andra omgången (7-5, 6-7, 6-3).

Görges var upp ett break tidigt i tredje set men Larsson kämpade sig tillbaka, och efter ett gäng stenhårda och långa games lyckades hon stänga matchen mot den andraseedade sluggern efter drygt två och en halv timmes spel.

– Jag hade faktiskt aldrig vunnit en match under Australienturnén förut, så att gå till kvartsfinal betyder mycket för mig. Jag hade min strategi klar före matchen och jag tycker att jag höll mig till den genom hela matchen, slog några bra slag från baslinjen och slogs om varje poäng. Det känns väldigt speciellt, säger Larsson, som hade 0-6 i facit i WTA-matcher under den australiska säsongen inför mötet med Görges.

* * *

Gaël Monfils, som äntligen återvänt efter skadan som spolierade hans säsong (spelade inte en enda match efter förlusten mot Patrik Rosenholm i Stockholm Open, till exempel), ångar på i Doha. Slog 1,851(!)-rankade hemmaspelaren Mousa Shanan Zayed i raka set (6-0, 6-3) och besegrade därefter tredjeseedade Philipp Kohlschreiber i åttondelsfinalen: 6-4, 2-6, 6-4.

Otroligt kul att se Monfils in action igen. Segern över Kohlschreiber är ett tydligt kvitto på att han fortfarande håller enormt hög klass, de långa skadeuppehållen till trots.

Hoppas det här håller i sig. Vill verkligen se Monfils bli åtminstone delar av sitt forna jag igen under 2013.

* * *

David Ferrer hade oväntat svårt mot Dustin Brown i sin öppningsmatch men vann till slut i tre set: 5-7, 6-3, 6-2. Spelar i skrivande stund sin åttondelsfinal mot Tobias Kamke.

* * *

Richard Gasquet svarade för årets vändning när han kämpade ner 55-rankade slovenen Grega Zemlja – efter att ha legat under med 5-2 i avgörande set. Matchsiffrorna blev slutligen 6-7(7), 6-4, 7-6(3).

* * *

Andraseedade Janko Tipsarevic, Stanislas Wawrinka, Go Soeda och Aljaz Bedene är klara för kvartsfinal i Chennai. Tipsarevic slog Eduoard Roger-Vasselin med övertygande 6-2, 6-3 och 86-rankade Bedene slog ut 56-rankade (och sjätteseedade) Robin Haase i raka set: 7-5, 6-3.

* * *

Samtliga resultat:

 

Tennisspektaklet är i gång igen. Som vi har längtat!

Och vad passar väl dagen till ära bättre än att gå igenom herrarnas respektive damernas topp 10 och se vad de kan bjuda oss på under 2013?

Blir en härlig nyårspresent från Tennisbloggen.

HERRARNAS TOPP 10:

1. NOVAK DJOKOVIC
25 år, ATP-matchfacit 2012: 75-12 (6 titlar) 

2011 års gigant kom att regera även 2012. Inte fullt så överlägset, men de två Grand Slam-finalerna (Franska öppna och US Open) utöver titeln i Australiska öppna är det som skiljer honom från motståndartrion i Big Four (Rafael Nadal vann en av två finaler, likaså Andy Murray; Roger Federer vann sin enda final). För andra året i rad samlade han dessutom ihop flest segrar av alla på touren.

Superserben har återigen pekat ut Franska öppna som huvudprio, men det ligger betydligt närmare till hands att tro att han försvarar sin titel i Melbourne för andra året i rad (har vunnit 2008, 2011 och 2012). I Paris kan i värsta fall en fullt återhämtad Rafael Nadal återigen grusa hans planer på att inkassera en Career Grand Slam. Om inte är det svårt att se vem som ska kunna stå i vägen för honom. Juan Martín del Potro? Tomás Berdych? Jo-Wilfried Tsonga? De har mycket kvar att bevisa, och varken Federer eller Murray är helt bekväma på underlaget.

Han kommer förmodligen aldrig att dominera Wimbledon på samma sätt som han gjorde 2011, och där kommer troligen Murray och Federer tillsammans få bära favoritskapet. US Open kan dock mycket väl bli Djokovics turnering även den. Tre raka finaler, totalt fyra i karriären (2007, 2010, 2011, 2012), bevisar om något att han trivs på Flushing Meadows – och han lär vara gruvligt sugen på revansch efter nederlaget mot Murray.

Räknar kallt med att 2013 blir någonting mitt emellan 2011 och 2012 för Djokovic: sex-sju titlar totalt, varav en eller två Grand Slams. Avslutar året som världsetta för tredje säsongen i rad.

2. ROGER FEDERER
31 år, ATP-matchfacit 2012: 71-12 (6 titlar)

Meste mästaren svarade för en riktigt bra säsong och bärgade inte bara sin 17:e GS-buckla i karriären, utan nådde (och passerade) även den magiska 300-veckorsgränsen som världsetta. Finns inte mycket kvar för Federer att vinna, förutom OS som ligger tre och ett halvt år framåt i tiden efter nederlaget i London.

Schweizaren har dock visat att han fortfarande håller absoluta världsklass och kan fortsätta slåss om de allra största titlarna. Om Nadals skada är så allvarlig som vi fruktat är det Federer som har allra bäst chans att stoppa Djokovic från att slutföra en Career Grand Slam under 2013.

Annars tror jag att han prioriterar Wimbledon och US Open. Wimbledon är som bekant hans vardagsrum, och i US Open har han chansen att ensam hålla rekordet i totalt antal titlar under Open Era (har fem titlar, samma antal som Jimmy Connors och Pete Sampras).

Räknar med att en taggad Federer tillryggalägger ännu en stark säsong med tre till sex titlar totalt och åtminstone en Grand Slam-final. Avslutar året som världstrea- eller fyra.

3. ANDY MURRAY
25 år, ATP-matchfacit 2012: 56-16 (3 titlar)

Lyckades inte bara ta sig till final i Wimbledon, utan bärgade också OS-guldet inför en extatisk hemmapublik på samma arena – och fick äntligen lyfta sin första Grand Slam-buckla i karriären efter femsetsseger över rivalen Novak Djokovic i US Open.

Att han bara vann tre titlar totalt känns lite i lägsta laget med tanke på hur bra han faktiskt spelade, men det var tveklöst de fyra slamsen och OS som stod i fokus för britten. När han nu bevisat både för omvärlden och sig själv att han kan ta sig hela vägen och vinna de stora titlarna kommer han förhoppningsvis att spela betydligt mer avslappnat och med mycket större självförtroende under 2013.

Räknar kallt med att han når en eller två Grand Slam-finaler. Fullt möjligt att han fördubblar sin Grand Slam-skörd under året och klättrar ännu högre, poängmässigt, på rankningen. Borde vinna åtminstone en Master och det är inte alls osannolikt att han avslutar året som världstvåa bakom Djokovic.

