ISCHIA!

Eller: En hungrig resenär hittar hem.

För första gången för åtta veckor sedan. Då hamnade jag lite av en slump på ön Ischia utanför Neapel. En ö som är inte ens halva Gotland och Capris mer okända – men ännu skönare – lillasyster.

Här märks det att turismen stått still. Det är lite 70-80-tal överallt. Från flagnande skyltar till de sedvanliga krimskrams-butikerna. Men ändå så sakteliga den där semesterrytmen jag alltid eftersträvar. Här får det vara ett mission att hitta en teknikbutik för att alla telefonladdare är mystiskt borta (eller så struntar man i det och spenderar två dagar med att hitta den perfekta gelaterian istället).

Här finns strandklubbar där servicen är så personlig att man nästan trillar av sin solstol. Och så maten: de mest perfekta pastorna, pizzorna, lokala kaningrytan, ruccola-likören – ständigt till festen av ett helgonfirande.

Efter att ha spenderat tre nätter i pyttelilla Sant Angelo första helgen i juni är jag nu tillbaka och förfäras över att det finns ANDRA SVENSKAR HÄR! Så, so much för att ha hittat den där hemliga italienska ö-diamanten. Men ändå. Det är något med Ischias bergiga natur, snirkliga vägslingor och stränder med solfirare.

Det är en ö jag egentligen inte vill berätta om. För att Ischia borde konserveras, sparas till omvärlden så att det inte blir det turistparadis som grannöar blivit. Men samtidigt känns det snålt på något vis. För att när hela Amalfi-kusten kryllar av svenska resenärer som jagar den italienska drömmen så är det – som alltid med öar – här har folk valt att leva. Det är Gotland i september (om du kommer i juni), det är en flört med Korsika (som ju till stor del vill vara italienskt) och det är en vibb av Mallorcas landsbygd (om du så vill).

Här finns Michelinkrogar, turistkrogar som ändå håller hög klass och små hemliga lokalkrogar med finess.

5 x Ischia-tips!

• Det går att flyga budget hit. Men inte alltid. Därför: Kombinera med flyghubben Berlin och ta några dagar som technoturist där (eller annan subkultur man identifierar sig med) för att vila ut här (1500 per person för båda enkelresorna för mig och mitt resesällskap).
• Hyr lägenhet! Det finns massa bra hotell, flera med spa-inriktining som slagit mynt av öns naturliga thermal-källor – men med råvaror to die for hos lokala grönsakshandlaren är det toppen att ha eget kök.
• Ät så mycket du kan! Varenda liten by har sitt bästa place för en enskild rätt (till exempel så är Pietro Paolo en anspråkslös sylta i Sant Angelo, men hitt går man för vitt vin med persikor, frittad fisk eller kaningryta) och sjöborrar är en av öns delikatesser, liksom ruccolino (en amaro smaksatt med ruccola) och fisk och skaldjur finns i drivor.
• Hyr moppe eller bil. Taxi är svindyrt (€50 enkel mellan Porto och Sant Angelo om man inte prutar).
• Att packa: kniv (helt ärligt, gillar man att laga mat så behövs detta i Airbnb-läggor med ungefär en nedsågad köttkniv som enda tillgång).
• Hitta rätt by för rätt helgon. Nästan varje dag i veckan hedras något helgon eller så pågår annat firande. Till exempel är torsdagar i Forio Forio Night med marknad, fyrverkerier och annat. Här finns också flera bra uteställen och barer.

1. Det är något med östra London. En eklektisk mix av Södermalm meets landsbygden meets jetset. Bor man här i Shoreditch med omnejd så är man med största sannolikhet en gentrifierad konstsamlande pr-man med en månadslön att spendera på att leva i en ekologisk bubbla med fäbless för att återvinna, konsumera lyxknark och läsa The Observers alla söndagsbilagor.

Så var det inte när jag började hänga i området för 16 år sedan. Det var snarare som Södermalm var innan det blev nya Östermalm. Det var indie innan indie blev inne.

