En förmiddag för några veckor sedan släpade jag med Christian till Gamla Enskede bageri. Jag la ut en massa papper på bordet och berättade att vi skulle göra upp en plan för framtiden. Ja, jag hade läst någon självhjälpsbok och fått för mig att livet liksom skulle klarna bara man konkretiserade sina mål.

Så jag ritade upp två spalter. En för mål inom ett halvår och en för mål inom ett år.

Så satt vi tysta och satte pränt på våra drömmar och sedan läste vi upp dem för varandra. Med lite, vad ska man säga, varierande resultat.
Jag ville ha en större lägenhet och gå regelbundet på ansiktsbehandlingar och hålla bättre kontakt med mina syskon.

Christian ville ha … en smörgåsgrill.

Man ska ha målbilder, har jag förstått.

Det märks tydligt i min träning när jag inte har något mål.

Jag harvar liksom bara på, som nån annan uttråkad gubbe som går till sitt kontorsmaskinsäljarjobb dag ut och dag in, dagarna, månaderna, åren bara rinner iväg.

Jag går till gymmet, lyfter vikterna och går hem. Jag tänker någon luddig tanke om att jag ”vill bli stark” men det blir liksom inget mer.

Min allra bästa träningsperiod var när jag skulle lära mig att göra en pullup, jag hade gett mig fan på att klara det på en månad. Så slet jag som nån annan dåre och hängde och klängde i en stång tills jag lyckades dra upp mig – och den euforin, adrenalinet som strömmade genom kroppen var något jag aldrig upplevt tidigare. Jag skakade och skrattade okontrollerat och var vid ett tillfälle nära att börja gråta. Det höll i sig i drygt 2-3 timmar.

Sen var allt i och för sig som vanligt igen. Men det var en fantastisk grej medan det varade.

Det här var väl … ett år sedan ungefär. Det börjar bli dags att hitta på något nu. Därför säger jag så här: jag ska ta 55 kilo i bänkpress före sommaren. Mitt nuvarande rekord är 50.

Sen vad det lider ska jag bli så här stark.

Jag funderar mycket på det här:

Folk som bryter upp, ni vet, säger upp sig från sitt hamsterhjuljobb, lämnar tryggheten och … startar en kennel eller öppnar en bar eller … skriver en kokbok. Följer sina drömmar.

De är ju alltid lyckliga.

Varför gör inte alla det då?

Och här kommer en härlig av kanske en miljard orsaker att tillbringa sommaren på Åland. Så här gott har man det! Den här videon är från midsommar förra året.

Okej, vi har gått en tvådagarskurs i tv på jobbet. Redigering och liverapportering och annat jox. Och i en av pauserna passade Aftonbladets filmguru Jens Peterson på att lära mig iMovie. Så nu har jag satt ihop min allra första film!

Jag tycker det här är väldigt väldigt roligt, men jag förstår mig inte riktigt på allt förstås än. Hur som helst, här är filmen. Det är från när jag och Christian var på kryssning i … januari? Februari? Ja, någon av de där jävligaste månaderna i alla fall.

Låg vaken sent i går kväll och fick sådana FRUKTANSVÄRDA skamsköljningar när jag påminde mig själv om ett sms jag skickade till en kille som gjorde slut med mig när jag var … 14 kanske? (Minns aldrig när saker hänt, vet knappt vad det är för årstid nu).

Hursom, jag använde så oerhört pretentiösa ord, ord som jag synonymordbokat mig till att kanske, möjligtvis skulle passa in men nog inte alls gjorde det egentligen. Kommer inte på något exempel, tyvärr, men det var ingen vacker läsning.

Han lär ju inte ha fattat något och jag har mycket svårt att tro att han bemödade sig med att slå upp alla svåra ord.

Också att han gjorde slut med orsaken: ”mina kompisar kallar mig pedofil” 🙁

Obs! Han var bara två år äldre. Kanske tre. Eventuellt fyra.

Nu ska jag berätta vad jag gjort på min lilla ledighet.

I torsdags skulle vi gå till Skanstull och spela biljard. På vägen hittade vi några av Christians kompisar och ramlade därmed in på en bar. Sedan gick vi vidare till ”utkikstornet” Och himlen därtill (stället där Odd friade till Blondinbella om jag inte minns fel!?) och jag åt snacks för 200 spänn. Haha, de tror visst att de kan ta vad som helst betalt bara för att det ligger 25 våningar upp.

