19-årige kroaten Mate Pavic chockslog veteranen Juan Carlos Ferrero på hemmaplan i Umag i går: 6-2, 6-2.
Mate Pavic. FOTO: ATP
Det är 547-rankade Pavics blott andra seger på ATP World Tour-nivå: i holländska ‘s-Hertogenbosch sog han Robin Haase i första omgången, men föll sedan mot Philipp Petzschner i nästa match.
Pavic bröt Ferreros serve inte mindre än fyra gånger under matchen och bärgade segern på knappt en timme. Pavic, som fått wild card till turneringen, möter Andrej Kuznetsov (en annan wild card-spelare) i nästa omgång.
Blir intressant att se om han kan skapa en ”winning streak” efter skrällsegern. Vore onekligen bra för självförtroendet.
Det började inte överdrivet bra för Milos Raonic. Desto skönare då att han vände på steken och sluggade hem segern över Matthew Ebden i Newport: 3-6, 6-3, 7-5. 21-åringen räddade två breakbollar vid ställning 3-4 i tredje set – och avslutade med att vinna fyra av matchens fem sista game.
Imponerande.
– Det är ett tufft underlag, det var en hel del knepiga studsar. Det är mer av en gammaldags bana. Man försöker att undvika problem, säger 23-rankade kanadensaren efter segern.
– Jag hade 52 procent i förstaserve vilket inte är bra för mig, men det var tillräckligt för att få jobbet gjort… Det handlar om att göra vad som krävs för att vinna och ge sig själv möjligheten att spela bättre tennis i morgon.
* * *
Toppseedade titelförsvararen John Isner slog 151-rankade Sergei Bubka (7-6, 4-6, 6-3) – och kommer således att möta Nicolas Mahut i nästa omgång.
– Jag är väldigt glad att jag vann. Jag visste att det inte skulle bli vackert eftersom jag inte spelat på topp på sistone. Jag har inte spelat så många matcher och den här banan är lite annorlunda. Jag visste att jag skulle få det tufft. Att spela mot en kvalspelare är inte lätt, eftersom han vunnit tre matcher redan. Han känner sig bekväm på banan, medan jag inte alls gjorde det. Jag lyckades fixa det ändå, tack och lov, säger den reslige amerikanen.
Isner och Mahut möts nu för fjärde gången i karriären – samtliga matcher har spelats på gräs. Isner leder med 2-1 i inbördes möten. En av segrarna kom i deras rekordlånga möte i Wimbledon 2010, då Isner vann avgörande set med 70-68.
* * *
Även andraseedade Kei Nishikori fick en bra start på turneringen: 6-4, 6-4 mot 110-rankade Igor Sijsling.
Nishikori blev bruten två gånger men stod själv för fyra servegenombrott. 22-åringen tar sig an tvåfaldige Newport-mästaren Olivier Rochus i nästa match.
– Det var ärligt talat inte min bästa insats, även om jag ledde matchen. Jag är glad att jag vann i dag. Gräset är lite mjukare än i Wimbledon. Bollen studsar lågt så man måste böja sig mer. Jag tror att alla har börjat använda slice, så man måste vara försiktig, säger 18-rankade japanen.
* * *
Kvalspelaren Benjamin Becker slog 59-rankade David Goffin: 6-4, 6-3. Becker vann 83 procent av poängen i sin förstaserve och bröt 21-åringen tre gånger.
Tråkigt för sensationen Goffin, som tog sig till åttondelsfinal som lucky loser i Franska öppna – där han lyckades få nuvarande världsettan Roger Federer ur balans.
Nä, Swedish Open har verkligen inte börjat bra för svenskhoppen. Särskilt inte med tanke på att även dubbelparet Bergevi/Simonsson fick stryk i går.
Ryderstedt bjöd upp till kamp mot 79-rankade Filippo Volandri och plockade ändå sex game: 6-4, 6-2. Två fler än Lindell i går. Man får glädjas åt det lilla.
Nu får vi sätta vårt hopp till Johan Brunström och Dick Norman, som lirar mot Federico Delbonis och Albert Ramos i dag.
Donald Young har inte vunnit en match sedan februari.