Nu skjuter Londons dyraste shoppinggata Redchurch Street genom stadsdelen. Parfymbutik och konstgalleri istället för pundare, fanzine-butik och fishandchip-shop. Men det nya Shoreditch är förföriskt fint också, som en liten småstad i sig. Speciellt lycklig i själen är vid inköp av en pava naturvin till helglunchen från Leila’s shop, 15-17 Calvert Avenue.

GOSH så lyxigt med vinlunch och bring your own, tänker ni. Och precis så är det om man ringer på vid porten borta hos Margot Henderson’s lunchrestaurang. Här äter man bondska rätter, nyskördad sallad och typiskt brittiska puddings så man storknar. En toast med mushade böner och mynta har etsat sig fast från sist. Men det finns ett stort TYVÄRR. Niklas Ekstedt har spenderat ett avsnitt av Niklas Mat som praktikant i köket och därför går det nästan inte att undvika andra svenskar här. Och vi vet ju hur vi svenskar reagerar på andra svenskar utomlands? Nej, tack. Rochelle Canteen, Arnold Circus. 

2. På tal om naturvin. Gillar man det så är östra London den mest naturvinstäta delen av stan. Åtminstone om du frågar sommelieren på Sager + Wilde som räknar upp flera barer med naturvinsprofil i närområdet. Till Sager + Wilde kommer man för att äta små punkiga serveringar av till exempel makrillpaté med rostade vindruvor och dricka olika goda glas bland en salig mix av människor (britterna verkar ha en mindre komplex relation till naturvin).

För övrigt: obs! här jobbar en svensk. Sager + Wilde, 193 Hackney Road.

3. Ännu mer klirr i glasen. Gillar man proffsigt drinkhantverk så är östra London hem åt några av stans bästa cocktails. Så som Happiness Forgets på Hoxton Square, där du bordserveras drinkar i dunkel pyttig källarlokal. Numer har man även tagit över restaurangen ovanpå och öppnat Petit Pois med franska klassiker som Moules frites och råbiff på menyn. Happiness Forgets, Hoxton Square 8-9. 

4. Ett hotell jag återvänder till i London är Hoxton Hotel. För att det är prisvärt (runt 100 pund natten), ligger bra till, har en lobby som förvandlas till poppis bar under kvällar och helger samt sköna sängar. Dessutom finns hipstriga kedjan Ace Hotel med liknande koncept bara ett stenkast härifrån, något dyrare rumspris och med stökiga klubbar i källaren (ingång utifrån gatan). För mer lyx testa Terence Conrans designhotell The Boundary med färre än 20 individuellt inredda rum. The Hoxton, 81 Great Eastern Street.

5. … och om man gjort en för sen kväll på Ace Hotel utan att bo där så finns energin i en pricy glasflaska direkt till höger med repan i ryggen. Här i hörnan kan man köpa nypressade juicer och smoothies hos East London Juice Co. 148-149 Shoreditch High Street.

6. Även om Spitalfields Market numer inte bjuder på några unga designerstudenter (typ Stella McCartney) som brukade stå och kränga sina provplagg back in the days så är det värt ett hello. En hel del vackra smycken och flera välsorterade second hand-butiker som Blondie på 114 Commercial Street och många snygga jeansjackor, spetsiga cowboyboots samt övrigt Dr Quinn-mode längs med Brick Lane.

7. En bra pub, för såväl pints ute på innegården – och söndagsstek är The Owl & Pussycat. Bra location på 34 Redchurch Street.

8. Bra helgfrukost finns vägg i vägg med tidigare nämnda Leila’s shop, nämligen Leila’s café. Menyn är kort: äggrätter eller toast med tillbehör. Äggulorna är så gula att man tror påsken ringer på och äppeljuicen utan tillsatser. Resten av klientelet är wanna be-författare på släkt-apange och föräldrar ute med sina vuxna barn. En av servitriserna är extra ljuv, som hämtad ur Harry Potter, 15-17 Calvert Avenue.

