Det blev ingen matchkoll inför nattens sammandrabbningar i Melbourne.
Ägnade i stället kvällen åt att spela in och fixa säsongens andra avsnitt av Sportbladets Tennispodd.
I det här avsnittet går jag och Andreas Käck så klart igenom vad som hänt i Australiska öppna så här långt, vi pratar om den extrema värmebölja som sveper över landet mitt under pågående Grand Slam, vi analyserar den statistiska kategorin där Roger Federer är totalt underlägsen alla sina konkurrenter på touren – och vi diskuterar ämnet tankning som taktiskt vapen, apropå Bernard Tomics berömda uttalande ”det har hjälpt mig genom åren”.
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
Årets första Grand Slam-turnering står för dörren.
Lottningarna till Australiska öppna offentliggjordes i natt svensk tid, men jag kunde tyvärr inte följa den live. Har sedan inte haft tiden att gå igenom dem ordentligt förrän nu.
Så, here goes!
* * *
ÖVRE HALVAN:
Klicka på bilden för större version.
FÖRSTA SEKTIONEN:
Rafael Nadal förstaseedad, förstås. Möter australiske kelgrisen Bernard Tomic, som brukar prestera på hemmaplan, i sin öppningsmatch. Australiska öppna är faktiskt hans totalt sett överlägset bästa Grand Slam-turnering. Ingen busenkel öppningsmatch för Nadal, men samtidigt: kan Tomic verkligen störa honom? På rak arm: nja. Om han spelar tillräckligt aggressivt (som han i vissa stunder gjorde mot Alexandr Dolgopolov i Sydney) kan han irritera spanjoren, möjligen även ta ett set.
Men ni minns väl hur det gick förra året, när hans match mot Roger Federer hajpades enormt på förhand? Förlust i raka set (6-4, 7-6, 6-1) och så var det med den saken. Han har visserligen styrt upp sitt spel (och framför allt sin inställning) under säsongsuppehållet, men tappar fortfarande fokus alldeles för lätt under matcherna för att han ska kunna slå Nadal i en femsetare. Vi ska också komma ihåg att han brukar vara som bäst i inledningen av säsongen – hemma i Australien. Det är med andra ord lätt att tro att det (äntligen) är något stort på gång när han får några segrar med sig i början av året.
Så känner jag spontant när jag ser den här lottningen. Knepig, men knappast livsfarlig. Tror det hade varit värre för Nadal att möta Marin Cilic i öppningsmatchen. Eller Ivo Karlovic.
Nåväl. I andra omgången hoppas jag på australiske ynglingen Thanasi Kokkinakis, men det blir troligen Igor Sijsling. Därefter sannolikt Gaël Monfils. Det kan bli jobbigt! Tror inte fransmannen mäktar med att vinna tre set mot Nadal, men det får ändå anses vara en tuff tredjerunda. Monfils gjorde ju en riktigt bra match i Doha-finalen förra veckan.
I åttondelen har jag svårt att se någon annan än Kei Nishikori. Eller nej förresten, kan så klart bli Lleyton Hewitt. Imponerade i Brisbane och trivs på hemmaplan. Om underlaget verkligen är snabbare i år (vilket ryktena fortfarande gör gällande, trots turneringsdirektören Craig Tileys förnekande) är han favorit i en eventuell tredjerunda mot Nishikori.
Kvarten då? Juan-Martín del Potro. Ujujuj. Värsta tänkbara lottningen för Nadal där. Den tveklöst tuffaste av de fyra kvartsfinalseedade spelarna – Nadal har dessutom som bekant problem mot argentinaren och har fallit offer för hans forehandslägga förut, vilket gör saken etter värre. Det har ju potential att bli en av säsongsinledningens klart bästa matcher. För del Potros del är det smooth sailing till åttondelsfinal. Ska i alla fall vara det. Jag menar, en kvalspelare i förstarundan, Roberto Bautista–Agut/Tim Smyzcek i 2R och kanske Benoit Pairei 3R? Högst överkomligt. Finns förresten faktiskt en liten chans för framtidslöftet Nick Kyrgios att skrälla här. Möter Benjamin Becker i öppningsmatchen. Vinner han den tycker jag att han har hyfsat god chans att slå Paire, som inte sett bra ut alls hittills i år.
I åttondelen ser det ut att bli Milos Raonic som utmanar del Potro. Kan bli en riktigt bra match det. Båda deras möten har varit ganska jämna, trots att vinnaren har vunnit i raka set (Raonic i Montréal, del Potro i Tokyo). Raonic ska ta sig förbi Daniel Gimeno-Traver, förmodligen Victor Hanescu och sedan eventuellt Grigor Dimitrov på sin väg mot åttondelen. Kanske kan Yen-Hsun Lu överraska, som han gjort i Auckland. Är framme i sin första ATP-final i karriären där, efter skrällseger mot David Ferrer i raka set. Det vore kul, jag gillar Lu. Men nej, Raonic är stalltipset.
Han går vidare till semifinal: Nadal. Skrällvarning: del Potro, Raonic, Monfils. Bubblare: Hewitt, Nishikori.
* * *
ANDRA SEKTIONEN:
Andy Murray har Go Soeda i 1R och sedan en av två kvalspelare. Därefter Michael Llodra eller kanske Feliciano Lopez. Mysig lottning för Murray. Precis vad han behöver nu när han precis kommit tillbaka från skada och åkt på tidigt respass i Doha.
God chans för John Isner att ta sig till första Grand Slam-åttondelen sedan US Open 2011. Måste visserligen sannolikt utmanövrera Philipp Kohlschreiber i tredjerundan, men det har han ju lyckats med förr (senast för bara ett par dagar sedan). Brukar bli väldigt öppna matcher mellan Isner och Kohlschreiber. Mardröm att försöka förutset hur de slutar. Men det bör nämnas i sammanhanget att Kohlschreiber sett lite svajig ut på sistone. Kan faktiskt få vissa problem redan i 1R mot Aljaz Bedene, han är en svårare motståndare än man kan tro.
Murray-Isner i åttondelen, alltså? Murray är nog inte vansinnigt förtjust i den tanken. Servekanoner tenderar att ställa till besvär i tid och otid.
Längst ner på den här halvan har vi Roger Federer, som möter sin första tuffa motståndare i tredjerundan: Fernando Verdasco. Eller tror ni Sergej Stakhovskij skrällslår spanjoren, om inte annat så för att Federer ska sätta energidrycken i vrångstrupen? Nja. Kanske. Men visst måste Verdasco hållas som favorit där. Radek Stepanek ska kanske inte avfärdas helt och hållet, men jag har någonstans ändå svårt att se att Federer skulle torska mot honom i andra omgången av en Grand Slam.
Jo-Wilfried Tsonga favorit till att knipa åttondelsplatsen mot Federer, med Cilic som bubblare. Filippo Volandri i öppningsrundan skrämmer inte så klart (där handlar det nog mer om hur många game ”Pippo” får med sig). Cilic borde ta sig till 3R, och väl där är han knappast chanslös. Inte direkt tursamt för Tsonga att åka på just Cilic så tidigt. Lite av en nitlott, får man ju lov att säga. Känns som en ganska öppen match, där dagsformen kan bli avgörande. Cilic föll mot Denis Istomin i Sydney häromdagen. På inget sätt skamligt att förlora mot Istomin, men inte heller särskilt lovande inför Australiska öppna. Intressant matchup det där, hur som helst. Tror spontant att Tsonga klarar prövningen – och får sin belöning i form av Federer.
Med tanke på att antalet topp 10-spelare som Federer slog under hela 2013 går att räkna på tre fingrar är det tveksamt om Federer ens är favorit inför den matchen. Beror helt och hållet på hur de presterar under inledningen av turneringen. Att Federer slog Tsonga i en femsetare i kvartsfinalen förra året vet jag inte om det talar för eller emot honom. Jag menar, då hade ju inte hans stora spelmässiga ras riktigt inletts än – och ändå tog han sig vidare med nöd och näppe. Sedan kvartsfinalen i Franska öppna – där Tsonga vann i raka set – har Federer hunnit störta ner i en djup formsvacka, som han bara de senaste månaderna börjat kravla sig ur. Kan bli en väldigt spännande match det. Och viktig för Federer. Tappar många saftiga rankningspoäng om han åker ur för tidigt.
Trots att toppspelarna i den här sektionen har förhållandevis enkla lottningar fram till åttondelsfinaler och kvartar finns det väldigt många frågetecken. Kommer Murray hinna spela sig i form efter långa skadefrånvaron? Kan Federer reparera sitt redan stukade självförtroende, som fick sig en ny törn i Brisbane mot gamle rivalen Hewitt i finalen? Kan Cilic kliva fram och skrälla? Kan Tsonga dra nytta av en förhållandevis enkel lottning och det psykologiska övertag gentemot Federer han eventuellt byggt upp i och med femsetaren i Melbourne och kvartsfinalsegern på Roland Garros förra året?