Snart 23 år gamla, 57-rankade amerikanska framtidshoppet Donald Young har det inte lätt just nu. Det blev förlust i första omgången igen när han mötte landsmannen Michael Russel i Newport i går: 1-6, 6-1, 6-4.
Youngs trettonde raka förlust i år – mot tretton olika spelare. Amerikanen har inte vunnit en match på nästan fem månader (besegrade Grigor Dimitrov i Memphis i februari).
Tog sig visserligen bara till andra omgången i Newport förra året, men då hade han en hel del kvalsegrar, en Challenger-titel på två finaler och en skrällseger över Andy Murray (i Indian Wells) i bagaget. Bland annat.
Vi får hoppas att han gör bättre ifrån sig i OS – och att han försvarar sina poäng i US Open (tog sig till åttondelsfinal i fjol, föll mot Andy Murray i raka set).
Kanske borde han spela en Challenger-turnering eller två dessförinnan, för att vinna några matcher och få en välbehövlig själförtroendeboost?
Här är Donald Youngs 13 raka förluster:
Februari:
1. John Isner 6-7(3), 4-6
2. Ryan Sweeting 1-6, 1-6
Mars:
3. Steve Darcis 2-6, 6-3, 6-7(5)
4. David Goffin 5-7, 4-6
Framtidslöftet Ryan Harrison hade precis plockat första set i tiebreak mot 127-rankade Ruben Bemelmans när jag var tvungen att kasta in handduken sent i går kväll.
Harrison tappade andra set men höll sedan undan och vann slutligen matchen. Skönt. Viktigt för honom att inkassera några segrar, särskilt på hemmaplan. Förra året blev det respass redan i första omgången här i Hall of Fame Tennis Championships, efter förlust mot veteranen Arnaud Clement. Har nu 19-16 i matchfacit hittills i år.
Blir intressant att se om John Isner lyckas försvara sin titel från i fjol. Möter ju maratonmannen Nicolas Mahut redan i sin första match…
Skulle gärna se en kvartsfinal mellan Harrison och Milos Raonic – och därefter en semi mellan Raonic och Isner. Om Raonic tar sig förbi Matthew Ebden (vilket han så klart borde göra) kan en annan yngling vänta i omgång två: David Goffin. Det mötet har alla förutsättningar att bli en riktigt intressant match.
Och det känns verkligen som att det här kan bli en riktigt het 250-turnering. Grässäsongen är ju dessutom över så snabbt, så bäst att njuta så länge det varar och suga åt sig varenda liten gyllengrön match!
Swedish Open i Båstad smygstartade ju som bekant i lördags, med kvalspel. I dag drog huvudturneringen i gång.
Inte mycket att rapportera egentligen. Tittade på en del matcher när jag låg och tyckte synd om mig själv och mitt onda huvud i soffan. Överlag väldigt avslagna historier.
Kanske något slags post-Wimbledon-syndrom? Känns så klart en smula konstigt att gå tillbaka till grus efter en helgrön månad, men ändå. Matcherna jag såg hade sällsynt lite nerv.
Värt att notera är att svenske Christian Lindell, som fick wildcard till tävlingen, stod för en svag insats. Han höll sin serve i blott tre game under hela matchen och lyckades sprattla fram ett servegenombrott i andra set. Annars hade han fruktansvärt lite att komma med mot 84-rankade Jurgen Zopp.
Föredettingen Tommy Robredo, som också fick wildcard, tog sig enkelt förbi första omgången efter seger över Adrian Ungur. Inte så oväntat – trots de låga förväntningar man i dag har på 30-årige Robredo.
Hur som helst. Det där lär ju förhoppningsvis ge med sig en bit in i turneringen. Blir spännande att se David Ferrer. Hoppas han vinner alltihop. Och att han får möta Nicolas Almagro i finalen. Det vore nåt, det.
En historisk skrällarnas turnering. Ja, så sammanfattas väl Wimbledon 2012 allra bäst. Låt oss gå igenom dess ups and downs:
+++++
• Roger Federer. Vinnarskalle, taktisk överlägsenhet, magiska insatser på banan. Fullkomligt lysande.