I fredags smsade vi några kompisar att de skulle komma till Bishops arms vid Mariaberget. På vägen dit hittade Christian en kvarglömd strumpa i sina byxor. ”Inte så classy” muttrade han.

Hittad!

Tyvärr tog jag ingen bild inifrån Bishops arms-hänget vilket var synd, för det var himla trevligt. Massa människor som bara brölade och skrattade och skålade och sånt där som man gör när man sitter på pub. Jag har svårt att sätta ord på hur mycket jag älskar den där puben. Varje gång jag kommer in genom dörren så är det som om det lindar sig bomull kring hjärtat.

Sedan på lördagen gick vi på Louis CK i Globen, vilket inte alls var så kul jag trodde att det skulle vara, tyvärr. Upplevelsen förtogs tyvärr också av en man som satt bredvid oss som verkligen SKRATTADE. Alltså åt allt. Han var så övertänd att han skrattade åt rena påståenden, alltså inte skämt.

Jaja, efteråt, nästan mitt i natten, gick vi till Enskede pizzeria och åt margarita och bananasplitt som nån annan liten barnfamilj.

En väldigt härlig ledighet på många sätt. Men som ni vet är det aldrig riktigt så bra som allt verkar. I går på gymmet hotade jag att göra slut med Christian bara för att han inte ville göra en övning jag ville att han skulle göra. Och sent i går kväll tjatade jag så mycket om att jag inte kunde sova så Christian fick FLY till köket.

Håhjaja. Livet hörni!

Jag tänker på det här:

Om jag till exempel skulle bli gravid nu, tänk hur man då skulle anpassa livet. Då skulle allt mitt fokus och min kraft gå åt att ta reda på allt för att allt ska bli på bästa sätt. Jag skulle ta reda på en massa ny info om förlossningar och krämpor och barnstolar.

Om jag till exempel skulle bli sjuk nu, då skulle jag anpassa livet och ge all min fokus och kraft åt att bli frisk igen.

Det är konstigt att man, i vardagslivet, bara lunkar på. Att all den här fokusen och kraften ligger latent inom en och bara … ligger där. När man kunde lära sig språk! Instrument! Mosaik! Tantrasex!

Konstigt.

UPDATE: Och så lägger man i stället fokuset och kraften på exakt just det här, att tänka på att fokusen och kraften borde ligga på något annat.

Ja jisses, man avslutar förra veckan, går ut med buller och bång och meddelar att man fimpat för gott som någon annan renlevnadsmänniska.

Sedan står man där på fredagskvällen utanför en pub på Mariaberget och bolmar ”i smyg”. Haha, som att någon jävel bryr sig om vad jag drar i mig för skit eller inte drar i mig för skit. Hur som helst. Jag rökte. Men det var inte mycket. Och det smakade asäckligt. Och det var onödigt.

Men vet ni? Man är bara en människa. Någon som kämpar varje dag för att göra så gott man kan, man försöker äta bra, vara älskvärd, ta trapporna, vara uppdaterad på nyhetsflödet, en god vän. Ni vet. Men man har en jävla massa brister också. Och det är till stor del bristerna som gör en till en intressant människa och inte bara ett välkammat tomt skal.

Nu ska jag berätta en festlig nyhet här på bloggzon:

Jag – inbiten fest/tristess/stress-rökare sedan, barndomen tänkte jag skriva men, 13-års ålder i alla fall – har inte rört en cigg på en månad!

Så här gjorde jag: för en månad sedan bestämd jag mig för att röka en cigg så som Christian röker. Han drar i sig en cigg på tre sekunder. Så jag testade att dra så djupa bloss jag bara orkade och det kändes på allvar som om jag skulle storkna. Jag mådde illa, det svartnade för ögonen.

Den omskakande upplevelsen fick mig att inse hur vidrigt och framförallt hjärndött det är att stå och dra i sig rök. Klart att jag visste det innan, jag är ju inte född i en bakvagn (eller hur man säger), men det blev så påtagligt.

Så det här kan ni ju testa om ni känner er sugna på att lägga ner rökandet!

Nu ska jag vara ledig i fyra dagar! Spela biljard och se Louis CK och göra upp en plan för framtiden, har jag tänkt! Återkommer.