Någonstans tror jag på Tsonga. Av det jag läst verkar han satsa rejält inför den här säsongen, känner revanschlystnad efter sin halvt spolierade säsong 2013 och har de spelmässiga verktygen för att lyckas. Man ska också komma ihåg att fransmannen trivs i Australiska öppna. Spelade sin hittills enda Grand Slam-final här 2008 (förlust mot Novak Djokovic) och har överlag bra resultat att stoltsera med i Melbourne.
Han går vidare till semifinal: Tsonga. Skrällvarning: Cilic, Isner. Bubblare: Kohlschreiber, Federer, Murray.
* * *
UNDRE HALVAN:
Klicka på bilden för större version.
TREDJE SEKTIONEN:
På den övre kvartsfinalhalvan har vi Berdych och Ferrer. Spanjoren är i riktigt risig form. Tre raka finalförluster i höstas (Stockholm Open, Valencia, Paris), sedan tre bleka insatser i World Tour Finals – följt av två skrällförluster i Doha och Auckland. Nej, Ferrer befinner sig just nu i en formsvacka som jag inte tror att han kommer hinna ta sig ur nu när det börjar dra ihop sig. Slog visserligen Alexandr Dolgopolov i Doha men kan mycket väl torska om de möts igen. Notera ”om”. Ukrainaren har sett helt okej ut hittills, mycket bättre än under stora delar av 2013, men han möter troligen Jeremy Chardy redan i andra omgången. Chardy var riktigt bra i Brisbane häromveckan. Kan mycket väl slå både Dolgopolov och Ferrer.
Jerzy Janowicz störs enligt uppgifter fortfarande av skada. Väldigt tråkigt. Blev totalt överkörd av Dolgopolov i Sydney tidigare i veckan. Personligen har jag inga större förväntningar på honom i Melbourne. Lär slå Jordan Thompson i öppningsmatchen, men redan Pablo Andújar eller Albert Ramos kan bli jobbiga – trots att båda är dussinspelare, särskilt på hardcourt. Kanske att det faktum att även Mikhail Juzjnyj dragits med skada under säsongsinledningen kan bli Janowiczs räddning. En skadeskjuten Juzjnyj mot en skadeskjuten Janowicz i en tredjerunda, liksom? Kan gå lite hur som helst. Då är det nästan värre för honom om han går till 3R och tvingas möta knepige Florian Mayer.
Berdych har någorlunda rak motorväg till kvartsfinal. Karlovic utgör ett litet hot, men att kroaten skulle slå honom i bäst av fem set… Nej, det känns inte troligt. Riktigt tuff lottning för Ivan Dodig (som halkade in på ett bananskal, då både Nicolás Almagro och Jürgen Melzer tvingades lämna återbud på grund av skador)för övrigt, som möter Karlovic i första omgången.
I åttondelen ställs han mot antingen Kevin Anderson eller Tommy Haas. Båda har plågats av skador under säsongsinledningen (mycket sånt just nu, som ni vet). Ingen av dem ska utgöra något större hot.
Sen alltså eventuellt Chardy i kvarten. Eller Juzjnyj/Janowicz. Okej, vi kan väl inte räkna ut Ferrer helt och hållet, men ändå. Med allt detta sagt känns det som att det ska mycket till för att Berdych inte ska ta sig till semifinal.
Här tycker jag för övrigt att ni ska hålla koll på framtidsnamnen Jiri Vesely och Steve Johnson. Johnson slog både Marcos Baghdatis och Kevin Anderson i Auckland i veckan. Imponerande segrar för 24-åringen, som är rankad så lågt som 160. Vesely är alltid intressant att hålla ett vakande öga på, eftersom han har potential att bli en framtida toppspelare.
Han går till semifinal: Berdych. Skrällvarning: Chardy, Janowicz. Bubblare: Juzjnyj, Haas, Anderson.
* * *
FJÄRDE SEKTIONEN:
Djokovic längst ner på lottningen, som spelare nummer 128, för första gången i en Grand Slam sedan US Open 2012. Busenkel lottning för världstvåan. Första riktiga motståndaren att tala om kommer i åttondelsfinalen, och det förutsätter att Ernests Gulbis inte åker på en chockförlust på vägen. Djokovic har överlägsna 49-3 i inbördes möten mot spelarna i den här åttondelssektionen.
Kan ni gissa vilka som besegrat honom? Gulbis (Brisbane 2009), Sam Querrey (Paris 2012) och Jarkko Nieminen (Sydney 2010). Av dessa spelare är det dock bara Gulbis som ens har en tillstymmelse till chans mot Djokovic. Nu tror jag inte att Gulbis har vad som krävs för att rubba giganten just nu, men jag hoppas verkligen att han står där i åttondelsfinalen och gör ett ärligt försök.
I kvartsfinalen väntar troligen Stanislas Wawrinka, och då får vi med andra ord en repris på den episka åttondelsfinalen 2013. Wawrinka har onekligen vad som krävs för att inte bara störa Djokovic, utan faktiskt dessutom ge honom skrämselhicka. Han gjorde det två gånger förra året, när han pressade serben till fem set både i Australiska öppna-åttondelen, som sagt, och US Open-semifinalen. Wawrinkas svåraste hinder är Gasquet i åttondelen, men det förutsätter att fransmannen är fit for fight efter skadan han ådrog sig inför Doha (och ens tar sig till åttondelsfinal). Han har ju lämnat walk over i finalen mot Berdych i uppvisningsturneringen Kooyong Classic, men då angett utmattning som skäl. Frågetecken där alltså. Tror inte Gasquet kan upprepa sin succé i US Open (där han tog sig till semifinal i höstas) här i Melbourne.
Har Wawrinka några andra hot då? Ptja. Vasek Pospisil, kanske? Men nä, det känns inte troligt. Samuel Groth kan säkert, och i så fall i vanlig ordning, dundra in ett gäng serve-ess och kanske få med sig en skrällseger eller så. Tommy Robredo? Han har visserligen bevisat att man inte ska räkna ut honom så lättvindigt, men nej. Det här är en bra lottning för Wawrinka. Han borde gå till kvartsfinal. Väl där tror jag det blir ett nytt nederlag för schweizaren (har ju underlägsna 2-15 i inbördes möten – nära skjuter ingen hare, och så vidare). Djokovic har bra koll på Wawrinka nu och segern i US Open var mycket mer kontrollerad än den i Australiska öppna.
Han går till semifinal: Djokovic. Skrällvarning: Wawrinka, Gulbis. Bubblare: Robredo, Gasquet.
Semifinalerna: Nadal slår Tsonga, Djokovic slår Berdych.
I årets första avsnitt av Tennispodden snackar jag och min radarpartner Andreas Knäck om den skadetyngda första tävlingsveckan på tennistouren, analyserar de nya träningskonstellationerna som snickrats ihop under silly season, diskuterar de snabbare banorna i Australien, tar tempen på fixstjärnorna inför Australiska öppna och tipsar om vilka framtidsnamn du ska hålla extra koll på under året.
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
Vem har ATP-tourens tätaste defensiv? FOTO: BILDBYRÅN
Alla älskar statistik, eller hur?
Tja, kanske inte riktigt alla, men älskar man en sport som tennis borde man åtminstone ha ett litet intresse för siffror, data, kolumner och statistiska analyser.
På Twitter, i bloggar och krönikor brukar det ju gå inflation i listor över vilka spelare som har bäst forehand, backhand, serve, slice, volley, offensiva kvaliteter, defensiva kvaliteter, und so weiter.
Inget fel i det. Sådana listor är i regel väldigt underhållande, inte minst eftersom de alltid väcker debatt.
I alla fall i vissa avseenden, där det är svårt att göra undersökningar av det mer vetenskapliga slaget. I andra avseenden är det bara att se till statistiken – slår man flest serve-ess (John Isner) eller har högst procent i antal vunna servegame (Milos Raonic) är det svårt att argumentera för att personen i fråga inte har en av tourens bästa servar. Till exempel.
På samma sätt borde man genom siffror och data kunna fastslå vem som har ATP-tourens bästa defensiv, tänkte jag. Det är visserligen många avgörande faktorer här, men visst känns det som att det borde vara möjligt?
Sagt och gjort.
Jag funderade en liten stund över vad som kännetecknar ett riktigt bra försvarsspel, och insåg att vi tennisskribenter ofta pratar om att vissa spelare är ”svårpenetrerade”/”svåra att slå igenom” alternativt har ”ogenomtränglig försvarsmur”.
Vad innebär då egentligen termen ”svår att slå igenom”?
Det innebär, precis som uttrycket antyder, att det är svårt att slå vinnande slag (winners) mot spelaren i fråga. Det är dels svårt att få med sig winners över huvud taget mot defensiva specialister, och när man väl får det har man i regel tvingats stånga sig blodig. Ska man dra en parallell till ishockey är den här datan som att titta på antal insläppta mål för att avgöra vilket lag som har bäst försvarsspel.
