Det blåser nya krogvindar på andra sidan Östersjön. Invid Kaserntorget i Helsingfors öppnar krögarduon Ville Relander och Richard McCormick upp en lyxig kvarterskrog efter att anrika Kellarikrouvi stängt igen.

Det är bara ett krux.

Namnet.

Jag tänker på hur man ska svara i bokningstelefonen.

Så här: ”Välkommen till The Cock, vad får jag lov att hjälpa till med?”.

Ja, krogen heter alltså The Cock.

– Det kändes väldigt naturligt. De flesta ler när de hör namnet. Det ska bli en glad restaurang, som samtidigt satsar på mat av god kvalitet, säger Ville Relander till Hufvudstadsbladet.

Och så lägger han till att de ska ju även ha ett rotisserie med helgrillad tupp eller kyckling. Jag är, namnet till trots, peppad på nya stället som öppnar i mars. Paret bakom stället är sanna matnördar. McCormick var med och startade hajpade restaurangen Sandro. Och Ville Relander kommer närmast från (dröm-)jobbet som matkulturstrateg för Helsingfors stad.

The Cock blir ett välkommet inslag i en stad där det hänt en hel del på krogfronten de senaste åren. Som till exempel utmärkta pyttelilla Chef & Sommelier och krögaren Antto Melasniemis ställen. Den sistnämnda gjorde för övrigt en finsk poppuppkrog, Tënu, i London under december.

Jag sätter upp Helsingfors på årets reslista härmed.

Jag var i Köpenhamn i mitten av december. Igen! Jamen, det är ju svårt att hinna med för att det öppnar så mycket nya coola ställen. Att Köpenhamn har flera renodlade naturvinsbarer men noll kändisviner i butikerna säger allt. Här tar man gastronomin på allvar. Eller så är det precis det man inte gör, mer avslappnad och prisvärd dining sammantaget går inte att hitta i andra skandinaviska storstäder.

Restaurang Bror ägs av svensken Victor Wågman och britten Sam Nutter. De jobbade båda på Noma förut där Victor var kökschef  innan de för drygt ett år sedan slog upp portarna till krogen Bror. Där har man jobbat mycket med udda detaljer på menyn, så som torskkinder, och råvaror i säsong.

Nu har stället fått ett syskon som öppnat ett halvt kvarter bort. Lillebror är ett kafé och bageri där man kan slinka in på ett glas vin och ett wienerbröd. Här är ljudnivån hög och rutorna så immiga att det rinner fukt när konstfacksklädda köpenhamnare tar långlunch. Toppentrevlig service och inte särskilt dyrt. Vi åt soppa, drack vin, tog ett bakverk och en kaffe för en dryg dansk hundring.

Vi testade fler nya ställen av kulinarisk syskonkkärlek. Finkrogen AOC med en stjärna i Guide Michelin har fått sällskap av No2, en bättre lillasysterkrog med höga ambitioner i köket. Här delade vi på ett gäng mellanrätter, varav råbiffen ovan var en, och längtade lite till sommaren då stället ska ha en fin uteservering och grym utsikt. En slätvar med svamp och musselsås var outstanding. Salladen med havskräfta och rökt potatis överraskade. Picklat päron med timjanglass och vit choklad till dessert hade härliga smaker (mitt middagssällskap höll hårt i sin cheesecake så jag antar att den rockade den med).

Servicen var något tafatt även om allt var förlåtet när den bildsköne bartendern istället för ett glas calvados på desserten erbjöd en provning av danska päron- och äppeldestillat. Jag ville fria lagom till att jags skulle fylla i dricksen. I övrigt var maten oerhört prisvärd, totalnotan landade på knappa 1400 danska för mat och dryck.

För er som ska åka till Köpenhamn 2015 och vill äta gott – här är några andra bra (nyöppnade) ställen:

U-formel: Krögarna bakom Michelinprisade Formel B:s nya ställe. Danska, bondska smaker i eleganta upplägg. Alla rätter kostar 110 kronor. (Personligen föredrar jag Formel B, även om det är ett lugnare ställe med mer andaktsfull service).

Baest: Italienskt-danskt ställe som jag tokhyllade i detta inlägg. 

