Jag hade redan räknat ut formsvaga Petra Kvitová och insåg hur vanskligt det var att ge sig på henne igen.

Men jag visste att Laura Robson skulle ta chansen om hon fick den.

Och det gjorde hon.

Det ska sägas direkt att Kvitová verkligen inte spelade på topp. Kvitová och Robson är spelmässigt väldigt lika: bra serve, stenhård forehand, stabil backhand och tunga grundslag. De är båda ganska långsamma men väger upp det med att spela offensivt nära baslinjen och hela tiden jobba mot snabba avslut.

Det ska också sägas att Kvitová generellt är den bättre versionen av Robson – lite äldre, lite säkrare, lite stabilare, lite mer erfaren.

Men det där spelar ju liksom ingen roll när det egna spelet inte stämmer. Att spelet blir oerhört ryckigt gör inte saken bättre. Trots att Kvitová bärgade första set till synes enkelt, 6-2, var det tydligt att hon inte hittade matchrytmen på grund av de abrupta duellerna, medan Robson gnuggade sig in i matchen mer och mer för varje game som gick.

Robson var tveklöst den som anpassade sig bäst till förutsättningarna. Hon var aggressiv i sitt returnerande, högg som en kobra på varenda andraserve och utnyttjade de luckor Kvitová bjöd på i sin förstaserve.

Tidigt i andra set såg Kvitová skärrad ut – Robson taggad.

Att 53-rankade britten brände chansen att serva hem setet vid ställning 5-1 var bara ett tillfälligt nervdaller.

Tredje set började inte lika bra för Robson, men hon visade återigen prov på att högriskspel kan löna sig när hon hämtade upp ett 0-3-underläge och fick chansen att serva hem matchen vid ställning 6-5. Den chansen missade hon och de båda höll sedan serve tills Robson bröt på nytt till 10-9.

Robson gjorde inga misstag den gången, nollade Kvitová och säkrade triumfen i Melbourne efter totalt tre timmars spel: 2-6, 6-3, 11-9.

En imponerande seger i en match som i mångt och mycket handlade om vem som kunde slå hårt, hårdare och hårdast. Dessutom fantastiskt underhållande.

Robson möter 19-åriga Sloane Stephens i tredje omgången. Den matchen har sannerligen potential att bli turneringens klart bästa.

* * *

Nikolaj Davydenko hängde med i ungefär fyra game – sedan tryckte Roger Federer plattan i mattan och tuggade i sig 40-rankade ryssen som en hotellfrukost på franska Rivieran.

Tempot var snudd på osannolikt, särskilt i inledningen när Davydenko faktiskt hängde med. Sen, när Federer uppenbarligen tyckte att det var dags att skynda på lite, hade annars så kvicke Davydenko svårt att ens komma rätt till bollen.

6-3, 6-4, 6-4 var en betydligt mer lättköpt seger för schweizaren än siffrorna visar.

Att döma av det jag sett av Federer och Bernard Tomic hittills kommer 20-årige hemmafavoriten inte att ha en chans i tredje omgången. Tyvärr. Han har alla verktyg för att ställa till det för världstvåan, men när Federer spelar så här bra… Nej, det ska så hiskeligt mycket till för att Tomic ska kunna göra den matchen ens lite spännande.

* * *

Gaël Monfils är och förblir en gåta. Under comebacken efter det långa skadeuppehållet har han sett grymt stark ut, och framför allt – effektiv. Men mot 61-rankade Yen-Hsun Lu var det som att han bestämt sig för att i första hand bjuda publiken på show.

Så till den milda grad att en match som hade kunnat vara överstökad förhållandevis snabbt gick till fem set: 7-6(5), 4-6, 0-6, 6-1, 8-6.

Inte för att Lu spelade dåligt. Tvärtom. Han spelade grymt bra, och såg ut att trivas i rollen som spelförare (vilken han tilldelats av Monfils, som hellre saboterar för motståndaren än själv driver spelet framåt).

Men Monfils fokus åkte jojo och att påstå att han blandade och gav vore en grov underdrift.

Monfils är hur som helst vidare i turneringen, vilket är huvudsaken. Tror dock att det tar stopp i tredje omgången mot Gilles Simon. Han är helt enkelt för bra för en Monfils som inte är i toppform.

* * *

Topptrion Victoria Azarenka, Maria Sjarapova och Serena Williams har hittills bara tappat åtta game – tillsammans. 72-8 i game ser deras kombinerade matchfacit ut efter två omgångar. Förkrossande 90 procent vunna game, alltså.

Detta efter att Williams i dag krossat 112-rankade Garbine Muguruzu (6-2, 6-0) och Azarenka pulvriserat 94-rankadeEleni Daniilidou(6-1, 6-0).

Herrarnas topptrio är inte långt efter. Novak Djokovic (37-17), Roger Federer (36-18) och Andy Murray (36-15) har tillsammans endast tappat 20 game. 109-20 (cirka 85 i vinstprocent) i gamefacit. Inte illa.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Vi har ju över en timme kvar till midnatt (vilket typ är min smärtgräns för hur länge jag kan vara uppe just nu, eftersom jag är hemma en ettåring som vägrar sova ordentligt på nätterna och sedan dessutom tycker att 06.15 är en lämplig tid att kliva upp på morgonen), så varför inte ta en titt på några intressanta matcher under natten/morgondagen?

√ Roger Federer (2) – Nikolaj Davydenko (40)
Allting talar givetvis för att Federer vinner, det råder ingen som helst tvekan om det. 17-2 i inbördes möten, vinst i tre raka set mot Benoit Paire i öppningsmatchen, den starka säsongsavslutningen 2012 och så vidare.

Ytterst lite talar för ett mirakel från Davydenko. Visst, han spelade magiskt i Doha, och presterar han ens i närheten så bra kan han ge Federer skrämselhicka, men han har helt enkelt inte fysiken för att utmana honom på allvar i bäst av fem set.

Däremot tycker jag inte att det är så självklart att världstvåan ska avfärda honom i raka set. Davydenko har bevisligen fortfarande det där stora spelet, som tog honom till toppen en gång i tiden, i sig.

Det i kombination med att han inte har någonting att förlora gör att han kan maxa från start och spela med millimetersmå marginaler, snudd på chansartat. Vilket kan få Federer ur balans. Inte för att det kommer betyda något för matchen i sig, men en tuff drabbning mot Davydenko kan ställa till det lite för schweizaren framöver.

√ Laura Robson (53) – Petra Kvitová (8)
Jag trodde att formsvaga Kvitová skulle åka ut redan i första omgången, men hon klamrade sig kvar i turneringen via 6-4, 2-6, 6-2 mot Francesca Schiavone.

Framtidslöftet Robson slog ut Kim Clijsters och världssjuan Li Na på vägen mot åttondelsfinal i US Open i höstas, så skrällpotential har hon så det räcker och blir över. Med tanke på Kvitovás svaga form har hon god chans att vinna.

√ Denis Istomin (50) – Andreas Seppi (23)
Seppi bär favoritskapet i den här matchen. Italienaren är dock klart bättre på grus än hardcourt, medan det omvända gäller för Istomin.

Istomin brukar dessutom pricka in sin formtopp i början av året och tog sig till kvartsfinal i både Brisbane och Sydney. Seppi har aldrig levererat i Australiska öppna, har som bäst tagit sig till andra omgången (2007, 2008 och 2011).

Kan också noteras att Istomin vann deras senaste möte, det hittills enda i Grand Slam-sammanhang, i Wimbledon förra året. Tror det här kan bli en väldigt jämn match, och baserat på att Istomin sett relativt stark ut under säsongsinledningen tror jag helt enkelt att han har goda chanser att vinna.

√ Milos Raonic (15) – Lukas Rosol (75)
Raonics form under säsongsinledningen har varit direkt katastrofal, och han övertygade inte mot Jan Hajek i öppningsmatchen i Melbourne. Tappade ett set där, vilket är knappt godkänt för en spelare av Raonics kaliber.

Min förhoppning är ändå att den där segern ändå gett tillräckligt med ökat självförtroende för att han ska segla förbi Rosol förhållandevis enkelt.

För vinna den här matchen, det ska han helt enkelt bara göra. Allt annat är ett fiasko. Att Rosol ska spela lika bra som mot Rafael Nadal i Wimbledon förra året är liksom helt uteslutet – det kommer han förmodligen aldrig att göra igen under hela resten av sin karriär.

Det behöver han förvisso inte heller göra mot Raonic, men detta ska ändå vara en vanlig dag på jobbet för 22-årige kanadensaren. Kan ändå inte riktigt skaka av mig den olustiga känslan av att en ny skräll signerad Rosol hänger i luften, vilket oroar mig.

Vill så väldigt gärna se en åttondel mellan Raonic och Federer, och det vore väl själva f-n om Rosol (och därefter Philipp Kohlschreiber) ska stå i vägen för det.

Inledde morgonen med att spana in Juan Martín del Potros form i hans öppningsmatch mot 170-rankade Adrian Mannarino. Fransmannen blev totalt utskåpad (6-1, 6-2, 6-2), så hoppade ganska snart över till matchen mellan Tommy Haas och Jarkko Nieminen.