9. Två självklara middagsval i Shoreditch är The Clove Club och Lyle’s. Den förstnämnda prisades förra veckan under World’s 50 Best Restaurants som The List’s Highest New Entry och nummer 26 i världen. Extremt prisvärda nybrittiska rätter signerade köksmästare Isaac McHale.

10. Varje söndag jag är i London brukar jag gå till blomstermarknaden på Columbia Road och fantisera om hur jag bor i närheten och köper hem snittblommor och krukor för vrakpriser. Men så brukar jag nöja med ett vinglas på utmärkta restaurangen Brawn istället (söndagslunch tills 16), 49 Columbia Road.

Om jag har kritiserat Arlanda för sitt matutbud (HÄR och HÄR bland annat). Därför blir jag ändå glad när Terminal 2 på Heathrow har hottats till med en sådan bra finish att det är lätt att tro att man är i någon slags lyxgalleria som blivit scen åt Schyffert-Lindström-showen ”Ljust och fräscht”. Gucci har flyttat in och 3-stjärniga brittiske kocken Heston Blumenthaal har signerat en restaurang som serverar hans berömda nitroglycerin-glass.

Men grannen lockar mig mer än Heston som mest verkar servera pizza. ”Världens bästa flygplatsrestaurang”,är strajpat lite överallt och in skjutsas jag restaurang The Gorgeous Kitchen som skulle kunna ha designats av Jonas Bolins franska kusin: lite art deco-känsla med runda bollar till ljuslyktor, välvda pinnstolsryggar och dova färger i kombination med mässing.

Menyn är en salig mix: asiatiskt möter engelska klassiker så som en uppdaterad fish n’ chips och pasta med köttfärssås. Jag tar en rödspätta med nypotätäter, tomatsallad och creme fraiche med koriander. Tillbehöret broccoli med mandel och åker med servisens inrådan som ”något annorlunda”.

I bakgrunden spelas covermusik av skråliga The Corrs/ Celine Dion-wannabes. Man skulle kanske investerat i ett högtalarsystem men jag gissar att alla pengar gick åt till inredningen.

Och: Ibland är en broccoli bara en broccoli. Lite överkokt i kanterna och för mjuk i mitten som om någon dragit på spisen för hårt och ångrat sig för sent. (Strax hör jag för övrigt servisen sälja in fish n’ chipsen som ”något annorlunda”). Och så lite mandel.

Fiskrätten är en blek historia. Tallrikens innehåll är just precis vad som utlovats. Och lika smaklös som flygplansmat. Fisken torr och får ingen draghjälp av fraichen som smakar mycket lite av koriander. Några tomater med bismak av kylskåp och lite ruccola.

Världens bästa flygplatsrestaurang, enligt en lista av CNN, Condé Nast Traveller och Travel Channel, håller i det jag beställer samma nivå som en halvbra sunkpub invid en järnvägsstation i valfri mindre svensk stad. Gorgeous? Nej – snarare medioker.

Då äter jag hellre en köttbit på Mash på Kastrup vilken dag som helst. Så, man får hoppas att Pontus Frithiofs nya Pontus in the Air på Arlanda är en större kulinarisk upplevelse. Kanske kan den kvala in på den här listan nästa gång? 

10 bästa Flygplatsrestaurangerna 2015

1. The Gorgeous Kitchen – Heathrow Airport, London
2. Legal Sea Foods – Logan International Airport, Boston
3. Sushi Kyotatsu – Narita International Airport, Tokyo
4. Brasserie FLO – Charles de Gaulle Airport, Paris
5. Globe@YVR – Vancouver International Airport, Vancouver
6. One Flew South – Hartsfield-Jackson International Airport, Atlanta
7. Altitude – Geneva Airport, Switzerland
8. Tortas Frontera – Chicago O’Hare International Airport, Chicago
9. Corky’s Ribs & BBQ – Memphis International Airport, Memphis
10. Porta Gaig – El Prat Airport, Barcelona

HELA listan HÄR.