Detta är så klart bara en parameter som avgör hur bra defensiva egenskaper en spelare har, men jag tyckte ändå att det vore intressant att grotta ner sig i den här statistiken för att se om det gick att urskilja några signifikanta tecken.
Det gjorde det.
* * *
Så här gick jag tillväga:
Jag valde att begränsa mig till fjolårets fyra Grand Slam-turneringar och dess totalt fyra finalister Novak Djokovic, Rafael Nadal, Andy Murray och David Ferrer, eftersom det är just denna kvartett som alltid förekommer i diskussioner om vem som har den tätaste defensiven på touren. Jag har tittat på antal winners varje spelare släppt förbi sig i varje enskild match, lagt ihop siffrorna och tagit fram ett genomsnitt per match, per set och per game i varje enskild Grand Slam-turnering, och totalgenomsnitt för alla fyra turneringar sammanlagda.
* * *
DAVID FERRER
David Ferrer. FOTO: BILDBYRÅN
AUSTRALISKA ÖPPNA:
Totalt antal spelade matcher: 6 (semifinal). Totalt antal spelade set: 21.
Totalt antal spelade game: 192.
TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 759. GENOMSNITT/MATCH: 33 (23 spelade matcher). GENOMSNITT/SET: 8,25 (92 spelade set). GENOMSNITT/GAME: 1,0 (755 spelade game).
————————————————————
* * *
RAFAEL NADAL
Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN
FRANSKA ÖPPNA:
Totalt antal spelade matcher: 7 (final). Totalt antal spelade set: 25. Totalt antal spelade game: 243.
TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 483. GENOMSNITT/MATCH: 32,2 (15 spelade matcher). GENOMSNITT/SET: 9,47 (51 spelade set). GENOMSNITT/GAME: 1,0 (480 spelade game).
————————————————————
* * *
ANDY MURRAY
Andy Murray. FOTO: BILDBYRÅN
AUSTRALIAN OPEN:
Totalt antal spelade matcher: 7 (final). Totalt antal spelade set: 24. Totalt antal spelade game: 228.
TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 613. GENOMSNITT/MATCH: 32,2 (19 spelade matcher). GENOMSNITT/SET: 9,43 (65 spelade set). GENOMSNITT/GAME: 0,98 (625 spelade game).
————————————————————
* * *
NOVAK DJOKOVIC
Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN
AUSTRALISKA OPEN:
Totalt antal spelade matcher: 7 (final). Totalt antal spelade set: 25. Totalt antal spelade game: 249.
TOTALT ANTAL WINNERS MOT SIG I SAMTLIGA GS: 758. GENOMSNITT/MATCH: 28,1 (27 spelade matcher). GENOMSNITT/SET: 8,06 (94 spelade set). GENOMSNITT/GAME: 0,84 (905 spelade game).
————————————————————
* * *
Så, vilka siffror ska man fokusera på – och vad drar vi för slutsatser?
Till att börja med är genomsnitten per match och set givetvis relevanta på ett generellt plan, men de är lite mer grovhuggna än genomsnittet per game. Anledningen är så klart att antal set och game varierar från match till match och antal game varierar från set till set. Genomsnittet per game är å andra sidan lite svårare att förhålla sig till eftersom talen är så små. Det skiljer till exempel mycket mer mellan 0,84 och 0,98 än vad det kanske ser ut att göra på papperet – 758 winners mot sig på 905 spelade game är så klart väldigt mycket bättre än 613 på 625 spelade game.
Jag gjorde också en kontrollräkning mot Roger Federer, som är en i grunden mycket offensivare spelare än de fyra ovan nämnda men ändå anses ha ett försvarsspel av världsklass, för att säkerställa att den här datan är solid och tillförlitlig. Jag valde att enbart titta på hans siffror i Australiska öppna 2013, eftersom det var hans överlägset bästa Grand Slam-turnering.
Roger Federer.
Så här ser det ut för Federer:
Totalt antal spelade matcher: 6 (semifinal). Totalt antal spelade set: 22. Totalt antal spelade game: 222.
I klass med David Ferrers Wimbledon, som var spanjorens klart sämsta turneringen utifrån denna parameter. Utgår kallt ifrån att siffrorna i främst Wimbledon och US Open (men även Franska öppna) dessutom drar ner Federers genomsnitt på samma sätt som Rafael Nadals katastrofala Wimbledon-sejour drar ner hans. Personligen tycker jag att denna kontrollräkning validerar den här pseudovetenskapliga undersökningens relevans.
* * *
Och så slutsatsen:
• Novak Djokovic har den överlägset bästa defensiven på ATP-touren. Hans sämsta genomsnitt per game (Franska öppna) är bättre än de bästa noteringarna av Andy Murray (Australiska öppna), Rafael Nadal (US Open) och David Ferrer (Franska öppna).
• Andy Murray kniper som ni ser silvret, men hans ledning över Nadal hade nog blivit betydligt mer knapp om det inte vore för att katastrofsiffrorna i Wimbledon drar ner världsettans genomsnitt. Hyfsat likvärdiga bästa resultat mellan dessa båda herrar.
• David Ferrer på delad bronsplats med Nadal om vi enbart ser till dessa siffror, men det hade blivit en fjärdeplats om Nadal stått över Wimbledon. Har överlägset bästa genomsnittet per set (Franska öppna: 5,45) men så spelade han ju också otroligt få game i den turneringen (i snitt 25 per match). Lika bra bästa resultat och genomsnitt totalt som Nadal, men klart efter både Djokovic och Murray.
Återigen: Det här är ju bara en av många parametrar att titta på när man avgör frågor av den här digniteten, men jag tycker ändå att den här lilla analysen är relevant nog för att dra en slutsats. Att räkna oprovocerade misstag hade inte känts lika relevant eftersom både offensiva och defensiva missar räknas in i den statistiken. Dessutom är det snarare ett tecken på hög bollsäkerhet än tät defensiv, tycker jag (även om de ofta av naturliga skäl hänger ihop). Av samma anledning hade det inte heller varit relevant att räkna oprovocerade misstag från motståndarna, trots att det är en vital del av en defensiv specialists taktik att stressa fram missar. Kom gärna med synpunkter!
Nästa steg blir att undersöka ration mellan winners och insläppta winners (tycker det är ett lite roligt korsbegrepp mellan tennis och hockey/fotboll), men det får bli ett eget inlägg.
Lleyton Hewitt bärgade titeln på hemmaplan i Brisbane.
Ett dubbelfel och tre grova missar satte tonen direkt för Roger Federer i hans första Brisbane International-final i karriären.
När han slog bort sig för 24:e gången, den här gången med setboll mot sig, satte han samtidigt spiken i kistan för vad som måste vara ett av hans sämsta set någonsin.
Jag tänkte först att han kanske blev lite tagen på sängen över Lleyton Hewitts osedvanliga aggressivitet och hårda serve. Men nej, det där setet handlade inte om någonting annat än att Federer var fullständigt under isen. Hewitt gjorde ingenting extraordinärt och tvingades heller aldrig göra det. Federer skänkte bort det på ett silverfat.
Hewitts spelmässiga övertag höll i sig i andra set. Federer började då visserligen få ordning på sin serve men hittade ingen trygghet i sitt spel, medan hemmafavoriten fortsatte gasa på som i första set. Framför allt sökte Hewitt sin raka forehand, både inside out och mot Federers backhandruta, mycket oftare än vad man är van vid. Det gav resultat – själv minns jag faktiskt inte när jag sist såg Hewitt slå så många winners mot en så pass tuff motståndare. Slog dessutom många servar i uppemot 200 km/h – och vann 80 procent av poängen i förstaserve.
Australierns taktik var lika enkel som effektiv: Sätta hög press på Federer med aggressivitet och samtidigt spela med tillräckligt stora marginaler för att hålla antalet oprovocerade misstag nere.
När de båda veteranerna nått 4-4 i andra set kändes det som att Hewitt fortfarande hade momentum, trots att Federer hittat både matchrytm och serve i takt med att bollduellerna blev längre.
Då, som från absolut ingenstans, slarvade Hewitt bort en 40-0-ledning i egen serve efter en rad för dagen sällsynta missar. ”Rusty” blev bruten – och Federer säkrade kvitteringen med tre raka serve-ess (totalt fem raka, eftersom han avslutade sitt föregående servegame med två) och en forehandwinner.
I avgörande set var det i stället Hewitt som fick kämpa i motvind. Från ungefär mitten av andra set och fram till inledningen av tredje hade Federer hållit sina servegame utan större bekymmer, samtidigt som han hela tiden naggat på australierns.
Ett enda svajigt servegame skulle visa sig bli helt matchavgörande. Och det var inte Hewitt som vek ner sig, vilket jag förutspådde (vi har ju knappast glömt hans åttondelsfinal mot Mikhail Juzjnyj i US Open förra året, då han tappade 5-2 till 7-5 i femte set). Jag trodde helt enkelt att han inte hade nerverna för att stänga den här matchen mot sin gamle nemesis, att tvivlen skulle börja komma smygande när matchen nu gått in i en så avgörande fas.