Nieminen var högoddsaren i den här matchen, vilket jag fann en smula märkligt. Visst, Haas avslutade 2012 starkt och Nieminen har inte direkt hittat formen under säsongsinledningen, men Haas spelstil lämpar sig rätt bra för Nieminen. Finlandsettan är en uthållig slitvarg som försöker hålla liv i duellerna och pressar motståndaren med pricksäkert baslinjeförsvar. En fysiskt krävande spelare att möta, alltså.

Vilket givetvis ligger 34-årige Haas i fatet. 25-rankade tysken är i stort behov av de gratispoäng han sällan får mot spelare som Nieminen. Dessutom har han svårt att hålla uppe fokus så länge. Det drog finländaren nytta av, inte minst vid de mest avgörande lägena. Haas var för hetlevrad, Nieminen för kylig.

Haas 4-2-ledning i femte set kändes därför aldrig helt stabil. När han sedan brände matchboll i Jarkkos serve vid ställning 5-4 hade pendeln svängt till finländarens favör.

Vid ställning 6-6 bröt Nieminen med en iskall rak forehandpassering i trängt läge, efter att Haas i en sekvens dessförinnan missat en busenkel forehanddrive i vänstra hörnet.

Nieminen var sedan kassaskåpssäker i sin serve och bärgade segern efter nätrassel från Haas: 7-6(3), 4-6, 6-3, 4-6, 8-6.

En välförtjänt arbetsseger för i dag 70-rankade Jarkko, men visst var det synd att just de här båda veteranerna möttes redan i första omgången. Hade velat se mer av båda i den här turneringen.

Nieminen möter hur som helst Ivan Dodig, som besegrade 186-rankade Di Wu (7-5, 4-6, 6-3, 6-3), i andra omgången. Ingen omöjligt uppgift.

* * *

Gaël Monfils är vidare till andra omgången. Ingen skräll alls, om ni frågar mig. Tyckte 2,25 i odds mot Alexandr Dolgopolov var i högsta laget. Så klart frågetecken kring skadan, men eftersom han inte dragit sig ur turneringen räknade jag kallt med att han skulle vara i lika bra form som i Doha och Auckland – vilket räcker för att slå Dolgopolov.

Riktigt trevlig match att titta på. Gillar som bekant Dolgopolov och Monfils är en fröjd för ögat när han spelar på topp. Det gjorde han inte i dag, särskilt inte i egen serve, men han är så talangfull att han ofta klarar sig undan med en del slarv.

Dolgopolov intog tidigt rollen som förste styrman och dikterade spelet, vilket passade Monfils bra. Han tvingade 24-åringen att spela offensivt och jaga snabba avslut, medan fransmannen själv höll sig en bit bakom baslinjen och försökte störa Dolgopolovs rytm.

De första två seten var rysligt jämna och bjöd inte på ett enda servegenombrott. Båda gick alltså till tiebreak, det första vann Dolgopolov (9-7) och det andra vann Monfils (7-4).

I tredje set inleddes sedan break-kavalkaden. Monfils började, men tappade sedan sin egen serve. Så där höll det sedan på (båda drabbades tydligen av någon slags servefrossa ungefär samtidigt), tills Monfils bröt till 6-3.

Han tappade sedan serven omgående i fjärde set och hamnade i 0-2-underläge. Det hämtade han dock upp, trots stundtals uselt servande, och fick sedan chansen att serva hem matchen vid ställning 5-2. Den chansen brände han, men stängde sedan matchen genom att bärga sitt totalt sjunde break.

Precis som med Nieminen och Haas var det riktigt synd att de här båda skulle mötas redan i första omgången. Till råga på allt innebär Dolgopolovs förlust att nästan alla unga framtidslöften är utslagna: David Goffin rykte mot Fernando Verdasco i går (6-3, 3-6, 4-6, 6-3, 6-4), Grigor Dimitrov i raka set mot Julien Benneteau (6-4, 6-2, 6-4) medan Martin Klizan under dagen åkte på stryk mot Daniel Brands (6-3, 3-6, 6-3, 6-4) och Benoit Paire mot Roger Federer (6-2, 6-4, 6-1).

* * *

Även Andy Murray körde över sin öppningsmotståndare: 6-3, 6-1, 6-3 mot Robin Haase. Vilket innebär att ingen lyckats ta set mot toppkvartetten.

* * *

Serena Williams var, precis som Maria Sjarapova i går, helt orubblig i sin öppningsmatch: 6-0, 6-0 mot 110-rankade Edina Gallovits-Hall.

* * *

Även Victoria Azarenka vann i raka set: 6-1, 6-4 mot 49-rankade Monica Niculescu – vilket innebär att inte heller toppkvartetten på damsidan tappat set ännu.

* * *

Milos Raonic tycks ha hittat formen så pass bra att han lyckades avfärda Jan Hajek i fyra set: 3-6, 6-1, 6-2, 7-6(0). Hoppas att han skakat av sig den usla säsongsinledningen och fått sig en rejäl boost av den här segern, trots att allt annat än just seger hade varit ett praktfiasko.

Raonic möter Lukas Rosol, som besegrade kvalspelaren Jamie Baker i raka set (7-6, 7-5, 6-2) i andra omgången. Det är ju en även det en match som Raonic ska vinna.

* * *

Sofia Arvidsson torskade i raka set mot 201-rankade kvalspelaren Luksika Kumkhum: 7-6(5), 6-4. Visst, Kumkhum har fått ett helt kval på sig att hitta sin matchrytm, men det här får ändå ses som en stor besvikelse.

* * *

42-åriga Kimiko Date-Krumm skrev historia i dag, när hon blev den äldsta spelaren någonsin att vinna en match i Australiska öppna. Detta efter att ha pulvriserat världstolvan Nadia Petrova: 6-2, 6-0. Vad hände, Nadia?

* * *

Det blir en hett efterlängtad andrarunda mellan Federer och Nikolaj Davydenko! Detta efter att Davydenko spöat kvalspelaren Dudi Sela i fyra set: 3-6, 6-1, 7-5, 6-3.

Om Davydenko kan nå upp i samma nivå som i Doha kan det bli turneringens hittills bästa match.

* * *

Caroline Wozniacki har vunnit sin första Grand Slam-match på ett halvår: 2-6, 6-3, 6-3 mot Sabine Lisicki.

* * *

33-rankade Carla Suarez Navarro skrällslog världssjuan Sara Errani: 6-4, 6-4.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Säsongsupptakten med ett gäng mer eller mindre ljumma 250-turneringar är så äntligen över.

Inte för att det på något vis varit tråkigt att följa bataljerna i Brisbane, Sydney, Auckland, Doha, Chennai och så vidare – utan för att det nu äntligen är dags för årets första Grand Slam!

Låt oss därför, som brukligt är inför dessa fyra högtider under året, gå igenom turneringens lottning sektion för sektion. Vi börjar med herrarnas i dag och betar av damernas i morgon.

FÖRSTA SEKTIONEN

På papperet en enkel resa till semifinal – och därefter final – för titelförsvaren Novak Djokovic. Roger Federer är säkert glad över att slippa Tomás Berdych på sin halva, men tjecken har aldrig lyckats ge Novak skrämselhicka på samma sätt. 60-rankade veteranen Paul-Henri Mathieu ska givetvis inte vara några som helst problem för världsettan i öppningsmatchen.

I övrigt en ganska tråkig sektion, får man lov att säga. Sam Querrey kan möjligtvis ta sig till en åttondel mot Djokovic, men det är tveksamt om han kommer palla den galna hettan Down Under.

Ska så klart bli intressant att följa ynglingarna Andreij Kuznetsov, David Goffin och Ryan Harrison, men det känns inte som att Australiska öppna 2013 blir genombrottsturneringen för någon av dem. Harrison kan mycket väl ryka redan i första omgången mot Santiago Giraldo, vilket han gjorde i raka set i London-OS förra sommaren.

Vore kul om Fernando Verdasco kunde sprattla till och få revansch efter förlusten i första omgången förra året (mot Bernard Tomic), men har svårt att se att han ens har skrällpotential. 

Stanislas Wawrinka och Juan Mónaco? Risk för att de blir några av de första seedade spelarna att åka ut, men man vet aldrig med dessa båda herrar. Kan lika gärna ta sig till åttondel mot Djokovic/Berdych.

Han går vidare till semifinal: Novak Djokovic.
Skrällvarning: Tomás Berdych.
Bubblare: Sam Querrey.

ANDRA SEKTIONEN

Här lär det hända grejer. Till att börja med har vi en David Ferrer i god form, en Janko Tipsarevic i till synes lika god form (båda har bärgat sina första titlar i år – i Chennai respektive Auckland) och däremellan ett helt koppel intressanta spelare: höstens stora utropstecken Jerzy Janowicz, lovande 21-åringen Grigor Dimitrov, den snabbe lille giganten Kei Nishikori (om han är hel och frisk), hetlevrade Nicolás Almagro och publikfavoriten Marcos Baghdatis, för att nämna några.

Tipsarevic har åkt på en synnerligen tuff lottning: Lleyton Hewitt inför forne världsettans hemmafans är ingen lätt öppningsmatch, trots att han sett sina bästa dagar. Vill det sig illa kan Tipsy sedan stöta på både Dimitrov (eller alltid lika svårspelade Julien Benneteau) och Janowicz/Almagro innan det är dags för David Ferrer i kvartsfinalen.

