Det händer grejer i Madrids magiska box.

Vi bjöds förvisso inte på några skrällar i klass med Dominic Thiems mot Stanislas Wawrinka, men nog så välspelad tennis.

Och vad står på menyn i dag?

Gårdagens i mitt tycke tveklöst bästa match var den mellan Grigor Dimitrov och 164-rankade Marius Copil. Jag har ju, som ni vet, vurmat för den 23-årige rumänen sedan 2011. Och de senaste säsongerna har jag tyckt att han har betydligt högre kapacitet än sin rankning.

Det visade han mot Dimitrov.

Som han spelade. Kan mycket väl ha varit hans bästa match i karriären. När de båda möttes i Stockholm Open hängde inte Copil med alls i Dimitrovs höga tempo. På gruset i Madrid fick han dock den lilla extra tid han behöver för att kunna försvara sig effektivt och komma rätt till bollen – och fick dessutom hög utdelning på sin serve. Kändes som snudd på perfekta förutsättningar för honom.

Påminner lite om Stanislas Wawrinka på det sättet; båda har ett offensivt spel som teoretiskt lämpar sig bättre för lite snabbare underlag, men eftersom de inte är så snabba och deras högriskspel kräver tajming och precision så gynnas ändå av långsammare förhållanden. Det är ju för övrigt Maria Sjarapova ett bra exempel på.

Det har annars varit ett ganska tungt år för Copil. Inledde säsongen urstarkt med en kvartsfinal i Brisbane, där han slog ut Gilles Simon i åttondelen, men har sedan dess haft vissa skadebekymmer och inte hittat formen. Segern mot Marcel Granollers var hans blott fjärde på ATP-nivå (kval ej inräknat).

Han pressade hur som helst Dimitrov till ett avgörande tiebreak. Öppnade stenhårt och plockade första set med 6-4, innan Dimitrov kvitterade via 6-3.

Finfina servesiffror för båda. Dimitrov vann 72% av poängen i egen serve, Copil 67%. Dimitrov vann 80% av poängen bakom sin förstaserve, Copil 71%. Sluggerfest, men med en hel del långa och extremt välspelade dueller.

Och matchen led inte brist på dramatik – i det avgörande tiebreaket räddade Copil tre matchbollar, en av dem i Dimitrovs serve.

Till slut föll han dock på eget grepp, när han smackade en enkel forehand i nät: 4-6, 6-3, 7-6(7) och Dimitrov är klar för åttondelsfinal.

Hoppas att rumänen kan ta med sig det positiva från den här matchen och fortsätta på inslagen väg. Han har visserligen att bra bit kvar att vandra för att nå topp 100 (kommer landa runt 150-strecket efter Madrid) men det är ingen omöjlig klättring.

* * *

Matchen mellan Andy Murray och Nicolás Almagro var en smula märklig. Almagro hämmades inledningsvis av en skada och Murray bärgade första set enkelt, 6-1.

När behandlingen väl kickat in var styrkeförhållandena sedan de rakt motsatta – och Almagro kvitterade till 1-1 i set via 6-1. Detta efter att Murray inlett setet med ett servegenombrott. Kanske kom han plötsligt på att han normalt har svårt på grus…

Han höll sig dock lugn, den gode Murray, och vid 5-4 i tredje set vann han tre raka poäng efter att Almagro byggt upp en 40-30-ledning i egen serve. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Och Murray seglar vidare till åttondelsfinal. Precis som Andreas Käck förutspådde i Tennispodden.

* * *

Tre matchbollar var hon tvungen att rädda – och vända ett 1-4-underläge i avgörande set.

Men, sin vana trogen, vägrade Agnieszka Radwanska ge upp. Och, sin vana trogen, vek Svetlana Kuznetsova ner sig i de mest avgörande lägena.

6-3, 4-6, 7-6(6) blev det till slut – och Radwanska är klar för åttondelsfinal. Där hon möter Roberta Vinci, som lite oväntat slog ut Caroline Wozniacki: 6-3, 6-3. Nu är ju Vinci en skicklig grusspelare, men hennes formkurva har inte direkt pekat uppåt de senaste månaderna.

* * *

Nä, nu är det väl dags att kolla på dagens meny va?

Ja, så gör vi:

* * *

TOMÁS BERDYCH – GRIGOR DIMITROV

Många riktigt bra matcher i dag, och det här är tveklöst en av de bästa. Ganska knepig match att förhandstippa. Berdych körde ju över Kevin Anderson i sin öppningsmatch (6-1, 6-4), men så är ju tjeckens mentala övertag mot sydafrikanen lika stort som en medelstor galax. 11-0 har han i inbördes möten nu, Berdych. Och detta alltså bara på två år. Möttes första gången i Australiska öppna 2012. För övrigt deras sjätte möte inom loppet av 16 månader. Sjukt.

Dimitrov har ju sett fantastiskt ut hittills, men frågan är hur han påverkas av kvällsmatchen mot Copil i går. Å ena sidan lär han gå stärkt ur den på ett mentalt plan, men fysiskt… Han lär vara lite mör.

Dimitrov står i 2,37 gånger pengarna. Känns lite högt va? Inte konstigt att oddssättarna håller Berdych som favorit, men jag tycker den här matchen känns rätt öppen – och är benägen att hålla Dimitrov som knapp favorit.

* * *

LI NA – SLOANE STEPHENS

På papperet en av de bästa matcherna på damsidan i dag. Kan Stephens stå emot världstvåans offensiva kavalkader? Well, amerikanskan har inte alls presterat hittills i år, och det är inte mycket som talar för att hon ska skrälla här. Förutom då kanske att Madrid är skrällarnas turnering.

Behöver inte nödvändigtvis bli en enkel seger för Li Na, men hon måste ses som klar favorit.

* * *

MILOS RAONIC – KEI NISHIKORI

Ett på papperet hett möte mellan två nästan jämngamla framtidslöften. Har bara mötts en gång tidigare, i finalen i Tokyo 2012. Den gången blev det seger för Nishikori i en tresetare. Minns den matchen mycket väl. Raonic inledde starkt och plockade första set men kollapsade sedan som ett korthus i en sandstorm. Nishikori vann avgörande set med 6-0.

Underlaget gynnar egentligen båda. Raonic får lite större utdelning på sin serve, men även Nishikori föredrar lite snabbare underlag. Japanen har dessutom utvecklats enormt på grus de senaste åren. Hans snabba fötter och smidiga rörelseschema kommer ge honom fina lägen att flytta runt Raonic i banan. Det här kan bli en fysiskt jobbig match för Raonic. Nog kommer Nishikori att försöka matcha kanadensaren på det offensiva planet, men samtidigt spela med hög marginal och förlänga duellerna.

Med tanke på Nishikoris fantastiska form har jag svårt att se hur Raonic ska kunna vinna den här matchen. Han måste verkligen serva på sin absoluta topp. Inte släppa ifrån sig någonting, inte bjuda på dippar i egen serve. Tufft. Kan mycket väl bli seger i raka set för japanen.

* * *

MARIA SJARAPOVA – SAMANTHA STOSUR

Sjarapova såg inte alls stekhet ut i andrarundan mot Christina McHale, men det är ju inte jätteovanligt att Sjarapova bjuder på sådana insatser tidigt i turneringarna. Antingen bulldozrar hon sig fram från start, eller så växer hon in i turneringen.