Jag hade fel.
Roger Federer.
Federer slumrade till i några minuter och blev till synes enkelt bruten. Hewitt kunde sedan rycka fram till en komfortabel 4-1-ledning – och vann sedan sina två återstående servegame: 6-1, 4-6, 6-3.
Sju breakbollar brände Federer i det avgörande setet. Fyra av dem vid 1-1, efter två maratongame i australierns serve. Oerhört svagt att Federer, måste sägas. På många av de där sju breakbollarna hade han faktiskt riktigt bra chanser att bryta, men slog bort sig eller tog kostsamma felbeslut.
Den här osäkerheten som kryper in under skinnet på Federer i tid och otid, varifrån kommer den egentligen? Jag menar visst, han blev pressad i semifinalen mot Jeremy Chardy, men hade sin serve att falla tillbaka på när det krisade och kunde slutligen ta en kontrollerad tresetsseger. Ingenting i den matchen eller föregående matcher antydde en formdipp från världssexan. Det är allmänt känt att han har problem både mot kraftfulla spelare som Tomás Berdych (en kategori som Chardy tillhör – särskilt på snabb hardcourt – om än inte i samma grad) och mot defensiva specialister med exceptionella returneringsförmågor som Hewitt.
Ändå är det en solid prestation mot Chardy men en på det hela taget blek insats mot Hewitt. Varför? Federers fotarbete var verkligen under all kritik i dag, framför allt i första set. Han hann inte alls med trots att tempot inte var blixtrande, och kom ofta helt fel till bollen – vilket över 50 oprovocerade misstag ger en god fingervisning om. Så trögfotad som han var i finalen har han inte varit under hela veckan. Så vad hände?
Jag tror att det är så enkelt som att Federer sedan 2012 inte bara tappat på det spelmässiga planet, utan även det fysiska. Det var ganska ofta förra året som han följde upp en tuff runda som gått till avgörande set med en plattmatch (Franska öppna är ett av de bästa exemplen, då han föll i raka set mot Jo-Wilfried Tsonga i kvarten efter att ha vänt 0-2 i set mot Gilles Simon i åttondelen). Han har också generellt problem med att hålla intensiteten uppe under en hel match. Han spelade långt ifrån felfritt i andra set och fick det med sig med hjälp från Hewitt. Om inte Hewitt hade svajat där så hade den här finalen mycket väl kunnat sluta i ren förnedring för schweizaren.
Och Federers killer instinct, den var ju som bortblåst i dag. Det är med break mot sig som Rafael Nadal och Novak Djokovic visar prov på sin excellens, precis som Federer gjort genom åren. Nu viker han i stället ner sig vid motgång.
Man ska kanske inte dra på för stora växlar av enbart den här matchen, Federer tartrots allt även med sig en del positiva saker från den här veckan i Brisbane. Till exempel att han generellt börjar hitta stabilitet i serven igen. Däremot hade en titel här varit väldigt viktig för Federers självförtroende inför Australiska öppna.
– Det här var tyvärr en sån där match som bara rann mig ur händerna, säger världssexan själv om nederlaget.
Jo, visst. Problemet är bara att de matcherna har duggat ganska tätt under det senaste året. Federer hade behövt stoppa blödningen ordentligt efter en lyckad men inte felfri inomhushöst och visa att han kan ta sig igenom en hel tävlingsvecka som en vinnare. Förutsättningarna nu var snudd på perfekta – bättre lottning än så här är svårt att få (om man inte vill börja spela 250-turneringar med allra lägst status och svagast startfält).
Lottningen i Melbourne lär inte bli lika enkel.
Vill man gå långt i de största turneringarna och utmana om de tyngsta titlarna funkar det inte att ha ”en sådan där match” i tid och otid.
”Hello, my name is Peter. I’m from Munich, and once I led Rafa Nadal 3-0.” (Sju game senare kunde den meningen omformuleras till ”… and once I won a set against Rafa Nadal”.)
Ja, Rafael Nadal vann ju inte helt oväntat Qatar Open i Doha.
Men det var inte utan några farthinder på vägen.
Mot veckans sensation, 162-rankade Challenger-spelaren Peter Gojowczyk, i semifinalen inledde han väldigt svagt och hamnade alltså i ett 0-3-underläge. Han klöste sig omgående in i matchen, men förlorade sedan första set när han blev bruten vid ställning 4-5.
Resten av matchen var ganska mycket av en axelryckning. Nadal höjde intensiteten, Gojowczyk hängde inte riktigt med och fick inte utrymme att smälla på med sina tunga grundslag. 4-6, 6-2, 6-3 blev segersiffrorna för Nadal. En sensationellt bra match och turnering för Gojowczyks del, förstås. 24-åringen etablerade sig på Challenger-touren så sent som 2012 och hade 1-4 i ATP-matchfacit inför Doha (enda segern kom mot Igor Sijsling i US Open 2013). Det är verkligen ingen underdrift att säga att han kom från ingenstans (genom kvalet, till att börja med) och tog alla med storm under årets första tävlingsvecka.
Gaël Monfils hade å sin sida inga som helst problem med Andy Murrays baneman Florian Mayer: 6-3, 6-2.
Riktigt intressant matchup inför finalen. En formstark Monfils mot en förhållandevis formsvag Nadal, som sin vana trogen presterat precis tillräckligt stabilt för att ta sig vidare kontrollerat (men med några tappade set). Nadal ledde visserligen med 8-2 i inbördes möten inför matchen, men Monfils två segrar kom i just Doha (2009 och 2012 – båda i raka set).
I verkligheten blev det en överlag välspelad men svängig historia. Nadal gick ut starkast och hade inom loppet av typ en halvtimme redan byggt upp en 5-0-ledning. Vann poängen totalt överlägset, 25-12, och setsiffran landade på 6-1 (för Monfils del nästan smickrande siffror, med tanke på hur utspelad han var).
I andra set slog dock Nadal av på takten, medan Monfils lade i en högre växel och sluggade sig fram till en 3-0-ledning. Vid 4-1 bröt dock Nadal tillbaka och de båda kombattanterna följdes åt till tiebreak, där Monfils var den snäppet bättre spelaren. Poängställningen landade på 40-40, vilket ger representerar matchbilden väldigt bra (kan dock poängteras att Monfils slog typ fler winners i andra set än vad Nadal gjorde under hela matchen – vilket ger en fingervisning om fransmannens offensiva intensitet i just det här setet).
I tredje set var Monfils bensintank nästan tömd och han orkade inte hålla uppe intensiteten i sitt grymt aggressiva spel. Nadal fick med sig ett viktigt break i inledningen av setet och fick sedan två matchbollar i Monfils serve vid ställning 5-2. Brände en, men tog tillvara på nästa: 6-1, 6-7(5), 6-2.
Tack vare finalplatsen plockar Monfils 5 placeringar på världsrankningen och landar på plats 26 när den uppdateras på måndag. Mycket positivt, så klart. Borde kunna slå sig in på topp 20 under våren, och det är ju där han verkligen hör hemma.
* * *
Det blev ingen smärtfri semifinal för Roger Federer.
Jeremy Chardy bombade på med serve och forehand och har ju sett ut att trivas väldigt bra på det snabba underlaget i Brisbane.
Det gick till avgörande set, men jag tycker ändå att Federer på det hela taget hade den här matchen under kontroll. Totalt 20 ess (17 av dem i andra och tredje set) och blott en enda breakboll emot sig (i avgörande set) säger ganska mycket. Vann 82 procent av poängen i förstaserve. Bra siffror för schweizaren.
Som i morgondagens final möter en gammal rival from the good old days: Lleyton Hewitt.
”Rusty” krigade sig alltså förbi Kei Nishikori i sin semifinal: 5-7, 6-4, 6-3. Ingen jätteskräll. Hewitt brukar kunna prestera bra inför sina hemmafans, har sett ruggigt bra ut i Brisbane hittills och trivs dessutom som fisken i vattnet på det snabba underlaget.
Det här blir deras 27:e möte. Majoriteten av deras matcher spelades mellan 1999 och 2005, sedan dess har det blivit ungefär en eller två om året – fram till 2011 års Davis Cup alltså, då de sist möttes.
Federer hade en segersvit på 15 matcher mot Hewitt, mellan Australiska öppna 2004 och Australiska öppna 2010. Det är ganska överlägset. Den bröts för övrigt på gräset i Halle 2010.
Det kändes verkligen som att slungas tillbaka till typ 2003 eller 2004 när det stod klart att Federer och Hewitt ska göra upp om titeln i Brisbane. Jag gillar det. Inte bara för att jag alltid haft ett gott öga till Lleyton Hewitt och uppskattat Roger Federer, utan också för att det är två spelare jag vuxit upp med och följt under bådas hela karriärer. Jag har många gånger önskat att Hewitt ska lägga racketen på hyllan, helt enkelt för att det alltid gjort lite ont i hjärtat att se honom åka ut tidigt i turneringar mot dussinspelare och rasa på rankningen, men det är i stunder som dessa som det känns så jäkla kul att han fortfarande lirar.
