http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=7iNqgGjJkrc#t=961s

Vi har nästan tillryggalagt ännu en Masters-vecka.

Och vi har bjudits på en del fantastiska matcher. Och en del förunderliga.

I går fick vi till exempel se en Rafael Nadal som under stora delar av matchen var rejält ur gängorna mot landsmannen David Ferrer (som i sin tur spelade lika resolut som mot Tommy Haas i kvartsfinalen).

Inte ovanligt att Nadal börjar segt, men efter den där varningen vid ställning 40-15 i egen serve tidigt i första set var det som att allt mer eller mindre rasade för världsfemman. Han blev alltså varnad för att ha brutit mot 25-sekundersregeln (som säger att det inte får ta längre tid än 25 sekunder mellan poängen), blev fly förbannad och blev sedermera bruten. Trots två gamebollar.

Fortsatte sedan käbbla med domaren vid sidbytet.

Märkligt beteende. Det är ju ingen hemlighet att Nadal hatar den där 25-sekundersregeln, men det är knappast domarnas fel att den existerar och att de måste se till att den åtföljs. Varför inte bara svälja förtreten – det är trots allt samma för alla – kan man tycka.

Nåväl.

Ferrer kämpade på riktigt jäkla bra. Nadal som sagt ur gängorna men bara vägrade ge upp.

Jag vet inte riktigt om det är så att Ferrer inte kan besegra Nadal eller Nadal som inte kan förlora mot Ferrer.

Att döma av den där horribla missen från Ferrer (se klippet ovan) vid ställning 4-6, 5-6, 15-30 i Nadals serve – en poäng som alltså hade kunnat ge Ferrer matchboll – är man så klart benägen att hävda att Ferrer inte kan besegra Nadal.

Men hade han verkligen vunnit ens om han gjort rätt val och fått matchboll?

Jag är inte så säker. Jag menar, Ferrer spelade ruskigt bra i första och andra set. Nadal presterade stora delar av matchen långt under sin nivå. Ändå vinner Nadal – dessutom efter att ha nollat världsfyran i avgörande set: 4-6, 7-6(3), 6-0.

Trots att Nadal fortfarande svajar emellanåt (backhanden är på tok för svag, serven instabil och de osedvanliga fokusdipparna är märkliga) har han en så sjukt hög lägstanivå.

Att han skulle förlora mot Pablo Andújar, som svepte Kei Nishikori i raka set (6-3, 7-5), känns helt osannolikt. Att Andújar är klar för semifinal i en Master är redan en tillräckligt stor skräll.

* * *

Stanislas Wawrinka var numret för stor för Jo-Wilfried Tsonga. Intressant att han utvecklats så mycket på den mentala planet på så kort tid. I går uppträdde han med mycket större självförtroende än i exempelvis Monte Carlo.

Den gången drog Tsonga längsta strået i en tajt tresetare.

I går var Wawrinka liksom beredd på att Tsonga skulle inleda svagt och sedan sakta men säkert växa in i matchen. Som han brukar göra.

Han lät sig därför inte stressas av att Tsonga kämpade till sig andra set, utan höll sig lugn och förlitade sig på att han i grunden faktiskt är en bättre spelare än Tsonga. Personligen vill jag påstå att Tsonga har högre högstanivå, delvis på grund av att han när han hittar sitt flyt kan rubba motståndarens matchrytm med sitt irrationella och varierade spel, men generellt är Wawrinka helt enkelt en säkrare spelare.

Förutom när nerverna spökar. Och det verkar som att han äntligen börjat jaga undan dem.

* * *

Tomás Berdych slog Andy Murray i raka set: 7-6(3), 6-4. Inte ett dugg oväntat. Att Murray tvingades slita hund mot Gilles Simon i åttondelen är ett ganska gott kvitto på hans låga nivå på grus.

Berdych är en stabil grusspelare. Underlaget i Madrid gynnar dessutom hans tunga grundspel.

Nästan lite märkligt att Murray hängde med så bra. Berdych hade vissa problem bland annat med sin serve – men nu är ju skotten också en exceptionellt bra returnerare.

Okej, semifinaler i dag alltså. Låt oss titta lite närmare på dem:

* * *

TOMÁS BERDYCH – STANISLAS WAWRINKA

Utan tvekan dagens match. 5-5 i inbördes möten totalt, 2-0 till Wawrinka på grus. Senast de möttes på underlaget var i Rom 2010. Den gången vann Wawrinka med 8-6 i avgörande tiebreak.

Sett till den här turneringen har båda imponerat. Berdych har svajat lite i sina matcher medan Wawrinka spelat genomgående stabilt. Schweizaren har dock två sena kvällsmatcher bakom sig, som dessutom gått till tre set, medan Berdych hittills bara tappat ett set (mot Jerzy Janowicz).

Jag är benägen att hålla Wawrinka som knapp favorit. Dels för att han är den bättre grusspelaren generellt, dels för att han imponerat under turneringen, dels för att han verkar trivas riktigt bra på underlaget och dels för att Berdych inte varit hundraprocentig hittills.

Det kan på sätt och vis också vara en styrka, eftersom han har en extranivå att plocka fram vid behov – det vill säga nu. Medan Wawrinka måste hålla samma nivå som han gjort mot Grigor Dimitrov och Jo-Wilfried Tsonga, i princip.

Jag tror på en jämn match, förmodligen tresetare. Jag väljer att tro på seger för Wawrinka för att jag så gärna vill se honom blomma ut ordentligt, äntligen. Det är liksom på tiden nu. Och han har redan visat prov på enorm utveckling den senaste tiden.

Om han inte är sliten efter de sena matcherna så vinner han det här. Det kommer krävas så enormt mycket för Berdych att slå igenom honom med sina flacka grundslag (som gynnas enormt av den tunna luften), och risken är mycket större att han stressas till misstag än att Wawrinka gör det. Wawrinka är helt enkelt säkrare i spelet när han presterar på topp.

Dessutom kan schweizaren mäta sig med Berdych även rent offensivt. Det kan verkligen stressa tjecken. Han gillar att diktera spelet och börjar ofta darra när han inte får hög utdelning i sin offensiv.

Hoppas dock att Berdych höjer sig ytterligare en nivå, för då kan det här bli en helt öppen och extremt välspelad match.

* *

RAFAEL NADAL – PABLO ANDÚJAR

Att Andújar är klar för semifinal måste betraktas som en smärre sensation, men i dag måste sagan ta slut.

Jag menar, om inte en (i alla fall i Madrid) formtoppad Ferrer kan fälla björnen, skulle då en väsentligt mycket sämre spelare som Andújar göra det?

Nej, det känns helt uteslutet. Allt annat än seger i raka set för Nadal måste betraktas som en skräll.

Har FedEx-tåget gått nu?

Ja, det är väl på sätt och vis en legitim fråga efter Roger Federers nya magplask. Som sagt ingen skam i att förlora mot en spelare som Kei Nishikori, men att japanen tilläts göra det utan att spela på toppen av sin förmåga… Nej, det ser så klart inte särskilt bra ut med Federer-mått mätt.

Men om vi struntar i frågans legitimitet och fokuserar på dess innebörd: Ger verkligen gårdagens förlust upphov till kolsvarta orosmoln?

Nej.

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: Det är ingen slump att Federer valde att pussla ihop sitt schema som han har gjort. Vi är många som har haft synpunkter på det, men det råder liksom ingen tvekan om att det ligger en djupare tanke bakom det, från schweizaren och hans team.

Federer har någon sorts masterplan (och med det menar jag inte att det är en briljant plan som kommer att omsättas i för oss oanade triumfer, bara att han skapat ett schema som han tror ger allra bäst förutsättningar att uppnå sina mål för den här säsongen).

Min gissning är som bekant att han satsar precis allt krut på Wimbledon och US Open. Tycker faktiskt att det blir mer och mer tydligt ju mer man ser honom spela.

Det är inte som att han förlorar med flit. Det handlar inte heller om att han tappat så oerhört mycket i nivå att han plötsligt kan förlora mot vem som helst, efter att under så många år varit en av de mest dominanta spelarna tennisvärlden någonsin skådat.

Han var inte bara konkurrenskraftig utan en av de klart bästa spelarna under förra säsongen – sex titlar på totalt tio finaler är ett väldigt bra bevis på det.

Att han skulle ha tappat så mycket nivå på så kort tid känns som en orimlig förklaring. Kom ihåg att han pressade Novak Djokovic i World Tour Finals-finalen så sent som i december och spelade en femsetsrysare mot Andy Murray i Australiska öppna för knappt tre och en halv månad sedan.

Nej, vad det här handlar om är prioriteringar. Federer kommer att vara en kraft att räkna med även fortsättningsvis under säsongen, det är jag helt säker på. Däremot kommer han inte alltid att vara det. Han kommer till exempel sannolikt att tappa ännu fler poäng i Rom nästa vecka och lär knappast vara en av huvudkandidaterna till Franska öppna-titeln.

Vilket han på sätt och vis nästan gjorde klart för oss under gårdagens intervju efter matchen.

Personligen tycker jag att det var smärtsamt att se den. Dels för att Federer var så sur och avvisande, dels för att han gav en del underliga besked.