Stosur helt klart underdog, men en farlig sådan. Visserligen fantastiskt facit för Sjarapova: 12-2 i inbördes möten. Hon har dessutom sett stabil ut på gruset hittills – och har högst vinstprocent på underlaget bland alla aktiva spelare.

Men jag skulle inte se det som en gigantisk skräll om Stosur vinner. Hon har sina kvaliteter på grus och har sett ut att vara på gång nu efter en lång formsvacka.

* * *

ERNESTS GULBIS – MARIN CILIC

Gulbis avfärdade Alexandr Dolgopolov i raka set (6-3, 6-4) – medan Cilic hade vissa problem mot Novak Djokovics ersättare Paul-Henri Mathieu (6-4, 1-6, 6-2). Inte jätteimponerande siffror för Cilic.

Och sett till spelstyrka? Generellt kan man ju säga att Cilic har en stabilitet Gulbis fortfarande saknar, men jag vill påstå att Gulbis är den bättre grusspelaren av de båda. Dessutom kvällsmatch, vilket letten lär uppskatta. Hatar ju att placeras tidigt i spelschemat.

Ändå förhållandevis öppen tillställning det här. Mycket beror på vilket spelhumör de är på. Men stalltipset är att Gulbis vinner. Han har till och med kapaciteten att vinna ganska enkelt. Särskilt med tanke på Cilics svaga insats i går.

* * *

SARA ERRANI – CAROLINE GARCIA

Errani har imponerat så här långt. Är hon på väg att vända den negativa trenden nu? Lutar åt det. Det här är trots allt hennes tid på året.

Garcia vidare via walk over. Tycker mest att den här matchen är intressant för att hålla ett öga på båda spelare, egentligen. Errani för att jag ändå tycker att hon fortfarande har kapacitet att hålla sig strax innanför topp 10, Garcia för att följa hennes utveckling.

* * *

FELICIANO LOPEZ – DOMINIC THIEM

Thiem lyfts fram som favorit av oddssättarna. Hur hanterar egentligen 20-åringen den rollen? Mot Wawrinka kunde han spela ohämmat eftersom han inte hade någonting att förlora. Nu är allas ögon riktade mot honom.

Precis som för Lukas Rosol efter hans skräll mot Rafael Nadal i Wimbledon 2012. Eller som för Sergej Stakhovskij efter hans chockseger över Roger Federer i Wimbledon 2013. Gick inte överdrivet bra för någon av dem i deras efterföljande matcher.

Nu är ju Lopez ändå en ganska angenäm motståndare på den här nivån. Grus är knappast hans bästa underlag och har en ganska tung period bakom sig – bara 2 segrar på de senaste 7 matcherna.

Så, vad tror vi om Thiems chanser?

Goda, måste ändå sägas. Det är absolut ingenting skamligt att förlora mot Lopez i Madrid, och gör han det så lämnar han turneringen med flaggan i topp. Men jag tror inte att han nöjer sig med den där skrällen mot Wawrinka. Han vill följa upp den också.

Jag tror, eller kanske snarare hoppas, att han grejar det.

* * *

DAVID FERRER – JOHN ISNER

Ingen enkel match. Trots att Ferrer har 4-1 i inbördes möten har Isner alltid ställt till problem för spanjoren. Amerikanen imponerade väl inte i gårdagens match, där han krånglade sig förbi Marinko Matosevic: 7-6(9), 6-7(5), 7-5.

Men inte heller Ferrer har imponerat. 7-6(6), 5-7, 6-3 är verkligen inga roliga siffror mot Albert Ramos, en spelare han normalt ska slå i sömnen, ungefär.

Isner står i 4,50 gånger pengarna. Det är väldigt generöst. Inte alls säkert att Ferrer överlever den här åttondelsfinalen.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Dags för ny podd!

Den här gången snackar vi om Madrid Masters i allmänhet och Dominic Thiems skräll mot Stanislas Wawrinka i synnerhet.

Dessutom tar vi en titt på vad som hänt med de hajpade talangerna som mer eller mindre försvunnit från radarn – och pratar så klart lite om både Karlskrona och Båstad, där det spelats och spelas Future-tennis.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt15.mp3

Okej, den där rubben är i hårdaste laget.

Det är en ordvits i klassiskt kvällstidningsmanér, så klart.

Men sanna mina ord – om några år kan det mycket väl vara så att världstennisen domineras av Dominic Thiem.

Det är nästan lite ironiskt.

I gårdagens matchkoll höjde jag visserligen ett litet varningens finger för Dominic Thiem, inte minst med tanke på att han var varm i kläderna efter kval och första runda, samt med tanke på att det var väldigt oklart hur Stanislas Wawrinka skulle hantera rollen som stor finalfavorit.

Ändå satt jag och Andreas Käck och slog fast att det blir Nadal mot Wawrinka i finalen på söndag när vi spelade in ny podd i går. Ungefär en kvart efter avslutad inspelning är en av årets tveklöst största skrällar ett faktum.

Nu vet vi hur Wawrinka hanterade den där ”nya” rollen.

Inte så bra.

Det blir ju lätt så att unga spelare höjs till skyarna efter en skräll av den här digniteten (Lex David Goffin), ibland kanske utan eftertanke. Man ser kapaciteten och potentialen och tänker omedelbart ”Det där är en framtida toppspelare!”.

Men i Dominic Thiems fall är det inte en förhastad slutsats som dragits efter en så imponerande insats som 1-6, 6-2, 6-4 mot världstrean Wawrinka är. Tennisvärlden fick upp ögonen för österrikaren redan i somras, när han slog ut Jürgen Melzer och tog sig till kvartsfinal i Kitzbühel – och följde upp det med att pressa Jo-Wilfried Tsonga till tre set i Wien under hösten.

Men det som främst gör att jag, och väldigt många med mig, väljer att utan minsta tvekan lyfta fram honom som ett så solklart framtidshopp är faktiskt det han redan presterat i år, innan skrällen i Madrid: Han har spelat totalt åtta ATP-huvudturneringar i år (Madrid inkluderad). Sju av dem har han kvalat in till – bara en gång har han fått wild card (Monte Carlo). Totalt nio kval har han spelat, och alltså bara misslyckats att kvala in till huvudturneringen en gång, i Acapulco (förlust i andra kvalomgången mot David Goffin).

En spelare som vinner kval efter kval, vecka ut och vecka in, och som dessutom får en del segrar med sig även i huvudlottningarna (bara två gånger har han åkt ut i första omgången: Doha och Monte Carlo) – det är en spelare som inte bara har stor potential, utan redan har hög kapacitet. Dominic Thiem är inte långt ifrån att etablera sig på touren på allvar, och fortsätter han på inslagen väg lär han inte behöva spela så överdrivet många fler kval i år.

Nu såg jag inte mer av matchen än slutet på tredje set – eftersom jag och Käck som sagt spelade in podd – men enligt många internationella experter gjorde inte Wawrinka en direkt plattmatch. Av de fyra sista gamen att döma såg han väl inte stekhet ut, men det var knappast en pinsam insats. Han var darrig vid 4-5, det var han, och missen vid matchboll, på ett helt vanligt transportslag, var snudd på bedrövlig. Men skrällen i sig kan inte avfärdas som en katastrofinsats från schweizaren.

Det jag främst imponerades av, baserat på de där fyra sista gamen, var Thiems placeringar. Han har en jättebra serve, en finfin enhandsbackhand, sylvass forehand, en allmänt pisksnärtig sving och tunga grundslag, men han är dessutom bra på att maskera sina slag. Bara på de där sista gamen var det fler än en gång som Wawrinka hamnade på fel fot efter en oförutsägbar placering från Thiem.