En åttondel mellan Ferrer och Nishikori är den match jag helst av allt vill se i den här sektionen, men givet Nishikoris skadebekymmer under vintern ligger vägen vidöppen för fjärdeseedade spanjoren.

Vore även intressant att se en åttondel mellan Almagro och Tipsarevic också. I deras hittills enda möte vann Almagro i raka set – dock på spanjorens favoritunderlag grus (Franska öppna 2012). Även Almagro har åkt på en knepig motståndare i första omgången: 23-årige sluggern Steve Johnson.

Apropå Janowicz tycker jag att det är på sin plats att skruva ner förväntningarna en aning. Jag såg hans match mot Brian Baker i Auckland och jag var i ärlighetens namn inte det minsta förvånad över att han förlorade den. 22-åringen har ett väldigt stort spel i sig, men det räcker som bekant inte i dessa sammanhang. Det gäller för honom att hålla för pressen när nu både motståndare och betraktare känner till hans namn och kapacitet.

Det gjorde han inte i Auckland. Han störde Bakers matchrytm med sitt oortodoxa spel, precis som han gjorde mot de snopna kombattanterna i Paris, men Baker hade mer tålamod, större mental styrka (visserligen rysligt starkt av Jerzy att hämta in 1-5 i tredje set, men lika imponerande av Baker att slutligen knyta ihop påsen efter åtta brända matchbollar) och spelade betydligt smartare.

Jag tror därför inte att han kommer ställa till med någon skräll i Melbourne, men med tanke på hans relativt enkla lottning borde han åtminstone kunna ta sig till tredje omgången. Ger vi oss till tåls lär vi säkerligen se mer av Jerzy längre fram under året.

Och Dimitrov? Tja, han har goda chanser att äntligen ta sig förbi andra omgången, men mycket roligare än så blir det nog inte.

Han går vidare till semifinal: David Ferrer.
Skrällvarning: Kei Nishikori, Nicolás Almagro.
Bubblare: Janko Tipsarevic.

TREDJE SEKTIONEN

Till en början barnsligt enkelt för Andy Murray, men i åttondelen blir det lite knepigare. Här väntar förmodligen Alexandr Dolgopolov, Gaël Monfils eller Gilles Simon, nämligen. Av dessa tre är det egentligen bara en frisk och hel Monfils som kan ställa till med ordentliga besvär, men Simon och Dolgopolov är jobbiga spelare att möta även de och ska inte underskattas.

I kvartsfinalen möter Murray hur som helst Juan Martín del Potro. Argentinarens största hinder på vägen dit är Marin Cilic, och honom tappade han inte ett enda set mot på fyra matcher under 2012 (totalt tio raka set).

För skojs skull tycker jag att ni ska hålla ett öga på Aljaz Bedene. 77-rankade 23-åringen tog sig till semifinal i Chennai (slog ut Wawrinka på vägen) och gjorde en bra match mot Kevin Anderson i Sydney. Spelade mestadels Challengers förra året, men kan förmodligen klättra några pinnhål på världsrankningen om han fortsätter leverera som han gjort i säsongsinledningen.

Han går vidare till semifinal: Andy Murray.
Skrällvarning: Juan Martín del Potro.
Bubblare: Marin Cilic.

FJÄRDE SEKTIONEN

Federer slipper förvisso Berdych, men har å andra sidan ett helt knippe andra jobbiga spelare på sin halva. Trots den inneboende talangen hos Benoit Paire är 23-åringen givetvis en munsbit för den schweiziske armékniven i öppningsmatchen, men Nikolaj Davydenko redan i andra omgången är allt annat än en mjukstart – i alla fall om forne världstrean spelar som han gjorde i Doha.

I tredje omgången kan han sedan möta Bernard Tomic. Ingen överdrivet svår nöt att knäcka, men visst har 20-åringen skrällpotential om han dyker upp med boostat självförtroende och kampvilja. Tänk om Tomic skulle bli den första att slå Federer före kvartsfinalen i en Grand Slam-turnering sedan Gustavo Kuerten i Franska öppna 2003? Det vore ju nåt det. Fast det är så klart inte särskilt troligt.

22-årige superlöftet Milos Raonic har här en förbaskat god chans att leverera i GS-sammanhang. Inte ens Philipp Kohlschreiber borde stå i vägen för avancemang till åttondelsfinal mot Federer, tycker jag. Givet den här busenkla lottningen ska han bara mäkta med det, Raonic. Annars börjar nog tålamodet tryta hos de allra flesta som höjt honom till skyarna under de senaste åren.

Om det inte vore för lårskadan hade Jo-Wilfried Tsonga varit en solklar kvartsfinalist. Nu känns det i stället som att Richard Gasquet är något av en favorit i hans ställe, efter fransmannens imponerande tävlingsvecka i Doha.

Ska även (som vanligt) bli kul att följa Tommy Haas, även om jag inte tror att han tar sig längre än till andra eller tredje omgången. Han har inte fysiken för matcher i bäst av fem set, helt enkelt.

Han går till semifinal: Roger Federer.
Skrällvarning: Milos Raonic, Nikolaj Davydenko, Bernard Tomic.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga, Richard Gasquet.

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Ferrer, Murray slår Federer.
FINALEN: Djokovic slår Murray.

JAG VET att magkänslan för knappt två månader sedan sade att Murray skulle ta hem sin andra GS-buckla redan i Melbourne, men det var ju innan jag hade sett lottningen (host, host). Okej, jag tror visserligen fortfarande att Murray kan nå hela vägen fram – jag skulle till och med kunna gå så långt som till att det är 55-45 fördel Djokovic – men det vore snudd på tjänstefel att inte tippa serben som slutsegrare i en turnering han vunnit tre av de fem senaste åren, och efter ett så otroligt starkt avslut på säsongen 2012.

Världsettan trivs som fisken i vattnet på det medellångsamma (kan man säga så?) underlaget och vill säkerligen visa var skåpet ska stå efter det svidande nederlaget i US Open.

Å andra sidan kan Murray spela mer avslappnat och har dessutom bevisat för sig själv att han kan vinna när det betyder som mest. Och visst kommer han att trivas med att stå i Djokovics skugga i stekheta Melbourne, och på så vis själv undslippa press och höga förväntningar.

Nåväl. Väldigt mycket talar för att Djokovic bärgar sin tredje raka Australiska öppna-titel. En del saker talar för Murray.

Och ett och annat talar även för Federer. Som att det trots allt bara var tre år sedan han vann här sist. Nu tror jag visserligen inte att han vinner här i år, men man ska aldrig räkna ut maestron.

Tennisspektaklet är i gång igen. Som vi har längtat!

Och vad passar väl dagen till ära bättre än att gå igenom herrarnas respektive damernas topp 10 och se vad de kan bjuda oss på under 2013?

Blir en härlig nyårspresent från Tennisbloggen.

HERRARNAS TOPP 10:

1. NOVAK DJOKOVIC
25 år, ATP-matchfacit 2012: 75-12 (6 titlar) 

2011 års gigant kom att regera även 2012. Inte fullt så överlägset, men de två Grand Slam-finalerna (Franska öppna och US Open) utöver titeln i Australiska öppna är det som skiljer honom från motståndartrion i Big Four (Rafael Nadal vann en av två finaler, likaså Andy Murray; Roger Federer vann sin enda final). För andra året i rad samlade han dessutom ihop flest segrar av alla på touren.

Superserben har återigen pekat ut Franska öppna som huvudprio, men det ligger betydligt närmare till hands att tro att han försvarar sin titel i Melbourne för andra året i rad (har vunnit 2008, 2011 och 2012). I Paris kan i värsta fall en fullt återhämtad Rafael Nadal återigen grusa hans planer på att inkassera en Career Grand Slam. Om inte är det svårt att se vem som ska kunna stå i vägen för honom. Juan Martín del Potro? Tomás Berdych? Jo-Wilfried Tsonga? De har mycket kvar att bevisa, och varken Federer eller Murray är helt bekväma på underlaget.

Han kommer förmodligen aldrig att dominera Wimbledon på samma sätt som han gjorde 2011, och där kommer troligen Murray och Federer tillsammans få bära favoritskapet. US Open kan dock mycket väl bli Djokovics turnering även den. Tre raka finaler, totalt fyra i karriären (2007, 2010, 2011, 2012), bevisar om något att han trivs på Flushing Meadows – och han lär vara gruvligt sugen på revansch efter nederlaget mot Murray.

Räknar kallt med att 2013 blir någonting mitt emellan 2011 och 2012 för Djokovic: sex-sju titlar totalt, varav en eller två Grand Slams. Avslutar året som världsetta för tredje säsongen i rad.

2. ROGER FEDERER
31 år, ATP-matchfacit 2012: 71-12 (6 titlar)

Meste mästaren svarade för en riktigt bra säsong och bärgade inte bara sin 17:e GS-buckla i karriären, utan nådde (och passerade) även den magiska 300-veckorsgränsen som världsetta. Finns inte mycket kvar för Federer att vinna, förutom OS som ligger tre och ett halvt år framåt i tiden efter nederlaget i London.

Schweizaren har dock visat att han fortfarande håller absoluta världsklass och kan fortsätta slåss om de allra största titlarna. Om Nadals skada är så allvarlig som vi fruktat är det Federer som har allra bäst chans att stoppa Djokovic från att slutföra en Career Grand Slam under 2013.