Han inledde med att ge Nishikori lite välförtjänt cred, påpekade att han var nära att åka ut i tredje omgången även förra året (mot Milos Raonic) och pratade om de annorlunda förutsättningarna i Madrid. (Att även toppspelarna kämpar med att hitta sin matchrytm men är vana vid att göra det till slut – innan de åker ut. Något bland andra Djokovic säkert skriver under på.)

Det var på frågan om han någon gång känt att Madrid kanske inte ens är värt att spela, eftersom det är så annorlunda spelmässiga förutsättningar och turneringen ligger veckan för Rome Masters. Reportern (gissar att det är Pete Bodo) kallade båda turneringarna, med all rätt, för lead-ups till Franska öppna.

– Paris är inte den enda turneringen i kalendern, fräste Federer.

– Vi förbereder oss inte nödvändigtvis för Franska öppna. Jag menar, det är trevligt att ha Franska öppna som en turnering i kalendern men allt offras inte för den. För mig räknas alla tävlingar, jag är lika besviken över att förlora här som i Franska öppna.

Visst, det ligger ju något i det han säger om att alla turneringar räknas, men det är fortfarande rent nonsens. Skulle han säga samma sak om Gerry Weber Open och Wimbledon? Nej. Och även om han gjorde det skulle absolut ingen tro på honom.

Det som jag tycker är en smula oroväckande är att man i dessa citat ändå kan tolka in ett sorts ointresse för Franska öppna. Han inbillar sig liksom inte att det är en Grand Slam han kan vinna utan minutiösa förberedelser (knappt ens då) och förstår att det är snudd på mission impossible i och med rivalen Rafael Nadals återkomst.

Det är så klart spekulationer, men att han blir så provocerad över frågan och på allvar faktiskt likställer Franska öppna med Madrid, det måste väl ändå tyda på att han inte är så het på att vinna i Paris att han är villig att investera i litervis med blod, svett och tårar?

Nej, det här med att rankningen inte längre är så viktigt för Federer ger så klart en del bieffekter. Som exempelvis det här att han egentligen inte bryr sig så mycket om hur eller i vilket skede han förlorar i vissa turneringar.

Allt handlar helt enkelt om titlar – vissa titlar. I de turneringar han väljer att gå för fullt, där kommer vi säkerligen att få se en helt annan Fed, både på och utanför banan.

Att han är sur och avvisande under intervjun beror bara på att han inte gillar att förlora. Han tycker fortfarande att han borde vinna även när han inte presterar på topp och är samma dåliga förlorare som han alltid varit. Vilket jag säger i ordens mest positiva bemärkelse. Är man helt likgiltig inför att förlora kan man lika gärna kasta in handduken direkt.

Så, det var väl egentligen det enda riktigt negativa jag hade att säga om Federers skrällförlust. Han hanterade inte intervjun bra alls, det måste vi kunna enas om.

Personligen hade jag hoppats på att även Franska öppna stod högt upp på hans priolista, men så verkar inte vara fallet. Ingen jättestor tragedi eftersom han kan gå långt ändå, men det känns olustigt att höra meste mästaren basha en GS på det sättet. ”En trevlig turnering att ha i kalendern…” Aningen ovärdig beskrivning.

I övrigt har jag faktiskt svårt att se gårdagens förlust som något jättenegativt. Mer som en axelryckning. Federer har faktiskt inte så hög lägstanivå att han kan besegra en spelare som Nishikori trots att han underpresterar.

Inte speciellt konstigt att man tappar i lägstanivå i takt med att man blir äldre, och gamle Roger är trots allt snart 31. Högstanivån är däremot intakt, det är jag övertygad om. Inte minst för att han visade prov på det vid åtskilliga tillfällen under förra säsongen.

Så, summa summarum: Hans svajiga säsongsinledning i allmänhet och gårdagens förlust i synnerhet ska inte användas som måttstock för Federers nuvarande konkurrenskraft. Att hans bantade schema skulle innebära stort poängtapp (mister återigen positionen som världstvåa på måndag och kommer bara ha knappt 800 poäng till godo framför fyran David Ferrer) var helt väntat. Likaså att det skulle gå trögt under grussäsongen.

Vi hörs igen efter Franska öppna och inför Wimbledon. Då kan vi på allvar börja diskutera huruvida Federer gjort sitt eller inte.

Det vore onekligen tacksamt att inleda den här texten med något raljant om att båda ”bröderna” Federer (originalet Roger och kopian Grigor Dimitrov) är utslagna, men sådana fånigheter ska vi inte ägna oss åt.

I stället kan vi börja med att lite torrt konstatera att Federer d.ä. inte var på sitt bästa spelhumör i dag.

Kei Nishikori gjorde visserligen en riktigt bra match, men exceptionellt bra? Nej.

Efter att ha tappat första set gasade världstvåan på ordentligt i andra och såg ut att gå mot en i så fall inte speciellt oväntad vändning.

Men efter urladdningen i det setet, som slutade 6-1 i schweizaren, rasade korthuset ihop fullständigt och 23-årige Nishikori kunde säkra turneringens näst största skräll efter 6-2 i skiljeset.

Det är visserligen ingen skam alls att förlora mot framtidslöftet, men setsiffrorna 6-4, 1-6, 6-2 är inget smickrande facit för Federer.

Nåväl, mer om Federers ”magplask” i ett separat inlägg. Kan väl lite avslutningsvis säga att intervjun efter matchen var ganska smärtsam att titta på.

Så låt oss nu i stället glädjas över ynglingarnas framgångar här i Madrid. Nishikori möter Pablo Andújar (som gick vidare efter att Daniel Gimeno-Traver tvingats bryta matchen vid ställning 6-4 till Andújar) och borde därför rimligtvis ta sig till semifinal – karriärens andra semi i Masters-sammanhang, i så fall.

Ja, det måste ändå vara ganska safe att säga att Kei är klar för semi nu. För ska han följa upp en seger över Federer med en förlust mot Andújar? Det skulle kännas konstigt.

* * *

Dagens två klart bästa matcher spelades mellan Tommy Haas och David Ferrer samt Stanislas Wawrinka och Grigor Dimitrov.

Åttondelen mellan Haas och Ferrer påminde till viss del om deras semifinal i Miami, med den väsentliga skillnaden att båda var på tårna från start (Ferrer var som bekant ovanligt platt i första set i Miami).

Framför allt var Ferrer aggressivare än vanligt på grus. Vilket inte är så konstigt med tanke på underlaget. En nödvändig justering, särskilt mot en offensiv spelare som Haas.

Båda höll serve utan större problem i första set, tills Ferrer gjorde sitt dittills klart bästa returgame vid ställning 6-5. Ganska typiskt Ferrer, det där – att bärga breaken i de bästa lägena. Liksom den där ettriga kämpaglöden, som gör att han vänder underlägen på löpande band.

I det avseendet blev Madrid en repris av Miami. Efter att Haas kvitterat matchen i andra set fixade han nämligen ett servegenombrott i mitten av skiljeset.

Trots det kändes det aldrig som att segern var säkrad för tysken. Ferrer gnetade i vanlig ordning och klamrade sig fast i matchen, och när Haas sedan tappade 40-15 i egen serve vid ställning 4-2 gick resten av bara farten för spanjoren – och 4-2 för Haas blev 6-4 till Ferrer.

Det är så stressande att möta Ferrer, särskilt för Haas som väldigt gärna vill gå för clean winners. Det kan han inte göra i lika hög utsträckning som han är van vid och tvingas lita till variation och bollsäkerhet.

Det är inte direkt som att han lider brist på något av det, men det är svårt att tvingas lämna sin comfort zone och inte kunna spela ut på det sätt man egentligen vill. Måste dessutom ha varit frustrerande att Ferrer överlag lyckades bättre i sina offensiva ruscher än Haas. Där ska det ju normalt vara omvända roller.

Kändes ofta som att Ferrers slag satt som smäck och att han bara kunde strössla ut dem lite som han ville över banan. Med tanke på att Ferrer spelade så bra var det en grym arbetsinsats av Haas. Verkligen makalöst att han fortfarande håller så hög klass.

* * *

Dimitrov gjorde återigen en fantastisk insats. I första set var han den klart bättre spelaren och bjöd verkligen inte Wawrinka på någonting. 6-3 var nästan i lägsta laget, eftersom han typ gav bort ett eget servegame efter att ha brutit Wawrinka tidigt i matchen.

Även i andra set hade Dimitrov övertaget. I flera av Wawrinkas servegame kändes det nästan som att han servade för att hålla sig kvar i matchen. Här blev ett gäng räddade breakbollar i ett av matchens längsta game som blev avgörande för Wawrinka. I nästkommande game spelade Dimitrov på tok för svårt och aggressivt och blev bruten.

I tredje set vek Dimitrov ner sig totalt och Wawrinka kunde säkra en kvartsfinalplats efter övertygande 6-1.

Starkt av schweizaren att behålla lugnet och tålamodet. Det gäller ju ofta att bara vänta ut Dimitrov, som ofta går ut stenhårt. Dels kommer dipparna så småningom (särskilt i viktiga lägen) och dels vet ju Wawrinka att han har en extraväxel att lägga i när stunden så kräver.

Precis så var det i den här matchen: Dimitrov maxade och såg ibland helt överlägsen ut, men det kändes hela tiden som att Wawrinka hade mer att ge. Och i takt med att Wawrinka höjde sig så dippade Dimitrov.