Dessutom slår han med tillräckligt mycket topspin för att ha kontroll på sina slag, även om det blir en hel del oprovocerade misstag till följd av det aggressiva grundspelet (30 i går, och 15 winners).

– Det viktigaste är att jag vann. Ni kanske kommer ihåg att jag spelade bra men förlorade mot Tsonga i Wien, och att jag spelade bra men förlorade mot Murray i Rotterdam. Men nu vann jag. Jag kommer säkerligen att förlora många matcher mot mycket lägre rankade killar i framtiden. Men nu vet jag att jag KAN besegra de bästa toppspelarna. Det är så viktigt för mig, kommenterar Thiem själv matchen på sin Facebook-sida.

Nu möter Dominic ”The Dominator” (vad tror ni, kan vi få det artistnamnet att fastna?) Thiem antingen Mikhail Juzjnyj eller Feliciano Lopez i åttondelsfinalen. Det är ju verkligen inget oöverkomligt hinder efter en sådan här skräll – och då kan han plötsligt stå i en kvartsfinal mot Kei Nishikori eller Milos Raonic. Två av de klarast lysande stjärnorna på framtidslöftenas himlavalv.

Det vore nåt det.

* * *

I övrigt gick det mesta som väntat: Ernests Gulbis slog Jerzy Janowicz, Alexandr Dolgopolov avfärdade Fabio Fognini, Ana Ivanovic körde över Bojana Jovanovski och Samantha Stosur krånglade sig förbi Garbine Muguruza. Maria Sjarapova hade vissa bekymmer mot Christina McHale, men det är ju inga konstigheter. Till exempel.

Under halvan av herrarnas lottning blev plötsligt ännu mer intressant efter Thiems skräll. Nishikori och Raonic slåss om en kvartsfinalplats, som sagt, och Gulbis möter Dolgopolov. Mycket spännande matchups där, och frågan är om inte Nishikori får hållas som finalfavorit i Wawrinkas frånfälle? Jag tycker nästan det. Men vad som helst kan ju hända i Madrid, som ni vet…

* * *

Alla gårdagens resultat:

Skrällfri måndag i går.

Bjuds vi på några överraskningar i dag?

Oseedade Samantha Stosur slog visserligen världstian Dominika Cibulkova (6-4, 6-0) och 20-årige Dominic Thiem avfärdade 32-rankade Dmitrij Tursunov, men tidigare stabila topp 10-spelaren Stosur har fortfarande tillräckligt hög kapacitet för att kunna slå Cibulkova utan att det ska kallas skräll och Thiem har utvecklats enormt på kort tid (dessutom är Tursunov inget unikum på grus, direkt).

Nåväl.

Här har ni några förslag på matcher att se i dag:

* * *

STANISLAS WAWRINKA – DOMINIC THIEM

Talangen som äntligen blommat ut mot talangen på uppgång. Ska bli intressant att se hur Wawrinka hanterar pressen av att vara storfavorit i en sån här matchup. Det är ju en sak att avfärda det som vi brukar kalla för dussinspelare på beställning, men Thiem är en spelare som trots sin ringa ålder varit i ropet det senaste året.

Spelmässigt lär det bli en offensivt högoktanig historia. Tuff öppning för Wawrinka ändå, måste sägas. Thiem har gått igenom kvalet och är varm i kläderna, och sluggar dessutom ur underläge – en roll Wawrinka annars funnit sig tillrätta i på sistone.

Går dock inte att säga annat än att Wawrinka ska vinna den här matchen, men jag blir inte ett dugg förvånad om Thiem lyckas stressa honom.

* * *

ANA IVANOVIC – BOJANA JOVANOVSKI

Nu tror jag i och för sig att Ivanovic är för svår för framtidslöftet Jovanovski, men hon är likväl en spelare att hålla ögonen på. Dessutom intressant att se om Ivanovics fina form håller i sig. Stalltipset är att Ivanovic vinner i raka set, men jag hoppas att Jovanovski maxar sin kapacitet och gör livet surt för forna världsettan.

* * *

ERNESTS GULBIS – JERZY JANOWICZ

Det lär smälla när talangerna Gulbis och Janowicz drabbar samman drygt ett halvår efter deras senaste möte (i Stockholm Open i höstas). 2-1 i inbördes möten till Gulbis. Jerzy vann på gräset i Wimbledon i somras, Ernests på inomhushardcourt i Stockholm.

Tung säsong hittills för Janowicz: 8-10 i matchfacit och sex raka förluster. Han har alltså inte vunnit en match sedan Rotterdam i februari. Riktigt jobbig lottning för honom, att få Gulbis redan i första omgången.

Hans lilla öppning är att Gulbis i regel hatar att spela tidiga matcher. Han gillar sovmorgnar, den bortskämda letten.

Men överlag… Nej, på papperet ska Gulbis vinna det här. Han är en generellt bättre grusspelare och i mycket bättre form. Inte omöjligt att Janowicz får med sig ett set, dock, om Gulbis är trögstartad.

* * *

SAMANTHA STOSUR – GARBINE MUGURUZA

Stosur går framåt. Som sagt ingen skräll att hon slår Cibulkova, men det ska noteras att det gått ganska tungt för Stosur det senaste året. Inte som att fiaskona avlöst varandra direkt, men hon har tappat mycket i genomslagskraft.

Muguruza har inte imponerat hittills i år – kanske får hon luft under vingarna i Madrid?

Återstår att se. Hon har absolut kapacitet att slå Stosur.

* * *

FABIO FOGNINI – ALEXANDR DOLGOPOLOV

Fognini vann första set i finalen i München mot Martin Klizan – som trillat ur topp 100 sedan sitt succéår 2012 – med klara 6-2. Lade sig sedan platt som en pannkaka och lät slovaken bulldozra över honom.

Dolgopolov är på papperet en svårare motståndare – särskilt i en öppningsmatch.

Sett till form är Dolgopolov ganska klar favorit. Det är dock två av tourens mest oförutsägbara spelare vi har att göra med här. En fjärils vingslag i Singapore kan avgöra den här matchen, typ.

Lika bra att singla slant om vem som vinner.

(Singlar slant.)

Det blir Dolgopolov.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Andraseedade Novak Djokovic har alltså tvingats hoppa av årets andra Master på grus – men hjulen slutar inte snurra för det.

Hög tid att vi kastar oss huvudstupa ner i lottningsträsket.

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Rafael Nadal, Roger Federer, Tómas Berdych och Andy Murray är alltså de kvartsfinalseedade spelarna på den här halvan.

Typ drömlottning för Federer att få Murray. Skotten är som bekant inte särskilt bra på grus och dessutom ganska formsvag, medan Federer imponerat så här långt i år. Gilles Simon och Benoit Paire i förskräcklig form båda två och har trista matchfacit hittills i år (5-9 för Simon, 5-6 för Paire). Ingen av de två borde med andra ord utgöra något hot i öppningsmatchen.

Roberto Bautista-Agut ska normalt inte ha en chans mot schweizaren. Fernando Verdasco ska man aldrig räkna ut på grus, men ändå. En kvart mot Murray känns given.