Amass: Innan stället ens hade öppnat 2013 var hajpen total. Ta en kock från The Fat Duck (3-stjärnig krog på engelska landsbygden som drivs av Heston Blumenthaal) och släng in en naturskön avskild plats i Köpenhamn samt stora tankar om odling. Den här finkrogen har knockat de flesta av de jag känner som varit där.

Årets matupplevelse, Stockholm: Adam & Albins matsudio. Varenda besök. Öppet sisådär en helg i månaden och ofta huggsexa om borden. På den föränderliga menyn stå stans bästa råbiff stadig. Att de här två kockarna nu börjat med nudellunch är en skänk från ovan. Mitt nyårslöfte blir att gå hit ännu fler gånger 2015.

Årets souvenir: Solbrännan från en vecka på Ibiza i september. Synd bara att den enkom ville fästa på benen och att jag redan efter två veckor hemma hade fått ett härligt höstglåmigt fejs.

Årets matsouvenir: Salt från Ibiza. Jag är beroende.

Årets nya matmarknad: Streetfood Copenhagen på Parirœn. En föredetta industrilokal i det som ska bli nya hippa Köpenhamn (några minuter bort från Christiania) blev i somras hem åt ett 25-tal foodtrucks, barer, grillkvällar, konstinstallationer och stans bästa dricka-öl-i-solen-häng. Här finns allt från brasiliansk grill, en mexare, gourmetkorv och fish n’ chips deluxe.

Årets barhäng, Stockholm: Det får bli Corner Club, av alla häftiga top-of-the-line-bardiskar. Varför? Jo, för att borta bra men hemma bäst. Oskar och Johan välkomnar sina gäster som om de vore familjemedlemmar och blandar skräddarsydda cocktails.

Årets barhäng, internationellt: Floreria Atlantico, Buenos Aires. En lönnbar bakom en dörr i en blomsterbutik. Så genialt, så trevligt, så gott. Med egen gin med smak av örteet mate.

Bästa weekend: Köpenhamn. Det har blivit två resor dit i år och kommer säkert bli ännu fler 2015. Bara för att det är Nordens, tja kanske till och med Europas, bästa krogstad.

Bästa hotellet: Estancia Vik, Uruguay. Dyrt med sydamerikanska mått mätt men man får en häst med på hotellnotan. Och en av Uruguays bästa kockar som lagar utsökt mat på gårdens egna råvaror.

Årets stadsdel: Malasaña, Madrid. För det vibrerande tempot, människorna och vermutbarerna. Det går att åka till Madrid och inte lämna dessa kvarter. 

Jag minns pizzakartongens värme mot jeanstyget. Jag är 7, 8, 9 år och sitter i en vanligtvis kall gammal Volvo. Det vattnas i munnen av pizzans doft. Jag räknar minutrarna hem tills jag får öppna locket och hugga in. Det är förmodligen min favorit Bussola – med skinka och räkor (båda ur burk). Vilken fest!

För många av oss födda under tidigt 80-tal var det lyx att få fira med sådan här mat. Jag och mamma gick på restaurang ytterst sällan. Gjorde vi det så var på någon av de kinesiska krogarna i Uppsala city, de två som tävlade om att pressa priserna på ”4 små rätter” och friterad banan med glass.

Svennepizzan. Den är en sådan stadig matkulturell vän från mångas uppväxttid. Idag har den fått sig en törn. Vi har blivit medvetna finsmakare.

Igår. Jag sitter på en av Köpenhamns hetaste nyöppningar, Baest – med bara fem veckor på nacken, och saknar inte alls svennepizzan. Istället fylls jag av inombords lycka från den frasiga vedugnsgräddade pizzan med svart trumpetsvamp, pecorino, pancetta – och för en extra 85DKK toppades anrättningen med tjugofem gram svart tryffel från Piemonte. Magiskt. Liksom charbrickan med ställets egna fänkålssalami, skinkor och några importerade iltalienska kallskurna darlings. Bonus: hemgjord mozzarella.

Det är dags att vi tar pizzan på allvar. Precis som foodtrucken Forno Auto som rullar nu i Stockholm. Jag testade den häromdan och blev helt hänförd. Som Niklas Ekstedt som gärna serverar tryffelpizza som aptitretare på 1-stjärniga Ekstedt och som nya krogen Kornhamnstorg 53 i Gamla Stan med pizza på menyn som perfekt vinsnacks. Jag lovar att pizzan blir den nya snabbmaten att dissikeras och hipsterifiera efter år av hamburgarnörderi. Och Baest här i Köpenhamn fick faktiskt en femma i Berlingske av den fruktade matkritikern Sören Frank.

