Varken Novak Djokovic eller Jo-Wilfried Tsonga fick det enkelt för sig i sina öppningsmatcher i China Open.

Toppseedade Djokovic darrade på manchetten i andra set i sin första match sedan US Open-finalförlusten, men kunde slutligen slå 123-rankade kvalspelaren Michael Berrer: 6-1, 6-7(3), 6-2.

– I första set kände jag att jag kunde returnera många servar, vilket jag gjorde, och spelade ett väldigt bra set. Sen hade jag några breakbollar i andra sets första game. Han fortsatte med några tunga servar. Det var då jag tror att han ändrade taktiken och sitt servande. Han började mixa upp det lite mer och jag hade svårt att läsa det. Jag gjorde små justeringar i returnerandet, kom närmare linjen, och det lönade sig, säger Djokovic efter segern.

Världstvåan är således fortfarande obesegrad i turneringen – han har vunnit båda gånger han ställt upp (2009 mot Marin Cilic och 2010 mot David Ferrer).

Tredjeseedade Tsonga tappade första set mot formsvaga Denis Istomin, men kunde bland annat med hjälp av sina 14 servess kriga sig förbi 45-rankade uzbekistaniern: 4-6, 6-1, 7-6(3).

* * *

Andraseedade David Ferrer låg under med 5-4 i första set mot 65-rankade Yen-Hsun Lu när han tvingades avbryta matchen på grund av sjukdom.

* * *

Feliciano Lopez slog framtidslöftet Ryan Harrison i tre set: 7-6(3), 5-7, 7-2. Sjunde förlusten på nio matcher för 20-årige amerikanen, som nu har totalt 23-23 i matchfacit i år.

* * *

På damsidan besegrade hemmafavoriten Li Na ryska Nadia Petrova, som vann titeln i Tokyo förra veckan, enkelt: 6-1, 6-2. Marion Bartoli slog japanska kvalspelaren Ayumi Morita (6-4, 6-3) och forna världsettan Jelena Jankovic krossade rumänskan Monica Niculescu (6-2, 6-1).

Svenska Sofia Arvidsson fick tyvärr respass redan i första omgången, mot Sorana Cirstea: 6-2, 6-3.

* * *

I Japan Open besegrade US Open-vinnaren Andy Murray mammutservaren Ivo Karlovic i raka set: 7-6(7), 6-4.

Murray skulle egentligen ha mött Gaël Monfils, men när han var tvungen att ställa in matchen på grund av den knäskada som höll honom borta från touren i flera månader fick i stället Karlovic i egenskap av lucky loser stå för motståndet.

* * *

Dagens skräll stod onekligen 66-rankade japanen Tatsuma Ito för. Wild card-spelaren noterade nämligen sin största seger i karriären genom att besegra världstolvan Nicolás Almagro i raka set: 7-6(4), 7-6(5).

Matchen bjöd endast på ett servegenombrott för vardera spelare. Ito slog 14 servess och vann blott nio poäng mer totalt än femteseedade spanjoren.

– Almagro har fantastiska grundslag och det är nästan som att slå mot en vägg. Men av någon anledning lyckades jag oskadliggöra dem i dag och jag fick bättre självförtroende ju längre matchen led. Jag kände ingen press alls av att spela inför min hemmapublik. Min familj vad här och jag fick hjälp från dem och från publiken som hejade fram mig. I dag var hemmaarenan bäst, säger han till den lokala pressen.

Förlusten lär svida för Almagro, som nu försämrar sina chanser att kvalificera sig till World Tour Finals i november. 66-rankade Ito är dessutom den lägst rankade spelaren som Almagro förlorat mot den här säsongen.

* * *

Mammutservaren Milos Raonic bärgade en komfortabel tvåsetsseger över veteranen Radek Stepanek. 6-4, 6-4 blev segersiffrorna.

* * *

23-årige Martin Klizan, som gjort kometkarriär den här säsongen med åttondelsfinal i US Open som absoluta höjdpunkt hittills, kunde inte hålla segersviten efter titeln karriärens första titel (i Sankt Petersburg) vid liv. 34-rankade slovaken föll i raka set mot 143-rankade 31-åringen Marco Chiudinelli: 7-6(3), 6-2.

* * *

Åttondeseedade hemmafavoriten Kei Nishikori darrade i sin öppningsmatch men tog sig till sist vidare i tre set efter 4-6, 6-2, 6-3 mot 55-rankade landsmannen Go Soeda.