Om Murray ens tar sig dit, vill säga. Troligen Nicolás Almagro redan i första omgången. En av de klart svåraste öppningsmotståndarna. Stor risk att Murray ryker redan där. Leder visserligen med 3-1 i inbördes möten, men Almagro tog en klar seger i deras hittills enda möte på grus (Franska öppna 2008). Överlever Murray den prövningen väntar sedan sannolikt Jo-Wilfried Tsonga i åttondelen. Slå Almagro och Tsonga back-to-back på grus, det är en prestation för Murray.

Tycker hur som helst att Federer känns rätt självskriven i semifinalen. Underlaget, som är snabbare än vanliga grusturneringar, gynnar honom och han har som sagt fått en bra lottning.

Vem möter han i semin då?

Rafael Nadal torde väl vara det självklara svaret på den frågan. Eller, det hade i alla fall varit det för några veckor sedan. Nu känns det ju högst oklart vilken form han är i.

Sett enbart till lottningen har han en förhållandevis enkel resa till kvarten. Varken Jürgen Melzer eller Juan Mónaco ska utgöra något hinder i öppningsmatchen. I åttondelen blir det förmodligen Tommy Haas. Eller kanske kanske Robin Haase. Inget som skrämmer, hur som helst.

I kvartsfinalen kan det sedan bli världssjuan Berdych eller Grigor Dimitrov. Berdych som ju torskade finalen i Oeiras mot Carlos Berlocq tidigare i dag (0-6, 7-5, 6-1). Man kan säga att Berlocq frustade och stönade och stånkade hem den titeln. Han använder verkligen sina läten som ett taktiskt vapen.

Nåväl. Ingen superskräll om Dimitrov krånglar sig förbi Berdych. Gjorde visserligen en ganska blek insats i Monte Carlo, men vann sedan sin tredje titel i karriären i Bukarest förra veckan. Gruset där påminner lite om Madrid: Snabbt och med ofta konstig bollstuds. Det gynnar Grigor. Ni minns väl att det var just i Madrid han besegrade Novak Djokovic förra året?

Vem som vinner den här eventuella åttondelen kommer nog bero en hel del på dagsform. Oavsett vem det blir så har den spelaren i nuläget kapacitet att störa Nadal i kvarten. Dimitrov har tagit set mot Nadal förut på grus (Monte Carlo 2013)  och Berdych har visserligen inget smickrande matchfacit mot spanjoren, men det hade inte heller Almagro inför mötet med Nadal i Barcelona.

Stalltipset är ju ändå att Nadal går till semifinal. Eller hur? Varningsflaggan har ju inte sänkts än – vi vet som sagt inte vilken form han är i just nu, efter magplasket i Barcelona. Men nog ska han överleva den här lottningen. Om han inte är motiverad att vända den negativa trenden nu, då är det verkligen läge att börja oroa sig.

Om Federer och Nadal hade mötts i den här semifinalen i morgon så skulle jag sagt att Federer haft sin bästa chans någonsin att slå Nadal på grus en gång till innan de båda går i pension (vilket säkert kommer ske ungefär samtidigt, vad det verkar).  Men, om nu Nadal slagit sig förbi en spelare av hyfsad rang och sedan en av bra rang, då borde det sluta som det gjort de senaste fem gångerna de mötts.

De går vidare till final: Nadal, Federer.
Skrällvarning: Berdych, Dimitrov.
Bubblare: Tsonga, Almagro.

* * *

UNDRE HALVAN:

”Djoker” är alltså ute ur leken – och det blir i stället kvalspelaren Paul-Henri Mathieu som tar hans plats i turneringsträdet. Goda nyheter för Marin Cilic, som lär slå sig förbi de på papperet svagare Joao Sousa och Mathieu. I åttondelen väntar sedan Fabio Fognini, Alexandr Dolgopolov, Ernests Gulbis eller Jerzy Janowicz. Troligen inte Janowicz, eftersom han är helt ur form och dessutom svag på grus.

Av de här tre spelarna har han plusstatistik på Fognini (2-1) och Gulbis (1-0, 2-0 om man inkluderar Challengers) och 1-1 mot Dolgopolov. Hugget som stucket vem han får, men jag tror att han helst slipper Dolgopolov.

Den som går vidare från åttondelen möter sedan troligen David Ferrer. Magplasket i Barcelona (förlust mot Teymuraz Gabashvili) lär ju inte upprepas. Eller? Två raka kvartar och en semifinal i Madrid, men han brukar få slita här. Inte alls omöjligt att han ryker tidigt, men spontant har han en bra lottning. Albert Ramos sprattlade visserligen till i Monte Carlo men han väl inte direkt imponerat så här långt i år, och Nicolas Mahut är inget hot på grus. Sen blir det i värsta fall Philipp Kohlschreiber eller John Isner.

Ypperlig chans för honom att kliva fram i Djokovics frånvaro. Att han – om han går till semi – möter Stanislas Wawrinka känns nästan helt givet. Och ja, på papperet ska ju Ferrer slå till exempel Cilic, ska ju sägas.

Finns hur som helst ingen spelare som hotar Wawrinka fram till kvarten, och väl där får han troligtvis Kei Nishikori. Han är i grymt bra form nu, japanen, och har gjort ordentliga framsteg på underlaget. Ivan Dodig och Guillermo Garcia-Lopez ska avfärdas enkelt, och Milos Raonic eller Jeremy Chardy ska inte heller vara några bekymmer. Raonic känns lite ur slag och är inte direkt en fisk i vattnet på grus. Fint Masters-facit i år, men här tror jag nog att hans svit på tre raka kvartar bryts.

Wawrinka-Nishikori i kvarten, alltså? Det kan ju bli något det, tycker jag. Jag kanske sätter lite för mycket tilltro till japanen efter Barcelona, men han gjorde faktiskt ett imponerande avtryck där. Och vi vet ju att han har det där spelet i sig. Har visat upp det flera gånger i år, inte minst i Memphis. Jag tror faktiskt att han har en riktigt god chans att ta sig hela vägen till final. Wawrinka är onekligen en tung pjäs att fälla på vägen, men vi har sett större skrällar förut.

Stalltipset är ändå Wawrinka-Ferrer. Om Nishikori hamnat på Ferrers kvartsfinalhalva så hade jag nog tippat Wawrinka-Nishikori i semi, och det hade haft potential att sluta lite hur som helst.

Nu känns det som att mycket talar för att det blir en finalrepris från förra året.

Nadal-Wawrinka, alltså. Och där känns i nuläget Wawrinka som det stabilare virket. Men magkänslan säger att Nadal studsar tillbaka och att det i stället är Wawrinka som får passa sig på vägen till final.

Hade ju gärna sett Nadal-Nishikori, det måste erkännas.

De går vidare till final: Wawrinka, Ferrer.
Skrällvarning: Nishikori, Dolgopolov.
Bubblare: Ferrer, Gulbis, Cilic.

Semifinalerna: Nadal slår Federer, Wawrinka slår Ferrer.

FINALEN: Nadal slår Wawrinka.

* * *

DAMER

ÖVRE HALVAN:

Serena Williams halva. Och ja, det är ju verkligen hennes halva. Som vanligt i framtiden, typ.

Williams tvåfaldig titelförsvarare. Slog Victoria Azarenka i finalen 2012, Maria Sjarapova 2013. Ganska trivsam lottning för världsettan. Carla Suarez Navarro chockslog ju Svetlana Kuznetsova i finalen i Oeiras i går, trots underläge 1-4 i avgörande set, men har på papperet inte kapacitet att störa Williams. Det har väl i ärlighetens namn inte Shuai Peng eller Alison Riske heller. I kvarten kan hon stöta på Petra Kvitová, men ni vet ju redan allt om hennes oförutsägbarhet. Dessutom är grus inte direkt tjeckiska världssexans bästa underlag.