I övrigt var det intressant hur schweizaren hela tiden höll sig till sin spelidé. Det hade inte varit direkt konstigt om han börjat darra lite och försökt spela ett helt annat spel, och det hade mycket väl kunnat vara en bra idé att dra ner tempot lite (minns hur många dueller Djokovic vann när han tog lite fart ur bollen).

Tack vare Wawrinkas tålamod (okej, han surnade till på både publik och domare emellanåt, men det verkade bara tagga honom) bjöds vi därför på offensiv och väldigt välspelad tennis. Det var egentligen först i i tredje set som de enkla missarna började hagla, men under hela första och andra set hade båda kombattanterna fler winners än oprovocerade misstag (blev till slut totalt 27/31 för Wawrinka och 24/33 för Dimitrov).

Ingen direkt överdrift att påstå att 21-årige bulgaren åker ur turneringen med flaggan i topp. Han gjorde faktiskt inga direkta fel i dagens åttondelsfinal och marginalerna var tillräckligt små för att han med lite mer flax hade kunnat vinna det här.

Att han inte riktigt gav sig själv chansen i tredje set var väl kanske lite smolk i bägaren, men så mycket som han vuxit under säsongen i allmänhet och i Monte Carlo/Madrid i synnerhet… Det är väldigt imponerande. Stor eloge till svenska Good to Great!

* * *

Rafael Nadal körde över Mikhail Juzjnyj i raka set: 6-2, 6-3. Den av toppspelarna som hittills haft absolut minst bekymmer med underlaget, tillsammans med Ferrer.

Svårt att i nuläget inte se världsfemman som solklar favorit till titeln.

* * *

Kevin Anderson blev ingen lätt match för Tomás Berdych, men världssexan behövde ändå bara två set för att säkra kvartsfinalplatsen: 7-6(5), 7-5.

* * *

Även Fernando Verdasco stretade emot bra mot Jo-Wilfried Tsonga och vann till och med första set. Blev till slut 4-6, 6-3, 6-2 till världsåttan. Han har verkligen inte övertygat hittills, Tsonga. Måste verkligen höja sig ett antal snäpp mot Wawrinka i kvarten.

* * *

Matchen mellan Andy Murray och Gilles Simon pågår i skrivande stund. Kan säga som så att jag knappt minns när Murray gjorde en så slätstruken insats i en match som i första set.

Visst, han är ofta underlägsen mot mer namnkunniga spelare på grus, men att bli så utspelad mot Gilles Simon… Nej, det är verkligen under all kritik. Först i underläge 2-6, 0-2 vaknade skotten till liv och kämpade till sig en kvittering efter några murrayiskt magiska kontringar – och ett tio minuter långt game, bland annat.

Trots att Murray höjt sig rejäl efter den katastrofala inledningen så har den här åttondelsfinalen överlag hittills varit mer sövande än rohypnol.

Murray borde dock rimligtvis vinna det här nu, trots tappat break och 3-0-ledning (4-3 nu).

Vilket ger följande kvartsfinalfält:

Wawrinka-Tsonga
Murray-Berdych
Nadal-Ferrer
Nishikori-Andújar

Ett riktigt trevligt sådant, alltså.

Vågar man redan nu gissa på Wawrinka-Berdych och Nadal-Nishikori i semifinalerna?

Ja, tveklöst. Känns som lågoddsaren.

* * *

På damsidan blev det idel tvåsetssegrar. Ekaterina Makarova följde upp sin skrällseger över Victoria Azarenka med att köra över Marion Bartoli: 6-3, 6-2.

Riktigt kul att se comebackande Kaia Kanepi i så bra form. Har ju redan slagit ut den på underlaget så namnkunniga Carla Suarez-Navarro och slog i dag Daniela Hantuchova enkelt: 6-3, 6-4.

Även Sara Errani ångar vidare, efter 7-5, 6-3-seger över amerikanska Varvara Lepchenko. Väldigt väntad utgång med tanke på att 27-rankade Lepchenko gått kräftgång hela säsongsinledningen.

Favoriterna Serena Williams och Maria Sjarapova vidare utan större bekymmer, efter segrar över Maria Kirilenko (6-3, 6-1) respektive Sabine Lisicki (6-2, 7-5).

* * *

Alla dagens resultat:

Redan dags för åttondelsfinaler i Madrid Master! Låt oss snabbt gå igenom vad dagen har att bjuda på.

* * *

√ RAFAEL NADAL – MIKHAIL JUZJNYJ

Nadal leder med 9-4 i inbördes möten och alla Juzjnyjs segrar har kommit på hardcourt. På grus leder Nadal med 2-0 i matcher och 24-6 i set.

Det snabbare underlaget i Madrid gynnar så klart de offensiva spelarna, som ofta inte har jättemycket att hämta på grus. Nadal spöade Benoit Paire i raka set i går (6-3, 6-4) men fick ändå slita för segern.

Har ändå svårt att se något annat än vinst för Nadal i den här matchen, även i dag i raka set. Att han inte övertygade i går känns inte direkt som ett orosmoment – snarare ett styrkebesked att han ändå vann så pass enkelt.

* * *

√ ROGER FEDERER – KEI NISHIKORI

Har bara mötts en gång tidigare, i Basel-finalen 2011 (på inomhushardcourt). Den gången fick Nishikori bara med sig fyra game.

Så enkelt kommer det nog inte att bli för Federer i dag. Eller jag hoppas i alla fall inte det.

Federer fick jobbet gjort i öppningsmatchen mot Radek Stepanek, varken mer eller mindre. Vilket tyder på att Federer inte tappat höjd i sin lägstanivå trots det långa uppehållet. Glädjande.

Det känns också som att Federer kommer få mer utdelning i sitt offensiva spel än Nishikori i sitt defensiva i den här matchen, i och med underlaget. Hade det vanligt ”vanligt” grus hade jag nog hållit Federer som solklar favorit. Nu gynnas ändå Nishikori av det högre tempot och den lägre bollstudsen, men inte tillräckligt för att skrälla mot Federer.

Så känns det i alla fall på förhand. Ska ändå bli väldigt intressant att se vad Nishikori kan hitta på. Han inledde ju katastrofalt mot Viktor Troicki i går men vände sedan första set vid underläge 2-5 och fortsatte med en total överkörning (7-5, 6-2).

* * *

√ ANDY MURRAY – GILLES SIMON

Den klart tråkigaste matchupen sett till toppspelarna. Simon är på det hela taget en sämre variant av Murray och det krävs egentligen att Murray ska underprestera för att Simon ens ska ha en rimlig chans. 10-1 i inbördes möten (fransmannens enda seger kom i Rom 2007) talar sitt tydliga språk.

Underlaget gynnar dessutom Murray och Simon är i rysligt dålig form. Allt annat än seger i raka set för Murray känns som en skräll – trots att det här är en uppgörelse som spelas på skottens nemesisunderlag grus.

* * *

√ TOMÁS BERDYCH – KEVIN ANDERSON

Det här kan faktiskt bli spännande. Berdych leder visserligen med klara 6-0, men Anderson har hängt med riktigt bra i deras två senaste möten (Australiska öppna och Indian Wells i år, hyfsat jämna matcher trots att Berdych vann båda i raka set). Anderson får dessutom hög utdelning i egen serve i Madrid och sätter hög offensiv press.

Segern över Juan Mónaco (7-6, 3-6, 6-4) kändes stabil, särskilt med tanke på att Mónaco någotsånär börjat hitta tillbaka till formen.

Berdych hängde löst mot Jerzy Janowicz i går men höll huvudet kallt och kämpade till sig segern. Imponerade framför allt mentalt. Janowicz hade en hel drös med lägen i både andra och tredje set, men Berdych vek inte ner sig och vann slutligen skiljeset enkelt: 6-7(3), 6-3, 6-2.

Tycker att Berdych visar mer och mer prov på sitt stärkta psyke. Det är egentligen bara i matcher där han blir utspelad rent taktiskt som han låter sig stressas. En spelare som Janowicz vet han att han sett till kapacitet ska slå i en sådan här match och har därför tålamodet som krävs. Det gillas.

Vad säger vi om den här matchen då?

På det hela taget känns Berdych i dagsläget för stabil. Anderson kan mycket väl få med sig ett set, men tjecken har bara i år bevisat två gånger om att det här är en match han kan och bör vinna – och därför kommer han också att göra det.

Rent spelmässigt tycker jag att han är lite lite bättre i princip i alla avseenden, utom möjligtvis serven. Anderson har en riktigt bra serve när allt klaffar.

* * *

√ JO-WILFRIED TSONGA – FERNANDO VERDASCO

Att Verdasco slog Milos Raonic tror jag beror på lika delar hämndlystnad och publikstöd. Hysteriska hemmafans ska inte förringas.

Kan det räcka mot Tsonga? Tja, varför inte. Fransmannen imponerade inte alls mot Robin Haase (7-6, 7-6).

Invändningen: Skulle förlora han verkligen förlora en Master när underlaget är så gynnsamt för honom? Nej, det känns osannolikt.

Men större skrällar har skett, Verdasco trivs i Madrid och har stärkt självförtroendet efter segern över Raonic.