* * *

Samtliga resultat:

I dag drar China Open i Peking i gång, en 500-turnering där Novak Djokovic är toppseedad – och som världstvåan ämnar vinna för att nå sitt mål: att återta tronen från Roger Federer före årets slut.

– Det är ett av målen. Självklart vill jag bli världsetta igen. Det är en ambition. Det är möjligt i slutet av året. Jag försöker fokusera på varje enskild turnering och se hur det går, säger Djokovic inför turneringen.

De högst rankade hoten mot Djokovic i Peking är världsfemman David Ferrer och världssjuan Jo-Wilfried Tsonga. 13- respektive 14-rankade Marin Cilic och Richard Gasquet är seedade fyra och femma.

Övriga topp 10-spelare som valt att spela den här turneringsveckan återfinns i Tokyo, där 500-turneringen Japan Open arrangeras. Här är världstrean Andy Murray toppseedad, följd av världssexan Tomás Berdych, världsnian Janko Tipsarevic och världstia Juan Mónaco. Världsettan Roger Federer och världsåttan Juan Martín del Potro har valt att vila, medan världsfyran Rafael Nadal är skadad.

Djokovic har chansen att ta tillbaka positionen som världsetta redan om två veckor – vilket skulle innebära att Federer missar milstolpen 300 veckor totalt som världsetta med en enda vecka (har i skrivande stund varit världsetta i totalt 298 veckor).

Det förutsätter dock att Djokovic vinner i Peking och Shanghai Masters nästa vecka, samtidigt som Federer står över Shanghai. Trots att arrangören redan i slutet av augusti meddelade att schweizaren är klar för turneringen är det fortfarande inte till hundra procent säkert att han ställer upp. Hans uttalande efter US Open har satt i gång spekulationerna, och fansen väntar fortfarande på att han ska lämna besked personligen via sin hemsida eller Facebook-page.

Om Federer ställer upp i Shanghai Masters kommer han med största sannolikhet att passera den magiska gränsen 300 veckor som världsetta, och då öppnas inte nästa fönster för Djokovic att gå om förrän tidigast efter Paris Masters i slutet av oktober, men mer troligt är i så fall att han tar över tronen efter World Tour Masters i november – om han nu lyckas peta ner Federer över huvud taget, vill säga.

Det stora frågetecknet är fortfarande vilka höstturneringar Federer, som känt sig sliten efter US Open, väljer att stå över. 500-turneringen i hemstaden Basel är nog den enda turnering vi med säkerhet kan säga att han kommer att ställa upp i, om han nu inte skulle bli skadad. Hur han gör med Shanghai är högst oklart, och Paris Masters spelas veckan före World Tour Masters – som Federer med största sannolikhet inte kommer att välja bort.

Det bör noteras att Federer har väldigt mycket poäng att försvara under hösten, till skillnad från Djokovic. Serben ligger dessutom 990 poäng före Federer på säsongsrankningen och har chansen att dryga ut den ledningen till 1,490 poäng i Peking. Mycket talar alltså för att båda uppnår två viktiga milstolpar under senhösten: Federer passerar gränsen 300 veckor som världsetta och Djokovic avslutar året på rankningens topp för andra året i rad.

Eller vad tror ni?

För andra året i rad är Novak Djokovic den spelare på ATP-touren som har flest segrar på hardcourt med 35-4 i matchfacit efter årets sista Grand Slam-turnering US Open.

Förra året var han snudd på perfekt med 40-1 (97,5 procent). Trots att han, föga förvånande, inte kunnat upprepa sin magiska bedrift från 2011 har han vunnit nästan 90 procent av sina matcher på hardcourt (89,7).

Roger Federer har visserligen inte lika många segrar som världstvåan, men har högst vinstprocent. Schweizaren har 31-3 i matchfacit, vilket ger 91,1 procent.

Djokovic samlade ihop flest segrar under den nordamerikanska sommarsäsongen och vann således US Open Series med 15-2 i matchfacit (förlusterna kom mot Federer i Cincinnati och Andy Murray i US Open).

Världstvåan menar att han ”fokuserar på kvalitet framför kvantitet” vad gäller träning när det är dags för byte av underlag.

– Att vinna matcher kan ge nödvändigt självförtroende, så man känner att man är nöjd med sig själv både på och utanför banan. Sedan, när man samlar på sig erfarenhet, lär man sig att leva med pressen och hitta sätt att prestera på topp i de största turneringarna, säger han.

Nye världstrean Andy Murray hyllar sin finalmotståndare i US Open:

– Hardcourts är tveklöst det mest krävande underlaget. Novak har tagit spelet, särskilt på hardcourt, till en ny nivå, säger han.