Annars tror jag att han prioriterar Wimbledon och US Open. Wimbledon är som bekant hans vardagsrum, och i US Open har han chansen att ensam hålla rekordet i totalt antal titlar under Open Era (har fem titlar, samma antal som Jimmy Connors och Pete Sampras).

Räknar med att en taggad Federer tillryggalägger ännu en stark säsong med tre till sex titlar totalt och åtminstone en Grand Slam-final. Avslutar året som världstrea- eller fyra.

3. ANDY MURRAY
25 år, ATP-matchfacit 2012: 56-16 (3 titlar)

Lyckades inte bara ta sig till final i Wimbledon, utan bärgade också OS-guldet inför en extatisk hemmapublik på samma arena – och fick äntligen lyfta sin första Grand Slam-buckla i karriären efter femsetsseger över rivalen Novak Djokovic i US Open.

Att han bara vann tre titlar totalt känns lite i lägsta laget med tanke på hur bra han faktiskt spelade, men det var tveklöst de fyra slamsen och OS som stod i fokus för britten. När han nu bevisat både för omvärlden och sig själv att han kan ta sig hela vägen och vinna de stora titlarna kommer han förhoppningsvis att spela betydligt mer avslappnat och med mycket större självförtroende under 2013.

Räknar kallt med att han når en eller två Grand Slam-finaler. Fullt möjligt att han fördubblar sin Grand Slam-skörd under året och klättrar ännu högre, poängmässigt, på rankningen. Borde vinna åtminstone en Master och det är inte alls osannolikt att han avslutar året som världstvåa bakom Djokovic.

4. RAFAEL NADAL
26 år, ATP-matchfacit 2012: 42-6 (4 titlar)

Inledde 2012 strålande. Bjöd Djokovic på en ordentlig holmgång i Australiska öppna och slog sedan rivalen i tre raka finaler under grussäsongen (Monte Carlo, Rom och Franska öppna), innan resten av säsongen spolierades av knäskadan. Hur 2013 blir är ännu höljt i dunkel – särskilt efter hans beslut att stå över Australiska öppna senare i januari.

Om Nadal ska vinna sin tolfte Grand Slam i karriären under året så lär det bli i Franska öppna. Han trivs förvisso på gräset i Wimbledon och har bärgat två titlar på fem finaler där, men det är helt enkelt inte realistiskt att utgå ifrån att han blir en topputmanare om de största titlarna så snabbt efter det långa skadeuppehållet.

Det troliga scenariot är att Nadal koncentrerar sig uteslutande på de viktigaste turneringarna under grussäsongen (Monte Carlo, Barcelona, Madrid, Rom och Franska öppna). Beroende på hur mycket han spelar och om han inte hämmas av skadan så lär han avsluta året runt 2-5 på världsrankningen.

5. DAVID FERRER
30 år, ATP-matchfacit 2012: 76-15 (7 titlar)

Är redan uppe och nosar på fjärdeplatsen på rankningen. Är i skrivande stund blott 185 poäng bakom landsmannen Nadal, och eftersom Rafa inte kommer att kunna försvara sina 1,200 poäng i Australiska öppna blir Ferrer världsfyra och Spanienetta efter turneringen. Som fjärdeseedad har han dessutom goda chanser att ta sig till semifinal (förlorade mot Djokovic i kvarten förra året).

Välförtjänt med tanke på vilken fantastisk säsong Ferrer tillryggalagt, men att inte nå toppnoteringen världsfyra helt av egen kraft är måhända lite smolk i bägaren. Hur det än är med den saken så kommer Ferrer troligen att fortsätta på den inslagna vägen under 2013.

Med Nadal borta under säsongsinledningen har han kanske sin bästa chans i karriären att bärga en Grand Slam (Franska öppna), men även om Rafa inte hinner hitta tillbaka till storformen lagom till dess håller jag det inte för troligt att det blir någon GS för Ferrer. Den outtröttlige spanjoren kommer förmodligen att få nöja sig med att hamna högt upp på listor över de bästa spelarna som aldrig vunnit en Slam…

Att han lyckas dansa hem en till Master är däremot inte otänkbart. Antingen någon av grusturneringarna (Monte Carlo, Madrid, Rom) eller Paris, där han är regerande mästare.

6. TOMÁS BERDYCH
27 år, ATP-matchfacit 2012: 61-23 (2 titlar)

När Berdych tog sig till semifinal i Franska öppna 2010 och final i Wimbledon samma år – efter imponerande segrar över Roger Federer och Novak Djokovic i kvartsfinal respektive semifinal – utsågs han nog av många till en ny topputmanare om Grand Slam-titlarna. Sedan dess har han dock inte lyckats leva upp till förväntningarna. Semifinalen i US Open (återigen efter kvartsfinalseger över Federer) 2012 är det närmaste han har kommit.

Han har inte heller lyckats utmana om Masters-bucklorna: efter segern över Ivan Ljubicic i Paris 2005 har han tagit sig till blott två finaler (Miami 2010, förlust mot Andy Roddick, och Madrid 2012, förlust mot Federer).

Under 2012 visade han dock att han höjt sin lägstanivå och hittat en stabilitet i sitt spel, bortsett från en formsvacka under senvåren och sommaren (med förluster i första omgången av både Wimbledon och OS som absoluta bottennapp).

De luckor han har i framför allt defensiven behöver tätas för att han ska kunna nå nästa nivå, men precis som alla andra spelare som befinner sig i sfären precis utanför Big Four gynnas Berdych av Nadals frånvaro. Lyckas han bara hitta sätt att kompensera bristerna, exempelvis med större strategisk variation då han tenderar att bli aningen lättläst, har han kapaciteten att nå minst kvartsfinal i samtliga Slams.

7. JUAN MARTÍN DEL POTRO
24 år, ATP-matchfacit 2012 (65-17, 4 titlar)

Lyfts ofta fram som toppkvartettens allra största utmanare – med rätta. Till skillnad från spelare som Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga så vet faktiskt del Potro hur det känns att lyfta en Grand Slam-buckla. Det har tagit lång tid för honom att ta sig tillbaka efter den förödande handledsskadan 2010, både spel- och rankningsmässigt, men under 2012 hittade han tillbaka till sin gamla storform.

Problemet är bara att övriga toppspelare har höjt sig sedan del Potro sist befann sig på den här nivån. Det högoktaniga kraftspel som fick motståndarna att darra av skräck och som tog honom hela vägen på Flushing Meadows 2009 räcker helt enkelt inte längre.

Glädjande då att del Potro anammat delar av den mer försvarsinriktade tennisfilosofin under 2012. Personligen tycker jag att han vårdar bollen på ett helt annat sätt än back in the days, och har defensiva kvaliteter som många storvuxna spelare saknar. Kan han bara förbättra uthålligheten och mejsla fram strategier för hur han ska vinna de mest fysiskt krävande matcherna i bäst av fem set så kommer han med stor sannolikhet att leva upp till förväntningarna under 2013.

Och med det menar jag inte nödvändigtvis att han vinner en Grand Slam. Nej, det får nog i dagsläget ses som osannolikt. Men semifinaler och möjligen en final borde han mäkta med.

Vad gäller Masters-turneringarna bör 2012 betraktas som en besvikelse för del Potro. Han har fortfarande bara nått en enda final i karriären (Toronto 2009, förlust mot Andy Murray). Totalt fem semifinaler, varav två under 2012, är godkänt – men en Grand Slam-utmanare måste givetvis kunna leverera och gå hela vägen även i Masters.

8. JO-WILFRIED TSONGA
27 år, ATP-matchfacit 2012: 55-25 (2 titlar)

Ett bra år för Tsonga, trots att han tappat tre placeringar på rankningen sedan februari. Tsonga är dock en spelare som trivs i de stora sammanhangen, så blott en Grand Slam-semifinal (Wimbledon), en kvart (Franska öppna), en åttondelsfinal (Australiska öppna) och en förlust redan i andra omgången (US Open) får ses som ett svagt GS-facit.

Inför 2013 har han anlitat Roger Rasheem som ny coach (har tidigare tränat Lleyton Hewitt och Gaël Monfils). Förhoppningsvis bär samarbetet frukt – sedan finalen i Australiska öppna mot Novak Djokovic 2008 har tennisvärlden gått och väntat på att Tsonga ska blomma ut i sin fulla prakt. Det har han tyvärr inte gjort hittills, trots imponerande insatser i Wimbledon 2011 (vände 0-2 i set mot Roger Federer i kvartsfinalen) och 2012 (tog sig till semifinal, där han föll mot Andy Murray), och i Franska öppna 2012 (hade fyra matchbollar mot Novak Djokovic i kvartsfinalen).

Att han har kapaciteten att slå toppkvartetten och utmana om både Masters och Slams har han redan bevisat. Nu måste han bara börja göra det i praktiken också – och på regelbunden basis.

Jag tror att 2013 kommer att bli ett steg i rätt riktning för Tsonga. Vid sidan av del Potro ser jag honom faktiskt som toppkvartettens klart största utmanare. Blir inte ett dugg förvånad om han tar sig till en GS-final, typ Australiska öppna eller Wimbledon.