Dessutom verkar det vara något alldeles särskilt med den här turneringen för honom. Han har ju trots allt knappt presterat över huvud taget sedan förra årets upplaga av tävlingen, då han slog ut Rafael Nadal i tredje omgången.

Svårt att inte hålla Tsonga som favorit, men slänger in en skrällvarning på Verdasco.

* * *

DAVID FERRER – √ TOMMY HAAS

I Miami bjöd 34-årige Haas på enorm tennis men nöttes till slut ner i semifinalen mot just Ferrer.

Den här gången är spelplanen lite annorlunda. Det är visserligen grus nu, som normalt gynnar Ferrer, men förutom att Haas får grymt stor utdelning i sitt aggressiva attackspel har han också en känsligt spelsinne – vilket han inte minst visade i München där han gick hela vägen.

Seger i raka set över formtoppade Tommy Robredo (6-3, 7-5) tycker jag är tillräckligt övertygande för att hålla Haas som knapp favorit här, särskilt med tanke på Ferrers formsvacka de senaste veckorna.

Tror framför allt att Haas kommer nyttja sin defensiva slice bättre än i Miami och inte hela tiden bara försöka slå igenom Ferrers försvarsmur (vilket ju är aningen slitsamt).

Kanske är det bara så att jag gärna vill se Haas i en kvartsfinal mot Nadal – dels för att jag uppskattar Haas spel, dels för att jag vill se hur han hanterar spanjorens på grus – men jag tror faktiskt att veteranen grejar det här.

* * *

√ STANISLAS WAWRINKA – GRIGOR DIMITROV

Dagens stora match. Framför allt för att förväntningarna på Dimitrov skruvats upp efter skrällen mot Novak Djokovic, men personligen är jag mest nyfiken på hur Wawrinka hanterar 21-åringen.

En Wawrinka i toppform är en grymt svårslagen grusspelare, och de offensiva delarna av hans spel gynnas så klart på snabbare underlag.

Schweizaren har levererat två stabila segrar hittills (6-4, 6-4 mot Marius Copil och 6-3, 6-3 mot Santiago Giraldo) och på papperet är han den starkaste spelaren i den här matchupen.

Ja, jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som att han är den starkaste spelaren på den här planhalvan nu när Djokovic är utslagen. Mentalt kan han kanske få det tufft mot Berdych eller Murray, men spelmässigt bör han rimligtvis slå Dimitrov – och därefter vara favorit till semifinalplatsen.

* * *

DANIEL GIMENO-TRAVER – √ PABLO ANDÚJAR

Ganska ointressant matchup. Matchen i sig kanske blir trevlig, men utgången av den är irrelevant för turneringen i stort eftersom vinnaren troligtvis möter Roger Federer.

Båda har bärgat imponerande segrar hittills, men frågan är om inte Andújar övertygat mest. Marin Cilic och John Isner känns helt enkelt lite mer skräckinjagande än Feliciano Lopez och Richard Gasquet, särskilt med tanke på att underlaget främst gynnar just Cilic och Isner.

Tror därför på Andújar

 

Nu, mina vänner, ska vi sätta oss ner i lugn och ro och föra ett sansat samtal om tourens ynglingar. Deras styrkor och svagheter, chanser att slå igenom på allvar under den närmaste tiden och vad de faktiskt åstadkommit hittills.

Känns lägligt att göra det efter Grigor Dimitrovs skräll mot Novak Djokovic i går kväll.

Det är, som jag skrev i går, verkligen ingen slump att just Dimitrov pressar Rafael Nadal till tre set i Monte Carlo och sedan slår ut Djokovic i Madrid Masters. 21-åringen har varit i ropet under flera år och fick redan i tonåren smeknamnet ”Baby Federer” i och med sina uppenbara spelmässiga (och framför allt estetiska) likheter med schweizaren.

Redan under förra säsongen började han göra vissa framsteg (förbättrade bland annat sin serve) men det är först sedan han anslut sig till svenska tennisakademien Good to Great i november 2012 som han börjat utvecklas på allvar – och nu alltså bärgat sin största seger i karriären.

Det jag ofta kan tycka är ytterst olyckligt och faktiskt lite tröttsamt efter sådana här matcher är att förväntningarna skruvas upp något så infernaliskt. Vi minns alla hur tongångarna gick efter Jerzy Janowicz skrällresa i Paris Masters så sent som i höstas.

Och hur har det gått för honom? Efter dagens förlust mot Tomás Berdych har han 10-9 i matchfacit hittills i år. Inte jätteövertygande från en spelare som pekades ut som ännu en ”the next big thing”.

Det är inte heller särskilt konstigt. Det tar i regel många år att nå det stora genombrottet efter de där första stapplande stegen.

Kolla bara på Novak Djokovic. Efter sina makalösa Grand Slam-resor i US Open 2007 (finalförlust mot Roger Federer) och Australiska öppna 2008 (finalseger över Jo-Wilfried Tsonga) dröjde det tre år innan han nådde nuvarande nivå – och då vann han ändå sin första ATP-titel redan 2006.

Eller Andy Murray. Vann även han sin första titel 2006, spelade sin första GS-final 2008, vann sin första GS-titel så sent som 2012 – på femte försöket.

Det är bland annat därför jag tycker att det är på sin plats att i sansad ton diskutera potentiella toppspelare som Dimitrov, Milos Raonic, Kei Nishikori, Ernests Gulbis, Bernard Tomic, Ryan Harrison och deras utsikter till framtida stordåd.

Och framför allt: Det här ska inte ses som ett försök att förringa Dimitrovs skräll i går, eller Janowicz i Paris. Bara en liten genomgång av dessa framtidsnamn, med tillhörande spekulationer.

Låt oss för enkelhetens skull inleda med Dimitrov, eftersom han för stunden är den som är mest i ropet. Aktuell rankning i vanlig ordning inom parentes.

* * *

GRIGOR DIMITROV (28)

Ålder: 21 år.
ATP-titlar/finaler: 0/1.
ATP-matchfacit 2013: 16-9 (inklusive matcherna i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 65-62 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 3-19.
Bästa Grand Slam-resultat: Omg 2.
Högsta rankning i karriären: 28.

Dimitrov är överlag en allround-spelare, men likt förebilden Federer är hans viktigaste vapen av offensivt slag. Hans raka backhand ”down the line” och defensiva slice är särskilt giftiga, men 21-åringen har under den senaste tiden även utvecklat sin serve avsevärt.

Generellt har returtagandet varit en svaghet, men mot både Djokovic i Madrid och Nadal i Monte Carlo har han bevisat att han utvecklat riktigt goda kvaliteter även på det området (i alla fall när han presterar på topp).

De absolut största svagheterna är dock fysiken, balansen och psyket. Även när han inte går all-in och spelar huvudlös och utmattande attacktennis (som i början av sin karriär) händer det ofta att han inte orkar hålla tillräckligt hög nivå genom en hel match. Även de återkommande kramperna tyder på dålig fysisk fitness.

Dimitrov är lång (188 centimeter) och snabb, men den dåliga balansen gör att han tenderar att komma fel till bollen i snabbt tempo och dessutom att han snubblar titt som tätt (höll någon räkningen på hur många gånger han ramlade mot Djokovic i går?).

Mot Djokovic visade han enorma förbättringar på det psykologiska planet – dels när han vände första sets tiebreak och dels när han krigade sig hela vägen in i mål i skiljeset. Annars tappar han ofta fokus i vitala lägen och har därför ibland svårt att bärga de viktigaste poängen och gamen.

På det hela taget har Dimitrov tagit enorma kliv hittills under säsongen, både spel- och resultatmässigt. Vilket till stor del får tillskrivas Good to Great och dess grundare Mikael Tillström, Nicklas Kulti och Magnus Norman (som även tränar Stanislas Wawrinka; Tillström är Dimitrovs officiella coach).

Själv trodde jag faktiskt inte att deras samarbete skulle sätta sådana omedelbara avtryck. Jag trodde snarare att Dimitrov under 2013 skulle ta några steg i rätt riktning, för att sedan börja närma sig sin fulla potential inom de kommande åren.

Nu ser det faktiskt ut som att bulgaren kan börja nosa på en topp 10-placering redan i år – vilket är långt över förväntan.

Jag tror visserligen inte att 21-åringen kommer blomma ut helt och hållet under den här säsongen. Som han presterat hittills (och då menar jag sammantaget, inte bara dessa enstaka riktigt bra matcherna) skulle det förvåna om han inte slår sig in på topp 20, men att han ska bli en kraft att räkna med i Grand Slam-sammanhang – och även övriga av årets Masters – känns just nu väldigt osannolikt.

Nej, jag förväntar mig snarare fortsatt stark utveckling, men det riktigt stora genombrottet låter nog vänta på sig något år till. Framför allt måste han verkligen förbättra sin fysik och det görs som bekant inte i en handvändning. Tog exempelvis ett antal år för både Djokovic och Murray att bygga upp sin styrka och uthållighet.

* * *

JUAN MARTÍN DEL POTRO

Ålder: 24 år.
ATP-titlar/finaler: 14/6.
ATP-matchfacit 2013: 17-6.
ATP-matchfacit karriären: 271-113.
Matchfacit mot topp 10-spelare: 30-53.
Bästa Grand Slam-resultat: Vann US Open 2009.
Högsta rankning i karriären: 4.

