Signaturen Ankan ställde en fråga som jag tänkte svara på:

Zandra, du är väl nybliven singel? hur tar sig en så häftig människa som du dig ur en sån grej?
Nu när jag blivit brutalt dumpad behöver jag råd och hjälp, men inte från vem som helst. Nu när jag följt din blogg ett tag så verkar du rätt person att ge lite råd om detta!!!! varför inte ett inlägg?
Är det ben&jerrys och SATC kvällarna igenom? Och hur anser du man bäst råder bot på det värsta; sova ensam :(?

Sedan jag bröt med min förra kille har jag verkligen hanterat det som om jag varit med om en olycka: Rutat in vardagen – jag undviker helst allt som kan rubba balansen. Jag inbillar mig att det känns bättre om jag alltid stiger upp samma klockslag, viker mina kläder och lägger fram dem kvällen före, äter samma frukost, tränar, tittar på 22-nyheterna, läser samma bok, snor in mig i täcket på samma sätt varje kväll.

Jag testade Ben & Jerrys men de där offerburkarna kan ju göra vem som helst deprimerad – MEN jag tycker att du ska testa. Herregud, är det cookie dough som får dig att må lite, lite bättre, får du ingen ångest över sockerslisket efteråt – kör. 

Jag kämpar med mina rutiner för att jag försöker vara snäll mot mig själv. I vardagen blir jag orolig av att äta något annat än havregrynsgröt till frukost och ligger inte rätt tröja framme blir en grå tisdag så otroligt mycket jobbigare. Att göra slut ÄR en kris och månar inte du om dig själv när du hamnat där kan det gå käpprätt åt helvete. Jag har en osund inställning gentemot min egen hälsa, jag är i grunden totalt likgiltig. När det är som värst tänker jag aldrig att jag håller mig ovanför ytan för min egen skull utan för att andra ska slippa sopa upp mig när jag är i spillror. Men nu kämpar jag med att curla mig själv och det går rätt bra, ändå.

Träningen betyder massor. Till skillnad från mycket annat i mitt liv finns det inte några konstigheter här, inga tvång eller måsten. Jag älskar att styrketräna, när jag går in på gymmet lämnar jag ALLT och fokuserar bara på övningarna. Jag fattar ju att alla inte kan älska det som jag gör, men jag tycker väl att det är värt att hitta någonting som man gillar så pass mycket att man kan koncentrera helt på det några timmar i veckan. Om det sedan är bergsbestigning eller quake eller körsång eller Sex & the city är lite skitsamma.

Till sist, när det kommer till att sova ensam ser jag det bara som en lyx.

Njuter medan det varar!

Betraktade min lillebror Sonny när han skjutsade mig till festen i lördags.

Han har en stor pick up och svarta händer från allt skruvande. Ozzy Osbourne på hög volym och så gav han mig en flasköl.

Han rökte en cigg och askade ut genom rutan och om man inte har testat själv är det kanske inte helt självklart hur jävla svårt – vilken konst – det är att röka snyggt i bil. Det krävs både vana, skicklighet och finess. Nu var det länge sedan, men på den tiden jag gjorde det blev det fumligt, askan flög oftast in i baksätet och det blev mer krångligt och tafatt än njutbart.

Och hälsomyndigheterna får väl ha ihjäl mig nu, men jag fylldes av en sådan otrolig värme när jag såg att Sonny askade snyggt.

Länge sedan jag känt mig så stolt.

Vilken patetisk dag.

Fick en dipp vid sexsnåret. Stod inne på toan på gymmet och höll på att börja gråta. Om det finns någonting som är fulare än vuxna människor som gråter så är det vuxna människor som håller på att börja gråta.

Jag har bara mig själv nu. Ingen jag kan ringa i panik närsom och hursom, ingen som kan dalta med mig, ingen som kan sitta dag och natt och lova att det blir bättre. Det är bra. Jag behöver lära mig att rycka upp mig. Man måste vara hård mot sig själv.

Svag jävla människa man är. Inte ens träningen hjälpte. Går och handlar. Drar omkring mellan hyllorna. Glansiga äpplen, ekologiska morötter och märkliga mejeriprodukter med höga och låga fetthalter hit och dit. Tårar som bränner.

Herregud, det är måndag, jag är lite trött, kanske saknar jag Åland, kanske saknar jag honom, kanske känner jag mig usel i jobbet men det är för i HELVETE ingen orsak att bryta ihop totalt.

Jag måste lära mig det.

Eftersom det är måndag eller för att januari snart är över eller för att livet är rätt fint ibland så listar jag mina sex favoritlåtar.

Madonna Bordeline – Världen bästa poplåt. Jag har förmodligen lyssnat på den en miljard gånger och har stora planer på att göra det minst en miljard gånger till. Ingen människa har enligt min mening någonsin lyckats klä sig lika snyggt eller dansa lika snyggt som Madonna gör i den här videon.

Madonna Into the groove – Folk som kan om mode brukar säga att en chanelväska alltid funkar. Det här är musikens chanelväska. Går alltid att rota fram. Funkar överallt när som helst hur ofta som helst. På ålderdomshem, bakgrundsskval på bensinmacken, piggar garanterat upp ett barnkalas.

Womack & Womack Teardrops – Fatta att min kompis Johanna föddes till den här låten. Sedan är hon en bra människa också. Jag är fullt övertygad om att världen vore en bättre plats om den var standard i förlossningssalar.

Rolling stones Shine a light – Sveriges mesta Stonesfan Tore S Börjesson hade varit stolt om han visste hur många gånger jag lyssnat på den här låten. Varje lyssning är som att upptäcka en grymt bra låt om igen och igen och igen.