Skotten har 21-2 i matchfacit sedan inledningen av Wimbledon (förlust mot Federer i finalen där, och förlust mot Jeremy Chardy i Cincinnati; lämnade walkover mot Milos Raonic i Toronto, vilket inte räknas som förlust i statistiken) och har 6-1 mot topp 10-motståndare under den perioden.

På hardcourt har Murray 26-5 (83,8 procent) i matchfacit hittills i år.

Skottens coach, åttafaldiga Grand Slam-vinnaren Ivan Lendl, har varit en starkt bidragande orsak till Murrays succésäsong.

– Jag tycker att jag har blivit bättre sedan jag började jobba med honom. Jag tycker jag att jag spelar bättre tennis och har bättre förståelse för hur jag ska spela de avgörande poängen i det viktigaste matcherna. Jag har också lärt mig hur jag ska bete mig utanför banan, hur jag ska hushålla med energin och gå in i matcherna med rätt mentala inställning och attityd, sa han under US Open.

Utanför topptrion är det faktiskt en framtida stjärna som toppar hardcourtsäsongen – 21-årige Milos Raonic. Kanadensaren har 24-6 (80 procent) i matchfacit på underlaget i år.

– Jag känner att jag har förmågan att vara farligare än de flesta spelare när jag har bra träff, speciellt i serven. Jag utvecklas hela tiden. Jag jobbar med mitt nätspel. Jag vet att om jag ska kunna klättra på rankningen och utvecklas som spelare, som tävlingsmänniska, så måste jag fortsätta förbättra den delen av spelet, säger Raonic som har vunnit 93 procent av sina servegame på hardcourt det här året.

US Open-kvartsfinalisterna Tomás Berdych, Juan Martín del Potro och Janko Tipsarevic samt världstian John Isner – som slåss om de sista platserna i World Tour Finals senare i år – har förbättrat sin statistik på hardcourt. Berdych och del Potro har 28-9 (75,6 procent) i matchfacit, Isner 25-9 (73,5) och Tipsarevic 22-9 (70,9).

Fick en fråga under min liverapportering av US Open-finalen natten till i går: ”Vem tycker du har bäst fysik av spelarna på ATP-touren?”

Så här ser min topp tre-lista ut:

1. Rafael Nadal
2. David Ferrer
3. Andy Murray

Personligen tycker jag inte att det råder någon som helst tvekan om de två förstnämnda, men vissa reagerade på mitt val av Murray på tredjeplatsen.

Låt mig förklara.

Det imponerande med Nadal är att han trots sin muskulösa fysik inte bara orkar springa vad som känns som flera mil under en match – han orkar dessutom få fart på bollen tre-fyra timmar in i en krävande femsetare. David Ferrer har varken Nadals kroppshydda eller tunga grundspel. Hans uthållighet är givetvis oerhört imponerande (därav andraplatsen), men hans spelstil är inte lika krävande. Dock kan han som ingen annan nöta i boll efter boll, match efter match.

Andy Murray är något av ett mellanting. Han springer oftast betydligt mer – och snabbare – än sina motståndare (naturligtvis beroende på vem han möter), men har likväl orken att leverera tunga förstaservar och dödande grundslag. Det visade han inte minst mot Novak Djokovic natten till i går, när han servade snudd på felfritt i avgörande set medan Djokovic fick tidernas gummiarm.

Hör inte Djokovic hemma på den här listan då?

Jo – men inte riktigt topp tre, tycker jag.

Djokovic har under de senaste två åren jobbat upp en grym fysik och gått från att vara något av en vekling som kastade in handduken på grund av utmattning titt som tätt, till en äkta fighter med både fysisk och psykisk uthållighet.

Världstvåans fysik är dock mycket mer explosiv än Nadals, Ferrers och Murrays. Det har hänt fler än en gång att han efter en särdeles lång och krävande bollduell förlorat återstående poäng i gamet för att han inte hunnit återhämta sig. Han har helt enkelt inte samma snabba återhämtningsförmåga som exempelvis Nadal. Djokovics spel bygger dessutom väldigt mycket på att han kontrollerar spelet, och påverkas således mer när han tvingas försvara sig mycket eller pressas till långa bolldueller.

Ges han dock tid till den där välbehövliga återhämtningen kan han spela femsetare efter femsetare utan att se överdrivet sliten ut – vilket han inte minst visade i årets Australiska öppna, där han vann finalen mot Nadal i fem set efter att ha kuvat Murray i en dramatisk femsetare i semifinalen.