Han börjar nästan bli till åren, del Potro. När han slog Federer i US Open-finalen 2009 var han blott 21 år gammal och up and coming. Nu har han äntligen kämpat sig tillbaka efter långvariga skadeproblem och stabiliserat sig som topp 10-spelare.

Ambitionerna är dock betydligt högre och det är inte för inte som del Potro fortfarande lyfts fram som toppkvartettens största utmanare.

Hans styrkor är framför allt serven och forehandsläggan, som i sina bästa stunder är snudd på övermänsklig. Han har dessutom en stabil backhand och ett grymt bra försvarsspel, särskilt med tanke på hans längd (198 centimeter).

Största spelmässiga svagheterna har tidigare varit bristen på variation men också returtagandet. I dessa avseenden har han dock utvecklats sedan han sluggade sig hela vägen in i mål i US Open 2009 och vårdar numera bollen på ett helt annat sätt i längre dueller, men han tenderar fortfarande att tappa i nivå på grund av trötthet i längre matcher.

Återigen är alltså fysiken ett hinder – ett genomgående tema hos de unga framtidslöftena. Argentinaren har dessutom, delvis beroende på sin längd men också på grund av sitt ganska tunga rörelseschema, problem att hantera bollar med låg studs, vilket är en av anledningarna till att gräs är hans svagaste underlag.

Med bättre uthållighet och större variation (han har exempelvis en väldigt underskattad slice) skulle han redan nu kunna tampas om Grand Slam-bucklorna på allvar. Han kommer dock sannolikt att kunna göra det inom en väldigt snar framtid, om han bara får vara skadefri.

* * *

MILOS RAONIC (14)

Ålder: 22 år.
ATP-titlar/finaler: 4/3.
ATP-matchfacit 2013: 18-7 (inklusive de två matcherna i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 98-53 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 9-17.
Bästa Grand Slam-resultat: Åttondelsfinal (Australiska öppna, US Open).
Högsta rankning i karriären: 13.

Om det ibland känns konstigt att Dimitrov, som varit i ropet så länge, bara är 21 år gammal är det egentligen ingenting i jämförelse med Raonic. Buzzet kring kanadensaren tog visserligen inte fart förrän 2010/2011, men att som 22-åring redan ha vunnit fyra titlar på totalt sju ATP-finaler (och som bäst varit rankad 13) är väldigt ovanligt i dagens tennisvärld.

Raonics styrkor är vida omtalade: I första hand mammutserven, därefter forehandsläggan.

Precis som för de flesta servekanonerna är framför allt fysiken hans största svaghet. Han rör sig inte överdrivet smidigt med sina 196 centimeter, är inte speciellt kvick och blir snabbt trött i längre bolldueller.

Även backhanden är en svaghet. Förutom att den är direkt opålitlig är den knappt ens i givna lägen ett vapen.

Hans offensiva power är dock ofta tillräckligt för att väga upp de defensiva luckorna. När han får dirigera spelet är han oerhört svårslagen, han besitter bra volleyteknik och är dessutom en med servekanoners mått mätt hyfsat bra returnerare.

För att han ska kunna utmana om de största titlarna och topplaceringarna på rankningen är det i första hand fysiken som måste förbättras, eftersom den begränsar honom så enormt i själva spelet. Det är ganska enkelt för motståndaren att stressa fram misstag och i de längre duellerna är han helt enkelt på tok för instabil.

Trots det har Raonic redan visat att han besitter en enormt hög kapacitet och har potential att hota även de allra bästa. Med tanke på 22-åringens grymt höga arbetsmoral tvivlar jag inte ett dugg på att han kommer bli en av toppaspiranterna i framtiden. Har goda chanser att slå sig in på topp 10 redan i år.

* * *

KEI NISHIKORI (16)

Ålder: 23 år.
ATP-titlar/finaler: 3/2.
ATP-matchfacit 2013: 16-6 (inklusive segern över Troicki i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 115-78 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 7-19
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Australiska öppna).
Högsta rankning i karriären: 15.

Två av de totalt tre ATP-titlarna har faktiskt kommit i ATP 500-turneringar (Tokyo 2012, Memphis 2013) och han har nått ytterligare en 500-final (Basel 2011, förlust mot Federer). Gick dessutom till semifinal i Shanghai Masters 2011. Vilket säger en del om hans kapacitet.

Nishikori påminner spelmässigt en hel del om Novak Djokovic, Andy Murray och David Ferrer. Allra främst Djokovic, eftersom han i grunden är en offensiv baslinjespelare med exceptionella defensiva egenskaper (eller allround-spelare, beroende på hur man ser på saken).

Han är givetvis inte i närheten av Djokovics, Murrays eller Ferrers nivå – i alla fall inte än. Att han har potentialen råder det dock ingen tvekan om.

Nishikoris styrkor är främst snabbheten och bollsäkerheten. Likt Ferrer saknar han ett riktigt vapen, men är i stället genomgående väldigt stabil. Största spelmässiga svagheten är den klena serven – men likt många andra unga spelare är det framför allt fysiken som är bristfällig.

I det här fallet åsyftas dock inte uthållighet eller styrka, utan skadebenägenheten. Nishikori går nämligen sönder titt som tätt, vilket är den största anledningen till att han ännu inte nått högre under karriären.

När han presterar på topp håller han dock redan nu topp 10-klass och borde kunna slå sig in där under 2014-2015.

Eller redan under 2013? Nja, det är riktigt trångt kring topp 10-strecket just nu så för det krävs inte bara att han håller sig frisk och hel utan även att han presterar på jämn nivå under hela säsongen.

I övrigt anser jag att Nishikori har potential att inom några år parkera sig på topp 5-10.

* * *

ERNESTS GULBIS (47) 

Ålder: 24 år.
ATP-titlar/finaler: 3/2.
ATP-matchfacit 2013: 17-6.
ATP-matchfacit karriären: 141-132.
Matchfacit mot topp 10-spelare: 9-34.
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Franska öppna).
Högsta rankning i karriären: 21.

Den bortskämda letten Ernests Gulbis beskrivs enklast som en tokoffensiv talang med udda forehandrörelse, kraftfull och svårläst backhand, tung serve och ofta irrationell ”shot selection” (tenderar exempelvis att bryta av dueller med stoppbollar, även i positioner bakom baslinjen).

Utöver detta har han ett bra returspel och bollsäkerhet. Däremot slår han många oprovocerade misstag till följd av sin oerhört aggressiva attacktennis.

Den tydligaste spelmässiga svagheten är hans dåliga andraserve, men de absolut största bristerna är rent mentala. När allt klaffar har han de offensiva vapnen för att blåsa nästan vem som helst av banan på i princip alla underlag, men är på tok för ojämn och labil. Hans många raseriutbrott är ett stående skämt i tennisvärlden och det heta temperamentet har kostat honom en hel del segrar genom åren.

Dessutom har arbetsmoralen hittills varit i det närmaste obefintlig och Gulbis har ofta problem med motivationen.

Med ett smartare, mer taktiskt grundspel och stabilitet skulle han utan tvekan slåss om större titlar. Mot till exempel Tommy Haas i München förra veckan var han helt överlägsen när han fick diktera spelet och matchrytmen var intakt, men så fort den rubbades slängde han i princip bort hela matchen.

Haas seger var visserligen välförtjänt eftersom han generellt var klart bättre och dessutom är en mycket smartare tennisspelare, men så sent som i Delray Beach i februari visade Gulbis vad han går för när motivationen finns där (mot bland andra just Haas). Då tappade han bara tre set på totalt åtta matcher (tre kvalmatcher, fem i huvudturneringen) och vann hela kalaset.

När han presterar på topp och har huvudet med sig förstår man verkligen varför han hajpades så mycket runt 2010-2011.

Dags för ny hajp nu? Ja, och hittills med all rätt. Men det där kan ju ändras snabbt. Vi får se på vilken sida han vaknar nästa vecka. Och veckan efter det.

Och så vidare.

* * *

JERZY JANOWICZ (24)

Ålder: 22 år.
ATP-titlar/finaler: 0/1.
ATP-matchfacit 2013: 10-9 (inklusive matcherna i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 30-25 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 2-4.
Bästa Grand Slam-resultat: Omg 3 (Australiska öppna, Wimbledon).
Högsta rankning i karriären: 24.

Höjdes till skyarna efter Paris Masters 2012, där han tog sig hela vägen till final (förlust mot David Ferrer). Karriärens hittills enda ATP-final för 22-åringen.

Likt del Potro är serve och forehand tyngsta vapnen, men Janowicz har även en potent backhand. Han är dessutom överraskande snabb och rörlig för sin längd (204 centimeter) och försvarar sig bra. Största bristerna är främst psykologiska och taktiska – dels tenderar han att spela för aggressivt vilket genererar många enkla misstag, dels störs han lätt av yttre omständigheter.

Att han är som allra bäst inomhus (22-10 i matchfacit, 77 procent, och svaga 7-15, 31 procent, utomhus) och dessutom haft svårt att hantera förväntningarna efter succén i Paris har bidragit till en relativt haltande säsongsinledning. 10-9 är inte ett katastrofalt facit, men på säsongsrankningen återfinns han först på plats 103 med blott 200 inspelade poäng och siffrorna bleknar förstås i jämförelse med fjolårets 14-4 i ATP-matchfacit (dessutom tre Challenger-titlar på fyra finaler plus en Futures-final).