9. JANKO TIPSAREVIC
28 år, ATP-matchfacit 2012: 57-28 (1 titel)

Det är onekligen imponerande att Tipsarevic lyckats nagla sig fast inom topp 10 under en hel säsong, men det går inte att ignorera känslan av att han befinner sig där på lånad tid. Han har goda defensiva kvaliteter och har börjat utveckla en riktigt giftig serve, men han har egentligen inte mycket att sätta emot övriga topp 10-spelare och blev föga förvånande totalt överkörd i World Tour Finals i november.

Har väldigt svårt att tro att han höjer sig till den nivå som krävs för att han ska kunna utmana om GS och Masters under 2013. Ett troligare scenario är att han trillar ur topp 10 och parkerar sig någonstans runt 11-20.

10. RICHARD GASQUET
26 år, ATP-matchfacit 2012: 42-22 (1 titel)

”Baby Federer” smög sig igenom 2012 under radarn och seglade obemärkt upp på en tiondeplats, på samma poäng som Nicolás Almagro, efter att ha inlett året på plats 19.

Gasquet har bevisligen kapaciteten att stabilisera sig som en topp 10-spelare, men knappast motivationen och attityden – i alla fall att döma av hans loja uppträdanden både på och utanför banan genom åren.

Är vid sidan av Tipsarevic den svagaste av spelarna i segmentet under Big Four och det ska mycket till för att han ska börja utmana om Grand Slam-titlarna under 2013.

Om han fortfarande är en av världens tio bästa spelare vid årets slut? Det är helt och hållet upp till Gasquet.

DAMERNAS TOPP 10:

1. VICTORIA AZARENKA
23 år, WTA-matchfacit 2012: 69-10 (6 titlar)

”Vika” är en värdig världsetta – trots att hon är WTA-tourens näst bästa spelare. Det kan vi tacka eller beskylla Serena Williams och hennes spartanska spelschema för, beroende på hur man ser på saken.

Azarenka inledde 2012 med att bärga sin första Grand Slam-titel i Australiska öppna och fortsatte sedan med att rada upp segrar. 26 raka blev det totalt under årets första tre månader, innan hon föll mot Marion Bartoli i Miami.

GS-bucklan, finalen i US Open (förlust mot Williams), OS-bronset och de övriga fyra titlarna skvallrar om Azarenkas höga nivå. Hon lär fortsätta hålla ångan uppe under 2013 och är en av Williams farligaste utmanare i GS- och Premier Mandatory-sammanhang.

2. MARIA SJARAPOVA
25 år, WTA-matchfacit 2012: 60-11 (3 titlar)

Lyckades säkra en Career Grand Slam i Franska öppna – åtta år efter hennes första Grand Slam-triumf (Wimbledon 2004). Har dock plågats av skador och sjukdomar även under 2012, vilket gör det svårt att tippa hennes 2013. En frisk Sjarapova är alltid en potentiell GS-vinnare och Azarenkas största konkurrent om förstaplatsen (givet Williams bantade schema), men får hon inte ordning på framför allt axeln, som stör hennes serve något oerhört, kommer hon få ordentliga problem under 2013.

3. SERENA WILLIAMS
31 år, WTA-matchfacit 2012: 58-4 (7 titlar)

WTA-tourens stora gigant har kommit tillbaka med full kraft efter den svåra skadan 2010: Wimbledon, US Open och dubbla OS-guld säger det mesta om hennes dominans.

Under 2013 är det därför inte det minsta långsökt att tro att hon kan mäkta med en äkta Grand Slam (vinna alla fyra GS-titlar under samma säsong) – den första sedan Steffi Graf 1988. Akilleshälen är så klart Franska öppna, en turnering hon bara vunnit en gång (2002). Att hon fortsätter dominera Wimbledon och US Open, som hon vunnit fem respektive fyra gånger, är dock högst sannolikt. Hon får dessutom leva med att bära det stora favoritskapet i Australiska öppna efter den formidabla avslutningen på säsongen 2012.

Är hon frisk och motiverad kommer hon att vinna Australiska, Wimbledon och US Open utan större problem. Franska öppna blir en svårare nöt att knäcka, men tar hon sig bara förbi de knepiga förstarundorna och på så vis vinner tillbaka självförtroendet på grus är det svårt att avgöra vem som har bäst chans att stoppa henne.

4. AGNIESZKA RADWANSKA
23 år, WTA-matchfacit 2012: 59-19 (3 titlar)

Avslutade 2011 som världsåtta och var under senvåren 2012 nära att bli världsetta. Att hon avslutade året som världsfyra får ändå ses som ett väl godkänt resultat. Wimbledon-finalen var hennes första Grand Slam-final i karriären och hon har gott om tid på sig att bärga sin första titel i de största sammanhangen.

Radwanska känns i nuläget lite som en Andy Murray före 2012: en spelare strax utanför (i damernas fall) topptrion, som har kapaciteten och potentialen att utmana, men i praktiken inte riktigt nått ända dit än.

Förväntar mig att Radwanska tar ytterligare kliv framåt under årets säsong. Har goda chanser att upprepa bedriften att nå en GS-final, men håller det för osannolikt att hon vinner en redan under 2013. Framför allt måste hon börja leverera mot tuffare motstånd: nio förluster på tio matcher mot topptrion under 2012 är förstås på tok för dåligt.

5. ANGELIQUE KERBER
23 år, WTA-matchfacit 2012: 60-22 (2 titlar)

En oerhört intressant spelare och ett framtidsnamn på WTA-touren. Tog tennisvärlden med storm under 2012 och klättrade från plats 32 i slutet av 2011 till nuvarande plats 5.

Nådde tredje omgången i Australiska öppna, kvartsfinal i Franska öppna, semifinal i Wimbledon och åttondelsfinal i US Open 2012 – ett strålande Grand Slam-facit, med andra ord. Kan säkerligen upprepa, kanske till och med förbättra, det resultatet i år och lär stabilisera sig som en given topp 10-spelare och framtida titelutmanare.

6. SARA ERRANI
25 år, WTA-matchfacit 2012: 55-22 (4 titlar)

Avslutade de fyra senaste åren inom topp 50 (på plats 45 2011). Det var således många som höjde på ögonbrynen när hon som 21-seedad tog sig hela vägen till final i Franska öppna i år. Hon fortsatte på den inslagna vägen och noterade sina bästa Grand Slam-prestationer under 2012 (kvartsfinal i Australiska öppna, tredje omgången i Wimbledon och semifinal i US Open).

Med 55-22 i singelmatchfacit kan man knappast påstå att hennes position som världssexa är oförtjänt, om än överraskande. Blir väldigt intressant att se vad hon kan åstadkomma under 2013. Min gissning är att den jämnhet hon visade framför allt under årets andra hälft är ett kvitto på att hon etablerat sig som topp 10-spelare och inte har några som helst planer på att lämna den prestigefulla skaran på världsrankningen.

7. LI NA
30 år, WTA-matchfacit 2012: 42-17 (1 titel)

Li Na är en av WTA-tourens största gåtor. Hon har ett kraftfullt och väldigt offensivt spel som tagit henne långt i tennissammanhang (seger i Franska öppna 2011 och final i Australiska öppna samma år), men den mentala biten lämnar mycket övrigt att önska. Det är inte alls ovanligt att hon kollapsar fullständigt och låter solklara segrar glida henne ur händerna.

Det duger förstås inte om man ska slåss om Grand Slam-titlar och höga placeringar på världsrankningen.

Li Na kan mycket väl bita sig kvar inom topp 10 ytterligare ett år, men i så fall snarare närmare 10-strecket än 5-strecket.

8. PETRA KVITOVÁ
22 år, WTA-matchfacit 2012: 46-17 (2 titlar)

Petra Kvitová är tillsammans med Angelique Kerber och Agnieszka Radwanska det mest lovande framtidsnamnet på WTA-touren. Till skillnad från sina något äldre kolleger har hon dock redan bärgat en Grand Slam-buckla – Wimbledon 2011 – och dessutom WTA Championships samma år.

Kvitová har därför inte bara visat att hon har potential, utan likt del Potro på herrsidan visat vad hon faktiskt går för även i praktiken.

Hon har dessvärre plågats av skador under 2012, och får hon inte ordning på det tidigt under 2013 kan hon tyvärr ha en tuff säsong framför sig. Vilket vore oerhört synd eftersom hon spelmässigt är bland de fem bästa i världen när allt klaffar.

9. SAMANTHA STOSUR
28 år, WTA-matchfacit 2012: 44-24 (0 titlar)

Det var faktiskt bara ett år sedan hon besegrade Serena Williams i US Open, men det känns ändå som att tiden börjar rinna iväg för Stosur. En semifinal (Franska öppna) och en kvart (US Open) är ett godkänt Grand Slam-facit, men det räckte bara till en niondeplats på världsrankningen. Länge simmade hon dessutom strax utanför topp 10.

Finns en stor risk för att 2013 blir en besvikelse för Stosur, och att hon landar någonstans runt plats 15 på rankningen innan året är slut.

10. CAROLINE WOZNIACKI
22 år, WTA-matchfacit 2012: 50-21 (2 titlar)

Wozniacki har aldrig varit WTA-tourens bästa men däremot dess högst rankade spelare. I takt med att kvaliteten på touren höjts och topp 10-spelarna stabiliserat sig på en högre (och framför allt jämnare) nivå har verkligheten kommit ikapp Nordens stolthet i tennisvärlden.