4. RAFAEL NADAL
26 år, ATP-matchfacit 2012: 42-6 (4 titlar)

Inledde 2012 strålande. Bjöd Djokovic på en ordentlig holmgång i Australiska öppna och slog sedan rivalen i tre raka finaler under grussäsongen (Monte Carlo, Rom och Franska öppna), innan resten av säsongen spolierades av knäskadan. Hur 2013 blir är ännu höljt i dunkel – särskilt efter hans beslut att stå över Australiska öppna senare i januari.

Om Nadal ska vinna sin tolfte Grand Slam i karriären under året så lär det bli i Franska öppna. Han trivs förvisso på gräset i Wimbledon och har bärgat två titlar på fem finaler där, men det är helt enkelt inte realistiskt att utgå ifrån att han blir en topputmanare om de största titlarna så snabbt efter det långa skadeuppehållet.

Det troliga scenariot är att Nadal koncentrerar sig uteslutande på de viktigaste turneringarna under grussäsongen (Monte Carlo, Barcelona, Madrid, Rom och Franska öppna). Beroende på hur mycket han spelar och om han inte hämmas av skadan så lär han avsluta året runt 2-5 på världsrankningen.

5. DAVID FERRER
30 år, ATP-matchfacit 2012: 76-15 (7 titlar)

Är redan uppe och nosar på fjärdeplatsen på rankningen. Är i skrivande stund blott 185 poäng bakom landsmannen Nadal, och eftersom Rafa inte kommer att kunna försvara sina 1,200 poäng i Australiska öppna blir Ferrer världsfyra och Spanienetta efter turneringen. Som fjärdeseedad har han dessutom goda chanser att ta sig till semifinal (förlorade mot Djokovic i kvarten förra året).

Välförtjänt med tanke på vilken fantastisk säsong Ferrer tillryggalagt, men att inte nå toppnoteringen världsfyra helt av egen kraft är måhända lite smolk i bägaren. Hur det än är med den saken så kommer Ferrer troligen att fortsätta på den inslagna vägen under 2013.

Med Nadal borta under säsongsinledningen har han kanske sin bästa chans i karriären att bärga en Grand Slam (Franska öppna), men även om Rafa inte hinner hitta tillbaka till storformen lagom till dess håller jag det inte för troligt att det blir någon GS för Ferrer. Den outtröttlige spanjoren kommer förmodligen att få nöja sig med att hamna högt upp på listor över de bästa spelarna som aldrig vunnit en Slam…

Att han lyckas dansa hem en till Master är däremot inte otänkbart. Antingen någon av grusturneringarna (Monte Carlo, Madrid, Rom) eller Paris, där han är regerande mästare.

6. TOMÁS BERDYCH
27 år, ATP-matchfacit 2012: 61-23 (2 titlar)

När Berdych tog sig till semifinal i Franska öppna 2010 och final i Wimbledon samma år – efter imponerande segrar över Roger Federer och Novak Djokovic i kvartsfinal respektive semifinal – utsågs han nog av många till en ny topputmanare om Grand Slam-titlarna. Sedan dess har han dock inte lyckats leva upp till förväntningarna. Semifinalen i US Open (återigen efter kvartsfinalseger över Federer) 2012 är det närmaste han har kommit.

Han har inte heller lyckats utmana om Masters-bucklorna: efter segern över Ivan Ljubicic i Paris 2005 har han tagit sig till blott två finaler (Miami 2010, förlust mot Andy Roddick, och Madrid 2012, förlust mot Federer).

Under 2012 visade han dock att han höjt sin lägstanivå och hittat en stabilitet i sitt spel, bortsett från en formsvacka under senvåren och sommaren (med förluster i första omgången av både Wimbledon och OS som absoluta bottennapp).

De luckor han har i framför allt defensiven behöver tätas för att han ska kunna nå nästa nivå, men precis som alla andra spelare som befinner sig i sfären precis utanför Big Four gynnas Berdych av Nadals frånvaro. Lyckas han bara hitta sätt att kompensera bristerna, exempelvis med större strategisk variation då han tenderar att bli aningen lättläst, har han kapaciteten att nå minst kvartsfinal i samtliga Slams.

7. JUAN MARTÍN DEL POTRO
24 år, ATP-matchfacit 2012 (65-17, 4 titlar)

Lyfts ofta fram som toppkvartettens allra största utmanare – med rätta. Till skillnad från spelare som Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga så vet faktiskt del Potro hur det känns att lyfta en Grand Slam-buckla. Det har tagit lång tid för honom att ta sig tillbaka efter den förödande handledsskadan 2010, både spel- och rankningsmässigt, men under 2012 hittade han tillbaka till sin gamla storform.

Problemet är bara att övriga toppspelare har höjt sig sedan del Potro sist befann sig på den här nivån. Det högoktaniga kraftspel som fick motståndarna att darra av skräck och som tog honom hela vägen på Flushing Meadows 2009 räcker helt enkelt inte längre.

Glädjande då att del Potro anammat delar av den mer försvarsinriktade tennisfilosofin under 2012. Personligen tycker jag att han vårdar bollen på ett helt annat sätt än back in the days, och har defensiva kvaliteter som många storvuxna spelare saknar. Kan han bara förbättra uthålligheten och mejsla fram strategier för hur han ska vinna de mest fysiskt krävande matcherna i bäst av fem set så kommer han med stor sannolikhet att leva upp till förväntningarna under 2013.

Och med det menar jag inte nödvändigtvis att han vinner en Grand Slam. Nej, det får nog i dagsläget ses som osannolikt. Men semifinaler och möjligen en final borde han mäkta med.

Vad gäller Masters-turneringarna bör 2012 betraktas som en besvikelse för del Potro. Han har fortfarande bara nått en enda final i karriären (Toronto 2009, förlust mot Andy Murray). Totalt fem semifinaler, varav två under 2012, är godkänt – men en Grand Slam-utmanare måste givetvis kunna leverera och gå hela vägen även i Masters.

8. JO-WILFRIED TSONGA
27 år, ATP-matchfacit 2012: 55-25 (2 titlar)

Ett bra år för Tsonga, trots att han tappat tre placeringar på rankningen sedan februari. Tsonga är dock en spelare som trivs i de stora sammanhangen, så blott en Grand Slam-semifinal (Wimbledon), en kvart (Franska öppna), en åttondelsfinal (Australiska öppna) och en förlust redan i andra omgången (US Open) får ses som ett svagt GS-facit.