När vi ändå berör pizzafäbless i Norden: Missa inte Puttes i Helsingfors! Vedugnspizza tills 03 på morgonen, röjig bar och ibland lajvband. Bakom stället står coola krögaren Antto Melasniemi.

(Tyvärr har jag dålig koll på Oslo, annat än den stigmatiska idéen om att norrmän bara äter upptinad grandiosa.)

Så. Nu början den Nya Pizza-eran. Då är rätten inte längre reducerat till något man bara beställer hem på Nyårsdagen.

1. Bättre matutbud. Det tåls att upprepas. SSP:s (de som har storköken på Arlanda) mackor som finns i alla kioskerna och matbespisningarna är svindyra och knappt ätbara. Det finns extremt få bra matalternativ annat än snabbmat. Eller några skivor iskall lax med lite hovmästarsås på en planka för tvåhundra.

Visste ni att Noma gästspelade på Kastrup häromdan? Sånt vill jag se på Arlanda! Flyg ner Fävikens Magnus Nilsson (de ska ju ändå bara kreera loss mellan 28 februari och 1 juli nästa år) och ge honom lite utrymme att visa upp den svenska gastronomin. Få Tommy Myllymäki att efter kock-VM i januari reppa med sin tävlingsrätt, låt Jens Dolk hoppa på och så kan det bli Mitt Kök-turné på F-piren i ett par veckor.

Bygg en löjromsbar där man både kan testa på plats med ett glas champagne – och köpa hem ”Swedish caviar”! Låt Jonas Bohlin inreda den så att den känns så där skandinaviskt urban-cool. Ring El Taco Truck och övertala dem att parkera en grisskär truck och kränga tacos på alla pirer. Please.

2. Bättre döda-tid-upplevelser. Vad går det att göra på Arlandas pirer, egentligen? Tja, äta oätlig och dyr mat. Vänta. Sitta ner. Stirra på skärmarna med boardingtider. Gå runt i butiker som säljer nittiotalsmode för ockerpriser. Leta i blindo i trist displayade taxfreeshoppar.

Ge oss resenärer möjlighet att ta en 20-minuters massage (bästa med Bangkoks flygplats) få manikyr eller gå på ett bibliotek som på Amsterdams Schipol. Låt ABBA-muséet få en liten hutt och spela ”Dancing Queen” ashögt och bygg en rullskridskobana i minformat åt kidsen! Jag lovar, turisterna kommer att älska det, och vi svenskar kommer att skämmas mindre än vad vi gör åt döda trista väntrumsutrymmena idag.

3. Bättre shopping. Som sagt. Det har hänt något; Victoria’s Secret, någon solglasögonbutik och Designtorget har flyttat in. Men sen då? Jag vill se lika superbra butiker som i Köpenhamn. Där man till och med åker ut lite tidigare till Kastrup för att designern Malene Birgers butik har rea och för att priserna i taxfreen har nästan Ålandsfärjepriser.

Arlanda! Visa upp Filippa K, Gant och Make Up Store. Låt NK kränga egna pralinaskar precis som Harrod’s gör på flygplatserna i London. Locka in H & M så att folk kan köpa strumpbyxor medan de väntar på flyget (som på Barcelonas flygplats). Ge oss något att göra – och tjäna pengar samtidigt (Swedavia, hallå, det gillar ni ju)!

4. Härligare omgivning. Färgskalor som harmoniserar med svenskt novemerberväder – är det en bra grej? Gate-möbler av sovjetisk femårsplans-snitt. Som alla ser likadana ut. Var är våra svenska hyllade formgivare? Nej, förlåt mig, var är LULU CARTER? Hon skulle kunna uträtta underverk här!

Och släng in ett rum med ljusterapi, det kan ni bjuda på!

5. +. Med ris måste också komma ros. Bra av Arlanda att ta sitt ansvar och förbjuda friåkare att stå direkt utanför terminalerna. De som lurar ovetande turister till taxiresor med svindlande notor.