Min bästa grej när jag kommer till en ny stad är att hitta till stans matmarknad. Ni vet, suluhallar där man kan hänga över disk och provsmaka sig mätt på ost, chark och vin. För två veckor sedan var jag i Palma, Mallorca, för att hälsa på nya bloggaren Pär Olsson (läs honom HÄR).

Gjorde misstaget att besöka Mercat de l’Olivar några av mina sista timmar på ön – vilket resulterade i en buktande resväska fylld av knallgröna lokala oliver, marinerade oliver, ostar från Menorca (tydligen så finns det inte tillräckligt med kor på Mallroca för att försörja ostproduktion) och några pavor lokalt vin.

Kom hungrig för här går det att snacksa sig runt hela marknaden: stoppa för några nyfrittade calamares på Bar del Peix, ett gäng ostron på nästa bar och en bräda ibericoskinka på ett tredje.

Stora lördagsnöjet för många locals är att dagsfesta på marknaden. När jag trillade in på Mercat de Santa Catalina så var det fullt drag vid tre, så pass att det fanns ordningsakter som höll koll på partyfolket som åt och drack like there was no tomorrow.

Marknaderna säger ganska mycket om folks matvanor. Några dagar senare tog Bocuse d’Or Europa, i folkmun kallat Kock-EM, mig till Budapest. På deras stora marknad Nagycsarnok fanns rader av stånd som sålde korv, de flesta smaksatta med paprika. Några andra krängde små burkar kaviar, gåslever, en inhemsk saffransvariant och kakor. Inte en fiskhandlare så långt ögat kunde nå …

En av mina absoluta favoriter i marknadskategorin är Les Halles i Biarritz. Tillräckligt litet ställe som pockar på picknick-drömmar utanför denna värld. Här flanerar franska gubbar i hatt jämte tjusiga damer i hatt och glada vindrickande gäng testar rödpang till lunch.

Med detta i bakfickan, att resor med kulinariska syften alltid är de bästa, så bokar jag numer Airbnb oftare än hotellrum. Bara för att få laga upp alla härliga råvaror.

Det var en ruggig novemberdag förra året och i Köpenhamn regnade det vertikalt vid saluhallarna i dublett, Torvehallerne, på Israels plads. Hade man inte dubbla regnjackor, ett stormkök i armhålan och fiskarstövlar ville man inte hänga utanför – det var en sak som var säker.

Ändå ringlade kön till en av utomhusbodarna. Här stod Rosie Sanchez, vida omskriven ex pastry chef på Noma och numer ägare till Nordens mest omtalade tacostånd, med jackan uppdragen till nästippen. Och langade ut tacos i parti och minut.

När hon öppnade här förra sommaren blev det en succé utav dess like. Visst spridde förre chefen, en av världens mest kända kockar, René Redzepi lite stjärnglans när han kavlade upp ärmarna och hoppade in för att hjälpa köket som stod under högtryck, men det här är Rosios ställe. Allt är hemlagat, tortillasarna bakas på majsmjöl från Mexikos bästa streetfood-stad Oaxaca – och nu äntligen växer imperiet.

På adress Slagtboderne 8 i foodiestinna Ködbyen har hon nämligen precis nyligen öppnat upp ett ställe nummer två – inomhus! Givet stopp för tacotajm when in Copenhagen.

–>MER INFO.

Åh, Frankrike! Ditt älskade matnördiga, du. Som försöker visa vägen från restaurangköket till ett hållbart tänk. Men har ni tänkt rätt?

Jag läser på Munchies om förslaget som säger att restauranger med plats för fler än 150 gäster måste börja erbjuda sina gäster möjligheten att ta med sina leftovers hem i en doggybag – eller ”gourmet bag” som den marknadsfördes som förra året.