Har Lewitt av 2014 års upplaga något att sätta upp mot Federer då?
Jodå, visst har han det. Det här är ju på många sätt ett guldläge för honom att slå sin gamle nemesis i en final och putsa till sitt finalfacit mot honom (just nu 3-1): Det är på hemmaplan, det är på ett underlag som passar honom väldigt bra och det är vid ett tillfälle då Federer fortfarande befinner sig i någon sorts återhämtningsfas efter en med sina mått mätt katastrofal säsong förra året.
Nu passar i och för sig underlaget även Federer, men det är trots allt ett underlag där oddsen jämnar ut sig något. Hade det varit ett underlag som Hewitt inte gillar – som grus eller långsam hardcourt – hade han sannolikt blivit överkörd.
Federers serve känns som Hewitts största orosmoment. Han har servat riktigt bra under veckan, schweizaren. Nu är som bekant Hewitt en rysligt bra returtagare, men om Federer är så där fortsatt stabil i egen serve kan det bli svårt för Hewitt, som själv inte har någon kassaskåpssäker serve att falla tillbaka på.
Hewitt står just nu i 5,00 gånger pengarna, Federer i 1,16. Oddssättarna har stor tilltro till Federer, med andra ord. Vilket inte är så konstigt. Han har resultaten under veckan och den inbördes statistiken att backa upp det med. Dock att jag spontant känner att Hewitt inte kommer vara så chanslös som 5,00 gånger pengarna ändå på något sätt vittnar om. 4,00 hade känts lite rimligare. Han har trots allt hemmaplan och har sett starkare ut än på väldigt länge.
Nåväl. Lär hur som helst bli en sevärd final, hur den än slutar. Själv hoppas jag på en gastkramande tresetare. Som i semifinalen i World Tour Finals 2002, semin i Cincinnati 2007 eller finalen i Halle 2010.
Men tippar så klart Federer som slutsegrare. Har trott på honom från start, och än så länge har han inte gett mig någon anledning att tvivla.
Drygt 06.30 börjar finalen, hur som helst. Det är ju bara att pallra sig upp, för det här vill man inte missa.
* * *
Jelena Jankovic gjorde en fantastisk turnering och ett strålande första set mot Victoria Azarenka i semifinalen.
Sedan föll hon ihop som ett korthus. 1-6, 6-3, 6-4 blev det slutligen till Azarenka – som fick inleda 2014 med ännu en final mot Serena Williams (som slog Maria Sjarapova i raka set i sin semi: 6-2, 7-6).
Azarenka kämpade i vanlig ordning i motvind och kom inte närmare än att plocka 9 game mot suveräna världsettan: 6-4, 7-5.
Williams har nu 22 raka segrar (sedan finalförlusten mot just Azarenka i Cincinnati i höstas), medan Azarenkas svit på 24 matcher utan förlust i Australien bröts. 58 WTA-titlar har hon nu, Williams. Riktigt mäktigt.
* * *
Stanislas Wawrinka mot Edouard Roger-Vasselin i final i Chennai. Såg ingen av deras matcher, men tydligen tvingades Vasek Pospisil kasta in handduken vid ställning 6-4, 5-5 till Wawrinka.
Roger-Vasselin kämpade ner Marcel Granollers i en tresetare: 6-2, 4-6, 6-3.
Prickade faktiskt in tre av fyra semifinalister där (och också utgången av deras respektive semifinaler), men Mikhail Juzjnyj blev ju som bekant sjuk i inledningen av turneringen så Roger-Vasselin tog hans plats.
Känns som en väldigt avslagen tillställning på förhand, den här finalen. Wawrinka borde vinna kontrollerat. Kanske inte med utklassningssiffror, men i alla fall med marginal. Vilket i så fall skulle resultera i att han bara kommer vara drygt 300 poäng bakom Tomás Berdych när världsrankningen uppdateras på måndag.
Så, om man ska tro mina tips stavas alltså årets första titulanter på herrsidan Rafael Nadal, Roger Federer och Stanislas Wawrinka?
Det är ju en rätt trevlig skara guldmedaljörer det.
Att Brisbane International gjorts snabbare har under veckan gått från förhandssnack till hårdkokt fakta. Om inte annat har vi ju nu själva kunnat se matcherna och bedöma tempoökningen i duellerna.
Brisbane – och framför allt Apia International i Sydney – brukar höra till de snabbaste 250-turneringarna på ATP-touren, men just i Brisbane är det ändå märkbart att någon typ av förändring gjorts.
Om det är bollarna eller underlaget låter jag tills vidare vara osagt – men enligt Lleyton Hewitt är det både och:
– Bollarna är definitivt annorlunda jämfört med förra året. De var mycket tyngre förra året, och banorna var grynigare. Banorna är inte alls så i år. Jag tror att spelet blir lite långsammare under kvällen och när det är högre luftfuktighet, så klart, men några av matcherna på dagen i hettan är riktigt snabba, säger han enligt 10sballs.com.
Enligt Marin Cilic är underlaget i årets upplaga av Brisbane International ”det snabbaste han någonsin spelat på” – och jämför det med inomhusturneringen Paris Masters.
Den senaste tiden har även rykten om att Australiska öppna i Melbourne, årets första Grand Slam-turnering, justerat sina banor. Inga officiella tester har ännu genomförts, men flera spelare som tränat i Melbourne hävdar att underlaget är betydligt snabbare än vanligt.
Vilket inte vore särskilt förvånande i och med att Tennis Australia arrangerar både Brisbane och Australiska öppna.
Rod Laver Arena.
Men vad har då detta för betydelse för turneringen?
Ganska mycket, förstås.
Australiska öppna har under sina 25 år på hardcourt alltid varit den långsammare av de två Grand Slam-turneringarna på underlaget (US Open är betydligt snabbare). Inför 2008 års upplaga bytte man från det grönskimrande Rebound Ace till dagens Plexicushion i ett försök att minimera skador och göra bollstudsen både lägre och mer förutsägbar (spelare hade klagat på att banorna blev ”klibbiga” och att det i kombination med oförutsägbar bollstuds föranledde skador). Rent tekniskt påminner Plexicushion om US Opens Deco Turf, men Plexicushion har betydligt mer dämpning.
Beslutet att göra Australiska öppna snabbare – om detta nu verkligen stämmer, ska tilläggas – sätter omedvetet de konspiratoriska kugghjulen i rörelse: Vill man från arrangörens sida se en annan vinnare än Novak Djokovic, efter att serben bärgat tre raka titlar och vunnit turneringen fyra av de senaste sex åren (2008, 2011-2013)?
Eller ger man efter för de ibland högljudda protesterna från många tennisfans, som tröttnat på långa malande dueller och i stället efterfrågar snabbare (och offensivare) spel?
Jag tror nog mer på det sistnämnda. Det är visserligen ingen hemlighet att Djokovic föredrar utomhusturneringen i kategorin medium fast, men jag tror inte att man medvetet försöker missgynna en av sportens just nu mest dominanta spelare. Arrangörer av Grand Slam-turneringar gör inte förändringar av det här slaget på individnivå.
Själv välkomnar jag försiktigt den eventuella förändringen. Australiska öppna har ibland varit parodiskt långsam, särskilt under svala kvällsmatcher, och påmint mer om grus än hardcourt. På lång sikt är all typ av homogenisering av ondo. Varför ens spela på olika underlag om de erbjuder så lite variation?
Okej, nu är det inte bara bollstuds och hastighet som skiljer underlagen åt, men ni förstår vad jag menar. Där grus premierar tät defensiv och bollsäkerhet borde hardcourt premiera kraftfull offensiv och intensitet mer än vad som nu är fallet.
Jag tror inte heller att vi behöver oroa oss för att Australiska öppna ska bli för likt US Open. Klimatet i Australien tillför ännu en dimension till spelet på Rod Laver Arena, till exempel.
Men vilka gynnas och missgynnas då?
Vi börjar med dem som gynnas:
Maria Sjarapova. FOTO: BILDBYRÅN
• Servekanoner. Generellt gynnas alltid servekanoner som John Isner, Milos Raonic och Ivo Karlovic av snabbare underlag, eftersom de får mer utdelning i egen serve och duellerna är kortare. Om Australiska öppna blir snabbare i år kan vi räkna med en och annan skräll.
• Sluggers. Offensiva spelare med hård serve och tunga grundslag, som Ernests Gulbis, Marin Cilic, Tomás Berdych, Jerzy Janowicz och Jo-Wilfried Tsonga på herrsidan, Serena Williams, Maria Sjarapova, Li Na, Petra Kvitová och Laura Robson på damsidan, trivs av naturliga skäl bra på snabbare underlag, eftersom det är lättare för dem att slå igenom sina motståndare än på långsammare banor.
• Volleyspecialister. Visserligen ett utdöende släkte, men man kan väl säga som så att allroundspelare med bra serve, bra offensivt spel och bra volley gynnas, helt enkelt för att det ger mer att söka sig fram på nät.