Givet allt detta skulle jag vilja påstå att det är hyfsat jämnt skägg mellan Djokovic och Murray, med liten fördel Murray.

Well, så tycker jag. Vad tycker ni?

Okej, first things first: den här finalen blev inledningsvis inte alls vad vi hoppats på. Detta helt uteslutande på grund av vädret.

Blåsten gjorde ingen av spelarna rättvisa och det hela liknade stundtals pensionärsgympa snarare än en Grand Slam-final. Varken Novak Djokovic eller Andy Murray kunde göra något vettigt med bollen när de tvingades slå från sidan där det var medvind. Det räckte i princip med att fundera på att slå en ordentlig sving så flög bollen all världens väg.

Det var givetvis otroligt synd eftersom vi snuvades på nästan en halv match.

Å andra sidan skapade detta en helt annan dimension av den här US Open-finalen. Den stora frågan var nu inte vem som skulle spela bäst, utan vem som skulle hantera väderförhållandena bäst.

Det gjorde Andy Murray. Tveklöst.

Han spelade smart, återhållsamt, med stort tålamod. Försvarade sig väl och försökte hålla bollen i spel. Tids nog kommer en lucka, om man bara håller duellen vid liv tillräckligt länge.

En effektiv taktik, skulle det visa sig. Murray var den starkare av de båda i ett svängigt tiebreak, som han efter fem setbollar till slut kunde bärga med 10-8.

Andra set fortsatt i samma spår. Djokovic såg stundtals riktigt bekymrad ut. Han var så klart den som missgynnades mest av blåsten, eftersom han har ett så tungt grundspel som kräver hög press och tryck i slagen. Dessutom är Djokovics rörelseschema så djupt inpräntat att han har oerhört svårt att komma rätt till bollen, när ”rätt” innebär att komma fel till bollen (blåsten gör att landning och studs blir väldigt oförutsägbar, vilket innebär att man måste förbereda sig snabbare och på ett lite annorlunda sätt).

Murray å sin sida hanterade det med bravur. Han är helt enkelt väldigt mycket bättre än de flesta aktiva spelare på touren att anpassa och justera sitt spel efter situationen, och det ska han ha en stor dos cred för. Det var Murray som vann de två första seten, inte Djokovic som förlorade dem. Att Djokovic förmodligen vunnit dem under perfekta väderförhållanden är en helt annan sak.

I och med de där två första seten skapade sig Murray ett överläge som krävde enorm kämpainsats från Djokovic att hämta upp. Det, samt det faktum att han spelade en tuff semifinal mot David Ferrer så sent som i går och därför fick snålt med tid till vila, tog ut sin rätt i femte set.

I fjärde ångade han nämligen på, medan Murray hushöll med sin energi. Han såg ordentligt trött ut, skotten – men det var ingenting i jämförelse med Djokovic i avgörande set. Att Murray fixade två servegenombrott efter varandra kändes egentligen logiskt, trots att jag själv faktiskt trodde att Djokovic påbörjat en magisk upphämtning som skulle vara för svår för ”evige förloraren” Murray att sätta stopp för.

Häri ligger också en stor del av vad som gör den här segern så imponerande. Murray vek inte ner sig och trots att han öppet visade sin frustration vid några tillfällen slutade han aldrig tro på sig själv. Han inte bara trodde att han kunde vinna, han visste att han kunde vinna.

När Murrays tålmodiga, eftertänksamma taktik till slut gav maximal utdelning (så att säga retroaktivt, eftersom den tröttade ut Djokovic så pass att Murray kunde kliva fram mer i femte set) fick han den där viktiga injektionen av självförtroende och jävlar anamma. Det gav honom vind i seglen. Medvind, om man nu vill kapitalisera språkligt på det skoningslösa vädret.

Det visar inte bara prov på taktisk genialitet, makalöst spelsinne och lyhördhet – utan även på mental styrka. Något som inte direkt varit Murrays signum genom åren.

Jag har hela tiden trott att Novak Djokovic skulle ta hem den här turneringen och stod fast vid det ända in i slutet (okej, jag trodde kanske inte att han skulle vända 2-5 i avgörande set). Men nu tycker jag att vi gör bäst i att slänga alla om åt sidan.

Tänk om det inte blåst så där i inledningen av matchen?

Tänk om arrangörerna inte varit alldeles från vettet och schemalagt semifinalerna lite bättre, så Djokovic fått lika mycket vila som Murray?

Tänk om Federer inte förlorat mot Tomás Berdych och Murray tvingats ta sig förbi honom på sin väg mot final?

Och så vidare.

Sport i allmänhet och tennis i synnerhet är ett enda stort om.