Inför 2013 har han anlitat Roger Rasheem som ny coach (har tidigare tränat Lleyton Hewitt och Gaël Monfils). Förhoppningsvis bär samarbetet frukt – sedan finalen i Australiska öppna mot Novak Djokovic 2008 har tennisvärlden gått och väntat på att Tsonga ska blomma ut i sin fulla prakt. Det har han tyvärr inte gjort hittills, trots imponerande insatser i Wimbledon 2011 (vände 0-2 i set mot Roger Federer i kvartsfinalen) och 2012 (tog sig till semifinal, där han föll mot Andy Murray), och i Franska öppna 2012 (hade fyra matchbollar mot Novak Djokovic i kvartsfinalen).

Att han har kapaciteten att slå toppkvartetten och utmana om både Masters och Slams har han redan bevisat. Nu måste han bara börja göra det i praktiken också – och på regelbunden basis.

Jag tror att 2013 kommer att bli ett steg i rätt riktning för Tsonga. Vid sidan av del Potro ser jag honom faktiskt som toppkvartettens klart största utmanare. Blir inte ett dugg förvånad om han tar sig till en GS-final, typ Australiska öppna eller Wimbledon.

9. JANKO TIPSAREVIC
28 år, ATP-matchfacit 2012: 57-28 (1 titel)

Det är onekligen imponerande att Tipsarevic lyckats nagla sig fast inom topp 10 under en hel säsong, men det går inte att ignorera känslan av att han befinner sig där på lånad tid. Han har goda defensiva kvaliteter och har börjat utveckla en riktigt giftig serve, men han har egentligen inte mycket att sätta emot övriga topp 10-spelare och blev föga förvånande totalt överkörd i World Tour Finals i november.

Har väldigt svårt att tro att han höjer sig till den nivå som krävs för att han ska kunna utmana om GS och Masters under 2013. Ett troligare scenario är att han trillar ur topp 10 och parkerar sig någonstans runt 11-20.

10. RICHARD GASQUET
26 år, ATP-matchfacit 2012: 42-22 (1 titel)

”Baby Federer” smög sig igenom 2012 under radarn och seglade obemärkt upp på en tiondeplats, på samma poäng som Nicolás Almagro, efter att ha inlett året på plats 19.

Gasquet har bevisligen kapaciteten att stabilisera sig som en topp 10-spelare, men knappast motivationen och attityden – i alla fall att döma av hans loja uppträdanden både på och utanför banan genom åren.

Är vid sidan av Tipsarevic den svagaste av spelarna i segmentet under Big Four och det ska mycket till för att han ska börja utmana om Grand Slam-titlarna under 2013.

Om han fortfarande är en av världens tio bästa spelare vid årets slut? Det är helt och hållet upp till Gasquet.

DAMERNAS TOPP 10:

1. VICTORIA AZARENKA
23 år, WTA-matchfacit 2012: 69-10 (6 titlar)

”Vika” är en värdig världsetta – trots att hon är WTA-tourens näst bästa spelare. Det kan vi tacka eller beskylla Serena Williams och hennes spartanska spelschema för, beroende på hur man ser på saken.

Azarenka inledde 2012 med att bärga sin första Grand Slam-titel i Australiska öppna och fortsatte sedan med att rada upp segrar. 26 raka blev det totalt under årets första tre månader, innan hon föll mot Marion Bartoli i Miami.

GS-bucklan, finalen i US Open (förlust mot Williams), OS-bronset och de övriga fyra titlarna skvallrar om Azarenkas höga nivå. Hon lär fortsätta hålla ångan uppe under 2013 och är en av Williams farligaste utmanare i GS- och Premier Mandatory-sammanhang.

2. MARIA SJARAPOVA
25 år, WTA-matchfacit 2012: 60-11 (3 titlar)

Lyckades säkra en Career Grand Slam i Franska öppna – åtta år efter hennes första Grand Slam-triumf (Wimbledon 2004). Har dock plågats av skador och sjukdomar även under 2012, vilket gör det svårt att tippa hennes 2013. En frisk Sjarapova är alltid en potentiell GS-vinnare och Azarenkas största konkurrent om förstaplatsen (givet Williams bantade schema), men får hon inte ordning på framför allt axeln, som stör hennes serve något oerhört, kommer hon få ordentliga problem under 2013.

3. SERENA WILLIAMS
31 år, WTA-matchfacit 2012: 58-4 (7 titlar)

WTA-tourens stora gigant har kommit tillbaka med full kraft efter den svåra skadan 2010: Wimbledon, US Open och dubbla OS-guld säger det mesta om hennes dominans.

Under 2013 är det därför inte det minsta långsökt att tro att hon kan mäkta med en äkta Grand Slam (vinna alla fyra GS-titlar under samma säsong) – den första sedan Steffi Graf 1988. Akilleshälen är så klart Franska öppna, en turnering hon bara vunnit en gång (2002). Att hon fortsätter dominera Wimbledon och US Open, som hon vunnit fem respektive fyra gånger, är dock högst sannolikt. Hon får dessutom leva med att bära det stora favoritskapet i Australiska öppna efter den formidabla avslutningen på säsongen 2012.

Är hon frisk och motiverad kommer hon att vinna Australiska, Wimbledon och US Open utan större problem. Franska öppna blir en svårare nöt att knäcka, men tar hon sig bara förbi de knepiga förstarundorna och på så vis vinner tillbaka självförtroendet på grus är det svårt att avgöra vem som har bäst chans att stoppa henne.

4. AGNIESZKA RADWANSKA
23 år, WTA-matchfacit 2012: 59-19 (3 titlar)

Avslutade 2011 som världsåtta och var under senvåren 2012 nära att bli världsetta. Att hon avslutade året som världsfyra får ändå ses som ett väl godkänt resultat. Wimbledon-finalen var hennes första Grand Slam-final i karriären och hon har gott om tid på sig att bärga sin första titel i de största sammanhangen.

Radwanska känns i nuläget lite som en Andy Murray före 2012: en spelare strax utanför (i damernas fall) topptrion, som har kapaciteten och potentialen att utmana, men i praktiken inte riktigt nått ända dit än.

Förväntar mig att Radwanska tar ytterligare kliv framåt under årets säsong. Har goda chanser att upprepa bedriften att nå en GS-final, men håller det för osannolikt att hon vinner en redan under 2013. Framför allt måste hon börja leverera mot tuffare motstånd: nio förluster på tio matcher mot topptrion under 2012 är förstås på tok för dåligt.

5. ANGELIQUE KERBER
23 år, WTA-matchfacit 2012: 60-22 (2 titlar)

En oerhört intressant spelare och ett framtidsnamn på WTA-touren. Tog tennisvärlden med storm under 2012 och klättrade från plats 32 i slutet av 2011 till nuvarande plats 5.

Nådde tredje omgången i Australiska öppna, kvartsfinal i Franska öppna, semifinal i Wimbledon och åttondelsfinal i US Open 2012 – ett strålande Grand Slam-facit, med andra ord. Kan säkerligen upprepa, kanske till och med förbättra, det resultatet i år och lär stabilisera sig som en given topp 10-spelare och framtida titelutmanare.