Inte Williams heller, förvisso, men hennes allmänt höga kapacitet ger henne ett stort övertag mot de flesta spelarna ändå.

Semifinalen borde stå mellan Williams och Ana Ivanovic eller Jelena Jankovic. Ivanovic i bra form. Två raka finaler (seger på hardcourt i Monterrey, förlust på grus i Stuttgart). Även Jankovic har sett rätt bra ut på sistone. Kan bli skoj med en åttondel mellan de båda.

Största utmanare till den andra semifinalplatsen? Simona Halep. Kanske kan Bojana Jovanovski skrälla mot Ivanovic? Mosade ju Karin Knapp i förstarundan (6-1, 6-1). Stalltipset är väl ändå Williams-Ivanovic. Känns som att hon är på uppgång.

De tar sig till semifinal: Williams, Ivanovic.
Skrällvarning: Jankovic, Halep.
Bubblare: Kvitová, Jovanovski.

* * *

UNDRE HALVAN:

Lite mer av ett getingbo. Ganska bra lottning för Maria Sjarapova, även om Samantha Stosur brukar höja sig på grus – och Garbine Muguruza har ju potential att skrälla, även om hon inte levt upp till mina och min poddkollega Andreas Käcks förväntningar hittills i år.

Amerikanska framtidslöftet Sloane Stephens, som haft en tung säsong, borde ta sig till åttondelen enkelt, men där lär det ta stopp mot världstvåan Li Na. Sjarapova mot Li Na i kvarten? Knappast långsökt. Särskilt inte efter Sjarapovas triumf i Stuttgart. Hon trivs som sagt på grus nu för tiden.

Där borde dock Li Na bli för tuff för världsnian.

Finns en del potentiella kandidater till den andra semifinalplatsen: Agnieszka Radwanska, till exempel. Normalt ingen fixstjärna på grus, men svarade för en stark insats i sin öppningsmatch mot Eugenie Bocuhard tidigare i dag: 7-6(3), 6-2.

Sara Errani har varit ur slag ett tag, men kanske kan hon få en nytändning på gruset i Madrid? Eller så blixtrar Caroline Garcia, som slog ut världsåttan Angelique Kerber i raka set, alternativt Maria Kirilenko till. Kirilenko hade bara spelat en match i år inför Madrid, på gruset i Charleston i mars. Där blev det förlust direkt, mot 140-rankade Belinda Bencic. I öppningsmatchen i Madrid körde hon dock över Kristina Mladenovic i raka set: 6-4, 7-5.

Svårbedömd, Kirilenko. Ofta skadad. Har dock hög kapacitet när hon är hel och frisk.

Kan också bli någon mer oväntad som kniper den där semifinalbiljetten: Caroline Wozniacki, Kuznetsova? Kanske. Roberta Vinci? Inte mycket som talar för det. Oerhört tung säsong för henne hittills. Inledde året med sex raka förluster och har 3-11 i matchfacit.

Jag satsar på Li Na mot Agnieszka Radwanska.

De går vidare till semifinal: Na, Radwanska.
Skrällvarning: Sjarapova, Stosur.
Bubblare: Garcia, Kirilenko.

Semifinalerna: Williams slår Ivanovic, Na slår Radwanska.

FINALEN: Na slår Williams.

Haha, det där var ju ett knasigt avslut. Någon gång i livet ska man ju tippa någon annan slutsegrare än Serena Williams…

Hon har vunnit sex av sina senaste åtta titlar på grus – och har snudd på osannolika 81,8 i vinstprocent på underlaget.

Vem hade kunnat tro att Maria Sjarapova skulle komma att bli en Queen of Clay?

Mycket har skrivits om Maria Sjarapovas transformering från en bambi på halt grus till en kraft att räkna med även när hon har ”the dirt” under fötterna. Nu senast Tennis Magazine-skribenten Peter Bodo, som lyfter fram intressant fakta.

Men låt oss börja från början:

År 2008 hade den då 21-åriga talangen Sjarapova redan vunnit 3 av sina totalt 4 Grand Slam-titlar (Wimbledon 2004, US Open 2006, Australiska öppna 2008) men ännu inte lyft en enda buckla på grus. I april det året vann hon så äntligen sin första, på det snabba gröna gruset på Amelia Island i USA (slog Dominika Cibulkova i raka set).

En axelskada höll henne sedan borta från touren mellan augusti 2008 och mars 2009, och först i maj 2010 fördubblade hon sin titelskörd på grus, när hon slog Kristina Barrois i finalen i Strasbourg. Under dessa år kämpade hon med att hitta tillbaka till storformen efter skadan, och den stora vändpunkten i hennes gruskarriär kom i Franska öppna 2011. Den då sjundeseedade ryskan låg under med 3-6, 1-4 mot Caroline Garcia i andra rundan, men lyckades vända matchen – och tog sig sedan hela vägen till semifinal (förlust mot Li Na, som vann titeln det året).

Dessförinnan hade hon dessutom bärgat titeln i Premier 5-turneringen i Rom, hennes dittills största triumf på underlaget.

Hon vann ju till slut sin efterlängtade Franska öppna-buckla 2012, efter ha slagit Sara Errani i finalen, och faktum är att Sjarapova hade 7 raka grusfinalsegrar mellan 2008 och 2013 (efter triumfen i Stuttgart i maj 2013 förlorade hon senare samma år två raka grusfinaler mot Serena Williams, i Madrid och Franska öppna).

I skrivande stund ligger hon fyra på listan över flest grustitlar bland aktiva spelare – och toppar alltså listan över bäst vinstprocent:

Så, hur har då Maria Sjarapova egentligen blivit en så skicklig grusspelare? Har hon gjort stora förändringar i sitt grundspel? Lagt om sin forehand eller backhand? Ändrat serverörelse?

Nej, Peter Bodo söker ett betydligt enklare svar, och jag är benägen att hålla med honom (vilket inte alltid hör till vanligheterna): Sjarapova har helt enkelt mognat i sitt spel.

Vilket kanske inte är särskilt ologiskt, med tanke på att hon som sagt var blott 21 år gammal när hon vann sin första titel på underlaget.

Pete Bodos resonemang bygger på att en spelares framgångar sitter i fötterna, inte i armen eller handleden (det kan vi ju hålla med om, ifall vi får addera huvudet).

”This once was problematic for Sharapova, because she isn’t a great mover, nor does she have lightning swift reactions or reflexes. And that’s where clay came to her rescue”, skriver han.

Det är ju faktiskt väldigt logiskt. Sjarapova är långt ifrån den snabbaste spelaren på touren. Hon rör sig ganska klumpigt och har inga Spindelmannen-reflexer. Vilket generellt är ett problem på till exempel gräs, där hon inte alltid hinner komma rätt till bollen, eller justera sin sving vid oförutsägbara/låga bollstudsar. När serven är felfri, så hon kan domdera spelet, brukar det där lösa sig per automatik, men när serven fallerar blir det genast problematiskt för henne. Där kan gruset mycket riktigt ”rädda” Sjarapova, som får mer tid på sig att komma rätt till bollen och förbereda sina slag, och kan komma undan med en lite svagare serve.