Det är ju det som gör vår älskade bollsport så jäkla underbar.

Just den här natten råkade väderförhållandena vara som de var. Båda tampades med samma vindar – skillnaden var att Murray gjorde det så mycket bättre än Djokovic.

Det kanske inte var en helt rättvis match, om det nu finns någon rättvisa i sport.

Men det var en ohyggligt välförtjänt seger.

Andy Murray, I f*cking salute you.

Hörrni, vad sägs om att dyka ner i lite mer siffror inför kvällens US Open-final mellan världstvåan Novak Djokovic och världsfyran Andy Murray?

Ja, det gör vi!

Jag har nämligen tittat lite närmare på det där med förstagångsvinnare i Grand Slam-sammanhang, och det är ingen överdrivet munter läsning för Murray.

Det är bara tolv spelare som vunnit sin första Grand Slam-titel under 2000-talet, på sammanlagt 51 turneringar. Medelåldern för dessa förstagångsvinnare är 23 år. För många av dem var det dessutom karriärens första Grand Slam-final (Goran Ivanisevic och Novak Djokovic enda undantagen).

Andy Murray är 25 år gammal – och har förlorat samtliga av sina fyra GS-finaler.

Mardrömssiffror för världsfyran, alltså. Tränaren Ivan Lendl var dock 24 år gammal när han vann sin första titel – precis som Murray efter fyra finalförluster – och vann sedan totalt åtta Slams under sin karriär.

Murray får ta fasta på det och försöka blunda för siffrorna nedan.

FÖRSTAGÅNGSVINNARE UNDER 2000-TALET:

1. Marat Safin, US Open 2000, 20 år
2. Goran Ivanisevic, Wimbledon 2001, 30 år
3. Lleyton Hewitt, US Open 2001, 20 år
4. Thomas Johansson, Australiska öppna 2002, 27 år
5. Albert Costa, Franska öppna 2002, 27 år
6. Juan Carlos Ferrero, Franska öppna 2003, 23 år
7. Roger Federer, Wimbledon 2003, 22 år
8. Andy Roddick, US Open 2003, 21 år
9. Gaston Gaudio, Franska öppna 2004, 26 år (25 år och sex månader)
10. Rafael Nadal, Franska öppna 2005, 19 år
11. Novak Djokovic, Australiska öppna 2008, 21 år
12. Juan Martín del Potro, US Open 2009, 21 år

Fotnot: Vissa av dessa spelare hade inte hunnit fylla den ålder jag anger ovan, men då det rör sig om några månader (exempelvis är Thomas Johansson född i mars och vann Australiska öppna i januari) har jag tagit mig friheten att avrunda uppåt.

Okej, rubriken hade kanske varit mer spot-on om det var Novak Djokovic och Roger Federer eller Rafael Nadal som klev ut på banan i kväll, men med Wimbledon-finalen och OS-guldet har Andy Murray bevisat att det inte är det minsta missvisande att prata om Big Four.

En US Open-titel skulle ytterligare befästa positionen bland de största.

Men kan han vinna kvällens match?

Ja, definitivt. Andy Murray har alla förutsättningar att bärga sin efterlängtade första Slam: bredden, variationen, returneringen, serven, slicen, spelsinnet. Och så vidare. Han har dessutom, till följd av vädrets makter och arrangörens dåliga planering, fått mer tid till vila och förberedelse än sin motståndare.

Problemet? Motståndaren råkar heta Novak Djokovic.

Det råder knappast någon tvekan om att US Opens snabba hardcourt passar Murray väldigt bra (spelade sin första Grand Slam-final här 2008 och har själv pekat ut turneringen som sin personliga favorit), men så är även fallet för Djokovic (spelar sin tredje raka, karriärens fjärde, final på Flushing Meadows).

Djokovic har dessutom gått på som en ångvält och bara tappat ett set hittills – mot David Ferrer i lördagens snålblåst. Om Djokovic ens är i närheten av att spela lika bra i kväll är Murray snudd på chanslös. När Djokovic presterar på sin absoluta topp är han helt vansinnigt svårslagen. Det har han inte minst bevisat med sina fyra titlar på fem finaler under 2011 och 2012.

Hur bör Murray då agera i kväll?

Först och främst tror jag att serven blir oerhört viktig. Det är två av världens bästa returnerare som kliver ut på banan, så att vi kommer bjudas på en del servegenombrott räknar jag kallt med. Frågan är vem som bjuder på flest. Murray, som förbättrat sin serve avsevärt under året, måste helt enkelt vara snudd på fläckfri i egen serve för att ha en chans. Det är nämligen i Djokovics serve som Murray med sin täta defensiv kan sätta den press som behövs för att få överhanden i matchen. Vinner han viktiga poäng här måste han helt enkelt se till att inte ge tillbaka dem i egen serve.