6. SARA ERRANI
25 år, WTA-matchfacit 2012: 55-22 (4 titlar)

Avslutade de fyra senaste åren inom topp 50 (på plats 45 2011). Det var således många som höjde på ögonbrynen när hon som 21-seedad tog sig hela vägen till final i Franska öppna i år. Hon fortsatte på den inslagna vägen och noterade sina bästa Grand Slam-prestationer under 2012 (kvartsfinal i Australiska öppna, tredje omgången i Wimbledon och semifinal i US Open).

Med 55-22 i singelmatchfacit kan man knappast påstå att hennes position som världssexa är oförtjänt, om än överraskande. Blir väldigt intressant att se vad hon kan åstadkomma under 2013. Min gissning är att den jämnhet hon visade framför allt under årets andra hälft är ett kvitto på att hon etablerat sig som topp 10-spelare och inte har några som helst planer på att lämna den prestigefulla skaran på världsrankningen.

7. LI NA
30 år, WTA-matchfacit 2012: 42-17 (1 titel)

Li Na är en av WTA-tourens största gåtor. Hon har ett kraftfullt och väldigt offensivt spel som tagit henne långt i tennissammanhang (seger i Franska öppna 2011 och final i Australiska öppna samma år), men den mentala biten lämnar mycket övrigt att önska. Det är inte alls ovanligt att hon kollapsar fullständigt och låter solklara segrar glida henne ur händerna.

Det duger förstås inte om man ska slåss om Grand Slam-titlar och höga placeringar på världsrankningen.

Li Na kan mycket väl bita sig kvar inom topp 10 ytterligare ett år, men i så fall snarare närmare 10-strecket än 5-strecket.

8. PETRA KVITOVÁ
22 år, WTA-matchfacit 2012: 46-17 (2 titlar)

Petra Kvitová är tillsammans med Angelique Kerber och Agnieszka Radwanska det mest lovande framtidsnamnet på WTA-touren. Till skillnad från sina något äldre kolleger har hon dock redan bärgat en Grand Slam-buckla – Wimbledon 2011 – och dessutom WTA Championships samma år.

Kvitová har därför inte bara visat att hon har potential, utan likt del Potro på herrsidan visat vad hon faktiskt går för även i praktiken.

Hon har dessvärre plågats av skador under 2012, och får hon inte ordning på det tidigt under 2013 kan hon tyvärr ha en tuff säsong framför sig. Vilket vore oerhört synd eftersom hon spelmässigt är bland de fem bästa i världen när allt klaffar.

9. SAMANTHA STOSUR
28 år, WTA-matchfacit 2012: 44-24 (0 titlar)

Det var faktiskt bara ett år sedan hon besegrade Serena Williams i US Open, men det känns ändå som att tiden börjar rinna iväg för Stosur. En semifinal (Franska öppna) och en kvart (US Open) är ett godkänt Grand Slam-facit, men det räckte bara till en niondeplats på världsrankningen. Länge simmade hon dessutom strax utanför topp 10.

Finns en stor risk för att 2013 blir en besvikelse för Stosur, och att hon landar någonstans runt plats 15 på rankningen innan året är slut.

10. CAROLINE WOZNIACKI
22 år, WTA-matchfacit 2012: 50-21 (2 titlar)

Wozniacki har aldrig varit WTA-tourens bästa men däremot dess högst rankade spelare. I takt med att kvaliteten på touren höjts och topp 10-spelarna stabiliserat sig på en högre (och framför allt jämnare) nivå har verkligheten kommit ikapp Nordens stolthet i tennisvärlden.

Personligen tyckte jag att det var ett genidrag att anlita Thomas Johansson, trots att han inte kunde engagera sig som coach på heltid. Döm därför om min, och förmodligen många andras, förvåning när han hux flux fick sparken i höstas.

Wozniacki är en spelare som likt Lleyton Hewitt lyckats utnyttja en sällsynt lucka mellan två tennisgenerationer (och i Wozniackis fall även distribueringen av rankningspoäng). Att fortsätta på inslagen väg är därför som att klampa runt i kvicksand – det är dödfött och slöseri med både tid och potential.

Wozniacki måste helt enkelt utvecklas som spelare för att någonsin komma tillbaka till toppen igen. Blott 22 år gammal har hon onekligen tid på sig att fixa det, om viljan finns. Det kommer dock inte att hända redan 2013. Blir inte det minsta förvånad om raset på rankningen fortsätter, även om jag tror att det är mer troligt att hon naglar sig fast runt plats 10-15.

Okej, nu har ju säsongen börjat komma i gång på allvar efter helgens uppvisningstrams i Abu Dhabi.

Låt oss utan vidare omsvep titta lite närmare på ett gäng härliga säsongsöppnare:

Brisbane, Australien, ATP 250/WTA Premier

Den klart mest intressanta av de tre ATP-turneringarna under nästa vecka, enligt min mening. Regerande mästaren Andy Murray är toppseedad och solklar favorit att vinna titeln även i år. Om han nu känner sig manad att vinna. Vi får hoppas att det arroganta uppträdandet mot Janko Tipsarevic i Abu Dhabi berodde på att det var en träningsturnering och den riktiga motivationen därför saknades, för det där såg verkligen inte bra ut.

Intressant att andraseedade Milos Raonic väljer att spela i Brisbane med tanke på att han hade varit titelförsvarare i Chennai (slog Nicolás Almagro i semifinalen och Tipsarevic i finalen förra året, då fjärdeseedad). 22-åringen är hur som helst Murrays största hot tillsammans med (en förhoppningsvis frisk och hel) Kei Nishikori.

I övrigt ett oerhört starkt startfält, som innehåller alltifrån formstarka Radek Stepanek (som avslutade säsongen 2012 med att slugga hem Davis Cup-bucklan för sitt Tjeckien), framtidslöftena Martin Klizan, Grigor Dimitrov och David Goffin, slitvargen Lleyton Hewitt och Nordens bästa spelare Jarkko Nieminen till alltid farliga Gilles Simon, Jürgen Melzer och Marcos Baghdatis och USA:s egen comeback kid Brian Baker.

Som sagt – veckans mest intressanta turnering. Känns som bäddat för en och annan skräll. Förhoppningsvis från någon av ynglingarna Klizan, Dimitrov och Goffin.

På damsidan är det ett riktigt getingbo med åtta topp 10-spelare i startfältet: världsettan Victoria Azarenka, tvåan Maria Sjarapova, trean Serena Williams, femman Angelique Kerber, sexan Sara Errani, åttan Petra Kvitová, nian Samantha Stosur och tian Caroline Wozniacki.