Utifrån detta resonemang är det inte ett dugg märkligt att hon har problem mot kraftspelare som Williams, medan hon brukar utmanövrerar den taktiskt briljanta Agnieszka Radwanska enkelt; Radwanska ger Sjarapova den tid hon behöver – Williams tar den ifrån henne.

Att hon dessutom har ett psyke av stål, vägrar ge upp och inte låter sig nedslås av horribla missar och formdippar, utan bara nöter på och således alltid har potential att vända en säker förlust till solklar seger, gör henne extra giftig i största allmänhet.

Pete Bodos märkliga kvasiresonemang om att tennis är som ”ett parti dam (engelska: checkers) som spelas med en pistol mot tinningen” snarare än ett parti schack och att ”constructing a point is less like building a ship in a bottle than assembling a lamp from Ikea”, ger jag inte mycket för. Att jämföra tennis med att sätta ihop en Ikea-lampa tyder på viss taktisk arrogans från den gode herr Bodo. Att man, framgångsrikt, kan spela ett kraftfullt och offensivt spel på grus är inte ett bevis på att taktiska avvägningar är irrelevanta.

Men om inte annat så har Sjarapova bevisat att det inte alltid krävs ett strategiskt geni eller speltekniskt snille för att vända en negativ trend.

Ibland räcker det med att bita ihop, fortsätta kämpa och bara försöka hitta fotfäste på ett underlag som förbryllar dig.

Helt enkelt mogna.

Kanske dags för Andy Murray att göra likadant?

* * *

I ett annat inlägg reflekterar Peter Bodo över Rafael Nadals senaste tillkortakommanden. ”Vad har hänt med Nadal?”, helt enkelt.

Där lanserar han teorin att det helt enkelt handlar om ”champion’s fatigue”, det vill säga att Nadal lider av motivationsproblem efter sina stora framgångar. Han jämför med ”metal fatigue”, alltså att en bit metall försvagas och till slut går av om man bara böjer på den tillräckligt mycket och ofta.

Här är några utdrag:

”Everyone blinks. It’s a fact of life. The average person blinks 15 times a minute. But a tennis champion of the caliber of Roger Federer or Rafael Nadal can only blink half-a-dozen times in a career before critics and pundits begin to question the superiority that once made them giants among men—or at least men in short pants.”

”What’s wrong with Rafa is that he blinked. This was something that, while inevitable, isn’t predictable. You never know when it will happen in the back half of a champion’s career.”

”This isn’t a matter of technique or strategy. I don’t believe Nadal’s game has changed one iota, and it certainly hasn’t declined—how could it, in so short a period of time? What’s happened, it seems, is that at those moments when Nadal used to lift his game in a way that few players can, he’s been unable to rise with consistency above what might be called the norm.”

Som stöd för sin tes lyfter han bland annat fram Rafael Nadals kroppsspråk. Att han hänger med huvudet och släpar sig över från den ena sidan till den andra när han bränt en breakboll, till exempel. Och tittar mot sin egen spelarbox med ögon som vittnar om dåligt självförtroende och en känsla av hopplöshet i stället för att kasta blickar som säger ”det här är inte över än” mot sin motståndare.

Ja, vad säger ni? Låter väl inte helt orimligt. Var inne på lite samma sak i senaste avsnittet av Tennispodden. Fast just då lät det faktiskt nästan orimligt. Rafael Nadal MÄTT? En spelare som lever och andas tennis? Som förmodligen hellre skulle sälja sitt favoritlag Real Madrid till amerikanska riskkapitalister än förlora en tennismatch?

Men ja. Det kanske inte är så bisarrt ändå.

Om Wimbledon trampade i gång i morgon, hur högt seedad skulle då regerande mästaren Andy Murray vara?

Nu ligger turneringen visserligen nästan två månader fram i tiden, men frågan är på intet sätt irrelevant. Särskilt inte med tanke på Wimbledons seedningssystem.

Så jag plockade fram kalkylatorn och tog reda på svaret.

I senaste avsnittet av Tennispodden diskuterar jag och min poddkollega Andreas Käck världsåttan Andy Murrays fall på världsrankningen, sedan hans comeback efter ryggoperationen i höstas.

I något skede reser vi frågetecken kring hans fortsatta säsong, och jag nämner att han kanske till och med bara blir kvartsfinalseedad i Wimbledon (där han är regerande mästare).

Men.

Kan han verkligen bli så lågt seedad i Wimbledon? Andreas väckte frågan, och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte hade räknat på det innan vi spelade in podden. Det var något jag bara målade upp som tänkbart scenario, om han skulle trilla ur topp 10 på världsrankningen.

Nu, sedan Andreas påpekat att risken att han blir så lågt seedad kanske inte är så speciellt stor, har jag grävt djupare – och kan konstatera att det faktiskt ser väldigt ljust ut för skotten.

Murray har förvisso bara spelat in drygt 1,000 poäng under 2014, men han har 4,040 på världsrankningen och bara knappt 200 poäng att försvara under grussäsongen (stod ju över Franska öppna förra året).

Han har sedan en titel att försvara i Queen’s men den är bara värd 250 poäng, så chansen är med andra ord stor att han ligger på runt 4,000 poäng (eller mer) på rankningen när det är dags för seedning inför Wimbledon 2014.

Och som många av er redan vet funkar ju seedningen lite annorlunda än de andra Grand Slam-turneringarna. Nämligen så här:

• Ta aktuell poäng på världsrankningen (i seedningssammanhang kallat ATP Entry System Position, ESP).
• Addera 100% av alla poäng spelaren inkasserat på gräs under de senaste 12 månaderna.
• Addera 75% av alla poäng spelaren inkasserat på gräs ytterligare 12 månader bakåt i tiden.

För en spelare som Andy Murray gör det här givetvis enorm skillnad, eftersom han är regerande mästare i Wimbledon, Queen’s och OS, och dessutom finalist i Wimbledon 2012.

Om vi målar upp ett scenario där Andy Murray står kvar på samma poäng han har nu, det vill säga 4,040, inför Wimbledon-seedningen så landar han på cirka 7,700 poäng – eftersom han får drygt 3,700 extra ”gräspoäng” (2,000 från Wimbledon 2013, 250 från Queen’s 2013, 900 från Wimbledon 2012 och 562 från OS 2012).

Utgår vi ifrån att samtliga topp 8-spelare har samma poäng som nu inför seedningen kommer den att se ut ungefär så här:

1. Novak Djokovic – 12,980 (11,040 + 1,940)
2. Rafael Nadal – 12,955 (12,900 + 55)
3. Roger Federer – 7,937 (5,805 + 2,132)
4. Andy Murray – 7,752 (4,040 + 3,712)
5. Stanislas Wawrinka – 6,750 (6,580 + 170).
6. David Ferrer – 5,782 (4,910 + 872)
7. Juan Martín del Potro – 5,370 (4,215 + 1,155)
8. Tomás Berdych – 5,125 (4,720 + 405)

Med reservation för eventuella småfel. Men ja, det där är på det hela taget korrekt. Kanske diffar på några enstaka poäng.

Det mest intressanta här är att Novak Djokovic alltså blir förstaseedad om världsrankningen skulle se ut precis som i dag, trots att världsettan Nadal i skrivande stund är nästan 2,000 poäng före. Detta har så klart att göra med Nadals fiaskon i Wimbledon de två senaste åren, medan Djokovics final förra året, semifinal 2012 och fjärdeplats i London-OS ger honom en drös värdefulla ”gräspoäng”. (Älskar för övrigt det här seedningssystemet. Passar perfekt för just Wimbledon.)

Och Murray då?

Ja, som ni ser har han alltså extremt goda chanser att bli semifinalseedad i Wimbledon. Särskilt med tanke på att han stod över Franska öppna förra året och därför kan håva in en del poäng där. Känns dock som att Federer bör kunna behålla den här i nuläget imaginära tredjepositionen, så han sitter ju inte helt säkert, den gode Murray.

Wawrinka har nämligen förvisso en kvartsfinal på Roland Garros och en final i Madrid att försvara, men han kommer ju att vara högt seedad och därför troligen gå långt i alla turneringar han spelar fram till Wimbledon. Inte alls otroligt att han tar sig till semifinal, final eller kanske till och med går hela vägen i Paris och i Rom finns det fina poäng att plocka.

Vad jag försöker komma fram till är att Wawrinka mycket väl kan bli fjärdeseedad. Sannolikheten att Murray blir det är större, eftersom de där siffrorna bygger på att han inte spelar in några poäng alls under grussäsongen, men 1,000+ poäng är inte ett oöverstigligt berg att klättra för schweizaren.

David Ferrer bör däremot rimligtvis inte utgöra ett hot. Han har en final i Franska öppna att försvara och det blir extremt svårt för honom att spela in över 2,000 färska poäng till Wimbledon.

För övrigt väldigt intressant även på andra plan om det skulle se ut så här. Det skulle till exempel bli första gången sedan 2010 som en världsetta inte är förstaseedad (den gången petades ettan Nadal ner av tvåan Roger Federer) och bara andra gången totalt sedan nuvarande systemet infördes 2002 (2003 var världstvåan Lleyton Hewitt förstaseedad, ettan Andre Agassi andraseedad).

Det skulle också bli en av de största ommöbleringarna i topp 10 under hela 2000-talet. Minns att Jo-Wilfried Tsonga blev seedad 12 i Wimbledon 2011 trots att han bara var rankad 19, men jag skulle tro att det var länge sedan en världsåtta blev semifinalseedad. Brukar mest handla om enstaka placeringar upp eller ner, och då ofta utanför topp 4. Till exempel tappade Ferrer två placeringar i förhållande till sin rankning i Wimbledon 2012, men det gjorde ju varken till eller från eftersom han ändå blev kvartsfinalseedad (5 till 7).

Nåväl.

Nu vet ni i alla fall hur det ligger till med Andy Murrays eventuella seedning i Wimbledon 2014. Det finns en risk för att han bara blir kvartsfinalseedad, men sannolikheten att han som sämst blir fjärdeseedad är större.

Hallå där!

Alla ni som prenumererar på Tennispodden har säkerligen redan snappat upp det här avsnittet, eftersom det publicerades i söndags, men här får ni det även i bloggen.

Ja, eftersom vi spelade in avsnittet sent i söndags och jag åkte till Krakow i jobb tidigt i måndags (kom tillbaka i går) hann jag aldrig pusha för nya Tennispodden.

Så, vad pratar vi om den här gången då? Vi summerar förstås tennisveckan som gick – med fokus på Rafael Nadals magplask i Barcelona och Maria Sjarapovas triumf i Stuttgart.

Dessutom pratar vi en del om Kei Nishikori och Grigor Dimitrov. Och nämner Future-turneringen i Karlskrona, förstås.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt14.mp3

På WTA-touren var det ett bekant ansikte som till slut stod högst upp på prispallen i veckans mest prestigefulla tävling.

På ATP-touren nådde däremot en era sitt abrupta slut.

I Barcelona och Bukarest kröntes två kronprinsar till kungar.

Att Rafael Nadal förlorade sin första match i Barcelona sedan 2003 var förstås veckans överlägset största skräll – men den följdes upp av ytterligare en, när 65-rankade Santiago Giraldo slog ut Nadals baneman, 20-rankade Nicolás Almagro, i raka set i semifinalen.

På den andra halvan av lottningen hade fjärdeseedade Kei Nishikori under tiden gått från klarhet till klarhet. Tappat set mot formstarka Roberto Bautista Agut i sin öppningsmatch, men därefter avfärdat  namnkunniga spelare på löpande band: Andrej Golubev (6-0, 6-4), Marin Cilic (6-1, 6-3) och Ernests Gulbis (6-2, 6-4).

I finalen var Giraldo – som förutom Almagro slagit ut Igor Sijsling, Fabio Fognini, Dominic Thiem och Philipp Kohlschreiber – helt chanslös mot en kontrollerat aggressiv Nishikori.

6-2, 6-2 blev matchsiffran. Total utskåpning – och femte titeln i karriären för japanen. Första på grus. Dessutom tredje i ATP 500-kategorin.

Nishikori har alltid varit en defensiv specialist med en del vassa offensiva vapen i sin arsenal. Inte helt olikt en viss Andy Murray. De båda är något av 2010-talets Lleyton Hewitt, skulle man kunna säga.

Och precis som Murray och Hewitt har Nishikori alltid kommit till sin rätt på lite snabbare underlag. Gräs är fortfarande statistiskt sett hans sämsta, men han har likväl rönt vissa framgångar på underlaget: semifinal i Eastbourne 2011, tog set mot Nadal i Queen’s 2008, slog David Ferrer och tog sig till åttondelsfinal i London-OS 2012.

På grus har han ett bättre matchfacit (28-15 efter Barcelona, mot 15-15 på gräs), men semifinalen i lördags var hans blott andra på underlaget på ATP-nivå (2011 tog han sig till final i Houston, men föll mot hemmafavoriten Ryan Sweeting). Vid sidan av dessa två finaler har han nått tre kvartsfinaler (Buenos Aires och Barcelona 2012, Madrid 2013).

Som atletisk försvarsspecialist har Nishikori alltid haft potential att lyckas på grus, men aldrig riktigt hittat ett utpräglat grusspel (vilket är en av anledningarna till att han tog sig till final i just Houston, som är en av de snabbaste grusturneringarna).

Det är många fler faktorer som avgör om en spelare är skicklig på grus än defensiva kvaliteter och uthållighet. Och det är inte heller så att man automatiskt har fördelar av att spela defensivt på grus (ta bara Stanislas Wawrinkas överkörning mot David Ferrer i semin i Monte Carlo som färskt exempel). Generellt går det alldeles utmärkt att spela offensivt på grus – det har spelare som ovan nämnda Wawrinka, Roger Federer, Nicolás Almagro och Robin Söderling gjort genom hela sina karriärer, med gott resultat.

Det har dessutom inte varit några större problem för Ernests Gulbis att panga på som han gör på grus, och Lukas Rosols offensiva projektiler tog honom till andra raka finalen i Bukarest. (Som förvisso är rätt snabbt för att vara grus. Underlaget är liksom ”dött”, eller snarare nästan friktionsfritt. Slice biter ovanligt bra och tempot är ofta mycket högre än man är van vid på underlaget. Men – det är trots allt grus.)

Det många offensiva spelare saknar är tålamod.

Och det är just där Nishikori utvecklas som mest. Hans ”shot selection” har blivit bättre och han gör smartare avvägningar nu än för något år sedan. Det är så klart lätt att dra på stora växlar efter en så pass betydande triumf som det här ändå är – i en turnering som under många år dominerats av en enda spelare – men jag tycker att detta är resultatet av en spelmässig utveckling som pågått ett tag nu.