Faktum är att när jag för två år sedan i Aftonbladet på Allt om Stockholm skrev en krönika i ämnet doggy bag så blev jag nermejlad. Det visade sig vara en riktig hetpotatios. Vad folk störde sig mest på? Namnet!

(Kalla det matkartong, gourmet-kasse, ta-med-påse eller vad sjutton du vill.)

Jag blir alltid glad när jag erbjuds ta med mat hem från restaurangen. Jag får sällan plats med en hel riktig sådan köttfesttallrik, så varför inte ta med köttbiten hem? Och vet ni, i Shanghai frågar de inte ens innan de boxar upp och packar in maten som blivit över. Ganska många gånger har jag på väg in i en bar eller en klubb på The Bund insett att – just det! – det är inte bara en handväska som dinglar från handleden utan även en kasse Mapo Doufu.

(Och härom sistens fixade Linje Tio så att vår överblivna skinka fick landa i en box efter en middag av smårätter. Dock bäddade naturvinet däremellan och taxihemfärden en slöja över minnet … så jag tror den blev kvar under bardisken i vinbaren? Sorry. Mycket dåligt behaviour av doggybag-gästen).

Så. Kids! Glöm inte kylväskan när ni åker till Paris.

Det har väl hänt oss alla. Man är i en okänd stad, är hungrig och haffar ett hak som ser okej ut. Och sen sitter man där med en tallrik fylld av halvfabrikat, burkbea en favorit i svenska småstäder, och äter snällt för att inte verka otrevlig.

Just nu befinner jag i Kalmar helt utan krogkoll, till exempel. Efter att ha gråtit ut i sociala medier så har jag fått tips, nästan, nog för en veckas matintag. Och! Jag har hittat en bra frukt & grönt i form av Nilsson & Lindbloms, alltid bra. Men om man inte kan göra gedigen research eller konsultera sociala medier då? Och om man befinner sig utanför radar av vad som Guide Michelin, 50 Best ellr White Guide har ok-stämplat?

Ta till denna matnördsmarkör:

1. Kolla in klientelet. Vilka är de andra gästerna? Verkar de ha koll? Tja, då kanske det är värt att kolla in menyn. Är du i ett exotiskt land och krogen är full av västerländska expats? Då lär inte matupplevelsen bli särskilt autentisk.
2. Gör en riskanalys över sammanhang kontra platsen. Var befinner du dig? I San Sebastian eller Biarritz – då är det mindre chans att äta dåligt. Här finns det mindre utrymme att välja fel. På en mindre utvecklad turistort dit bara charter går? Välj med omsorg.
3. Studera menyn! Alldeles för stora och breda menyer betyder att man vill please too many. Det är bättre att hitta Ölands bästa kroppkake-place, istället för ett som serverar pizza, kebab – och kroppkakor (därför gör upp med sällskapet så ni har någorlunda samma matinriktning).
4. Kolla in ställets logga, menyns typsnitt, eventuella skyltar, piff, dekor i lokalen. Verkar stället ha en röd tråd och är det väl omhändertaget? Då finns det kärlek bakom. Annars: säg hejdå.
5. Det låter jättekonstigt att man ska kolla toaletten, ja, jag fattar det. Men tro att Michelin-inspektörerna lägger ett öga vid just detta. En restaurang är ju en helhet – och en sunkig badrumsupplevelse är aldrig en hit.
6. Kolla möblemanget. Är utemöblerna rangliga lättmetallsvarianter som varenda annan uteservering har – tänk igen.
7. Bemötandet. Får du ett hej och ett leende inom 5 sekunder så är du med 50% säkerhet på ett bra ställe, ett sådant där man SER gästen.
8. Tjuvspana in tallrikarna. Ser det gott ut? Mycket möjligt att det är det också.

Februari. Vilken identitetslös månad, ändå. Vintern går på högvarv. Det är mörkt, kyligt och kroppen hungrar efter kolhydrater. Nästa år stryker jag februari från min kalender.