Vidare tror jag att variationen är nyckeln för världsfyran. Han måste växla tempo ofta och obarmhärtigt, han måste göra rusher mot nät och han måste utnyttja sin giftiga slice för att störa Djokovics stabila försvar. Att bara counterpuncha och vänta på att serben ska trötta ut sig funkar inte, vilket matchen mot David Ferrer visade med all önskvärd tydlighet i går. Det går helt enkelt inte att scrambla ihop tillräckligt med poäng för en seger mot Djokovic.

Man skulle kunna tolka detta som att Murray behöver vara mer offensiv.

Det är fel.

Murray har inte kapaciteten att slugga sig igenom Djokovics försvarsmur i en femsetare. Nyckeln är att vara offensiv i rätt lägen, falla bakåt i banan och agera mänskligt bollplank när situationen så kräver och sätta press i lagom dos. Detta för att komma under skinnet på Djokovic – om världstvåan känner att han inte har kommandot över duellerna till hundra procent, särskilt när han ”borde” ha det, ja då kan osäkerheten börja gro.

Och även då, om Djokovic börjar svikta, är det hela ett vågspel. Vi vet av erfarenhet att Djokovic har en hel arsenal av offensiva vapen att ta till när han är i underläge, och vi vet att dessa underlägen kan fungera som välbehövligt bränsle för världstvåan som bara tycks bli mer eggad när han har både siffror och publik emot sig. (Vem som har störst publikstöd i kväll vet vi kanske inte, men ni förstår min poäng.)

Det är alltså mycket som ska klaffa för att Andy Murray ska ta sin första GS-buckla och samtidigt bli den förste britten att göra så sedan Fred Perry vann just US Open 1936. Pressen är dock inte i närheten av så stor som under Wimbledon, så – givet alla hans spelmässiga kvaliteter – att påstå att Murray inte har chansen att gå vinnande ur denna strid vore nonchalant.

Däremot tror jag inte att han gör det. Jag tippade Djokovic som vinnare inför turneringen, och efter vad jag sett av honom hittills under turneringen kan jag inte annat än stå fast vid det tipset.

Det är dock troligt att det blir en betydligt tuffare match än mellan dessa båda herrar i Australiska öppna 2011 (Djokovic vann i raka set: 6-4, 6-2, 6-3). Fem set? Ja, varför inte. Skulle inte vilja sträcka mig så långt som att påstå att första set är helt matchavgörande, men det kan onekligen bli viktigt: den som vunnit första set har vunnit 13 av deras 14 möten (Djokovic leder med 8-6, 6-5 på hardcourt).

Efter det där första bonussetet, som knappt kan räknas eftersom det i princip avgjordes under helt vansinnigt svåra förhållandet i går kväll, var det inget snack om saken.

David Ferrer krigade visserligen sin vana trogen på bra och lyckades till och med trötta ut Novak Djokovic mellan varven, men den här semifinalen blev aldrig ens lite spännande.

Efter att Ferrer servat hem det där bonussetet, 6-2, lade världstvåan i den där superväxeln nästan bara han har och ångade på genom resten av matchen. 6-1 i andra set blev 6-4 i tredje, efter att Djokovic slokat en aning och tappat break vid ställning 2-0. Han samlade dock ihop sig snabbt, började spela lite smartare och gick inte för fullt i varenda slag.

Ferrer fortsatte kriga på, med sin vid det här laget välkända taktik – agera mänskligt bollplank, typ.

I och med sin enorma fitness och kämpaglöd är han en oerhört jobbig spelare att möta, vilket vi fick se i dag. Djokovic försökte flera gånger, särskilt i tredje set, gå fram på nät för att döda bollen snabbt, men det är oerhört svårt, ja snudd på omöjligt, att bärga enkla poäng mot Ferrer – man måste kämpa för varenda pinne, helt enkelt.

Vilket Djokovic gjorde, och i slutänden var serben helt enkelt numret för stor för världsfemman. Efter svagt servande från Ferrer kunde Djokovic enkelt slugga sig vidare till sin fjärde US Open-final med 6-2 i fjärde set.

Att han lyckades tvinga fram så många oprovocerade misstag från en så stabil bollare som David Ferrer (39, mot Djokovics 31 – de flesta för serben kom dock i det blåsiga första setet) är ännu ett kvitto på världstvåans grymma form och dominans.