Ulf Lundell Ryggen fri – Relativt nyupptäckt favorit. Ser det lite som en kampsång för mitt motto här i livet. Att ha ryggen fri. Alla mina resonemang slutar förr eller senare i att jag konstaterar att jag vill ha ryggen fri. Strävar alltid efter det, att ingen jävel, skatteverket eller nåt gammalt hångel eller försäkringsgubbe ska ha någonting på mig. Ingen ska kunna ha någon hake eller belägg för att anklaga mig för någonting och om fara kommer vill jag kunna fly fort.

Tina Turner Whats love got to do with it – Alltså. Min största sorg i livet är att jag inte fick uppleva på 80-talet på riktigt. Permanenter, feta motorbåtar, baddräkt, höga klackar och bara bosätta sig i en solstol vid en pool. Miami Vice. Det livet.

I går var jag på min lillebrors 18-årsfest och blev uppvaktad på nästintill filmiskt manér av en finlandssvensk gymnasiekille med bomberjacka. När det hände som var jag mest irriterad och sjasade bort honom, men när jag nu satt på bussen tillbaka till Stockholm så slog det mig hur himla fint det var, ändå.

Han kom och satte sig bredvid och frågade tusen frågor om mig och när jag försökte fråga någonting om honom svarade han bara ”det är inte intressant, vi pratar om dig nu”. Sedan fick han syn på min mamma och hade en lång utläggning om ”om du ens blir hälften så vacker när du blir äldre…”. Resten av kvällen, fyra fem timmar, fanns han överallt. Gick jag ut genom en dörr så stod han där utanför och väntade. Gick jag in genom en dörr stod han där och log. Redo med tio komplimanger eller en tändare eller vad jag nu kunde tänkas behöva för stunden.

Eftersom jag var, på gränsen till överdrivet, avvisande under kvällen kunde man ju tro att han skulle ge upp och ta sig an någon annan i stället. Det gjorde han inte, utan han kom fram precis före han skulle åka hem. La händerna på mina axlar, tittade mig stint i ögonen och sa:

– Tack för att jag fick vistas i samma lokal som dig i kväll.

Alltså?

Egentligen borde man släppa allt man har för händerna, Aftonbladet, Stockholm och hela köret och bara dela sitt liv med honom.

Lyssnade på Sebastian Ingrosso – Refune radio på Itunes i morse och det var väl bra, men mellansnacken haha. Det är det värsta jag har hört.

För något år sedan hade jag sömntabletter som var så starka att det var som att bli slagen i huvudet. Jag tog en och kunde ligga medvetslös i 14-15 timmar. En tung sömn där jag i princip bara andades djupt och låg blixtstilla, utslagen.

Någon gång vaknade jag till för att jag var tvungen att gå på toa eller dricka vatten och då RAGGLADE jag dit, alldeles bortdomnad i hela kroppen, jag var tvungen att stöda mig fram med hjälp av sänggavlar och dörrkarmar och någon natt, i det här tillståndet, gjorde jag ett försök att säga någonting till min dåvarande kille och jag har aldrig hört min röst så monoton och släpig, stämbanden sov liksom fortfarande och munnen var så slö att den knappt orkade artikulera orden och EXAKT så som jag lät då, så låter Sebastian Ingrosso i sina mellansnack.

Letade efter ett batteri i går kväll. Rotade runt i lådor och skåp och hittade post-it-lappen. Den har tydligen bara åkt ner i lådan på nattduksbordet och legat där och skräpat. Helvete, vad ont det gjorde att se den. Inte för att jag inte vet vad det står på den. Det har jag kunnat rabbla i ett år, men jag trodde att den var bortkastad för länge sen.

Sist jag såg den låg den på min kudde. Jag kom hem sent från jobbet och alla hans möbler och prylar var borta från lägenheten. Soffa, tv, bokhyllor. Vardagsrummet ekade men jag brydde mig inte då. Jag var så uppfylld av jobb, av direktsändningar, intervjuer, funderade alltid på hur jag ska börja min nästa text. Och var det inte jobb så var det vitt vin, barer, högklackat, ångest, folköl och efterfester.

Den här sista raden. Jag vet inte, man kan ju skjuta sig i huvudet för mindre.

”Hej då babe, tack för att jag fått bo med dig. Kanske får jag göra det nån gång igen. Jag älskar dig och du är världens bästa. Jobba hårt och bli Sveriges bästa journalist. Puss

Ps. Din tandborste är laddad”

Gick till tandläkaren för en vanlig kontroll och blev påprackad en reklambroschyr för ”tandskena som inte syns” till den nätta kostnaden av 50 000 spänn.

Den här tandläkaren var inte direkt mottaglig för infon om att jag faktiskt är rätt nöjd med mina sneda tänder.

Ändå, fint att han bryr sig.

Här kommer min blivande FÖRE-bild till OM jag ställer upp som talesperson för Invisalign någon gång i livet.

Före-efter-bilder är så himla konstiga. Bara: KOLLA vad FUL och SNE hon var en gång i tiden! TITTA! Nu har hon rak tandrad (och säkert mycket mer pengarna på kontot, snyggare bil och ett stort kompisgäng som älskar henne).

Sidospår 1: se på mina pupiller. De är enorma. En gång när jag hamnade på ett polisförhör efter att ha blivit inblandad i ex-killes stökigheter GRANSKADE polisen mina ögon och sa ”jag skulle inte ha det umgänget du har med de där pupillerna”. Haha.

Sidospår 2: ja, håret är grönt.

Blir så deppig av den här tanken: alla människor som fått inhamrat efter år av singelskap att vänta bara, om man slutar leta efter kärleken så kommer man att hitta den ”när man minst anar det”. Att de står där i nån bar och intalar sig själva att de slutat leta, att de koncentrerar sig på att ana det som allra minst.