En sfär som man dock kan lita på är mat- och dryckesvärlden, tack och lov. Så här såg det bästa ur min februari ut.

Bästa krognyheten: Nu slipper vi vakta mejlen efter nyhetsbrev och panikboka EN helgkväll i månaden för vardagsrumsrestaurang. För Adam & Albin öppnar restaurang.

Bästa gästspelet, Sverige: De förtjusande systrarna från Le Servan i Paris kom till Babette för en kväll och inte nog med att det var supergoda små serveringar som knockade en i sin dynamiska smakbild så skänktes kassan till välgörenhet. Missa inte deras ställe next time in Paris!

Bästa gästspelet, internationellt: Nå. Utan att ha varit där – men ändå känns Nomas australienska restaurang som en riktig hit (bara Instagram-kontot är foodporn nog). Alla dessa knasiga råvaror, frukter och grönsaker jag inte kan namnet på, tja, de får mig att vilja åka till Australien ögona böj. Läs mer HÄR.

Uppstickare i Malmö: Ett heaven för naturvinsälskare, och en liten bit krogfeeling á la Köpenhamn är Bord 13. Trevlig service, otroligt prisvärt – och kul matmässigt. Vi förälskade oss i en extra ostronservering med äpplegranité och en ljummen variant med syltade korianderbär och dill  liksom gös med purjo, svamp och hasselnöt. (Dock: var gåshalsen med skånsk senap en … utmaning. Men man måste alltid prova allt, det är regel.)

Snabblunch i city: Inklämt mellan många halvbra snabblunchställen på Kungsbron ligger nya Sen Street Kitchen som lyckas flörta ordentligt med sina gäster genom expressleverans av rätter från sydostasiatisk kök: nudlar, dumplings, sallader och bulgogi för en spottstyver. Dock: Kom tidigt eller sent om du vill äta på plats. Och grattis Umeå, där de öppnar sin andra location.

Vällagad lunch: Jag gjorde ett premiärbesök på Saltimporten, och åt kålpudding till perfektion. Klientelet: en härlig mix av Malmös finest med locals som jobbar i området och kosmopolitiska malmöiter på naturvinslunch.

Kvarterskroghäng deluxe: Linje Tio-gruppens nya Paradiso på Timmermansgatan. Hej, vad trevligt att Södermalm förärats detta hak, en gång finkrogen Sjögräs, en annan (kortlivad) gång Arga Snickarens burgarställe. Nu: enkel vällagad mat med finess. Ett välkomnande kvartershäng – även om man bor i en annan del av Stockholm.

Sämsta flygupplevelsen: Gotlandsflyg finns inte mer. Renklämman på polarbröd, en räddning i många lägen på 25-minutersflighten är ett minne blott. Käftsmäll två: Nya flygbolaget, BRA, vilket alltså är en sammanslagning mellan Malmö Aviation och Sverigeflyg under Braathens flagg har dessutom skippat standbybiljetter för vuxna. Sicken åldersrasism!

Ok, fellow gastro travellers! Håll i er. Dags att börja att stalka finkrogarnas bordssläpp, hänga på väntlistor och hooka upp med era mesta matnördskompisar.

Igår delade Guide Michelin ut sina åtråvärda stjärnor under ett evenemang som hölls på lyxhotellet D’Angleterre i Köpenhamn (för övrigt danska huvudstadens bästa brunch med ostron, kanapéer och skumpa). Det blev ett susande stjärnregn, kanske främst över Danmark. Norden fick två 3-stjärniga restauranger: Geranium i Köpenhamn och Maemo i Oslo. (Den senare har en dansk köksmästare och en svensk delägare by the way). Men. Vi är ändå alla gladast över att ödmjuka Magnus Nilsson på Fäviken tilldelades 2 stjärnor.