Om inte 2013 inleds med en praktskräll lär Williams stå som slutsegrare, som vanligt. Hon har dock haft problem med fötterna och genomförde nyligen en operation. En öppning för Azarenka eller Sjarapova? Tja, vi får se.

Annars vore det riktigt kul om Kerber eller Kvitová klev fram och fixade en smakstart på 2013.

Chennai Open, Indien, ATP 250

Toppseedade Tomás Berdych och fjolårsfinalisten Janko Tipsarevic representerar topp 10, tätt åtföljda av tredjeseedade Marin Cilic (15) och fjärdeseedade Stanislas Wawrinka (17). Kommer med största sannolikhet att stå mellan någon i trion Berdych/Tipsarevic/Cilic. Cilic har vunnit turneringen två gånger (2009 och 2010), Wawrinka en gång (2011). Tipsarevic lär vara revanschsugen.

I övrigt ska ni hålla ögongen på Benoit Paire och framför allt Andreij Kuznetsov – två ynglingar som har alla förutsättningar i världen för att bli riktigt stora om några år.

Qatar Open, Qatar, ATP 250

Vare sig titelförsvararen Jo-Wilfried Tsonga. Inte heller Roger Federer, som vann 2011.

Däremot veteranen Nikolaj Davydenko, som vunnit en titel (2010) och torskat en final (2011).

David Ferrer är toppseedad och givetvis favorit till titeln. I övrigt är det… tunt är kanske fel ord, men inte är det ett spektakulärt startfält direkt. Richard Gasquet är andraseedad, Philipp Kohlschreiber tredjeseedad.

Blir helt klart intressantast att följa Ferrer och se om han hinner bygga upp en vinnande form inför Australiska öppna. Såg riktigt bra ut mot Berdych i Abu Dhabi men blev utskåpad mot Novak Djokovic. Inte mycket han kunde göra i den matchen i och för sig eftersom Djokovic var totalt orubblig.

Novak Djokovic vann planenligt finalen i uppvisningsturneringen Mubadala WTC i Abu Dhabi.

Men låt oss först backa bandet lite till.

Nicolás Almagro, som i ett sent skede kastades in i turneringen som Rafael Nadals ersättare, hade i sin semifinal inledningsvis enorma problem med att få ordning på spelet och Janko Tipsarevic bärgade enkelt första set med 6-2.

Han hade genom hela första och andra set inga som helst svar på Tipsarevics serve och stundtals kändes det som att det var ren röta när han väl fick en retur över nät och innanför linjerna (och då är inte Almagro på något sätt en dålig returtagare).

Han lyckades dock hålla ställningarna och tvinga fram ett tiebreak som han vann förhållandevis enkelt. Med den triumfen i ryggen hade han jobbat in sig så pass mycket i matchen att han utan större bekymmer fällde världsnian med komfortabla 6-2 i avgörande set.

Väldigt intressant att se Almagro samla ihop sig på det viset. Att han har betydligt högre kapacitet än Tipsarevic är ingen hemlighet, men det blir så tydligt att serben egentligen inte har innanför topp 10 på rankningen att göra när man ser sådana här matcher.

Inte för att Tipsy på något vis är en dålig spelare. Tvärtom. Det är bara det att det finns så många spelare under honom på rankningslistan som har så oerhört mycket högre maxkapacitet. De är bara inte alls lika jämna och pålitliga som Tipsarevic.

Nåväl.

I finalen mot Djokovic räckte inte Almagro riktigt till – men han tvingade världsettan att slita ordentligt för titeln. Spanjoren låg under med 1-3 i första sets tiebreak, men vann sedan sex av de sju följande poängen och var därmed bara ett set från skrällseger.

Som så många gånger förr höjde sig dock Djokovic några hack och dansade hem bucklan via 6-3, 6-4 efter att ha brutit Almagro i matchens sista game. Spanjoren lyckades för övrigt bara förvalta en av totalt sex breakbollar.

”Bronset” vann David Ferrer efter seger över Tipsarevic i raka set: 7-6, 6-2.

Okej att Mubadala bara är en uppvisningsturnering och inte en riktig säsongsinledning, men Djokovic bjöd på välsmakande styrkebesked i Abu Dhabi. Som det känns just nu är det svårt att se hur någon ska kunna stoppa honom från att återigen triumfera i Australiska öppna, trots att jag tidigare tippat (i Abu Dhabi pinsamt slätstrukne) Andy Murray som segrare där.

Nu kan ju det så klart ändras med tanke på att det är en månad kvar till drabbningen Down Under, men Djokovic fullkomligt lyser av självförtroende efter att ha avslutat sin andra raka säsong som världsetta.

Okej, det blev ju ingen storslagen säsongsinledning (ja, Mubadala WTC utgör åtminstone någon slags smygstart) i går, men det hade vi väl inte väntat oss heller. Inte jag, i alla fall.

Andy Murray var så oinspirerad som en spelare bara kan vara mot Janko Tipsarevic, och uppträdde nonchalant genom hela matchen. Såg inte ut som att han brydde sig det minsta lilla om resultatet i den här matchen – så till den milda grad att han struntade i att utmana ett uppenbart felaktigt domslut (bollen landade mitt på linjen, framför näsan på Tipsarevic som inte var sportslig nog att rätta till felet) i andra set. Ett domslut som gav 40-15 till Tipsy i stället för 30-30, i serbens serve.

I övrigt spelade Murray märkligt aggressivt och försökte ta bollen så tidigt som möjligt i praktiskt taget varenda slag (vilket kommentatorn påpekade mer än en gång). Dessutom var hans annars så pålitliga backhand fullständigt katastrofal.

Samtidigt spelade Tipsarevic bättre än på ganska länge. Tror i och för sig inte att han haft en chans ändå om Murray varit på lite bättre spelhumör, men världsnian imponerade ändå. Hade framför allt ett ordentligt sting i sin serve. Förmodligen jobbat en del på den under säsongsuppehållet.

Det blev till slut 6-3, 6-4 till Tipsy.

Nåväl. Vad kan man egentligen förvänta sig av en uppvisningsturnering? Lite mer än det Murray presterade, tycker jag. Det var stundtals direkt pinsamt. Ploj eller inte, folk betalar för att se sina idoler och favoritstjärnor spela – och då ska man ge dem valuta för pengarna också.

Det gjorde sannerligen inte Murray.

Tomás Berdych hade ingen rolig dag på jobbet mot David Ferrer. Precis som i Davis Cup-finalen i november blev det seger i raka set för den outtröttlige Ferrer: 6-2, 6-4.

Helt omöjligt att inte uppskatta Ferrers inställning och attityd i varenda match, stor som liten. Men det där har ni redan hört till leda.

I dagens semifinal mot titelförsvararen Novak Djokovic hade han dock inte mycket att hämta.