För att Janowicz ska behålla sin plats inom topp 30 och svara för prestationer i proportion med dem i Paris krävs inte bara att han hittar tillbaka till det stabila spel han visade upp i höstas utan också förmodligen att han anlitar en riktigt bra mental coach som kan hjälpa honom att vinna ”dåliga” matcher och hantera pressen som förväntningarna medför.

* * *

ALEXANDR DOLGOPOLOV (23)

Ålder: 24 år.
ATP-titlar/finaler: 2/3.
ATP-matchfacit 2013: 11-9 (inklusive förlusten mot Robin Haase i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 105-91 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 3-21.
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Australiska öppna).
Högsta rankning i karriären: 13.

En väldigt udda fågel på touren. Dels rent speltekniskt/estetiskt (extremt snabb serverörelse och rappa svårlästa grundslag). Likt Ernests Gulbis är han oerhört aggressiv och det är däri både hans styrkor och svagheter ligger.

Styrkorna framför allt i att han är offensivt oberäknelig och duktig på att fånga motståndaren på fel fot. Svagheterna i hans svårigheter att spela enkelt och effektivt (inte helt olikt en viss Jo-Wilfried Tsonga).

Andra styrkor är hans breda slagregister. Hans offensiva slice är väldigt knepig och han har en kuslig förmåga att växla tempo snabbt och naturligt. Är grymt skicklig på att ta farten ur bollen och sedan utmanövrera sin motståndare med snävt vinklade slag.

En annan bekymmersam svaghet är den sjukdom han lider av (Gilberts syndrom) som enligt egen utsago kan göra honom väldigt trött efter regelbundna och långa resor.

Hans säsongsinledning har tyvärr varit katastrofal och personligen har jag svårt att förstå anledningen till hans svaga resultat. Dolgopolov har tappat tio placeringar på rankningen sedan toppnoteringen 13 i januari förra året. Inledde 2013 rankad 18, men de poäng han spelat in hittills räcker bara till plats 53 på säsongsrankningen.

Hoppas dock fortfarande på fortsatt utveckling från 24-åringens sida och kan han bara hålla sig frisk så har han tveklöst topp 10-potential.

* * *

BERNARD TOMIC (53)

Ålder: 20 år.
ATP-titlar/finaler: 1/0.
ATP-matchfacit 2013: 14-9 (inklusive förlusten mot Radek Stepanek i Madrid).
ATP-matchfacit karriären: 61-60 (samma som ovan).
Matchfacit mot topp 10-spelare: 2-15.
Bästa Grand Slam-resultat: Kvartsfinal (Wimbledon).
Högsta rankning i karriären: 27.

En av tourens riktigt unga spelare, men har ändå några år på nacken redan. Det är så klart väldigt anmärkningsvärt att han redan har en titel (som bärgades i Sydney i år) och en GS-kvartsfinal (Wimbledon 2011, efter seger över Robin Söderling, bland andra) på meritlistan.

Tomic är en ytterst kompetent spelare med goda offensiva och defensiva kvaliteter. Tung serve, bra forehand, stabil backhand, giftig slice, okej returtagande. En typisk allround-spelare. Personligen skulle jag gärna se honom utveckla försvars- och kontringsspelet ytterligare, eftersom det skulle göra honom mer komplett som spelare.

I övrigt är hans största brist psyket och attityden. Han tenderar att ge upp i tuffa underlägen och låter ofta sina privata utsvävningar påverka hans prestationer på banan.

Vad Tomic skulle behöver för att gå långt som spelare är mycket enkelt: En riktig tränare (helt enkelt någon annan än hans pappa), några terapisessioner och en lektion i hur man blir bäst genom att investera i sig själv i form av blod, svett och tårar.

* * *

RYAN HARRISON (78)

Ålder: 21 år.
ATP-titlar/finaler: 0/0.
ATP-matchfacit 2013: 4-9.
ATP-matchfacit karriären: 46-62.
Matchfacit mot topp 10-spelare: 0-17.
Bästa Grand Slam-resultat: Omg 2.
Högsta rankning i karriären: 43.

Det började surras om Ryan ”the next big thing” Harrison under hans år som junior och har vid flera tillfällen pekats ut som Andy Roddicks arvtagare.

Likt typ alla andra amerikanska spelare förlitar sig Harrison på en tung serve och hårda flacka grundslag. Lite av en offensiv baslinjeslugger, med andra ord.

Tycker dock att Harrison kompletterar sina offensiva kvaliteter med tät defensiv och bra spelkänsla. Den klart största svagheten är hans heta temperament. Det är helt enkelt i huvudet de flesta av hans brister sitter. När han tappar humöret – och det händer tyvärr alltför ofta – brukar han nämligen också tappa sin rytm. Totalt.

Precis som i Tomics fall är det framför allt en mental coach Harrison behöver. Med tanke på att han bara är 21 år gammal kan så klart hans grundspel finslipas, men han skulle vinna något oerhört på att hitta mental stabilitet.

Tänk om Pete Sampras eller Andre Agassi skulle axla rollen som mentor? Det skulle ju var nåt.

Personligen tror jag att vi kommer få vänta ett tag till innan Harrison gör väsen av sig på allvar, men att han svalt förtreten och börjat spela lite Challenger-turneringar igen tycker jag är ett steg i rätt riktning. På tennisens bakgård kan han nämligen ladda om och bygga upp sitt självförtroende igen, och sedan återvända till ATP-touren på heltid när han är mogen uppgiften.

Om vi vill börja i rätt ände i dag så måste vi börja i helt fel ände kronologiskt.

För den här matchdagen skulle komma att handla helt och hållet om Novak Djokovic mot Grigor Dimitrov. Världsettan mot framtidslöftet. Eller kolossen mot Wanda, om man gillar tv-spelsreferenser.

Till att börja med ska sägas att det inte är en slump att 21-årige Dimitrov pressar Rafael Nadal till tre set i Monte Carlo och sedan följer upp det med att fälla Djokovic i en tresetare i Madrid.

Dimitrov har verkligen rent spelmässigt allt som krävs för att nå riktigt högt, ja hela vägen upp till toppen till och med.

Det är i andra avseenden hans stora brister gör sin påminda.

Mot Djokovic visade han, precis som han gjorde under hela Monte Carlo, att han har mognat ordentligt. Han visade dock även prov på de där bristerna.

Fysiken. Balansen. Psyket.

Större delen av matchen spelade han helt rätt. Han försvarade sig sagolikt bra (särskilt slicen var grymt effektiv och lockade fram en hel del enkla misstag från Djokovic, speciellt på backhandsidan), servade mestadels oerhört stabilt, returnerade aggressivt och vårdade bollen i de längre duellerna på ett sätt han inte alls gjort de senaste åren. Han hängde inte bara med utan hittade dessutom lägena att slå winners eller fånga Djokovic på fel fot.

Känslan av att ett misstag från Djokovic ligger närmare till hands än ett från motståndaren är ganska ovanlig och uppstår nästan enbart när han möter Nadal, Roger Federer eller Andy Murray.

Men så i andra set, efter att för andra gången i matchen misslyckats med att fullborda ett break och inför tiebreak, kom krampen. Den som i princip alltid kommer för honom mot toppspelarna då bollduellerna blir längre och spelet mycket mer fysiskt krävande.

När Dimitrov först brände matchbollarna (visserligen i Djokovics serve) och sedan förlorade andra set kändes det verkligen som att det var godnatt för bulgaren.

Men han bet ihop och kämpade vidare, samtidigt som Djokovic slappnade av – och plötsligt var skrällen ett faktum: 7-6(6), 6-7(8), 6-3.

En skräll av enorma mått, som ni förstår (Dimitrov stod i runt 10,00 gånger pengarna inför matchen). Oerhört imponerande av 21-åringen att inte bara spela på en så hög nivå under hela matchen, utan framför allt att han höll nerverna i styr när han fick med sig ett tidigt break i skiljeset och sedan krigade sig ända in i mål.

I både första och andra set hade han ju inte huvudet med sig när det verkligen gällde – inte när han skulle fullborda viktiga servegenombrott, inte när han hade matchbollar i tiebreak.

Det ska också sägas att Novak Djokovic inte var i närheten av sitt bästa spelhumör. Till att börja med tycktes han inte trivas alls på banan. Han halkade omkring, fick inte riktigt fotfäste och kom väldigt ofta helt fel till bollen. Framför allt var den normalt så kassaskåpssäkra backhanden fullständigt horribel.

Men att han dessutom fortsatte nöta samma spel som bevisligen inte funkade… Alla som såg matchen måste ha noterat Djokovics frustration över domslut och ibland helt märkliga saker. (Som när Dimitrov krampar mitt under en duell i andra set och ger Djokovic världens friläge, som världsettan bränner – för att sedan börja gnälla på huvuddomaren som inte avbröt duellen på grund av Dimitrovs ”skada”. Väldigt konstigt.)