INSOMNIA. Glöm sömnlösa nätter i Madrid, Buenos Aires eller Shanghai. I helgen var jag i Belgrad. Något jag upplevde som att  vara i en annan tidzon än de i den stad jag befann mig i. Här är festen så sen och intensiv att nattkröken tar slut när morgonkvisten redan börjat därhemma. Brunch på en heldag? Inte en kotte är ute innan 15.00. Men då har de förmodligen ramlat hemåt från nattklubben runt 06-07-08-rycket…

Just nu är det hetaste området att gå ut i Savamala nere vid floden Donau. Här ligger Brankow, en av de ställen vars musik pumpas sent inpå småtimmarna och där en öl kostar 60 kronor (det är jätte-jätte-dyrt i Belgrad, något man får en hel middag med dryck för).

Dessutom: I Belgrad dansar man. Helst strax efter att första omgången maträtter kommit in på restaurangen. Klappa takten, stampa, bugga, hoppa, tjoa, tjimma, vissla – allt för att hylla bandet som uppträder på de flesta av stans kvarterskrogar – kafanas. Faktum är att det så man upptäcker turister på krogarna – de börjar genast skruva på sig i sina stolar när dansen drar igång.

Det hanns även med en Wine and Dine-festival på Mikser House, en slags mötesplats för design och konst som även har restaurang, konserter, utställningar och som nu – en balkansk vinmässa. Men jag väljer hellre att dricka en Kabinet, den lokala Mikkeler-varianten av mikrobryggd öl, också snart på väg till Sverige.

Det här får du inte missa:

1. Diagonala: Stans trendigaste krog med ett sånt uppiffat klientel att man känner sig underklädd i ett svart Prada-fodral. Krögaren Vlada hoppar omkring och skålar med sina gäster, helst klädd i hatt. Hitta hit! 

2. Valfri kafana: För att komma i rätt Belgrad-stämning så gäller det att dansa. Helst under större delen av en middagssittning. Oavsett ålder, kön och civilstatus så gäller det att hålla takten.

3. Gå på nattklubb: Längs med floden ligger nattklubbsbåtarna, splavsen, på rad. I Savamala finns flera bra ställen som till exempel Brankow.

4. Ät: världens förmodligen svårstavade rätt, cevappcci, en slags köttfärsjärpe i bröd med yoghurt. Diagonala (ovan) har en lyxvariant, stans alla gatuhörnskiosker en mindre anspråkslös sådan. Testa det nya serbiska köket hos Filip på restaurangen med namnet som påminner ruggigt mycket om en dansk krogkändis – Homa. 

5. Drick: en cocktail på baren Central bar som även inhyser en bartenderskola. Kostar runt en svensk tjuga.

För boende: Checka in på bekväma 88 Rooms för ett nybyggt designhotell runt €60 för ett dubbelrum eller sälj aktier och ta in jämte världskändisarna på urtjusiga Square Nine hotel med en inredning som hämtat ur FT-bilagan How To Spend It.

Att gå ut och äta är ett konststycke i sig om ett ställe blir hajpat. Ta Lilla Ego  i Stockholm, till exempel. Det har snackats om dem i ett år nu – hur svårt det är att få bord – ”flera månaders väntetid”. Men, det gäller bara att kunna de rätta knepen.

1. Testa både att boka på nätet och telefon.

Platserna brukar spridas kvotenligt på dessa två sätt, då det ena behöver faktiskt inte utesluta det andra. I Sverieg är krogarna ängsligare med förbokningar. Ta en världsstad som New York till exempel, de flesta krogarna där har majoriteten av sina platser vikta för dropin-gäster.

2. Gå en vardag.

Torsdag, fredag och lördag är det högre tryck på restaurangerna. Välj en tisdag istället och du har garanterat större chans att få bord.

3. Spontana in på en barstol

Bilderna ovan är från min kväll på Lilla Ego i lördags. Jag hade ingen bokning utan gick förbi, förhörde mig om hur det såg ut på drop-in i baren och fick en tid då de gissade sig ha plats för mig. För övrigt har nästan alla ställen några drop-inplatser. Lilla Ego har 8, Oaxen Slip och Shibumi likaså. Alla tre är det knivigt att få bord på men om man kommer vid öppning och köar upp – eller checkar läget efter halva kvällen gått så är det oftast inga problem.

4. Less is more

Större sällskap är svårare att få in i en matsalplanering. Men en ensam person går i 99% av fallen att klämma in. Två personer kan också funka fint, men då gäller det att man …

5. … är flexibel med tiden

Om du kan tänka dig att på ett kosmopolitiskt vis äta efter 21.00 så finns det mycket mer ofta bord. Svensken är nämligen väldigt inrutad på att äta tidigt, speciellt på vardagarna. Utomlands kan det vara tvärtom. Restaurangen är tom innan tio i Buenos Aires, Belgrad och Rio, så bruka där omvänd taktik.

6. Get listed

Be att få stå på väntelista. Det händer faktiskt att gäster blir sjuka, för fulla på förfesten eller sätter igång skilsmässan en kvart innan bordet skulle ha stått redo. Hovmästaren vill ju självklart fylla luckorna och dyker då ner i sina väntelistor och börjar ringa runt.

7. Stalka – i sociala medier

I den mån krogen inte har väntelista – eller fått en så kallad ”no show” så att bordet står tomt utan varsel så använder många numer Twitter eller Instagram för att basunera ut att ett bord finns ledigt. På så vis kan man faktiskt landa en middag på Noma i Köpenhamn utan att ha planerat det i månader i förväg.

Jag måste erkänna att jag var motvilligt inställd till Prag… Det var lite för många öldrickande-män-på-svensexa och busslaster med julmarknadsbesökare för min smak. Därför prioriterade jag aldrig att åka dit. Stackars mig.

För två år sen blev första resan av, och det är inget jag ångrar. För Prag är överkomligt i pris – både i resväg och på plats – och trots att det är lika turistklyschigt som Venedig så gillar jag stan. Innan hade jag sett framför mig stop av skummande öl, men tji fick jag när det visade sig finnas utmärkta cocktailbarer och horder av vinnördar. Och Tjeckien har till och med inhemsk vinproduktion, som de liksom Schweiz, bara har för husbehovet – det vill säga noll export.

Så, till dig som haft fördomar liknande mina, hit ska du gå:

1. Michelin-mat: En av stans två 1-stjärniga krogar. Litet ställe med avsmakningsmeny, många internationella travellers och foodies bland borden samt riktigt proffsiga sommelierer. http://www.ladegustation.cz/en/

2. En av världens bästa cocktailbarer: Jag bloggade om Hemingway Bar här för inte så länge sedan då stället landade på plats nummer 24 på en barlista med dignitet. Här har jag druckit absinth, cocktails i blommig teservis med tillhörande kakfat och deras signaturdrink som göms i en bok. Litet ställe, men ha tålamod och vänta på bord – det är värt det. http://www.hemingwaybar.cz/bar-prague/

3. En hemlig bar – undangömt i en källare. Hit är det svårt att hitta utan att behöva fråga om vägen. Väl inne är det skumögt av cigarettrök och dov belysning. En dj står inklämd vid baren och här är ingen söker på när stället kommer att stänga för natten/ morgonen. http://www.bugsysbar.cz/

4. Lyxfika på det där gamla viset, som Prag-borna älskar. Café Imperial har en häftig historia, kaféet har lyckats överleva sig självt trots svåra tider. Först stans lyxigaste hotell i början av 1900-talet, sedan stammishak bland tyska soldater under andra världskriget (vilket fick tjeckerna att överge stället) och sedan kontor med den tjusiga inredningen igenspikad under kommunisttiden. Idag är det renoverat och i all sin prakt – komplett med galen badrumsinredning. http://www.cafeimperial.cz/en/

5. Kvarterskrog deluxe: En stereotypisk lokalpub i modern tappning är Lokal. Det finns två i stan, den på Dlouhá 33 är den största med barer bygga ovanpå enorma öltankar. Bra mat, härlig stämning och aldrig en kväll utan allsång. http://lokal.ambi.cz/cz/

Jag läser idag om hur Apollo gett en tredjedel av sina reseledare kicken – på stående fot. Säkert mestadels unga säsongare som fått sitt avsked strax efter att de åkt iväg till platsen för sitt drömjobb. Som packat väskan med det mest nödvändigaste för säsongsorten, sagt hejdå till sina nära och kära och ställt in sig på ett nytt liv på Kanarieöarna, i Turkiet eller på en grekisk ö.