Djokovic var på strålande spelhumör och fullkomligt mosade världsfemman i första set, 6-0. Superserben ångade på i andra set, gjorde nästan allt han företog sig rätt och gav inte Ferrer något utrymme att uträtta någonting av vikt.

6-2 i andra set kändes nästan i underkant. När en så lugn och metodisk lirare som Ferrer daskar spaden i marken i frustration förstår man hur omutlig killen på andra sidan nätet är.

Intressant att Djokovic vid några tillfällen kysste sin nya, mystiska racket efter poängseger.

Inte särskilt mycket är känt om denna racket, annat än att den ingår i Heads speed-serie och kretsar kring det som Head kallar för ”g”-teknologi (som sägs ge ökad fart på bollen).

Samt att Novak tycks vara väldigt nöjd med den, i alla fall att döma av hans kärleksförklaringar till den under matchen mot Ferrer.

”Djokovics hemliga vapen” släpps 11 januari – och jag kan tänka mig att en och annan tennisälskare knappt kan bärga sig att få testa den efter att ha sett världsettans uppvisning i Abu Dhabi.

Snart, mina vänner. Snart är den långa ökenvandringen över. Om mindre än en timme är det dags för nedsläpp mellan Andy Murray och Janko Tipsarevic i Mubadala World Tennis Championships i Abu Dhabi.

Okej, vi ska inte inbilla oss alltför mycket. Som att det här på något sätt är en ”riktig” turnering, exempelvis.

Mubadala WTC är en uppvisningsturnering, med allt vad det innebär.

Däremot brukar den fungera väldigt bra som en uppvärmning inför den riktiga säsongsstarten, som sker i Doha och Chennai (ATP), Shenzhen och Auckland (WTA) och Brisbane (ATP+WTA) 28-29 december till 6 januari.

Turneringen består endast av sex spelare – förutom Murray och Tipsarevic även Novak Djokovic, David Ferrer, Tomás Berdych och Nicolás Almagro (som ersätter Rafael Nadal). Djokovic och Almagro (i egenskap av Nadals ersättare) är direktkvalificerade till semifinal.

De andra två semifinalplatserna gör Murray, Tipsarevic, Ferrer och Berdych upp om i dag.

Trots att den här turneringen inte bjuder på samma spänning som i riktig turnering på touren så ska det onekligen bli väldigt trevligt att äntligen få se lite tennis igen efter säsongsuppehållet.

För det har i vanlig ordning känts som att det där uppehållet varat i evigheter. Nog för att säsongsuppehållen i många andra sporter, typ hockey och fotboll, är mycket längre i tid räknat, men tennisen saknar den spänning som ett säsongsuppehåll i regel tenderar att bjuda på – nämligen silly season.

Det finns helt enkelt ingen silly season att tala om. Visst, spelare byter sportagenturer och tränare, skriver reklamkontrakt och ställer upp på diverse jippon, men ytterst få händelser som skapar nerv eller ens får en att höja på ögonbrynen inträffar.

Så, vi får väl se Mubadala som ett slags alternativ till silly season, innan det drar i gång på allvar i nästa vecka.

Vilka som vinner matcherna och hela turneringen? Well, Murray borde under inga som helst omständigheter förlora mot Tipsarevic, ploj eller inte, och Ferrer har ett övertag mot Berdych (fem segrar på deras sex senaste möten, inklusive vinst i raka set i Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien i november).

Titelförsvarande Djokovic är givetvis favorit till att vinna hela turneringen, med Murray som tuff utmanare.

Nå, avspark om en dryg halvtimme. Nu kör vi!

Jag är som bekant ingen vän av årsbästalistor. Alltid lika förutsägbara, alltid lika tomma på aha-upplevelser.

Betydligt roligare att dra på sig huckle och spå i kaffesumpen, helt enkelt.

Men så här mellan jul och nyår borde man väl åtminstone kunna snyta ur sig någonting om 2012 i listform, kan tyckas. Som en julklapp/nyårspresent (i vissa kulturer firas nyår med en form av motsvarighet till julklapp, för er som inte visste det) i efterskott/förskott.

Nåväl. Här har ni den. Tennisbloggens årsbästalista 2012.

ÅRETS GENOMBROTT: David Ferrer

Det känns onekligen konstigt att man vid 30 års ålder kan vinna en kategori som Årets genombrott – särskilt när man redan varit en stabil topp 10-20-spelare i en herrans massa år. Men något annat går egentligen inte att säga när man summerar 2012. Ferrer vann sju titlar i år, fler än någon annan spelare – en av dem var hans första Master i karriären. Han avslutade säsongen med imponerande 76-15 i matchfacit och en femteplats (med 6,505 poäng) på världsrankningen, tätt bakom skadade landsmannen Rafael Nadal. Förlorade bara en final (mot Nadal i Barcelona) och tog sig till minst kvartsfinal i samtliga Grand Slam-turneringar (semifinal i Franska öppna och US Open). Ferrers tveklöst bästa säsong i karriären, helt enkelt.

Hedersomnämnanden: Andy Murray, Jerzy Janowicz, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=oyJn2q2ig0c

ÅRETS ÖVERRASKNING: Jerzy Janowicz

Kom från ingenstans och tog alla med storm i Paris Masters, där han sluggade sig hela vägen fram till final efter segrar över Philipp Kohlschreiber, Marin Cilic, Andy Murray, Janko Tipsarevic och Gilles Simon.

Hedersomnämnanden: Laura Robson, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=XL5Ls4GDm2M

ÅRETS FÖRLUSTTAL: Andy Murray i Wimbledon

Den grinige skotten har aldrig varit publikens favorit och har många gånger hjälpt till att svärta ner sitt rykte ytterligare. Men efter den svidande finalförlusten mot Roger Federer inför hemmapubliken i Wimbledon höll han ett så hjärtskärande och ödmjukt tal att inte ett enda av arenans tusentals ögon kan ha varit torrt. Murray vann säkerligen en och annan ny supporter tack vare det där historiska förlusttalet.

Hedersomnämnande: Robert Lindstedt i Stockholm Open.

http://www.youtube.com/watch?v=RltKuGkh2jg

ÅRETS SLAG: Grigor Dimitrov, Swiss Indoors

Grigor Dimitrov slår en serve från deuce court placerad nära krysset i Viktor Troickis serveruta. Troicki får över en svag retur, men Dimitrovs inside-out forehand misslyckas kapitalt, hamnar centralt i banan och mitt på Troickis racket. Den backhand serben skickar över borde ha resulterat i en miss från Dimitrov, men på något oförklarligt sätt svarar han i stället med årets – ja, kanske decenniets – märkligaste konstslag.

Hedersomnämnande: Federer mot Djokovic i World Tour Finals.

ÅRETS AVBÖN: Mikhail Juzjnyj, Franska öppna

Han blir totalt utklassad av David Ferrer. Men i stället för att slå sig själv blodig med racketen (ja, det har hänt förr) väljer Mikhail Youzhny att be den betalande publiken om ursäkt – genom att skriva ”SORRI” med foten i sanden.

ÅRETS UTBROTT: Roger Federer, Franska öppna

Den alltid så timide och kylige Roger Federer har svårt att hålla känslorna i styr i den rafflande kvartsfinalen mot Juan Martín del Potro i Franska öppna. Efter att ha slagit en boll i nät, vilket betyder två matchbollar för del Potro i andra sets tiebreak, skriker han ut sin frustration i en klassisk uppmaning till publiken (som tydligen förde för mycket oväsen): ”Håll käften!”

Hedersomnämnande: Novak Djokovic i typ ALLA turneringar – helt osannolikt hur många svordomar den killen kan klämma in i en enda mening…

ÅRETS ANONYMA NÄTHATARE: David Torstensson, 29 år, Uppsala

Den alltid lika kärvänlige uppsalabon David Torstensson sprider sitt evangelium under täckmanteln ”Ralf”/VamosRafa på diverse sajter, däribland Twitter (@svensktennis). Anonymt, givetvis – som sig bör. Det enda som saknas är väl egentligen en Guy Fawkes-mask. Inte mycket är känt om den vilt sluggande 29-åringen, förutom att han är allsmäktig. Ja, enligt egen utsago, alltså.

ÅRETS SPYA: Richard Gasquet i Franska öppna

Maratonduellen pågår i en dryg minut och 38 slag. Medan motståndaren Grigor Dimitrov faller till marken som en säck potatis böjer sig Richard ”baby-Federer” Gasquet ner – och kastar en pizza rakt på banan. Han kanske behöver lite konditionsträning, fransmannen?

http://www.youtube.com/watch?v=IDoNkEp8IPo

ÅRETS BULLSHITTER: Serena Williams

Alla vet hur bra Serena Williams. Alla vet hur dominant hon är. Alla vet hur liten chans hennes motståndare har när hon är på bra spelhumör. Ändå envisas hon med att leverera uppenbart skitsnack i form av ”jag trodde inte att det var sant när jag vann!” eller ”det är en dröm som jag inte vågade tro att den skulle gå i uppfyllelse!” när hon vunnit karriärens femtielfte titel. Hennes ödmjuka segertal känns nästan som hån mot förloraren. Lite ”let me just rub it in your face a little bit”, typ.

Hedersomnämnande: Roger Federer. Han är en fröjd att se men sannerligen inte att lyssna på. Neutral och timid in absurdum.

http://www.youtube.com/watch?v=Z_agvQcgAcc

ÅRETS COMEBACK: Brian Baker

Han missade sex år på grund av skador och operationer. När han väl kom tillbaka så gjorde han det med besked – efter att ha nått karriärens första ATP-final (i Nice), andraomgången i sin första Grand Slam-turnering (Franska öppna) sedan US Open 2005 och åttondelsfinalen i Wimbledon efter kvalspel nådde den 27-årige amerikanske olyckskorpen som högst plats 52 på världsrankningen. Inte illa pinkat.

ÅRETS ARMBÅGE: Rafael Nadal

Det står 1-1 i set och Lukas Rosol ska serva vid ställning 3-2 i tredje. Vid sidbytet tågar en uppretad världstvåa mot bänken och passar på att ge 100-rankade doldisen en liten buff med armbågen när de går förbi varandra nedanför domarstolen. Trots att Rosol stannat upp för att släppa förbi spanjoren. ”Osportsligt!”, ropade tennisälskarna på internet. ”Inte meningen”, ursäktade sig Nadal. Men skadan var skedd – och årets armbåge ett faktum.

http://www.youtube.com/watch?v=jcbJReKAWgo

ÅRETS SKITSTÖVEL: Tomás Berdych

Nicolás Almagro borde i princip prenumerera på den här kategorin, möjligen tillsammans med Radek Stepanek och David Nalbandian, men Berdych snodde åt sig priset i år efter sitt fantastiska trash-talk inför Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien – då han pekade ut Almagro som Spaniens svaga länk, som Tjeckien skulle ”bygga sin seger på”. Underbart skitstövligt.

Hedersomnämnande: Nicolás Almagro, Radek Stepanek, David Nalbandian, Rafael Nadal (efter armbågsincidenten mot Rosol i Wimbledon).

Tomás Berdych och Radek Stepanek slog alltså Marcel Granollers och Marc Lopez i går, som väntat (eller i alla fall som jag hoppats): 3-6, 7-5, 7-5, 6-3.

Berdych har nu chansen att avgöra hela finalserien i sin singelmatch mot David Ferrer.

Kommer han att göra det då?

Det finns en del saker som talar emot honom:

• Den hårda matchningen. Spelade över tre timmar i singeln mot Nicolás Almagro i fredags och över två timmar i dubbeln i går. Det borde rimligtvis slita rent fysiskt på världssexan.

• Pressen. Tusentals galna hemmafans hoppas på seger i dag. Ett tungt sjok att bära rent psykologiskt, givetvis – särskilt när kroppen dessutom inte är hundra procent fräsch.

• Formen. Trots segrarna har han inte imponerat i Prag – kanske på grund av den massiva pressen som vilar på hans fanbärande axlar. Har han vad som krävs för att lyfta sig ett snäpp mot Ferrer?

Lägg därtill att en betydligt mer utvilad Ferrer kommer att vara taggad till tänderna och ge allt i varenda duell. Personligen tror jag att Ferrer är den mentalt starkare av dessa båda kombattanter i ett sådant här läge.

Inte minst hoppas jag det – för visst vore det fantastiskt om avgörandet står mellan Radek Stepanek och Nicolás Almagro?

Känns som att den matchen kan sluta lite hur som helst.

Det blev alltså 1-1 i matcher efter första finaldagen, till slut. Precis som väntat.

Okej, jag trodde förvisso inte att David Ferrer skulle få det fullt så enkelt mot Radek Stepanek (6-3, 6-4, 6-4). Inte för att Stepanek ens är i närheten av en så bra spelare som Ferrer, men för att det blixtsnabba underlaget gynnar hans spelstil och missgynnar Ferrers.

Nu visade dock Ferrer att han utvecklat och förbättrat sitt spel så pass mycket att han kan vara snudd på omutlig även på underlag som han historiskt haft så oerhört svårt att nå framgångar på. Riktigt imponerande givetvis.

Gårdagens match var ändå tveklöst den mellan Tomás Berdych och Nicolás Almagro, mycket tack vare Berdychs kaxiga trash-talk inför finalserien.

Här hoppades jag förvisso att Almagros vrede över Berdychs hån skulle elda på spanjoren att spela bättre än på länge, men att han skulle pressa världssexan på det här sättet… nej, det hade jag inte väntat mig.

Trots att Almagro har uppenbara problem på de här snabbare underlagen (och ja, det går verkligen undan i Prag – Spanska Tennisförbundet menade på förhand att banan är ”som en ishockeyrink” och uppmanade ITF att se över sitt beslut att godkänna underlaget) hängde han med riktigt bra, mycket tack vare bra servande och några riktigt heta returer.

I fjärde sets tiebreak, när Berdych hade 2-1 i set, var han totalt överlägsen och gick upp till en 5-0-ledning innan han slutligen kunde reducera till 6-3, 3-6, 6-3, 6-7(5).

Då kändes det faktiskt som att spanjoren skulle kunna ställa till med en ordentlig skräll. Berdych höll dock nerverna i styr och bärgade avgörande set med 6-3.

Väldigt skönt, eftersom det gör att den här finalserien behåller sin dramatik.

I dag spelas dubbeln, mellan Spaniens Granollers/M.Lopez och Tjeckiens Berdych/Stepanek (som alltså ersätter Lukas Rosol och Ivo Minar). Väldigt spännande. Granollers/Lopez ses säkert som favoriter i mångas ögon eftersom de nyligen vann World Tour Finals, men Berdych/Stepanek har 11-1 i matchfacit som par i Davis Cup-sammanhang och är som ni förstår oerhört samspelta.

Det mest intressanta med den här matchen är att oavsett utgång så kommer med stor sannolikhet morgondagens singel mellan Ferrer och Berdych att bli direkt avgörande – och om inte den blir det så kommer Stepanek eller Almagro bli den spelare som slutligen får fälla avgörandet.

Vilket faktiskt vore att föredra. I en sådan match är det svårt att inte hålla Almagro som favorit eftersom han på det hela taget är en bättre spelare än Stepanek, men pallar han att bära den massiva pressen på sina axlar? Har alltså potential att bli en riktigt underhållande match – särskilt med tanke på att båda är ökända för fulspel och grinigt uppträdande på banan.

Jag skulle därför vilja se Berdych/Stepanek vinna dagens dubbel, gärna efter en jämn sammandrabbning. På så vis kanske Berdych är lite mör inför sin match mot Ferrer, som spanjoren då vinner på typiskt Ferrer-sätt.

2-2 och avgörande match mellan Stepanek och Almagro skulle ju innebära all dramatik man kan begära av en definitivt säsongsavslutande Davis Cup-final…

Okej, en definitivt säsongsavslutande Davis Cup-final står alltså för dörren: titelförsvarande Spanien, mästare fyra av de senaste fem åren, mot uppstickaren Tjeckien. De rödgula ledda av världsfemman David Ferrer, de blåvitröda ledda av världssexan Tomás Berdych. Spanien leder med 4-2 i inbördes möten totalt mellan länderna.

Först ut är tjeckiens forne världsåtta Radek Stepanek mot Spaniens härförare David Ferrer.

Så, vad har vi då att vänta oss av årets Davis Cup-final? Låt oss titta på några intressanta punkter:

• Finalen spelas på snabb inomhushardcourt i 02 Arena i Tjeckiens huvudstad Prag (enligt Ferrer det snabbaste han spelat på i år). Berdych, med sina flacka grundslag och tunga baslinjespel i allmänhet, har kallat underlaget ”helt perfekt”. Även Stepanek, som mer än gärna gör utflykter till nätet, är positiv.

• Vid sidan av Rafael Nadals frånvaro, som givetvis alltid måste betraktas som ett stort avbräck i dessa sammanhang, har Spanien skakats av inre stridigheter. Feliciano López är tydligen sur över att grusspecialisten Nicolás Almagro togs ut i stället för honom. Till saken hör att López spel lämpar sig bra för snabba underlag och att han har vunnit sina senaste två matcher på hardcourt mot Berdych, medan Almagro har inte så smickrande 1-5 i deras sex senaste möten.

• Tomás Berdych levererade härlig trash-talk härom dagen, när han pekade ut just Nicolás Almagro som Spaniens svaga länk. ”Om han blir uttagen så kommer han att vara deras svaga länk som vi kan bygga vår seger på. Han saknar det där lilla extra som skiljer fantastiska spelare från resten”, var hans exakta ord. Kaxigt och möjligen en smula våghalsigt, men knappast särskilt långt från sanningen. Och skönt med rak och öppen ärlighet från en spelare i världens kanske mest gentlemannamässiga sport. Plötsligt blev deras möte i kväll genast snäppet intressantare.

Okej, låt oss då titta lite närmare på dagens matcher:

√ David Ferrer vs. Radek Stepanek
Ferrer har 6-3 i inbördes möten, inklusive en femsetsrysare i DC-finalen 2009. Det var dock på grus, och samma år fick Stepanek sin hämnd på gräset i Wimbledon. Underlaget borde så klart gynna Stepanek, men det vore ignorant att döma ut Ferrer. Världsfemman har som bekant tillryggalagt sin bästa säsong i karriären och bärgat sju titlar (två av dem på hardcourt inomhus), mer än någon annan spelare på touren. Ferrer har dessutom 4-0 i år och 21-4 totalt i Davis Cup-sammanhang, Stepanek 11-10. Oerhört svårtippad match, men jag vill ändå hålla Ferrer som knapp favorit.

Nicolás Almagro vs. √ Tomás Berdych
Underlaget borde gynna Berdychs kraftfulla spelstil och han har som sagt fem segrar över spanjoren på deras sex senaste möten. Det finns dock några frågetecken inför den här matchen: kan det kaxiga uttalandet elda på Almagro så pass mycket att han bestämmer sig för att ge precis allt han har? Kan Berdych hantera pressen av att vara Tjeckiens ankare i den här finalserien, dessutom inför sin hemmapublik? Jag tror att svaret på båda frågorna är ja. Eller, jag hoppas i alla fall att Almagro kliver ut på banan motiverad som aldrig förr för då bjuds vi förhoppningsvis på en underhållande match, men det är svårt att inte hålla Berdych som självklar favorit. Förutom att underlaget gynnar honom har han sett otroligt stark ut under hösten och själv ser han den här finalserien som den enskilt största händelsen i hans karriär (trots att han kan stoltsera med en Grand Slam-final, i Wimbledon 2010, mot Rafael Nadal). Berdych borde helt enkelt vinna, om inte kassaskåpssäkert så åtminstone övertygande.

Matcherna börjar preliminärt 16.00 (Ferrer-Stepanek) och 18.00 (Almagro-Berdych).

Senare under dagen kommer jag också att slänga upp ett rykande färskt avsnitt av Sportbladets Tennispodcast, så stay tuned for more!