Personligen tyckte jag att det var ett genidrag att anlita Thomas Johansson, trots att han inte kunde engagera sig som coach på heltid. Döm därför om min, och förmodligen många andras, förvåning när han hux flux fick sparken i höstas.

Wozniacki är en spelare som likt Lleyton Hewitt lyckats utnyttja en sällsynt lucka mellan två tennisgenerationer (och i Wozniackis fall även distribueringen av rankningspoäng). Att fortsätta på inslagen väg är därför som att klampa runt i kvicksand – det är dödfött och slöseri med både tid och potential.

Wozniacki måste helt enkelt utvecklas som spelare för att någonsin komma tillbaka till toppen igen. Blott 22 år gammal har hon onekligen tid på sig att fixa det, om viljan finns. Det kommer dock inte att hända redan 2013. Blir inte det minsta förvånad om raset på rankningen fortsätter, även om jag tror att det är mer troligt att hon naglar sig fast runt plats 10-15.

Jag är som bekant ingen vän av årsbästalistor. Alltid lika förutsägbara, alltid lika tomma på aha-upplevelser.

Betydligt roligare att dra på sig huckle och spå i kaffesumpen, helt enkelt.

Men så här mellan jul och nyår borde man väl åtminstone kunna snyta ur sig någonting om 2012 i listform, kan tyckas. Som en julklapp/nyårspresent (i vissa kulturer firas nyår med en form av motsvarighet till julklapp, för er som inte visste det) i efterskott/förskott.

Nåväl. Här har ni den. Tennisbloggens årsbästalista 2012.

ÅRETS GENOMBROTT: David Ferrer

Det känns onekligen konstigt att man vid 30 års ålder kan vinna en kategori som Årets genombrott – särskilt när man redan varit en stabil topp 10-20-spelare i en herrans massa år. Men något annat går egentligen inte att säga när man summerar 2012. Ferrer vann sju titlar i år, fler än någon annan spelare – en av dem var hans första Master i karriären. Han avslutade säsongen med imponerande 76-15 i matchfacit och en femteplats (med 6,505 poäng) på världsrankningen, tätt bakom skadade landsmannen Rafael Nadal. Förlorade bara en final (mot Nadal i Barcelona) och tog sig till minst kvartsfinal i samtliga Grand Slam-turneringar (semifinal i Franska öppna och US Open). Ferrers tveklöst bästa säsong i karriären, helt enkelt.

Hedersomnämnanden: Andy Murray, Jerzy Janowicz, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=oyJn2q2ig0c

ÅRETS ÖVERRASKNING: Jerzy Janowicz

Kom från ingenstans och tog alla med storm i Paris Masters, där han sluggade sig hela vägen fram till final efter segrar över Philipp Kohlschreiber, Marin Cilic, Andy Murray, Janko Tipsarevic och Gilles Simon.

Hedersomnämnanden: Laura Robson, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=XL5Ls4GDm2M

ÅRETS FÖRLUSTTAL: Andy Murray i Wimbledon

Den grinige skotten har aldrig varit publikens favorit och har många gånger hjälpt till att svärta ner sitt rykte ytterligare. Men efter den svidande finalförlusten mot Roger Federer inför hemmapubliken i Wimbledon höll han ett så hjärtskärande och ödmjukt tal att inte ett enda av arenans tusentals ögon kan ha varit torrt. Murray vann säkerligen en och annan ny supporter tack vare det där historiska förlusttalet.

Hedersomnämnande: Robert Lindstedt i Stockholm Open.

http://www.youtube.com/watch?v=RltKuGkh2jg

ÅRETS SLAG: Grigor Dimitrov, Swiss Indoors

Grigor Dimitrov slår en serve från deuce court placerad nära krysset i Viktor Troickis serveruta. Troicki får över en svag retur, men Dimitrovs inside-out forehand misslyckas kapitalt, hamnar centralt i banan och mitt på Troickis racket. Den backhand serben skickar över borde ha resulterat i en miss från Dimitrov, men på något oförklarligt sätt svarar han i stället med årets – ja, kanske decenniets – märkligaste konstslag.

Hedersomnämnande: Federer mot Djokovic i World Tour Finals.

ÅRETS AVBÖN: Mikhail Juzjnyj, Franska öppna

Han blir totalt utklassad av David Ferrer. Men i stället för att slå sig själv blodig med racketen (ja, det har hänt förr) väljer Mikhail Youzhny att be den betalande publiken om ursäkt – genom att skriva ”SORRI” med foten i sanden.

ÅRETS UTBROTT: Roger Federer, Franska öppna

Den alltid så timide och kylige Roger Federer har svårt att hålla känslorna i styr i den rafflande kvartsfinalen mot Juan Martín del Potro i Franska öppna. Efter att ha slagit en boll i nät, vilket betyder två matchbollar för del Potro i andra sets tiebreak, skriker han ut sin frustration i en klassisk uppmaning till publiken (som tydligen förde för mycket oväsen): ”Håll käften!”

Hedersomnämnande: Novak Djokovic i typ ALLA turneringar – helt osannolikt hur många svordomar den killen kan klämma in i en enda mening…

ÅRETS ANONYMA NÄTHATARE: David Torstensson, 29 år, Uppsala

Den alltid lika kärvänlige uppsalabon David Torstensson sprider sitt evangelium under täckmanteln ”Ralf”/VamosRafa på diverse sajter, däribland Twitter (@svensktennis). Anonymt, givetvis – som sig bör. Det enda som saknas är väl egentligen en Guy Fawkes-mask. Inte mycket är känt om den vilt sluggande 29-åringen, förutom att han är allsmäktig. Ja, enligt egen utsago, alltså.

ÅRETS SPYA: Richard Gasquet i Franska öppna

Maratonduellen pågår i en dryg minut och 38 slag. Medan motståndaren Grigor Dimitrov faller till marken som en säck potatis böjer sig Richard ”baby-Federer” Gasquet ner – och kastar en pizza rakt på banan. Han kanske behöver lite konditionsträning, fransmannen?

http://www.youtube.com/watch?v=IDoNkEp8IPo

ÅRETS BULLSHITTER: Serena Williams

Alla vet hur bra Serena Williams. Alla vet hur dominant hon är. Alla vet hur liten chans hennes motståndare har när hon är på bra spelhumör. Ändå envisas hon med att leverera uppenbart skitsnack i form av ”jag trodde inte att det var sant när jag vann!” eller ”det är en dröm som jag inte vågade tro att den skulle gå i uppfyllelse!” när hon vunnit karriärens femtielfte titel. Hennes ödmjuka segertal känns nästan som hån mot förloraren. Lite ”let me just rub it in your face a little bit”, typ.

Hedersomnämnande: Roger Federer. Han är en fröjd att se men sannerligen inte att lyssna på. Neutral och timid in absurdum.

http://www.youtube.com/watch?v=Z_agvQcgAcc

ÅRETS COMEBACK: Brian Baker

Han missade sex år på grund av skador och operationer. När han väl kom tillbaka så gjorde han det med besked – efter att ha nått karriärens första ATP-final (i Nice), andraomgången i sin första Grand Slam-turnering (Franska öppna) sedan US Open 2005 och åttondelsfinalen i Wimbledon efter kvalspel nådde den 27-årige amerikanske olyckskorpen som högst plats 52 på världsrankningen. Inte illa pinkat.

ÅRETS ARMBÅGE: Rafael Nadal

Det står 1-1 i set och Lukas Rosol ska serva vid ställning 3-2 i tredje. Vid sidbytet tågar en uppretad världstvåa mot bänken och passar på att ge 100-rankade doldisen en liten buff med armbågen när de går förbi varandra nedanför domarstolen. Trots att Rosol stannat upp för att släppa förbi spanjoren. ”Osportsligt!”, ropade tennisälskarna på internet. ”Inte meningen”, ursäktade sig Nadal. Men skadan var skedd – och årets armbåge ett faktum.

http://www.youtube.com/watch?v=jcbJReKAWgo

ÅRETS SKITSTÖVEL: Tomás Berdych

Nicolás Almagro borde i princip prenumerera på den här kategorin, möjligen tillsammans med Radek Stepanek och David Nalbandian, men Berdych snodde åt sig priset i år efter sitt fantastiska trash-talk inför Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien – då han pekade ut Almagro som Spaniens svaga länk, som Tjeckien skulle ”bygga sin seger på”. Underbart skitstövligt.

Hedersomnämnande: Nicolás Almagro, Radek Stepanek, David Nalbandian, Rafael Nadal (efter armbågsincidenten mot Rosol i Wimbledon).

För ett par veckor sedan presenterade Roger Federer sitt schema för 2013. Vi var nog många som höjde på ögonbrynen över att han väljer att stå över Miami Masters och dessutom inte ser ut att ställa upp i hemmaturneringen Swiss Indoors i Basel.

Nu har världstvåan gett sin förklaring till varför han valt att lägga ett så sparsmakat spelschema. Till Tennis.com säger han att han inte kommer att tävla lika ofta under de kommande åren och siktar på att delta i OS i Rio de Janeiro 2016. 31-åringen menar att han måste välja sina turneringar mer noga för att kunna fortsätta spela på en så hög nivå.

– Jag måste ta hand om mitt schema, min kropp, mitt psyke. Förhoppningsvis kan jag stanna på touren i många år och spela OS här om tre och ett halvt år så jag måste blicka långt framåt, inte bara de kommande sex månaderna, säger han till tidningen.

Den 17-faldige Grand Slam-vinnaren befinner sig just nu i Sao Paulo i Brasilien, som är en av hållplatserna under hans uppvisningsturné i Sydamerika.

Federer säger vidare att årets säsong var tuff och svår på grund av åtaganden som gjorde att han inte kunde träna i den utsträckning han ville.

– Jag har spelat mycket tennis. Det har varit en stor utmaning, särskilt me OS och Davis Cup. Jag tog mig tillbaka till toppen och det krävde stora uppoffringar. Jag skulle vilja vara hemma oftare. Men jag är väldigt glad över att jag fortfarande spelar på en så hög nivå. Jag hade ett av mina bästa år det här året, och ett av mina mest känslosamma. Nästa år kommer turneringssegrar troligen att vara viktigare än rankningen, det är därför jag behöver se till att träna mer nästa år, säger han.

Federer spelade 19 turneringar under 2012, två fler än världsettan Novak Djokovic.

– Jag tänker inte spela 25 turneringar, men varje turnering jag spelar kommer jag att ha en känslomässig koppling till för att jag antingen vunnit där förut eller har spelat där många gånger eller för att jag älskar staden eller landet eller fansen.

Schweizaren berättar också varför han valt att stå över Miami Masters – en turnering han spelat varje år sedan 1999 och som han vunnit två gånger (2005-2006).

– Miami var ett svårt beslut för mig. Men jag måste ha lite ledigt, för det första, men viktigast av allt – jag behöver träna. Det här året kunde jag inte träna alls. Något måste bort i schemat och det blev tyvärr Miami.

Uttalandena kommer säkerligen som goda nyheter för alla Federer-fans därute.

Men att han fortfarande spelar när det är dags för OS 2016… nja, hur troligt är det egentligen? Kommer han verkligen att knappt 35 år gammal ha en ärlig chans när han snubblade på målsnöret (igen) i år under en säsong som krävde ”så många uppoffringar”? Är han verkligen så kåt på det där OS-guldet?

Kanske, men jag har oerhört svårt att se honom som en av topputmanarna till OS-guldet om tre och ett halvt år. Om inte hans totalrenovering av schemat bär frukt, eller om han om något år märker att han inte längre hänger med på samma sätt som under 2011 och 2012, då tror jag nog att han offrar den där OS-turneringen till förmån för ett något värdigare avslut på karriären.

Och vad tror vi då om 2013? Är hans bantning av schemat ett genidrag?

Nja.

Tror faktiskt att det tar honom lite emot att påstå att rankningen ”inte är lika viktig”. Självklart tycker han fortfarande att rankningen är viktig – har man en gång varit världsetta ser man förmodligen svårt att se sig själv som något annat än just världsetta, och då är ett ras på rankningen tärande rent mentalt.

Kolla bara på Andy Roddick. Jag menar, han hade kunnat föra en lika tynande tillvaro som Lleyton Hewitt eller Juan Carlos Ferrero ett par år till, men valde att kasta in handduken medan han fortfarande var någorlunda på topp (åtminstone topp 30).

Nåväl, nog om hans eventuella pensionering. Jag har haft fel förr och skulle inte bli särskilt förvånad om Federer låter mig stå där med lång näsa i Rio de Janeiro 2016.

Under 2013 kan Federer naturligtvis återigen bli ett hot. Personligen tror jag att han koncentrerar sig allra mest på Wimbledon och US Open. Ja, US Open är troligen den turnering han helst av allt vill vinna.

Men för att nå stora framgångar krävs uppoffringar, och det låter faktiskt lite på Federer som att han börjar bli mätt. Vill han vinna så pass mycket att han faktiskt kan hitta den där nivån som krävs för att återigen bärga en Grand Slam-buckla? Det krävdes ju inte bara uppoffringar utan en jäkla massa hårt slit under 2012 för den där Wimbledon-titeln och OS-silvret.

Federer når säkerligen uteslutande kvarts- och semifinaler i Grand Slam-sammanhang under 2013, som vanligt.

Men jag är inte så säker på att han blir en av de segerrikaste spelarna på touren. Jag är faktiskt inte ens helt säker på att han är topp 4 vid säsongens slut. Det finns någonting i hans uttalanden som är en smula oroväckande, som tyder på att han börjar trappa ner och prioritera annat.

Och dessutom: om han nu behöver så mycket vila och träning, varför passar han då inte på att hänga med familjen under speluppehållet nu i december? Nej, i stället luffar han av oklar anledning runt i Sydamerika för diverse uppvisningsdravel. Det är konstigt – och faktiskt en smula provocerande.

Okej, min teori om Roger Federer var felaktig, har det visat sig.

Tack och lov.

Med tanke på att han bevisligen fortfarande är en fröjd för ögat när han presterar på topp vill i alla fall inte jag riktigt tänka på ett tennisliv utan honom.

Än.

Att slutet kommer inom en överskådlig framtid kan vi väl alla enas om – jag menar, gubben fyller trots allt 32 nästa år – men under 2013 kommer vi i alla fall fortsatt att få se hans tennisgodis. Nyligen offentliggjorde världstvåan sitt schema för nästa säsong.

Noterbart är att han för första gången i karriären väljer att stå över Miami Masters. Schweizaren har spelat turneringen sedan 1999 och vunnit två titlar på tre finaler (2005 och 2006, finalförlust mot Andre Agassi 2002).

Han kommer också, precis som i år, att stå över Monte Carlo Masters. Märkligt nog ser det ut som att han inte kommer att spela hemmaturneringen Swiss Indoors i Basel i oktober.

Federer inleder året i Australiska öppna, fortsätter med att spela 500-turneringarna i Rotterdam och Dubai och därefter Indian Wells Masters. Han kommer sedan att ta ledigt i sju veckor innan han tar sig an grusturneringarna Madrid Masters och Rome Masters samt årets andra Grand Slam-turnering, Franska öppna.

Han kommer återigen att spela grästurneringen Gerry Weber Open i tyska Halle (hans enda 250-turnering) inför Wimbledon.

Under sensommaren kommer han att spela Montréal Masters (Rogers Cup, Canada Masters), Cincinnati Masters och US Open. För höstsäsongen har han planerat in både Shanghai Masters och Paris Masters inför World Tour Finals (och vi räknar väl kallt med att han kvalar in dit?).

Att han väljer att köra på ett år till, trots att han i år äntligen fick slå rekordet med över 300 veckor totalt som världsetta och vinna sin totalt 17:e Slam och sjunde Wimbledon-buckla, det har vi kanske övriga toppspelare i allmänhet och Novak Djokovic i synnerhet att tacka för.

– Jag tror att man behöver inspiration och motivation från olika håll för att få en att fortsätta, för det är inte så enkelt som att bara vakna varje morgon och åka på en ny resa runt världen, gå ut och träna, styrketräna, stretcha. Att spela mot dem är en del av pusslet som får mig motiverad, säger han till Independent.

Han säger även till tidningen att han kommer ägna träningen en större del under säsongen 2013.

– Jag har inte satt några klara mål för nästa år. Först måste jag skapa mitt schema så att det är passar ihop med mitt träningsschema. Jag måste träna mycket mer under nästa år för det här året har jag knappt fått chansen att göra det. Jag har lite att ta igen, säger han.

Jupp, racketkonstnären från Basel måste träna – precis som alla andra. Blir riktigt intressant att se vad han kan åstadkomma 2013.

Vågar man tippa på en 18:e Grand Slam-buckla?

Roger Federer förlorade vad som kan ha varit årets match i säsongens sista turnering, World Tour Finals, mot Novak Djokovic i går.

Nu efterlyser 17-faldige Grand Slam-vinnaren snabbare banor till nästa säsong.

– Gör snabbare banor, så är det svårare att försvara sig. Då blir offensiven viktigare, säger 31-åringen.

Federer menar att de långsammare underlagen och bollarna, kombinerat med spelarnas förbättrade fysik, kan ha medfört att balansen tippat över och gett de defensiva specialisterna (som Djokovic, Rafael Nadal och Andy Murray) ett för stort övertag.

– Det är bara på de här långsammare banorna som man kan försvara sig på det sätt vi alla gör just nu. Jag tycker att det är spännande, men det är onekligen tufft. Vad man inte vill ska hända är att man slår 15 fantastiska slag och att det sedan avgörs med en miss. Jag tror att snabbare banor ibland skulle göra nytta. Jag tror att det skulle vara bra om det då och då gick snabbare. Det skulle hjälpa spelarna att lära sig olika spelstilar, att inse att jobba sig fram mot nätet är bra, inte dåligt, hävdar världstvåan.

När Australiska öppna, US Open och många av Masters-turneringarna nu spelas på medelsnabb hardcourt är risken att spelstilarna homogeniseras, särskilt i och med att Wimbledons gräs anpassats efter baslinjespelarna, menar Federer.