• Pushers. Nu finns det i och för sig väldigt få renodlade pushers på touren, men typ AndyMurray, Gilles Simon och Lleyton Hewittär defensiva specialister som i regel trivs bra på snabba underlag. Variation är nyckeln för den här typen av spelare, och de drar ofta nytta av motståndarens kraft (i stället för att sätta fart på bollen själva absorberar de farten från motståndarens slag, enkelt uttryckt).
På individnivå är det ingen hemlighet att den här typen av förändring gynnar Roger Federer, som föredrar snabbt tempo och korta dueller (vilket han inte minst visat prov på i Brisbane under veckan). Det är därför inte särskilt konstigt att schweizaren välkomnar en eventuell förändring:
– Jag gillar de lite snabbare underlagen. Det är härligt när ens slice går lågt och motståndaren inte bara kan äta upp den, även om det är en bra slice. Så jag tycker att det är bra att underlaget är lite snabbare här, har han sagt om banorna i Brisbane.
Det kan också nämnas i sammanhanget att Federer, tillsammans med Lleyton Hewitt, var en av dem som var mest negativa inför skiftet från Rebound Ace till Plexicushion.
– Jag tycker att underlaget är för långsamt. Allting görs redan långsammare. Alla klagar på att det är för mycket spel från baslinjen. Vi kommer se ännu mer av det i Australien, det är en sak som är säker, var Federers omdöme inför 2008 års upplaga av turneringen.
Även Murray gynnas som sagt, om han nu hinner pricka in formen lagom till årets första Grand Slam. Berdych har säkert chansen att ta sig till sin första semifinal i Melbourne om det går lite snabbare. Tsonga, Raonic, Gulbis. Stanislas Wawrinka? Ja, han hade ju som bekant inga problem med hastigheten i US Open i höstas. Men om han skulle gynnas av att underlaget snabbas upp, det vet jag inte om man kan påstå. Kanske att de kortare duellerna gynnar honom fysiskt, men å andra sidan brukar ett lite lägre tempo passa honom bättre eftersom han då har mer tid på sig att förbereda sig inför svingen.
Och så tar vi dem som missgynnas:
Agnieszka Radwanska. FOTO: BILDBYRÅN
• ”Grusspelarna.” Ja alltså, de som i princip spelar grustennis på hardcourt och kommer undan med det. Typ Carlos Berlocq, Pablo Andújar, Guillermo Garcia-Lopez och Juan Mónaco, för att nämna några. Vissa så klart bättre än andra på hardcourt, men ni fattar poängen.
• Baslinjenötarna. Typ David Ferrer, Tommy Robredo, Kei Nishikori och till viss del Rafael Nadal på herrsidan, främst Agnieszka Radwanska på damsidan. Nu har visserligen alla de offensiva kvaliteter också, men deras spel bygger i grunden på att med solid försvarsmur och hög bollsäkerhet stressa fram misstag från och trötta ut sina motståndare.
På individnivå är Nadal ett gränsfall. Jag har tidigare förklarat det klassiska missförståndet att Nadal skulle ha problem på snabbare underlag enbart på grund av det högre matchtempot. Det är ingen slump att han rönt större framgångar i US Open än i Australiska öppna – och har 2-1 i finalfacit mot Djokovic på Flushing Meadows.
Att Djokovic missgynnas kan vi dock utan omsvep slå fast. Exakt hur mycket är svårt att säga. Marginellt, skulle jag spontant säga, med tanke på serbens allroundness. Men det är klart, har man vunnit en turnering tre år i rad är man säkert inte så sugen på spelmässiga förändringar.
För Radwanskas del har hon aldrig riktigt lyckats på Flushing Meadows, så hon vill knappast att Australiska öppna ska bli mer likt US Open.
ATP-tourens två giganter Novak Djokovic och Rafael Nadal kommer givetvis att vara förhandsfavoriter oavsett hur underlaget ser ut i Melbourne, men jag tror att de positiva effekterna av en eventuell förändring är att den öppnar för fler skrällar – vilket gör turneringen i sig intressantare och mer spännande att följa, och gynnar lägre rankade spelare.
På lång sikt kanske det också medför att fler hardcourt-turneringar på touren väljer att göra samma sak, vilket skulle bromsa den homogenisering av sporten som pågått sedan de stora förändringarnas år, 2002 och 2008.
Ernests Gulbis. Det vore en massiv överdrift att påstå att han kom (tillbaka) från ingenstans förra säsongen, men det var samtidigt ytterst få som förutspådde hans återkomst till de stora scenerna efter den drygt ett och ett halvt år långa ökenvandringen.
Att han har enorm potential visade han redan för tre-fyra år sedan, men det är först nu som han verkligen börjar visa prov på sin kapacitet. Som ni vet pressade han Rafael Nadal till tre set i både Indian Wells och Rom (på grus!) förra året, och var då också långa stunder spelmässigt överlägsen. Nadal är dock extremt svårslagen, vilket Gulbis fick erfara två gånger om.
I kväll var det dags igen. Tredje mötet på drygt ett år. Personligen tyckte jag att en skräll låg i luften. Nadal övertygade inte mot vare sig Lukas Rosol eller Tobias Kamke, och Gulbis har de offensiva vapnen för att störa spanjoren.
Men så är ju också Nadal en riktig tjurskalle som aldrig kan räknas ut.
Gulbis spelade kanske inte riktigt lika bra som i Indian Wells och Rom förra året, men han dikterade spelet, pressade tillbaka Nadal i banan och hade det spelmässiga övertaget från start. (Bortsett från allra första gamet, som han slarvade bort i egen serve. Reparerade dock skadan redan i nästkommande game.)
Problemet för Gulbis och alla andra sluggers är att det alltid alltid alltid krävs minst ett extra slag för att vinna en duell mot Nadal. De måste liksom inte bara slå hårt utav bara h-vete – de måste dessutom göra det med djup och kirurgisk precision. Det går inte att bolla bort Nadal. Du måste blåsa honom av banan.
Lättare sagt än gjort.
Första set slutade 7-5 till Nadal. Gulbis räddade visserligen tre setbollar och vek inte direkt ner sig, men tappade lite fokus mot slutet av setet. Synd att han inte fick med sig ett tiebreak åtminstone, det hade kunnat bli något av en nagelbitare.
Rafael Nadal. FOTO: BILDBYRÅN
I andra set tog Gulbis ledningen med 3-0, hade chanser på 4-1 och stormade mot en kvittering – men som så många gånger förr krånglade Nadal sig ur det tuffa underläget, fick med sig de viktiga poängen och slutligen fem game i rad. Stängde sedan matchen i egen serve vid ställning 5-4.
Spelmässigt skilde sig inte just det här mötet så mycket från deras senaste. Gulbis dundrade på med sina blytunga grundslag, Nadal krigade och sprang och gnetade och försvarade sig. Att han har sådana bekymmer mot Gulbis beror till stor del på att letten är så pass komplett: Tung serve, stenhård forehand, grym backhand, snabba fötter och tätt försvarsspel. Just backhanden ställer till det lite extra för Nadal eftersom han är van vid att exploatera sina högerhänta motståndares backhands, vilket inte riktigt funkar mot Gulbis. Precis som mot en viss Novak Djokovic.
I det här avseendet är jag därför inte särskilt imponerad av Gulbis prestation i dag. Det är tvärtom Nadals prestation som imponerar, eftersom han gång på gång bryter ner letten trots spelmässigt underläge. Om inte annat så tyder det på Nadals omänskliga vinnarinstinkt och. Han är helt enkelt förbaskat svårslagen. 7-0 i inbördes möten säger det mesta: Nadal har knäckt Gulbis-koden, Gulbis har inte knäckt Nadal-koden.
Nej, Gulbis är helt enkelt för aggressiv. Spelar med för små marginaler, tar ofta helt onödiga risker och har svårt att hålla ihop sitt vinnande spel hela vägen in i mål. Det är på de här punkterna han är totalt underlägsen Djokovic, där det i övrigt finns en hel del likheter. Serben har ett mer varierat spel i allmänhet och större säkerhet i sin offensiv i synnerhet. En smartare spelare, med andra ord. Där har Gulbis fortfarande en del att lära. Vem som är den bästa spelaren avgörs inte av vem som slår hårdast och får med sig flest winners.
Det som imponerade i dag var Gulbis koncentration och lugn. Han fick inga sedvanliga psykbryt och kändes helt fokuserad genom i stort sett hela matchen (bortsett från några enstaka game). Det var tydligt att han verkligen ville vinna den här matchen. Kan han bara omvandla den här koncentrationen till spelmässigt tålamod kan han nog ta ett ordentligt kliv framåt i år.
Visst känns det som att han, på papperet, är favorit mot typ alla spelare utanför topp 10? Ja, utom kanske Milos Raonic. Och Tommy Haas på veteranens hemmaplan. Kanske någon till. Tycker att Gulbis borde slå sig in på topp 20 under våren. Inte alls oöverkomligt med tanke på hur mycket bättre seedningar han kommer ha nu jämfört med våren 2012.
* * *
Jelena Jankovic. FOTO: BILDBYRÅN
Från en slugger till en annan:
Jelena Jankovic.
En av spelarna på WTA-touren som imponerade allra mest på mig under säsongen 2013. Som hon utvecklats. Hon har verkligen hittat tillbaka till, och börjat förädla, sitt spel.
Världsnian Angelique Kerber brukar agera speldikterande slugger i många av sina matchups. Mot Jankovic… Ojojoj, så tillbakapressad hon var mest hela tiden. Jankovics bara bombade grundslag från hela banan. Och jäklar vilken bra backhand hon har. Ser ut som att hon har all tid i världen på sig att ladda bössan, trots att underlaget i Brisbane är ganska snabbt.
Deras kvartsfinal var hur som helst ganska sluggish. En hel del dueller som var över på bara några slag och många oprovocerade misstag, men också en del riktigt långa och välspelade slagväxlingar.
Jankovic darrade lite när hon skulle serva för första set vid ställning 5-4 och blev bruten. Kerber tog med sig momentum in i tiebreak, men behövde trots det en handfull setbollar. Därifrån var det dock mer eller mindre lekstuga för Jankovic. 6-7(8), 6-3, 6-1 blev det till slut. Känns som att Victoria Azarenka, som krånglade till det ordentligt för sig mot Stefanie Vögele (6-4, 6-7, 6-1), lär få det riktigt hett om öronen i semifinalen.
Ja, och så bjuds vi på en blockbuster mellan Serena Williams och Maria Sjarapova. Sjarapova fick svettas mot Kaia Kanepi (4-6, 6-3, 6-2), medan Williams slog Dominika Cibulkova i raka set (6-3, 6-3).
* * *
Mer Brisbane:
• Marius Copil skrällde mot Gilles Simon i natt: 7-5, 6-3. Mycket bra resultat för rumänen. Tror det är hans blott andra seger över en topp 20-spelare (den första kom mot Marin Cilic i Peking 2012), och är i och med den klar för sin första ATP-kvartsfinal i karriären. Mycket roligt! Har väntat på hans lilla genombrott sedan jag såg honom mot Jarkko Nieminen i Stockholm Open 2011. Den gången blev det förlust i raka set, men inte utan att han störde Nieminen en smula. Han har visserligen sina spelmässiga begränsningar (servar och slår väldigt hårt men rör sig inte så bra) men jag tyckte mig redan då se relativt stor potential.
Förutspådde inför säsongen 2013 att han skulle slå sig in på topp 100. Så långt räckte han tyvärr inte riktigt (var som bäst 124, nu 147), men efter den här prestationen blir jag förvånad om han inte lyckas under det här året.
• Stabil seger för Lleyton Hewitt över Feliciano Lopez: 7-5, 6-3. Kan bli en riktigt intressant kvart mellan Hewitt och Copil. Hewitt är ju inte helt olik Simon spelmässigt.
• Jeremy Chardy slog Nicolas Mahut (7-5, 6-7, 6-3) och servekanonen Samuel Groth slog Pierre-Huguert Herbert (4-6, 7-6, 7-6).
Riktigt intressanta matcher i natt: Cilic mot Kei Nishikori, till exempel. Hewitt-Copil. Jankovic-Azarenka. Och så Roger Federer mot Marinko Matosevic i morgon runt lunch. Det blir trevligt.
* * *
Tillbaka till Doha:
Gaël Monfils fullkomligt mosade Daniel Brands: 6-2, 6-1. Total överkörning från start till mål. 55-29 i poäng totalt till Monfils. Tror han vann typ 20 av de sista 22 poängen. Ganska överlägset.
Så klart oerhört imponerande. Tror det blir svårt för Monfils att slå sig in på topp 10 igen, men topp 20 ska verkligen inte vara en omöjlighet för den spexiga fransosen. Given finalist i Doha? Ja, så känns det i alla fall nu. Möter Andy Murrays baneman Florian Mayer, som slog Victor Hanescu i en tresetare (6-4, 6-7, 6-4) efter ett gäng brända matchbollar, i semin. Inget jättestort hot för Monfils, som han spelar just nu.
Peter Gojowczyk fortsätter vinna. 6-3, 3-6, 7-6(5) blev det mot trögfotade men underhållande landsmannen Dustin Brown. Ingen direkt spektakulär match om man säger så. Möter Nadal i semifinalen, och där borde det ju ta stopp för tysken.
* * *
Chennai:
Skadade Fabio Fognini bet ihop och höll ut i nästan två set, men kastade slutligen in handduken mot 195-rankade Yuki Bhambri vid ställning 1-6, 5-5.
Benoit Paire mosade planenligt Guillermo Garcia-Lopez: 6-1, 6-4. Riktigt bleka insatser på hardcourt från Garcia-Lopez de senaste månaderna. Har väl aldrig varit någon bländande spelare på underlaget, men efter finalen i St. Petersburg i september har hans spel rasat ihop fullständigt.
Marcel Granollers slog 526-rankade Ramkumar Ramanathan: 6-2, 6-4. Inga konstigheter.
Yen-hsun Lu lämnade walk over mot Vasek Pospisil. Pospisil hade troligen vunnit den matchen ändå, men nåväl.
Det roliga med säsongsstarter är att i princip vad som helst kan hända. Det är inte som att alla toppspelare faller som käglor, men vi bjuds ofta på relativt många skrällar (som vi sen av naturliga skäl hinner glömma när det är dags att lista årets största chocker).
I Brisbane, Doha, Chennai och Auckland har vi redan noterat ett gäng:
• Tomás Berdych blev säsongens första topp 10-spelare att åka på en stjärnsmäll, när han förlorade mot servekanonen Ivo Karlovic i Doha: 7-6(7), 7-6(4).
• I Auckland fick 14-rankade Roberta Vinci stryk mot 259-rankade 16-åringen Ana Konjuh: 3-6, 6-4, 6-2.
• 270-rankade Alexandr Kudryavtsev slog förra årets finalist Roberto Bautista–Agut i Chennai: 6-4, 3-6, 6-3.
Och så den största skrällen hittills:
• Florian Mayer vände 3-6, 0-3 till seger mot Andy Murray: 3-6, 6-4, 6-2.
• David Ferrer åkte på pumpen i raka set mot sluggern Daniel Brands: 6-4, 7-5.
• Gaël Monfils slog världsnian och landsmannen Richard Gasquet: 6-2, 7-5. Gasquet verkar dock ha störts av en ryggskada. Såg inte matchen mot Monfils, men mot 338-rankade Karim Hossam i går var framför allt hans serve synbart försvagad av skadekänningarna. I första set låg hans förstaservar på drygt 160 km/h i genomsnitt.
Därutöver har 162-rankade Challenger-spelaren Peter Gojowczyk slagit ut framtidslöftet Dominic Thiem i raka set (7-5, 6-0) och betydligt mer rutinerade Philipp Kohlschreiber i Doha: 7-6(4), 7-6(7). Gojowczyk etablerade sig på Challenger-touren så sent som 2012 och hade inför 250-turneringen i Qatar spelat blott fyra ATP-matcher (1-3 i facit). Har för övrigt bara vunnit en Challenger-titel på fyra finaler. Lyckades bara kvala in till en match på ATP-nivå säsongen 2013, och det var US Open (slog Igor Sijsling i första omgången, föll mot Jevgenij Donskoj i andra). Nu är han alltså klar för kvartsfinal i Doha. Inte illa.
I övrigt kan rapporteras att Rafael Nadal fick sin efterlängtade revansch mot Lukas Rosol i går, men det satt hyfsat långt inne. Sprang igenom första set på en dryg halvtimme (6-2) men var sedan ordentligt frustrerad i andra. Blev bruten vid 4-4, men Rosols nerver höll inte för trycket när han skulle serva för setet. Nadal brände sedan fyra matchbollar (tre på raken) i tiebreak men stängde till sist matchen: 6-2, 7-6(7).
Galet vad hårt han slår, Rosol. Nu kom han inte upp till samma nivå som i Wimbledon 2012, då han chockslog Nadal i andra omgången, men man kan snabbt konstatera att det verkligen viner om honom när han väl hittar bollträffen.
Nadal tappade hur som helst set mot Tobias Kamke i dag: 6-3, 6-7(3), 6-3. Världsettan är inte i superbra form, med andra ord. Möter Ernests Gulbis – som krigat sig förbi Daniel Evans (6-2, 4-6, 6-0) och Lukas Kubot (6-2, 4-6, 6-3) – i kvartsfinalen. En livsfarlig matchup för Nadal. Gulbis brukar lägga i en extraväxel när han möter högre rankade spelare och var nära att slå Nadal två gånger förra säsongen (Indian Wells och Rom). Rafa måste höja sig ordentligt för att inte bli en i raden av skrällbesegrade toppspelare under 2014 års säsongsinledning.