I morgon är Nishikori ny världstolva. Det är blott en placering från toppnoteringen 11 i fjol, och frågan är om inte japanen slår sig in på topp 10 snart. Han har bara drygt 100 poäng upp till världstian John Isner, som inte direkt är någon fixstjärna på grus, och elvan Richard Gasquet har plågats av skador hela säsongen. Ligger ju dessutom så högt som på sjätte plats på säsongsrankningen – en placering ovanför David Ferrer. 

Det är av förklarliga skäl Grigor Dimitrov som alltid lyfts fram som den främsta arvtagaren till Big Four.

Men just nu är det faktiskt Kei Nishikori som imponerar mest.

Jag tror inte att han kan bli en stabil världsetta av Nadals, Federers eller Novak Djokovics kaliber, men håller han sig bara frisk har han tveklöst kapaciteten att etablera sig i toppen om några år – och utmana Dimitrov och andra framtidslöften om tronen.

* * *

Är Maria Sjarapova tillbaka nu?

Det är kanske en inte helt långsökt slutsats efter veckans drabbningar i Stuttgart. Hon hade visserligen problem mot Lucie Safarova i öppningsmatchen (7-6, 6-7, 7-6), men körde sedan över Anastasija Pavljutjenkova, Agnieszka Radwanska och Sara Errani i raka set. Tappade sedan första set mot Ana Ivanovic i finalen, men red ut stormen – och vann sin tredje raka titel i turneringen: 3-6, 6-4, 6-1.

Bra startfält i Stuttgart, som vanligt (det är ju trots allt en Premier-turnering). Sex topp 10-spelare (världstian Dominika Cibulkova drog sig ur) och världsnian Sjarapova var bara sjätteseedad.

Återstår att se om hon kan fortsätta på inslagen väg, men om inte annat levererade hon en härlig passning till pojkvännen Dimitrov i sitt tacktal:

– Jag kanske ger porschen till Grigor…

Han hade inte förlorat i Barcelona på 11 år – och det har gått 10 år sedan han inte vunnit vare sig Monte Carlo Masters eller Barcelona Open under en säsong.

Nu har Rafael Nadal två blytunga grusförluster i bagaget.

Håller The King of Clay på att bli avsatt?

2003 åkte Rafael Nadal ut redan i andra omgången mot Alex Corretja i Barcelona (3-6, 6-2, 6-1). Veckan innan hade han förlorat mot Guillermo Coria i åttondelsfinalen i Monte Carlo (7-6, 6-2). Den säsongen förlorade spanjoren sex ATP-matcher på grus (och tre på Challenger-nivå). Sedan dess har han aldrig förlorat fler än tre grusmatcher under en säsong.

Året därpå, 2004, stod han över båda tävlingarna, men 2005 plockade han sin första Monte Carlo/Barcelona-dubbel. 2012 lyfte han sin åttonde raka buckla i Monaco – och i fjol nådde han samma milstolpe i Spanien (han stod dock över turneringen 2010, så det var inte åtta i årlig följd).

Att han nu åkt ut redan i kvartsfinalen i båda turneringarna reser därför en hel del frågetecken kring The King of Clay. Särskilt med tanke på att han båda gångerna åkt på pumpen mot motståndare han dominerat genom åren.

Nicolás Almagro hade vunnit totalt två set mot Nadal på tio möten inför gårdagens kvart. Ett av de seten tog han på grus (Madrid 2010). Världsettan hade 10-0 i matcher och 24-2 i setfacit.

När han så vann första set med klara 6-2 kändes matchen därför avgjord.

Men Almagro krigade på. Nadal hade sina lägen i andra set, men han var aldrig som bäst i de viktigaste lägena. Det kan låta tjatigt att hela tiden lägga så mycket emfas på just ”viktiga lägen”, men tennisen är uppbyggd så: du kan vara spelmässigt underlägsen i en hel match, men vinner du bara poängen som måste vinnas så håller du näsan ovanför vattenytan. Och håller du näsan ovanför vattenytan – ja, då har du fortfarande chans att bärga segern.

I andra sets tiebreak klippte Almagro linjen med en backhand och Nadal slog en enkel forehand i nät. Det räckte för att The King of Clay skulle förlora sitt första set i Barcelona sedan 2008 (mot David Ferrer i finalen).

Tredje set bjöd på totalt fem servegenombrott. Det sista, vid 4-4, kom att bli helt avgörande. Almagro brände visserligen ett gäng matchbollar när han skulle serva hem matchen vid 5-4, men fullbordade till slut skrällen.

Det konstiga med den här förlusten är att Nadal var betydligt mer pigg och alert i Barcelona än i Monte Carlo – och framför allt mycket aggressivare. Där han gjorde en slät – och extremt passiv – figur mot Ferrer i Monte Carlo (första förlusten på grus mot landsmannen på 10 år) svarade han för en på det hela taget godkänd insats mot Almagro i Barcelona.

Men det räckte inte.

Det brukar räcka.

Och det är just det som gör Nadals svaga 2014 så förbryllande. Nadal brukar alltid vara som allra bäst i viktiga lägen: när han har breakboll mot sig, när han break mot sig, när han ligger under i tiebreaks. Ett övertag mot Nadal är sällan samma övertag som mot andra spelare.

Personligen tror jag inte att det har så mycket med ryggskadan han ådrog sig i Australiska öppna att göra. Han bärgade trots allt titeln i Rio de Janeiro och tog sig till final i Miami efter förlusten mot Stanislas Wawrinka i finalen i Melbourne.

Det är sannolikt något annat som stör världsettan. Vad vet jag inte.

Efter gårdagens fiasko menade den portugisiska tennisskribenten Miguel Seabra att ”Nadal gjort tekniska justeringar i sitt grundspel och i sin positionering för att kunna slå Novak Djokovic”, och att dessa förändringar ”påverkat honom negativt mot andra spelare”.

Jag tycker mig inte ha sett något sådant, men kanske ligger det något i det? Det enda tydliga just nu är att Nadal i år inte haft den kyla vi är vana vid. 5 av 18 vunna breakbollar mot Almagro – en spelare han aldrig förlorat mot – är verkligen en katastrofal siffra.

Amerikanska Tennis Magazines expert Steve Tignor drar paralleller till Roger Federers 2010, då schweizaren förlorade matcher mot Marcos Baghdatis, Ernests Gulbis, Albert Montanes, Robin Söderling och Gaël Monfils – spelare han dittills aldrig förlorat mot (han föll dessutom två gånger mot Tomás Berdych, som då inte slagit Federer på sex år).

Hittills i år har Nadal torskat mot Wawrinka, Alexandr Dolgopolov och Almagro – spelare han aldrig förlorat mot tidigare (dessutom fått spö av Ferrer på grus för första gången på 10 år).

Tignor poängterar också att matcherna mot Dolgopolov och Almagro varit jämna; Nadal hade mycket väl kunnat vinna.

”Skillnaden mellan vinst och förlust är papperstunn. När du börjar förlora de täta matcherna så kommer de andra killarna att titta, och de kommer att minnas”, skriver han.

2010 vann Federer ”bara” en Grand Slam, men han avslutade året som världstvåa med totalt fem titlar i bagaget.

Hur Rafael Nadals 2014 summeras, det återstår förstås att se.

Men plötsligt känns inte en nionde buckla i Franska öppna så bombsäker som för några månader sedan.