Själv drömde jag om reseledarjobb när jag var yngre. Kom som närmast att bli platspersonal för ett språkreseföretag en säsong. Där var det alltid lokala jobbregler som gällde, och på så vis kunde folk flyttas på lite hursomhelst. Jag vet inte hur Apollo har det, men det företag jag jobbade för var ytterst strategiska i sina projekterade anställningar.

Men vad betyder detta i längden? Har svensken helt gett upp på charterdrömmen och istället siktat in sig på ett mer eget, skräddarsytt resande?

– Vi kommer till exempel inte att finnas på hotellen som tidigare, på bestämda tider. Istället kommer den som vill nå oss att kunna göra det genom ny teknik – telefon, sms, chatt säger Apollos Kajsa Moström i artikeln.

Men vänta nu, är det inte just den personliga kontakten på plats resenärer söker efter när de reser? Från någon med den där lokalkollen deluxe i bakfickan, som kan hjälpa folk att få till just de där upplevelserna som känns extra personliga? Apollo hänvisar till den nya tekniken. Personligen  tror jag att när det kommer till resande så kommer den mänskliga kontakten alltid att ringa högst. För min del är det lokalbefolkningen som är mina superkontakter. Så borde charterbolagen också tänka! Tänk att dra nytta av de med mest koll som redan finns på plats. Kanske kommer charterresorna i framtiden jobba på det sätt som undersökningarna visar att svenskar vill resa: bortom turiststråken med känslan av att de upptäck något eget? En slags småskalig gruppresa.

För, let’s face it, världen blir bara mindre och mindre. Knäckebröd och köttbullar kan vi äta hemma. Chartern är inte var den var under Sällskapsresan-filmerna. Den är i en bransch, som liksom min egen mediebransch har haft det tufft, och måste hitta nya mål. Det är synd bara att ett stort gäng reseledare som hade kunnat ta med detta in i framtiden nu får åka hem.

(För övrigt reste jag på min första charter någonsin till en grekisk ö, med Apollo 1999, och hade de mest luttrade reseledarna ever! Vi snackar tzatsiki i knäet, barrundor och bussutflykter. Det var då.)

Jag har riktat hård kritik mot den dyra och dåliga maten innanför Arlandas gater. Ondgjort mig över hur man tvingas äta frukost för 200 spänn, dricka Europas näst dyraste kaffe på Starbucks och koncentratjuice förklädd som färsk för en femtiolapp.

Till exempel: Sist på väg mot Madrid köpte jag en wrap i kiosken för 90 spänn. För en wrap med blött bröd, iskallt innehåll fullproppad av diverse nummer så den ska stå sig i några dagar. Ett innehåll som det sedan visade sig inte ens överensstämde med etiketten. Nåväl, jag har börjat se fram emot flygmaten – så illa är det.

Jag flyger ibland från Bromma men det är alltid en snabb affär. För övrigt är det en flygplats som jag verkligen hoppar att politikerna tänker behålla (framförallt för en levande landsbygd). Något som är trivsamt med Bromma: Jag väntar max en kvart på att få gå ombord Gotlandsflygs plan till Visby, sällan måste det dödas tid eller ätas något här. (Gotlandsflyg har dessutom mycket generös prissättning – samtidigt som de helst kränger fika gjort på ön, hatten av!).

Innanför säkerhetskontrollen på Bromma finns bara ett kafé . Härom veckan  hade jag några minuter extra, var vrålhungrig och bestämde mig för att scouta där i disken. Och, voilá! Här erbjöds jag 20 cl champagne för hisnande 325 kronor (!), tio bitars sushi för 140 kronor eller en ost- och skinktoast för 79 kronor som ingendera hade gjort en normalbyggd person mätt. Knappt bättre än Arlanda.

Drömmer om att de på den lilla flygplatsen Bromma åtminstone skulle våga ta in en småskalig, målinriktad entreprenör som brann för sitt lilla ställe. Som bakade surdegsbröd, gjorde egna smoothies på färska råvaror och mackor med pastrami och surkål. För kvalité, det hade jag och säkert fler medresenärer med mig betalat för!

(Det enda goda med detta är väl att den Hungriga Resenären allt som oftast landar just – hungrig.)