Inte bara stoppbollarna, som Djokovic nyttjade alldeles för sällan, utan även de allmänt kortare slagna bollarna var väldigt effektiva mot Dimitrov i slutet av andra och tredje set när energin började sina. Djokovic vann väldigt ofta poängen när han drog ner tempot och varierade slagen. Ändå fortsatte han bara att panga på från baslinjen, med en hel drös enkla misstag till följd.

Kanske stördes han av publiken, som inte direkt kan kallas sportslig. Upprinnelsen till åskådarnas agg mot världsettan var att han tog en nio minuter lång skadetimeout i andra set när Dimitrov först bärgat ett break och Djokovic sedan missat två egna breakbollar. Vid ställning 40-30 till Djokovic i bulgarens serve trampar han snett och grinar illa. Under pausen lindas hans – efter Davis Cup-mötet mot USA i april redan lindade – vrist om och han kör sedan vidare som ingenting.

Osportsligt, tyckte publiken – och började själva bete sig fruktansvärt osportsligt.

Sådant brukar normalt inte bekomma Djokovic, men det märktes att han inte alls var komfortabel ute på banan. Särskilt i tredje set kändes det som att han slog av helt och hållet på takten och bara lät hela matchen glida honom ur händerna.

Det förtar dock inte Dimitrovs prestation. I många avseenden var det verkligen han som gjorde Djokovic dålig. Fick honom ur balans, helt enkelt.

Men någonting annat störde världsettan, det tycker jag nästan är ställt bortom varje tvivel.

Nåväl. Blir intressant hur Dimitrov hanterar en eventuell match mot Stanislas Wawrinka (som lär slå Santiago Giraldo) i nästa omgång. Seger för Wawrinka där känns som årets lågoddsare, och det är inte alls konstigt med ett litet ”magplask” direkt efter en sådan total urladdning som vi i kväll fått bevittna.

* * *

Roger Federer spelade sin första match sedan Indian Wells.

Och den gick ju som på räls: 6-3, 6-3 mot Radek Stepanek. Ska bli väldigt intressant att se mer av världstvåan under veckan.

* * *

Det var inte bara Grigor Dimitrov som bjöd på skrällar under dagen, även om hans var den klart största. Till att börja med åkte Richard Gasquet på en tvärnit mot Daniel Gimeno-Traver: 7-5, 3-6, 6-4.

Och Milos Raonic gick på pumpen i en tresetsrysare mot Fernando Verdasco: 6-4, 2-6, 7-6(7). Samme Verdasco som för övrigt föll mot Raonic i SAP Open-finalen i San José 2011 och då önskade möta kanadensaren i en ”riktig tennismatch” på grus.

Hela matchen var en märklig historia, men framför allt tredje sets tiebreak, där en vilt stångande Verdasco vände ett 1-4-underläge och en utpumpad Raonic först räddade matchboll med ett servess för att i nästa stund bjuda på en till matchboll med ett dubbelfel.

* * *

Andy Murray fick större bekymmer än väntat mot Florian Mayer men avfärdade till slut tysken i raka set: 7-6(11), 7-6(3).

* * *

Juan Mónaco slog som väntat Janko Tipsarevic: 7-6(5), 6-3. Total misär för serben nu. Troligen bara en tidsfråga innan han halkar ur topp 10.

* * *

Alla dagens resultat:

Inga jättestora förändringar på världsrankningen efter förra veckans småturneringar, men det känns ändå som att det är läge att ta en liten avstämning nu när Roger Federer gör ”comeback” efter sitt två månader långa speluppehåll.

ATP-RANKNINGEN

• Återigen inga förändringar topp 10. Däremot hoppar München-mästaren Tommy Haas upp en placering på listan, från 14 till 13. Detta är alltså 34-åringens högsta notering sedan 14 januari 2008 (då han under en vecka var världselva – sist han var topp 10 var hösten 2007). Väldigt glädjande att se hans fantastiska säsongsinledning, och att hans goda form håller i sig. Med tanke på hur bra han presterat genomgående på alla underlag håller jag det för troligt att han slår sig in på topp 10 under åtminstone ett par veckor den här säsongen. Är faktiskt i skrivande stund världselva på säsongsrankningen.

• Juan Mónaco är på rätt sida om 20-strecket igen, och han kommer troligen skvalpa runt platserna 17-25 under våren och sommaren. Andreas Seppi tappar dock två placeringar och är nu rankad 20.

• Daniel Brands klättrar elva placeringar och återfinns nu på plats 58 – hans bästa notering hittills i karriären. Har alltså klättrat nästan 100 pinnhål under säsongen. Avslutade 2012 på plats 153 och inledde 2013 års rankning på plats 121.

• 25-årige fransmannen Kenny De Schepper tar för första gången i karriären klivet in på topp 100. Detta efter ett 16 placeringar stort skutt på rankningen (tack vare semifinalplatsen i en Future i Tunisien förra veckan). Adrian Ungur vann samma turnering och klättrar därmed 30 pinnhål på listan, till plats 100 (nådde toppnotering 79 i juni förra året).

• Gaël Monfils tappar två placeringar till plats 105 och det verkar i dagsläget snudd på omöjligt för forne världssjuan att slå sig tillbaka in på topp 100. Vilket är rejält tråkigt, naturligtvis. Lika kolsvart ser det ut för förra världstvåan David Nalbandian, som halkat så långt ner som till plats 161.

Det intressanta är dock återigen säsongsrankningen. Tommy Haas är som sagt världselva med 1,040 poäng – bara 130 poäng bakom Roger Federer på 1,170. Stanislas Wawrinka tolva, Milos Raonic på plats 13 (1,025 respektive 1,000 poäng).

Detta har givetvis medfört att surret kring att Federer ”gjort sitt” kommit i gång på allvar igen.

Det jag tycker är betydligt mer intressant att tala om är att schweizaren trots floppar och långa pauser under säsongsinledningen fortfarande är världstvåa. Om han hade valt att stå över Madrid hade han ändå haft 7,760 poäng, vilket hade kunnat räcka till en tredjeplats (beroende på hur Rafael Nadal presterar).

Och då hade alltså över 6,000 av de poängen varit inspelade mellan Madrid i maj och World Tour Finals i början av december.

Att Federer kommer sjunka på rankningen det här året har väl ingen egentligen betvivlat, men det är inte på våren som Federer har sin storhetstid under säsongen – vilket siffrorna antyder.

Personligen tror jag som bekant att han kommer tappa ännu mer poäng under grussäsongen, framför allt i Madrid men möjligen även i Rom och Franska öppna. Själv tänker jag dock inte använda hans prestationer i dessa turneringar som måttstock för hans kapacitet och chanser att utmana trion Novak Djokovic/Rafael Nadal/Andy Murray om de största titlarna.

Nej, det är främst Wimbledon det första tydliga tecknet på (och dessförinnan kan Halle ge en liten fingervisning om dagsformen).

Jag och många med mig har förvisso synpunkter på hans schema den här säsongen, men jag är övertygad om att Federer har tänkt igenom alla sina val noga och således har en masterplan för hur han ska hantera denna och kommande säsonger.

Att Grand Slam-titlar går före rankningen för schweizaren känns som en lågoddsare.

Grussäsongen är i full gång och det har knappt hunnit bli ny månad innan säsongens andra Master på underlaget står för dörren. På herrsidan har Juan Martín del Potro tyvärr tvingats dra sig ur på grund av sjukdom, men annars bjuder Madrid Masters som vanligt på ett stjärnspäckat startfält.

Låt oss i vanlig ordning gå igenom lottningen:

HERRAR

ÖVRE HALVAN

Av bekvämlighetsskäl är ju bilden ovan som ni ser ett fullständigt turneringsträd – med sidor på den horisontala i stället för vertikala axeln – men av gammal vana väljer jag att skriva ”övre halvan” (vilket är den korrekta benämningen när trädet presenteras som det gör här) i stället för ”vänstra halvan” eller något annat konstigt. Ni förstår säkert.

Nåväl.

Som av en ren slump har rivalerna Novak Djokovic och Rafael Nadal hamnat på varsin halva. Dessutom har världstvåan Roger Federer återigen fått den stora nitlotten (Nadal, alltså), medan Djokovic fått den på underlaget klart svagare Andy Murray.

Ska bli väldigt intressant att se hur lotten faller i Rom.

Djokovic har hur som helst fått den knepigaste lottningen av toppspelarna. Redan i första omgången kan han möta framtidslöftet Grigor Dimitrov. En match han med största säkerhet vinner, men om bulgaren kan ställa till besvär för Nadal i Monte Carlo kan han sannolikt göra det mot Djokovic i Madrid.

Största bekymret för världsettan är dock Stanislas Wawrinka, som han kan (och lär) stöta på redan i tredje omgången. Att Wawrinka skulle förlora mot Marius Copil eller Martin Klizan/Santiago Giraldo känns knappast troligt, om nu schweizaren inte är sliten efter de senaste veckornas spelschema.

En match mellan Djokovic och Wawrinka har åtminstone på papperet potential att bli en av turneringens bästa. Wawrinka har tveklöst kapaciteten att ställa till med en skräll, men spontant känns det som ett överkomligt hot för Djokovic. Jag misstänker att serben kommer lägga sig på en ganska hög nivå direkt för att snabbt hitta sin spelrytm – och på så vis vara både väl förberedd och mentalt/fysiskt fräsch inför en eventuell final mot Nadal.