Alexandr Dolgopolov bjöd verkligen upp till dans i första omgången mot David Ferrer. Pressade världstrean till tre set och presterade alltså vad som kan vara 2013 års klart bästa duell. Hittar tyvärr inget klipp på Youtube, men det ovan är ingen dålig duell det heller. Om det anordnades en tävling i 100 meter sprint skulle Dolgopolov sannolikt vinna totalt överlägset. Sjukt snabb är han, Dolgopolov. Hoppas att det klippet jag egentligen letade efter dyker upp snart, för där visar han verkligen prov på sin sanslösa snabbhet.
* * *
I Chennai tvingades andraseedade Mikhail Juzjnyj kasta in handduken efter bara fyra spelade game i sin öppningsmatch mot Dudi Sela. I kvarten möter Sela Edouard Roger-Vasselin, som slog framtidslöftet Jiri Vesely (6-4, 6-4). Lär inte bli en superhet semifinal i den turneringen, alltså.
I övrigt får vi en repris på förra årets kvartsfinal mellan Stanislas Wawrinka och 95-rankade Aljaz Bedene. Bedene slog Henri Laaksonen i första omgången (6-3, 5-7, 7-6), och i åttondelen tvingades 270-rankade Alexander Kudryavstev avbryta matchen vid ställning 1-6, 3-0 på grund av skada. Förra året skrällslog Bedene som bekant Wawrinka, men föll sedan mot Janko Tipsarevic i semin.
Alltid glädjande när det går bra för Bedene. Gillar honom. Han kommer troligen aldrig att bli en toppspelare, men han spelar smart och lyckas ofta få ut maximalt av sitt kunnande.
* * *
Roger Federer.
I Brisbane hade Roger Federer inga större problem mot Jarkko Nieminen: 6-4, 6-2. Slog 9 ess och vann 79 procent av poängen i sin förstaserve (73 procent totalt i egen serve). Bra siffror för schweizaren, även om Nieminen kanske inte är den giftigaste öppningsmotståndaren man kan lottas mot som toppspelare.
Fjolårsfinalisten Grigor Dimitrov åkte ut med huvudet före redan i sin andra match, mot Marin Cilic: 7-5, 7-5.
Marinko Matosevic slog lite oväntat Sam Querrey (5-7, 7-6, 6-4), men å andra sidan har jag inte särskilt stora förväntningar på Querrey längre. Känns som att det måste hända något drastiskt snart om han ska kunna få ut max av sin potential. Matosevic-Federer i kvarten. Borde inte vara innebära några jättestora bekymmer för Federer. Matosevic är visserligen en bra spelare när han presterar på topp, men har en väldigt ordinär spelstil som inte direkt stressar Federer.
Cilic möter Kei Nishikori, som planenligt avfärdade Matthew Ebden (6-2, 6-4) i sin öppningsmatch, i kvartsfinalen. Kan bli en riktigt bra match, det. 3-2 i inbördes möten för Nishikori, och han vann deras senaste möte (i Memphis förra året). Cilic imponerade dock mot Dimitrov. Servade otroligt bra och ser väldigt lugn och trygg ut i spelet. Mycket intressant på förhand.
* * *
Maria Sjarapova övertygade i sin första match på fyra månader: 6-3, 6-0 mot 74-rankade Caroline Garcia. Gick sedan direkt vidare till kvartsfinal efter walk over från 160-rankade 19-åringen Ashleigh Barty.
Bara en match som spelades färdigt på damsidan i Brisbane i dag – Victoria Azarenka mot 142-rankade Casey Dellacqua: 6-3, 6-1. Förra årets Wimbledon-finalist Sabine Lisicki tvingades lämna walk over mot Stefanie Voegele på grund av sjukdom och Anastasia Pavlyuchenkova kastade in handduken mot Angelique Kerber vid underläge 2-6, 3-4.
Roger Federer har tagit fasta på devisen ”gör om, gör tätt”, inför 2014.
Roger Federers schema inför säsongen 2013 var en het potatis, inte minst för att han förhållandevis tidigt under 2012 flaggade för en bantning.
Nu, efter det här med Federermått mätt fiaskobetonade året, har intresset för hans schemapusslande återigen varit stort i tennisvärlden.
Inte minst med tanke på att han inte släppte sitt preliminära schema redan i slutet av november, som han gjort de senaste åren.
Pusslet är hur som helst färdiglagt – och så här ser Roger Federers 2014 ut:
Kortfattat kan man väl säga så här: Federer har tagit fasta på devisen ”gör om, gör rätt” inför 2014.
Skillnaderna jämfört med förra säsongens schema är att han skippar Rotterdam, där han i år blev skrällbesegrad av Julien Benneteau i raka set, i februari och väljer att spela Miami Masters igen (stod som bekant över turneringen 2013, för första gången på 14 år). Struntar återigen i den frivilliga Masters-turneringen i Monte Carlo (där han mellan åren 2006 och 2008 förlorade tre raka finaler mot ärkerivalen Rafael Nadal). Andra året i rad han skippar Monte Carlo (åkte ut i kvarten mot Jürgen Melzer 2011 och i åttondelen mot Stanislas Wawrinka 2010).
Spelar dessutom Brisbane för första gången sedan 2000 (som på den tiden arrangerades i Adelaide; förlorade i andra omgången mot Thomas Enqvist), han brukar vanligtvis välja Doha – en turnering han vunnit tre gånger (2005-2006, 2011) – i stället. Stod som bekant över båda 2013.
Kör Gerry Weber Open i Halle som uppvärmning inför Wimbledon för elfte gången i karriären. Har bara missat den turneringen två gånger sedan 2000 (2007 och 2009).
Ingen direkt skräll, det här schemat. Räknar vi bort World Tour Finals kommer han att spela lika många turneringar 2014 som under 2013, det vill säga 17. Två fler än det ursprungliga schemat inför 2013 (valde ju att spela Gstaad och Hamburg bara några veckor före de turneringarna).
Mirka Federer. FOTO: BILDBYRÅN
Vilket ju får anses positivt. Efter magplasken i år har Federer förmodligen insett att det inte räcker att gå på halvfart om han ska slåss om Grand Slam-bucklor och fortsätta vara konkurrenskraftig i toppen av rankningen. Nu räddades hans säsong av en stark inomhushöst, men 2014 måste en ordentlig spelmässig höjning till om han inte ska tappa ännu mer mark mot sina främsta rivaler.
Brisbane blir en viktig turnering för honom. Hans lottning är i milda ordalag överkomlig, och en titel där kan reparera hans sargade självförtroende ytterligare. Återhämtningsarbetet inleddes visserligen redan i Basel i oktober, men en bra start på 2014 års säsong kan bli avgörande för schweizaren. Han har trots allt en semifinalplats att försvara i Australiska öppna och riskerar att bli omsprungen av både Tomás Berdych och Wawrinka (som ”bara” har en åttondel att försvara och är kvartsfinalseedad i Melbourne) på rankningen om han inte presterar i den australiska hettan.
Viktigt också att han går långt i Miami och Madrid, där det finns mycket poäng att hämta. Kvartsfinalen i Indian Wells borde han ju kunna försvara utan större problem (naturligtvis beroende på lottning), men i Rom lär det bli poängtapp.
Förlossningen står av någon anledning inte med på schemat, men vi vet ju sedan tidigare att Roger och hustrun Mirka väntar sitt tredje barn.
Hoppsan. Roger & Mirka Federer väntar alltså barn nummer tre. Nedkomst under 2014. Oklart exakt när.
Skämt åsido. Kanske onödigt att redan nu börja spekulera i hur mycket det påverkar hans prestationer på tennisbanan (han har vid flera tillfällen de senaste åren uttryckt önskan om att tillbringa mer tid med sin familj, vilket var en av huvudanledningarna till att han initialt bantade sitt schema inför 2013), men det kan ju lite i förbifarten bara noteras att storken anländer någon gång under 2014.
Likaså att Federer har valt att börja spela med en ny, större racket. Den nya Wilson Pro Staff-spaden är 98″, den han spelat med under hela sin karriär är 90″.
– Racketen är extremt viktig. Det känns som att det är rätt tillfälle att byta. Jag har spelat med den nya modellen under två och en halv vecka och känner mig självsäker. Racketen passar mig bra, sa han till Tennis.com nyligen.
I samma veva bekräftade han att han inför 2014 inleder ett samarbete med den svenske legendaren, och schweizarens barndomsidol, Stefan Edberg. Vad det samarbetet kommer att utmynna i står skrivet i stjärnorna, men förhoppningsvis kan den sexfaldiga GS-vinnaren skapa lugn och trygghet runt Federer.
Personligen tror jag att Federer kommer rycka upp sig under 2014. Han lär få fortsatt enorma problem mot framför allt Novak Djokovic och Rafael Nadal, kanske även mot andra topp 10-spelare (främst Andy Murray, Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga), men att hålla sig runt topp 5 ska han klara av.