I morgon möter Nole världsfyran Andy Murray i deras totalt 15:e sammandrabbning (andra Grand Slam-finalen dem emellan). Så vad sägs om att titta lite närmare på det mötet? Ja, det gör vi.

FEM SAKER SOM TALAR FÖR DJOKOVIC:

1. Erfarenheten. Finalen i morgon blir Djokovics nionde i karriären – han har vunnit fem (Australiska öppna 2008, 2011 och 2012, Wimbledon 2011, US Open 2011), och förlorat tre (US Open 2007 och 2010, Franska öppna 2012). Murray har spelat fyra finaler (US Open 2008, Australiska öppna 2010 och 2011, Wimbledon 2012) och förlorat samtliga.

2. Formen. Att en formsvacka skulle komma efter den magiska säsongen 2011 var inte det minsta oväntat. Och trots att han inte varit i närheten av fjolåret har han likväl vunnit en Grand Slam, förlorat en GS-final och varit i semifinal i både Wimbledon och London-OS. I årets upplaga av US Open har han inte tappat ett enda set, om vi räknar bort Ferrers bonusset i semin.

3. Revanschlusten. Han föll mot Roger Federer i Wimbledon-semin, mot Murray i OS-semin (dessutom i raka set). Hämnden är som bekant ljuv – och en mäktig drivkraft för Djokovic.

4. Psyket. När Djokovic är i så här bra form är han svårslagen. Särskilt i och med att formen ger honom självförtroende, och självförtroendet ger honom mental styrka. Den mentala styrkan i sin tur, ja den ger honom många viktiga poäng i avgörande lägen.

5. Bredden. Djokovic är en av tourens bästa returnerare. Han har dessutom världens tveklöst bästa backhand, en blytung forehand, stabil serve, snabbhet, uthållighet och ett grymt spelsinne. Extremt viktiga vapen i en Grand Slam-final, alltså. Den enda tydliga svagheten är volleyspelet, men det är ändå inte en fundamental del av hans framgångsrecept och ingenting Djokovic står och faller med i en GS-final.

FEM SAKER SOM TALAR FÖR MURRAY:

1. Självförtroendet. Murray förlorade visserligen Wimbledon-finalen mot Federer, men han gjorde det med flaggan i topp och vann sitt första set i en Grand Slam-final på kuppen. Dessutom lät han sig inte nedslås av förlusten utan fick omgående revansch några veckor senare på samma arena, då han chockslog Federer i OS-finalen. Han svajade i inledningen av US Open, men har plockat fram sitt allra bästa spel när det gällt som mest (mot Milos Raonic i åttondelen, Marin Cilic i kvarten och Tomás Berdych i semin). Världsfyran fullkomligt lyser av självförtroende.

2. Variationen. Även Murray är en av tourens absolut bästa returnerare. Skulle faktiskt vilja påstå att det är jämnt skägg mellan honom och Djokovic. Han har i sina bästa stunder en närmast ogenomtränglig försvarsmur, men besitter även kraftfulla offensiva vapen och har tourens kanske giftigaste slice. Han har få uppenbara svagheter och är en mästare på att justera och anpassa sitt spel efter situationen.

3. Femte gången gillt? Murray har spelat fyra Grand Slam-finaler (US Open 2008, Australiska öppna 2010 och 2011, Wimbledon 2012) och bara lyckats plocka ett set. Men han har inte gett upp och är nu framme i sin andra raka och karriärens totalt femte Slam-final. Efter OS-guldet är han definitivt redo att bärga sin första riktigt stora titel.

4. Den extra vilodagen. Murray hann spela klart sin semifinal mot Tomás Berdych i går och slog tjecken i fyra set. Eftersom semin mellan Djokovic och Ferrer avslutades först i dag innebär det att Murray får nästan en hel dags extra vila. Om Djokovic tvingats till fem set av duracellkaninen Ferrer hade det kunnat bli direkt avgörande för finalens utgång, men så illa blev det ju inte. Icke desto mindre är de där extra timmarna av förberedelse dyrbara för Murray.

5. Lottningen. Djokovic hade en enkel resa till semifinalen, där han – efter att matchen skjutits upp och avgjorts under bättre väderförhållanden – inte inte heller direkt sattes på prov. Murray å sin sida har mött flera knepiga spelare, däribland Feliciano López, Milos Raonic, Marin Cilic och Tomás Berdych – och klarat prövningarna med bravur. Det ger välbehövlig vind i seglen för Murray, som gör att Djokovic inte känns som en övermänsklig motståndare.

Finns så klart andra saker som talar för och emot respektive spelare. De mest betydelsefulla aspekterna ger Djokovic visst övertag, som

• statistiken (Nole leder med 8-6 i inbördes möten 2-2 i år),
• underlaget (Nole får maximal utdelning vad gäller det det mesta rent spelmässigt på US Opens snabba hardcourt),
• publiken (Nole har visserligen, av någon outgrundlig anledning, ofta svårt att få publiken helhjärtat på sin sida på Flushing Meadows, men han eggas bara av engagemanget – oavsett vem som är publikfavoriten).

Just nu, strax efter Djokovics övertygande seger mot David Ferrer, är det svårt att se hur Andy Murray ska kunna stå i vägen i hans jakt på karriärens sjätte Grand Slam-titel.

Vi får se hur det känns i morgon. Enligt US Opens officiella hemsida inleds matchen runt 16.00 lokal tid (22.00 svensk tid). Jag kommer att rapportera live för Aftonbladet under matchen. Hoppas ni hänger med då!

US Open-semifinalen mellan Novak Djokovic och David Ferrer bröts alltså i går på grund av tornadovarning.

Vilket var lika bra. Det är verkligen inte kul att snuvas på riktigt bra tennis när vädrets makter är på så här dåligt humör. De brutala vindarna gjorde semin mellan Andy Murray och Tomás Berdych stundtals plågsam att titta på.

Inledningen på matchen mellan Djokovic och Ferrer i går var på många sätt ett skämt. Jag tycker egentligen att även den mellan Murray och Berdych borde ha skjutits upp, och det säger ganska mycket om hur väderförhållandena var då världstvåan och världsfemman klev ut på banan.

Därför är det inte särskilt förvånande att Ferrer har en trygg 5-2-ledning när matchen återupptas i dag.

Om vädret kommer att vara så bra som arrangörerna låter påskina tror jag att Djokovic trots allt tar det här rätt så enkelt. Han kan faktiskt till och med vända det prekära underläget i första setet, även om det är mer troligt att Ferrer bärgar det. Han behöver trots allt bara fixa ett till game – Djokovic fem (eller fyra plus ett tiebreak).

Förhoppningsvis har Djokovic skakat av sig frustrationen han så tydligt visade i går. Om han känner sig förfördelad på grund av att man trots vädret valde att påbörja matchen i går och inte kan släppa det kan han få det tufft.

Hur troligt det är? Inte särskilt. Djokovic är en notorisk slowstarter, även om han inte visat det alls hittills i US Open (har inte tappat ett enda set än). Han är dessutom en av de mentalt starkaste spelarna på touren.

Det bör ändå tilläggas att Ferrer trots trevligt väder kan göra det svårt för Djokovic, med sin stabila försvarsmur och outtröttliga inställning. Det är helt enkelt svårt att bolla bort spanjoren och tvinga fram misstag, vilket kan skapa osäkerhet hos motståndare som är i behov av enkla poäng och maximal utdelning i egen serve, till exempel.

Nu är inte Djokovic en sådan spelare. Visst, han pressar gärna fram misstag från sina motståndare, men eftersom han själv är så stabil är det å andra sidan svårt att stressa fram misstag hos honom. Det gör sig inte så lätt – särskilt inte om den huvudsakliga taktiken är att agera mänskligt bollplank.

I går blev alla Ferrers svagheter (brist på tunga offensiva vapen och dominant serve) plötsligt hans största tillgångar. Eftersom han inte har ett tungt grundspel kunde han i princip jabba på som vanligt, medan Djokovic fick hålla tillbaka och på grund av vädret fokusera på att inte spela som han brukar (exempelvis tidigt ställa sig i rätt position för sving och invänta bollen).

I dag blir de styrkorna återigen svagheter. Och jag tror inte att Ferrer har vad som krävs för att fälla Djokovic i en Grand Slam-semifinal.

Goliats offensiv är helt enkelt mäktigare än Davids försvar.

Jahopp.

Vi fick knappt se ett helt set mellan Novak Djokovic och David Ferrer innan matchen bröts på grund av tornadovarning.

Så som ni förstår är vädret – och blåsten – inte att leka med, alltså.

Lär komma som en ordentlig lättnad för en frustrerad Djokovic. Ligger under med 5-2 i första set. Inte riktigt vad man kan kalla en bra start.

Nåväl.

Matchen återupptas i morgon runt 11.00 lokal tid, det vill säga 17.00 svensk tid. Damernas final spelas därefter, medan herrarnas final skjuts upp till måndag.