Wawrinka känns faktiskt som det enda riktiga hotet mot Djokovic på vägen mot final. Jo-Wilfried Tsonga kan så klart störa honom i kvartsfinalen, men inte mer. Milos Raonic? Inte alls omöjligt att han tar sig till kvartsfinal, varken Nikolaj Davydenko i första omgången eller Fernando Verdasco i andra är direkt skräckinjagande spelare (Verdasco visserligen generellt en bättre grusspelare, men har verkligen varit under isen den senaste tiden). Mot Djokovic har dock 22-åringen inte mycket att sätta emot.

Sett till lottningen borde Tomás Berdych stå för motståndet i semifinalen. Sam Querrey/Jerzy Janowicz i öppningsmatchen borde inte innebära några större problem, därefter troligen Juan Mónaco. Eller kanske Kevin Anderson. Janko Tipsarevic? Nja. Tuff lottning för honom – möter Mónaco redan i första omgången. Åker förmodligen ut direkt.

Andy Murray borde rimligtvis kunna kämpa sig fram till en kvartsfinal, men han kan lika gärna ryka mot Jeremy Chardy i åttondelen (om nu inte otroligt formsvage Gilles Simon slår Chardy i andra omgången – då känns Murrays kvartsfinalplats relativt säkrad).

Noterar för övrigt att Horacio Zeballos återigen förlorat en match i första omgången, den här gången alltså mot Jeremy Chardy.

De går vidare till semifinal: Novak Djokovic, Tomás Berdych.
Skrällvarning: Stanislas Wawrinka, Milos Raonic.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga, Jeremy Chardy.

* * *

NEDRE HALVAN:

Nadal verkar trivas ypperligt i Madrid i år och är nog gladast av alla över att fjolårets blåa (och snabba/halkiga) smurfgrus är ett minne blott.

Och lottningen? Tja, den ser helt okej ut. Mot Benoit Paire/Joao Souza i öppningsmatchen handlar det mest om hur få game han tappar och Nicolás Almagro – som sannolikt står för motståndet i åttondelsfinalen – kan han typ inte förlora mot, vilket uppvisningen i Barcelona är ett bra kvitto på.

I den här sektionen ska det bli mest intressant att se vad Tommy Haas och jokern Tommy Robredo kan ställa till med nu när David Ferrer är så pass mycket ur gängorna (okej, en final i Portugal är knappast att betrakta som dåligt, men han har verkligen inte varit i sitt livs form de senaste veckorna).

Att världsfyran skulle förlora mot Denis Istomin/Xavier Malisse i öppningsmatchen känns i princip helt uteslutet, men redan i åttondelsfinalen kan han alltså möta Haas, Robredo, Marcos Baghdatis eller Andreas Seppi. Av de fyra är Robredo och Seppi mest namnkunniga på grus, men Haas den generellt starkaste spelaren.

Om inte Haas får soppatorsk nu efter en intensiv vecka i München tror jag att han har störst potential att skrälla mot Ferrer, tätt följd av Robredo. Tror därför att det blir någon av dessa herrar som ställs mot spanjoren i åttondelen.

Ser helst Haas i en kvartsfinal mot Nadal, faktiskt. Vore intressant att se hur han skulle hantera gruskungen i Spanien – på grus.

I sektionen under har Roger Federer en till synes enkel resa mot kvartsfinal. Nu har vi som bekant inte sett världstvåan på en tennisbana sedan Indian Wells way back in mars, men ingen av de spelare han kan ställas emot i de första omgångarna utgör några hot mot schweizaren på grus.

Av dessa är Kei Nishikori tveklöst den med störst kapacitet, men han är inte alls lika bra på grus som på hardcourt och gräs. Skulle inte förvåna mig om Jürgen Melzer eller Marcel Granollers står för motståndet i åttondelsfinalen.

I kvarten borde rimligtvis världsnian Richard Gasquet stå på andra sidan nätet. Han är en kompetent grusspelare och dessutom i bra form.

I övrigt kan noteras att wildcard Pablo Andújar slog Marin Cilic redan i första omgången. Oväntat, måste sägas. Har man väl fått en sådan seger under bältet rullar det lätt på och som wildcard har man absolut ingenting alls att förlora, så inte alls omöjligt att han tillryggalägger fler skrällar innan han åker på en tvärnit (mot Federer?). Kan dessutom bli en intressant första omgång mellan Guillermo Garcia-Lopez och John Isner.

Men ja, svårt att inte hålla Gasquet som favorit till kvartsfinalen mot Federer. Och då borde Federer ha hunnit bli varm i kläderna.

De går vidare till semifinal: Rafael Nadal, Roger Federer.
Skrällvarning: Tommy Haas, Tommy Robredo.
Bubblare: Pablo Andújar, Richard Gasquet.

Semifinalerna: Nadal slår Federer, Djokovic slår Berdych.

FINALEN: Nadal slår Djokovic.

En eventuell final mellan Nadal och Djokovic kan verkligen gå precis hur som helst, så det där är egentligen en ren gissning. Svårt att spekulera innan man sett mer av båda under turneringens gång, så små är marginalerna.

Tyckte ändå att Nadal höjde sig ytterligare en nivå i Barcelona efter det svidande nederlaget i Monte Carlo. Förväntar mig en betydligt jämnare finaldrabbning den här gången.

* * *

Får återkomma med damernas lottning under morgondagen.

Det har spelats en del tennis ute i världen den här veckan, som alla andra veckor. Bland annat i tyska München och portugisiska Oeiras (en ort som tidigare hette Estoril).

I Portugal Open gick båda toppseedade spelarna – världsfyran David Ferrer och 17-rankade Stanislas Wawrinka – hela vägen till final. Båda hade sina speedbumps på vägen (Ferrer tappade set mot Edouard Roger-Vasselin, Wawrinka mot både Albert Ramos och Pablo Carreno-Busta).

Väl i finalen var Wawrinka den klart bättre spelaren och tappade bara fem game i sin 6-1, 6-4-seger. Spektaklet var över på lite drygt en timme.

Wawrinkas blott fjärde ATP-titel i karriären, på totalt elva finaler.

* * *

På damsidan vann Anastasia Pavlychenkova titeln efter finalseger över Carla Suarez Navarro: 7-5, 6-2. Pavlychenkova, som nu har 5-0 i inbördes möten mot spanjoren, låg under med 3-5 i första set men vann sedan tio av matchens tolv sista game.

* * *

I München vann veteranen Tommy Haas karriärens första BMW Open-titel – på tionde försöket. 34-åringen slog Philipp Kohlschreiber i raka set (6-3, 7-6) i turneringens första heltyska final på 48 år.

Titeln är Haas totalt 14:e i karriären. Han är dessutom den första 35-åringen att vinna en ATP-titel sedan Fabrice Santoros finalseger över Prakash Amritraj i Hall of Fame Tennis Championships i Newport 2008.

Pånyttfödde Haas, som har 18-7 i ATP-matchfacit så här långt i år, kommer att klättra till plats 13 på morgondagens världsrankning.

Turerna kring Roger Federers medverkan i Swiss Indoors i hemstaden Basel i höst har varit en följetong under säsongsinledningen – och än har parterna inte funnit en lösning.

Federer har spelat turneringen inte mindre än 13 gånger under sin karriär (och bärgat fem titlar), men hans kontrakt gick som bekant ut efter 2012 års upplaga av tävlingen.

Medan Federer hävdar att han gärna spelar utan kontrakt så menar arrangörerna bakom Swiss Indoors att världstvåan ännu inte är klar för turneringen.

– Det hela är väldigt enkelt: Vi gav honom ett erbjudande, som han tackade nej till. Vi har sedan gett honom ett andra bud, som han ännu inte svarat på. Normalt betalat vi inte sjusiffriga belopp [i startpengar], säger turneringsdirektören Roger Brennwald till schweiziska Tages Anzeiger.

Brennwald beskriver relationen mellan personerna bakom turneringen och Federer som frostig. Han menar att fixstjärnan hela tiden hänvisat till sin agent Tony Godsick och inte själv velat diskutera direkt med Brennwald.

– Jag har aldrig sett något liknande. Jag kan kontakta Djokovic och Murray när jag vill. Jag har pratat personligen med Nadal. Men med Federer är det omöjligt, säger han till tidningen.

I väntan på svar från Federer har man nyligen i stället valt att kontraktera Rafael Nadal till årets upplaga av tävlingen.

Vilket i sig är väldigt goda nyheter, förstås, eftersom det ger oss åtminstone ett hum om Nadals planer för höstens hardcourt-säsong.

Men visst vore det på sin plats med ett slutgiltigt svar från Federer. Helst då ett positivt sådant. De båda rivalerna har inte funnits i startfältet tillsammans i Basel sedan 2003, då Nadal förlorade i första omgången mot landsmannen Feliciano Lopez.

Sist Nadal medverkade i turneringen var året därpå, 2004, då han återigen förlorade i första omgången (den gången mot Rainer Schüttler). På den tiden spelades turneringen på carpet.

Federer har vunnit titeln fem gånger (2006-2008, 2010-2011) och förlorat fyra finaler (2000-2001, 2009, 2012).

Förutom Nadal – och eventuellt Federer – är även regerande mästaren Juan Martín del Potro klar för årets upplaga av Swiss Indoors.