• Andy Murray. Har spelat några av de bästa matcherna i sin karriär här i London. Matchen mot David Ferrer sticker ut alldeles särskilt, men även mot Federer var han makalöst bra. Nu hoppas vi bara att ”nya Murray” är här för att stanna.
• Serena Williams. Höll för favorittrycket och bärgade sin femte titel, trots att hon ibland spelade direkt uselt (som i andra set i finalen mot Agnieszka Radwanska). Det har man bara råd med om man är så bra som Serena.
• Lukas Rosols skräll. Så fullkomligt galen. Framkallade raseri och ångest hos alla Rafael Nadal-fan. Minst sagt. Men ser man nyktert på det hela var det en helt fantastisk prestation av en spelare som tidigare år aldrig ens vunnit en match i kvalet till Wimbledon…
• Jaroslava Sjvedovas perfekta set. 24 raka poäng mot Sara Errani. 24?! Sagolikt.
++++
• David Ferrer. Slet som ett djur mest hela tiden och spelade bättre än någonsin. Hade unnat honom en semifinalplats, men Andy Murray var ett nummer för stor för spanjoren.
• Angelique Kerber. En framtidsspelare som är på väg att få sitt riktigt stora genombrott. Kanske kommer redan i OS eller US Open?
• Jo-Wilfried Tsonga. Om han bara skippat pajasfasoerna och satsat mer på stabilitet hade han faktiskt kunnat vända den där semifinalen mot Andy Murray.
• Tennis-com Podcast. Tennis.com:s alltid lika pålitlige expert Steve Tignor tillsammans med Ed McGrogan. Kort och koncist med träffsäkra analyser och förutsägelser.
• Taket. Underbart att matcherna på Centre Court aldrig behövde avbrytas mer än 30-40 minuter. Finns det något värre än att behöva vänta till nästkommande dag med ett avgörande?
• Brian Baker. Comeback-sagan fortsätter. Baker tog för övrigt ett jätteskutt på rankningen efter Wimbledon. 50 placeringar! Han är nu 76:a i världen. Stort.
• Agnieszka Radwanska. Kämpade hårt och undvek total förödmjukelse i finalen mot Serena efter det där usla första setet.
+++
• Novak Djokovic. Att ta sig till semifinal i en Grand Slam-turnering kan aldrig vara sämre än snäppet över godkänt.
• Mikhail Youzhny. Kul att han äntligen lyckades ta sig till sin första Wimbledon-kvartsfinal.
• Julien Benneteau. Att knipa två set av självaste Federer är inte dåligt – även om man därefter förlorar tre på raken…
• Brittisk press. Inte alls så påhittig som man kunde tro. Att tabloiden The Sun hade rubriken ”Andy Murray i final i Wimbledon” på förstasidan efter semifinalsegern säger väl egentligen allt. ”Andy: I’m not Roger’s Rabbit” var aningen roligare, men de där klassiska ordvitsarna duggade inte tätt.
• Kei Nishikori. Starkt att ta sig till tredje omgången i första turneringen efter långvarig skada.
++
• Lukas Rosol. Bevisade redan i tredje omgången mot Philipp Kohlschreiber att han fortfarande är den dussinspelare han under så många år varit – skrällsegern över Nadal till trots.
• Wimbledon officiella app. Hästlängder från Roland Garros-appen. Fanns dessutom ingen specialanpassad app för Ipad. Uselt.
• Milos Raonic. Förbättrade visserligen sitt personbästa i Wimbledon – tyvärr bara med blott en match. Kommer genombrottet i US Open? Hoppas det.
• Maria Sjarapova. Respass redan i åttondelsfinalen, vilket kostade henne positionen som världsetta. Porque, Maria?
+
• Wimbledons hemsida. Ungefär lika funktionell som en brödrost utan elektricitet. Kanske är bättre på PC?
• Rafael Nadal. Inte för att han spelade så överdrivet dåligt mot Rosol, men att som världstvåa och fjolårsfinalist åka ut redan i andra omgången är bara inte okej.
• Tomás Berdych. Vi hade väntat oss lite bättre från dig, Tomás.
–
• Det engelska vädret. Ibland förvånansvärt bra, men bara med engelska mått mätt. Överlag helt j*vla värdelöst.
Usch, det blev en ganska tung finalbaksmälla för min del. Vaknade i morse med sprängande huvudvärk, som snabbt utvecklades till ett fullfjädrat migränanfall.
Nåväl.
Har noterat ett visst mått av upprördhet över den där teorin jag har om Roger Federers pensionering. Den går i grova drag ut på att han väljer att lägga racketen på hyllan efter säsongen nu när han blivit världsetta igen och således kommer att slå Pete Sampras rekord (286 veckor totalt som världsetta).
Det här med att han blivit världsetta igen, förresten… Det är ju helt fantastiskt och galet, på alla sätt. Både så oerhört rättvist och så fruktansvärt orättvist på samma gång. För ska vi vara helt ärliga så är han faktiskt inte den bäste spelaren på touren just nu – det är ingen mindre än Novak Djokovic. Överlag, alltså.
Att han är den störste råder det däremot ingen som helst tvekan om, vilket gör att det ändå känns så rättvist att han får sitta på tronen igen i någon månad eller så.
Men hur som helst.
Apropå hans pensionering: om detta vet vi väldigt lite. Ingen av oss kan med säkerhet säga att han gör det ena eller andra – vi kan bara spekulera och gissa.
Min teori bygger väldigt mycket på hans familjeliv. Jag har noterat att han snudd på klagar offentligt över sin familjesituation i intervjuer och andra sammanhang (som efter förlusten mot Djokovic i Rom). Att han tvingas spela många sena matcher är en källa till irritation hos nye världsettan, eftersom det så klart påverkar familjelivet.
Om Federer fått bestämma helt själv hade han säkert spelat till sisådär 35-40-årsåldern.
Men – han har fru och två barn. Han har uppnått alla sina stora mål som tennisspelare och är ungefär lika rik som Joakim von Anka. Han har ärligt talat inte överdrivet mycket mer att spela för.
Hur motiverar man då de långa resorna, träningspassen och allt som följer med att leva och verka på ATP-touren, när man har två treåringar hemmavid?
That’s all I’m saying. Han kan mycket väl spela vidare i många år framöver, och slutligen harva nere i rankningens källare, vinna en och annan 250-turnering och avveckla sig själv långsamt.
Eller så väljer han att kasta in handduken på sin absolut topp. Vilket är nu.
Ingen vet. Förutom Federer själv. Om ens han. Men spekulera kan man alltid.
Roger Federer i tårar efter historiska Wimbledon-titeln.
Finns det en mer värdig vinnare av Wimbledon 2012 än Roger Federer?
Nej, givetvis inte.
Plockar man fram sin allra bästa tennis när det behövs som mest förtjänar man att vinna. Besegrar man regerande mästaren och världsettan Novak Djokovic i fyra set förtjänar man att vinna. Och jobbar man sig in i en final – där man har en hel arena emot sig – på det vis som Federer gjorde, ja då förtjänar man verkligen att vinna.
Det var på alla sätt en välspelad final. Trots Federers många oprovocerade misstag i matchens inledning. Andy Murray gick, som väntat, ut väldigt hårt och aggressivt, och fick också med sig det där viktiga första setet (hans första i en Grand Slam-final i karriären). Det kändes förvisso som att Federer inte riktigt hittat matchrytmen – men mycket av det berodde faktiskt på att Murray spelade ruggigt bra.
Med sin i det närmaste ogenomträngliga defensiv och spelsinne är han en väldigt tuff motståndare att möta, som med sin taktiska finess tvingar fram missar och osäkerhet hos sina kombattanter.
När Federer väl fick ordning på sin varierade repertoar och lärde sig läsa Murrays strategi tog han över matchen mer och mer. I tredje och fjärde set styrde han spelet helt och hållet – medan Murray ständigt tvingades försvara sig (med benen) från tempoväxlingar och giftiga omställningar.
Murray såg faktiskt, för ovanlighetens skull, sliten ut i det där viktiga fjärde setet, det som han var tvungen att vinna för att hålla liv i matchen.
Samtidigt såg Federer, med sin enorma erfarenhet, väldigt lugn och trygg ut. Trots motgångarna i början av matchen. Ett tecken på mental styrka, naturligtvis – men också ett bevis på spelmässig bredd. Det var faktiskt taktiskt som Federer vann den här finalen. Inte på grund av styrka. Tung offensiv. Tät defensiv. Stabil serve. Eller överlägsen fysik.
Utan tack vare en kombination av allt det där. Han satt helt enkelt på alla avgörande trumfkort – och spelade dem helt rätt.
Murray hade väldigt svårt att hitta svar på den variationen. Vilket inte är vanligt, då Murray ofta visat sig vara den spelare på touren som hanterar varierat spel allra bäst. Mycket tack vare sina defensiva och taktiska kvaliteter.
Finalen i sig kanske inte kvalar in särskilt högt på en lista över de bästa Grand Slam-finalerna genom tiderna, men det var en fröjd att se Federer bärga sin sjunde titel här på Centre Court. Särskilt som motståndet faktiskt var betydligt bättre än vad man kanske kunnat vänta sig av en spelare som aldrig vunnit ett set i en GS-final.
Vill ge en stor eloge till Andy Murray. Han kämpade hela vägen och gav inte upp, trots tappat självförtroende, fysisk trötthet och mental underlägsenhet. Han har gjort en fantastisk turneringen och gjorde på alla sätt en fantastisk final. Tycker att han spelade rätt, med hög press i egen serve, mer eftertänksam defensiv i Federers serve och offensiva ruscher i långa bolldueller.
Men det räckte helt enkelt inte mot en Roger Federer som inte bara jagade sin sjunde buckla, utan också positionen som världsetta.
Mycket fokus ligger så klart redan på Andy Murray, som bär en hel nations hopp och drömmar på sina axlar.
Men beträffande själva matchen i sig handlar det allra mesta ändå om Roger Federer. Ytterst få ger Murray mer än en måttligt stor chans att ta hem första brittiska Wimbledon-titeln på 76 år.
Jag känner lite likadant. Det är helt otroligt mycket som ska klaffa för att Andy ”den evige förloraren” Murray ska bärga den här segern. Låt oss för skoj skull kolla lite närmare på vad som faktiskt talar för världsfyran:
1. Formen. Har Murray någonsin spelat så bra tennis som han gjort i den här turneringen? Ja, det har han – i enstaka matcher. Murray har hållit en väldigt hög nivå genom hela Wimbledon. Han har alla verktyg som krävs för att fixa sin första Grand Slam-buckla i sitt fjärde försök. Frågan är bara om han kommer att använda de rätt – och om det hjälper mot Federer.
2. Psyket. Nu sätter ni förmodligen lunchkaffet i vrångstrupen. Men ja, faktum är att Murray visat en betydligt mognare sida av sig själv hittills i turneringen. Demonerna har jagats undan och temperamentet har hållits under kontroll. Starkt av en person som är känd för att tappa huvudet i avgörande lägen.
3. Publiken. Det har pratats mycket om den enorma pressen från folket – men om man vänder på det så kommer det ju att sitta tusentals hemmafans på Center Courts läktare för att heja fram sin stjärna.
4. Revanschlusten. Murray har förlorat två Grand Slam-finaler mot Federer (US Open 2008 och Australiska öppna 2010). Lägg därtill en finalförlust mot Novak Djokovic i Melbourne förra året och du förstår hur sugen Murray är på att äntligen greja den där bucklan.
5. Rankingpoängen. Vid seger inkasserar britten 1,280 friska poäng och landar på totalt 8,260 – bara drygt 600 poäng efter världstrean Rafael Nadal (när nya rankingen släpps efter Wimbledon, alltså).
Det mesta i dessa punkter stämmer även in på finalkombattanten Roger Federer, med något annorlunda motiveringar. Och det som talar allra mest för Federer är att han har lite (förvisso marginellt, men ändå) mer att spela för – då han har chansen att slå Pete Sampras rekord som total världsetta.
Det är därför näst intill omöjligt att på förhand tippa något annat än seger för meste mästaren.