– Jag har spelat alla hastigheter. Jag tror att lite variation vore bra, vissa riktigt långsamma banor och sedan riktigt snabba, i stället för att försöka stöpa allt i samma form. Man skyddar toppspelarna genom att göra det eftersom man då har den största chansen att ha dem i en semifinal. Men borde det vara målet? Jag är inte säker, säger han enligt nyhetsbyrån Reuters.

Och ja, det är ju inte så konstigt att Federer drömmer sig tillbaka till en tid då spelet gick mycket snabbare, eftersom det är då han får maximal utdelning på sitt allra mest naturliga spel. Att han kunnat hänga med så bra, bärga Grand Slam-titlar och bita sig fast i toppen på rankningen under denna långsammare era tycker jag är ett tydligt tecken på Federers storhet (om nu inte hans blotta uppenbarelse på banan räcker).

Personligen tycker jag också att det faktiskt ligger en del i det han säger. Visserligen ligger den riktigt långsamma grustennisen mig allra varmast om hjärtat eftersom jag gillar de strategiska element det långsammare spelet medför.

Men att, som Federer väljer att uttrycka det, homogenisera tennisen tycker jag är helt fel väg att gå. Wimbledon borde vara en riktigt snabb Grand Slam-tävling, likaså US Open eller Australiska öppna. En av dem kan spelas på medelsnabb hardcourt, som i dag, så blir det ”rättvist”. I Masters-serien borde både snabb och lite långsammare hardcourt förekomma.

Varför inte? Jag tycker förvisso att den defensiva tennisen är en fröjd att titta på, inte minst för att spelet blir så mycket mer varierat och ovisst när man inte kan bärga så många gratispoäng, men samtidigt känns det inte bra när en enda spelstil premieras så mycket genom att anpassa underlag och bollar.

Det var därför jag hade svårt att uppskatta tennisen under stora delar av 1990-talet och början av 2000-talet, för att serve & volley-taktiken var alldeles för effektiv och således helt dominant på hardcourt och gräs (som upptar en ganska stor del av säsongsschemat). Har verkligen aldrig gillat den förutsägbara s&v-tennisen.

Det känns således inte tråkigt i sig att det är den mer defensiva tennisen som dominerar i dag eftersom jag tycker att den är mer underhållande, men jag ser det som genomgående negativt att mångfalden inom sporten går förlorad.

Vilken sanslös show, vilken hisnande tillställning, vilken galen match.

Ja, finalen av World Tour Finals bjöd verkligen på allt man och hoppats på att få – utom ett tredje avgörande set.

Novak Djokovic fick en precis lika usel start som i finalen i Cincinnati tidigare i höst (även den mot Roger Federer). Efter matchens två första game hade han 0-9 i poäng och ett break emot sig. Första poängen kom efter en lite nonchalant forehand från Federer, bokförd som ett oprovocerat misstag.

Men då, vid ställning 3-0, vaknade världsettan. Att han är en notorisk slow starter visste vi redan, och lika medvetna var vi också om att han nästan alltid hittar en väg tillbaka in i en match – även när uppförsbacken ser ut att vara en mil lång och 90 grader brant.

Djokovic höll med viss möda sin serve, bröt sedan tillbaka och utjämnade till 3-3.

Härifrån fram till setets tiebreak bjöds vi på gastkramande spel, där de båda verkligen pushade varandra så långt som någon möjligtvis kan bli pushad. När Djokovic väl hittat sin matchrytm var Federer sedan länge varm i kläderna, pepprade på med hårda grundslag från baslinjen och dikterade oftast spelet.

Vilket passade Djokovic som handen i handsken. När tempot var uppskruvat till absoluta maxnivå fick han nämligen utnyttja sina styrkor – backhanden, defensiven och spelet i sidled – till fullo och kunde utmanövrera Federer med omöjliga vinklar och framstressade misstag.

I takt med att Djokovic växte in i matchen skiftade också momentum, och när serben bröt till 5-4 kändes loppet kört för Federer. Det är helt enkelt sjukt svårt att få enkla poäng, ja varenda poäng är en mödosam kamp, när man möter Djokovic, vilket passar den offensiva tennis som Federer vill spela väldigt illa.

Och det var först då som världstvåan började mixa upp sina slag och maximera variationen rent taktiskt. Det var väldigt ofta som Djokovic slog bort sig när Federer skickat upp en högstudsande loop efter att först ha brutit av backhandduellen med en lågstudsande slice.

Federer vet nämligen att han inte vinner en match mot Djokovic, eller någon av hans kaliber, på att fastna i mördande cross court-dueller. När han började variera slagen mer och drog ner tempot i spelet under pågående duell var det i stället han som stressade Djokovic.

Som att han bara duttade ner en boll i hörnet och sa ”nå, vad tänker du göra med den där då?”.

Den extra betänketiden av den långsamma loopen använde Djokovic till att… tänka alldeles för mycket på vad han skulle göra, och så fastnade bollen i nät eller seglade ut över linjen.

Det lär ha känts väldigt snöpligt när Federer bröt tillbaka direkt till 5-5, men det var också ett kvitto på att schweizaren inte tänkte ge upp den här striden utan att ha prövat alla strategiska vapen han har i sin arsenal.

Setet gick slutligen till ett nervdarrande tiebreak, som i princip var en liten sammanfattning av hela setet: den ena tog kommandot, den andre bröt tillbaka och vann såväl taktiska som psykologiska övertag, bara för att se sin motståndare samla ihop sig i de viktiga poängen.

Symptomatiskt för Federer svarade han för matchens dittills bästa poäng när han räddade setboll med ett slag bakom ryggen, typ – bara för att i nästa duell gå ut alldeles för hårt och bjuda Djokovic på en ny setboll efter en överilad offensiv.

7-6(6) i första set kändes helt logiskt och hade faktiskt kunnat sluta med seger för endera spelare. Så jämnt var det, och så mycket böljade momentum fram och tillbaka.

I andra set gick Federer ut stenhårt och bröt en något passiv Djokovic direkt. Därefter sjönk tempot avsevärt efter det intensiva första setet. Djokovic höjde sin procent i förstaserve medan Federer började svaja i sin serve. Inte särskilt konstigt – det är otroligt svårt att hålla så hög nivå under en hel match, och eftersom Federer vanligtvis får så många enkla poäng på sin serve märks det smärtsamt tydligt både spel- och poängmässigt när den inte stämmer.

Han höll den dock så stabil att Djokovic inte lyckades bryta tillbaka, ens vid ställning 4-3, 30-40 (då Federer dundrade in ett servess och sedan räddade ytterligare en breakboll).

Förrän vid 5-4 – det som såg ut att bli setets sista game.

Federer hade 40-15. Djokovic hade skrikit ut sin frustration, eftersom han fått lite utrymme att jobba på men missat sina chanser.

Då samlade världsettan ihop sig, ställde sig tillrätta nere vid baslinjen, fäste blicken på bollen – och räddade sig kvar i setet med en grym retur och en makalös backhandcross.

Två poäng senare hade han bärgat sitt tredje break i matchen och kvitterat till 5-5.

Han höll sedan sin serve och gick fram till 40-30 i Federers serve vid ställning 6-5.

Matchbollen förvaltade han på bästa tänkbara sätt, som nästan bara Djokovic kan – med en helt fenomenal backhand under massiv press, som landade på Federers fötter.

Djokovics andra seger i World Tour Finals (första kom 2008, efter finalseger över Nikolaj Davydenko), första i 02 Arena i London, ger honom inte bara totalt 1,63 miljoner dollar i prispengar eftersom han gick igenom turneringen obesegrad, utan också ett perfekt slut på säsongen 2012.

Trots vissa dalar (finalförluster i Franska öppna och US Open, semifinal- och bronsmatchförlust i London-OS) så har han svarat för ett helt otroligt bra år på touren. Under sommaren och hösten har han och Federer många gånger stått i en klass för sig, vilket de båda visade i dag.

Djokovic blir i och med kvällens seger krönt till Kungen av Tennis 2012 (världsetta blev han redan efter Paris Masters) – en oerhört välförtjänt kungatrona.

Som jag dock tycker att han får dela med sig lite av till Federer. Det var nog inte många (jo, jag!) som trodde att han skulle återerövra tronen som världsetta och förmodligen ännu färre som trodde att han skulle vinna en Grand Slam-titel inför den här säsongen. Han har räknats ut så många gånger (även av mig) men gång på gång visat att han fortfarande kan slåss om de stora titlarna.

Att han vid 31 års ålder slutar året som världstvåa, när två spelare under honom också svarat för så makalösa säsonger (Andy Murray och David Ferrer), är också ett kvitto på att han fortfarande har tillräckligt med magi kvar för att vara kvar och fajtas i den absoluta tennistoppen.

Efter den här makalösa avslutningen på 2012 (okej, om man väljer att hoppa över Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien den 16 november, men den orkar jag inte tänka på nu) så känns 2013 om möjligt ännu mer intressant, med en återvändande Rafael Nadal, en motiverad Federer, en överlägsen Djokovic, en hungrig Murray och ett helt koppel andra spelare som knackar på dörren och hoppas få en liten del av kakan (eller i alla fall brödsmulorna som Big Four lämnar efter sig).

Men just precis i detta nu vill jag bara njuta av att jag har fått se en av årets bästa tresetsmatcher mellan årets två bästa spelare.

Ett bättre bokslut hade vi nästan inte kunnat få, i alla fall inte med vad som dukats upp på buffébordet.