Sverige fick totalt fem nya 1-stjärniga krogar: Daniel Berlin i Tranås, Sushi Sho i Stockholm, Hotel Borgholm på Öland, PM & Vänner i Växjö och Upper House i Göteborg. Det medan Danmark seglade in på fyra nya. Extra glad för duktiga Paul Cunningham vars Henne Kirkeby Kro äntligen prisades. (Tips! Värt att söka fram det avsnittet av Niklas Mat när han hälsar på). Annan kuriosa: När jag kollade igår hade Sushi Sho fortfarande bara telefonbokning till sina 15 platser (retro! men ändå coolt!).

Sammantaget kan man säga att Guide Michelin diggade den svenska landsbygden och upptog flera nya stjärnor utanför storstäderna. Jag har hört många jubla högt åt att Karin Fransson, som ju är en riktig legend, prisades med en stjärna. Dessutom hade Sverige inga strykningar i år, vilket ju må vara var köksmästares värsta mardröm. Våra grannländer tappade två 1-stjärnor och några BiB Gourmand. Kanske står Sverige på en mer stabil matgrund?

Så. Vart jag ska äta i år? Det återstå hur många vakor jag gör vid bokningssläppen runt midnatt i månadsskiften under våren.

HELA LISTAN: Nordens bästa restauranger

3 stjärnor:

Geranium, Köpenhamn

Maemo, Oslo

2 stjärnor: 

AOC, Köpenhamn

Noma, Köpenhamn

Frantzén, Stockholm

Mathias Dahlgren-Matsalen, Stockholm

Oaxen Krog, Stockholm

Fäviken Magasinet, Järpen (NY!)

1 stjärna:

Köpenhamn: Clou, Den Røde Cottage, Era Ora, formel B, Grønbech och Churchill, Kadeau, Kiin Kiin, Kokkeriet, Kong Hans Kælder (NY!), Marchal, Relae, Søllerød Kro och Studio at The Standard.

Övriga Danmark: Frederikshøj, Gastromé och Substans (alla Århus), Kadeau (Bornholm), Henne Kirkeby Kro (Henne) och Frederiksminde (Praestö).

Helsingfors: Ask, Chef & Sommelier, Demo och Olo.

Oslo: Fauna, Kontrast (NY!) och Statholdergaarden.

Stavanger: RE-NAA

Stockholm: Ekstedt, Esperanto, Gastrologik, Mathias Dahlgren-Matbaren, Operakällaren, Sushi Sho (NY!) och Volt.

Göteborg: Bhoga, Koka, Sjömagasinet, SK Mat & Människor, Thörnströms Kök, 28+ och Upper House (NY!).

Malmö: Ambiance à Vindåkra, Bloom in the Park och Vollmers.

Övriga Sverige (alla NYA!): Hotell Borgholm (Öland), Daniel Berlin (Tranås) och PM & Vänner (Växjö).

CHARTER. Detta skällsord. Jag har bara åkt på charter en enda gång i mitt liv – till grekiska Kos som partysugen 16-åring. Och en hel del har väl hänt sedan dess. Från tzatzikiindränkta smaklökar omgärdade av grillspett och gratis ouzo till mer finlir.

Men. Man ska inte förkasta de där charterbolagen har jag nu lärt mig. Hos Fritidsresor gick min flygstol tur och retur till Mexiko i vintras loss på 3900 kronor. Låt oss begrunda den summan för en sekund, det är alltså två bättre utemiddagar i Stockholm, 1,5 vinterjacka eller en halv överkomlig andrahandshyra i en europeisk storstad.

Nu valde jag att resa runt i Mexiko, men en festival landade mig ändå i chartermekkat Playa del Carmen under mina två sista veckor i landet. Och som tidigare sagt, Mexikos lägsta-nivå som matland är imponerande, men så även Playa.

För även om badstränderna var överfulla av folk och sjöfåglar som cirklade runt överblivna nachochips – och jag hellre flydde till smekmånadsparadiset Tulum, så hamnade jag på en hel del bra krogar. Så, ska du chartra dig själv över Atlanten och Playa/ Tulum så är här några tips: