Ett plastigt partyparadis för pensionärer och en poserande ung jetset-crowd. Jag och fotografen Pär Olsson flög fyrtio minuter norrut och landade igår i Punta del Este. Här skjuter skraporna med lyxhotell i höjden, en skyline som är en svår ekvation på en semesterort i ett land där det bara bor 3 miljoner. Vi cruisade längs kusten men valde en kurs bortom Punta del Este.
Naturen har bjudit på frodigt grönt, milsvida kohagar och vinodlingar. Uruguay är tjusigt på ett casual sätt. Gauchos i ridstövlar, hatt och poncho tankar skruttiga bilar på macken, herrelösa hundar tigger kärlek och vägarna ligger helt öde.
Lyx, lyx. lyx. I Buenos Aires stavas det mest guldkantade stället Alvear Palace, stadens Grand Hotel. Här är sanden vid askapporna skulpterad med ställets initialer och personalen bär vita handskar. Från rummens badkar går det att ratta både telefon och teve – och när man checkar in får man en egen ”säkerhetsbroschyr”.
I den står att läsa: ”Bevara dina värdesaker, så som smycken, Rolex – och Patek Philippe – eller liknande klockor, i kassaskåpet. Lämna inte hotellet med dem”. Vilket väl säger en del om ställets målgrupp. Här bor välmående turister från väst och tjusiga brasilianska familjer med bling-bling från topp till tå.
Personalen är bland de vänligaste och mest service-minded vi mött i Argentina.
Men här finns också en av stans absolut vackraste barer, ett cigarrum inrett i tjusig art deco-stil och, enligt många, en av Baires bästa bruncher.
BONUS: Som ett icke 5-stjärnigt, men väl smart boende med extremt bra läge i Palermo Soho, rekommenderas denna Airbnb-lägenhet. Här finns allt du behöver för en knapp 300-hundring: en inhemskt mobil laddat med kontantkort, tvättmaskin, guideböcker om Argentina och balkong. Vi testade en natt och blev överlyckliga över alla väl tilltänkta finesser. Hos Facundo sover man gott: https://www.airbnb.se/rooms/2206490?checkin=2014-03-28&checkout=2014-03-29&s=DArJ
…och 120 andra av peruanske kändisfotografen Mario Testinos verk går att ses nu på muséet MALBAs utställning ”In Your Face”.
I fredags var det premiär och Buenos Aires snyggaste konstcrowd samt vågade fashionistas var där. En kille bar en EU-jacka i kombi med en ”I love Oslo”-tisha, många kom i färgglada gummistövlar eftersom det regnat hela dagen och piffiga house wives hade med sina barn som accessoarer. Till och med Mario Testino själv var där och han rörde sig runt i lokalerna i ett mindre svärm av människor som aldrig lämnade hans sida. Han drack öl ur flaska och såg himla snäll ut.
Bilderna var uppblåsta i mestadels stora format på mörkgröna väggar. Oerhört snyggt. Många av motiven har man sett förut: nakna fotomodeller i svåra poser, Kate Moss och Gisele Bundchen som förtrollar Testinos kamera (de två modeller som han verkar jobba bäst med) och kända män i smink och kvinnokläder. Orlando Bloom passar till exempel utomordentligt bra i knallrött läppstift. Bilderna är allt från modefoto plåtat för Vogue och Vanity Fair till rena reklamjobb som för storkunden Gucci.
I den senare kategorin visar den italienska modejätten bikinis där en kvinnas könshår är ansat till formen för bokstaven ”G”. Väldigt 90-tal. Man undrar hur mycket Testinos stylister tillför bilderna.
MISSA INTE: Ashton Kutchers ”hej-jag-vill-ligga-med-dig-NU-och-jag-säger-det-bara-med-ögonen”-bild (där han även plåtats som enarmad). Och Lady Gaga som svart gudinna i rosa särk och Moder Theresa-motiv.
Sunkhak, hål-i-väggen och pizzakedjor som håller öppet 24 timmar om dygnet håller förvånansvärt hög lägsta-nivå. I natt åt vi asbra pizza från Kentucky i Palermo klockan 03.00. Nybakade empanadas, piroger, finns till försäljning lite varstans och de lokala croissanterna, media lunas, är to die for.
Häromdagen var vi i San Telmos historiska kvarter hos stolta krögarinnan Gracie (ovan med sin man Eduardo) och åt bland det bästa jag ätit i pastaväg – sorrentinos, fyllda med skinka och ost och parmesan i mängder. Hos Gracie specialiserar de sig på lokala rätten milanesa, panerad schnitzel, och det var förvånansvärt gott trots all avsaknad av färg på tallriken. Till kaffet bjöds det på hallongrottor.
Ibland kostar de där vita dukarna och matsilvret lite mer än vad deras ställen smakar, så att säga.
HITTA HIT: Casa del Virrey, Venezuela 489 (hörnet Bolivar).
I kölvattnet av den ekonomiska krisen började fler och fler öppna upp hemliga serveringar i sina hem i Buenos Aires. Fenomenet kallas puerta cerradas, och dessa speak easy-krogar är hetare än någonsin just nu. Den mest hajpade heter Casa Saltshaker och drivs av amerikanen Dan – här har det dock varit svårt att få bord.
Så. Igår var vi på Casa Coupage, en av stans äldsta puerta cerrada som funnits i nio år. Bakom Casa Coupage står två sommelierer , Santiago Mymicopulo hans exfru Ines som nu är i Mendoza och förbereder en Casa Coupage där.
Hos många av de hemliga ”closed door”-restaurangerna sitter man tillsammans vid ett stort långbord. Men inte hos Santiago. Här är det precis som en vanlig restaurang, fast utan ett tecken på att det existerar, från gatan sett. Huset är ett vackert kolonialbygge och en liten innergård bjuder in till pauser mellan rätterna.
De andra gästerna igår var uteslutande amerikaner. Samtalsämnet som alla delade var det försvunna flygplanet MH 370, och i princip alla tog avsmakningsmenyn om 7 rätter. Vi valde även ett dryckespaket om 7 viner.
Maten var experimentell och snavade på sin egen ambition. För lite sälta var gemensamt för alla rätter. En king crab-sallad var inrullad i vad som smakade som rulltårta. Roligast var den argentinska nigirin med chimchurri istället för wasabi och sky istället för soya. Framåt osträtten artade det sig, och stället gjorde ljuvliga egna praliner. Prislappen – cirka en femhundring (700 pesos).
Häftigast var att få lära sig mer om argentinska viner och man fick själv matcha dem till maten då Santiago alltid hällde två glas samtidigt.
Hyllad, helgonifierad och hatad. Politikern och skådespelerskan Evita Peróns liv är spektakulärt – och ändå så kort – hon blev bara 33 år gammal. Hon mumifierades efter sin död (hennes man hostade upp 100 000 dollar för att hon skulle ”leva vidare” så som Lenin och Stalin), liket kidnappades och misshandlades. Varför? Hur? Räkna inte med att få svar på detta eller en djupare förståelse för Evita privat. Ändå är muséet till Evita Peróns ära en upplevelse.
Man får frossa i hennes eleganta dräkter, tjusiga hattar och andra extravaganta modeaccessoarer. Det visas en rad svartvita filmklipp (textade på engelska) från hennes politiska karriär och det är fascinerande att se flimriga svartvita delar ur hennes brandtal inför folkmassor så stora att man knappast tror att det är sant.
Man vallas mellan rum som visar hur mycket hon gjort för de fattiga, barnen och de äldre. Hennes feministiska kamp är imponerande och var avgörande för kvinnlig rösträtt i Argentina. Copyn är tokhyllande, klichéartad och helt utan nyanser. Men ändå. Evitas livsöde: från fattig barndom till presidenthustru, vice president och ikon på nolltid.
Dock måste man googla för att fylla igen luckorna efteråt. För Museo Evita ger besökaren fler frågor än svar.
Det var militärdiktaturen som efterföljde Evitas man som gömde undan hennes kropp för att inte skapa skiftningar i politiken. Hon låg begravd under falskt namn i Milano. Vem som sedan misshandlade liket är oklart men även hennes mans händer ska ha huggits av efter hans död. Först på 70-talet begravdes Evitas kropp i Buenos Aires.
HITTA HIT: Lafinur 2988, Buenos Aires (entré 30 pesos). www.museoevita.org
KOLLA IN: Presentshoppens lustiga merchandise. Vinglas med Evita, vinflaskor med Evita på etiketten, glasunderlägg, handväskor och gudvetvad. Och såklart: muggar för maté, detta te som argentinarna älskar.
Kockar med stekrad som expertis.Don Julios lokaler inramas av nedklottrade vinpavor.Chorizo på riktigt.Köttbit med obligatorisk chimichurri och salsa.
Buenos Aires bör nog vara en vegetarians mardröm vid första anblick. Min första måltid här i stan bestod självklart av kött. För argentinarna är kossorna här heliga – på ett annat sätt än Indien, men ändå. Det ligger enklare köttkrogar, parillas, i var och vartannat gathörn. Bra för the locals som enligt statistiken äter 1,2 kilo nötkött i veckan.
Härmed har jakten på Buenos Aires bästa köttkrog börjat.
Mitt första köttsliga rendezvous skedde på Don Julio, en härligt stimmig krog med skinndukar på borden och hyllmeter av rödvinsflaskor i trendiga stadsdelen Palermo. På trottoaren utanför krogen stod porteños, Buenos Aires-bor, lite överallt och sippade på cava, det var familjer med mormödrar, farmödrar och små barn som fick leka fritt mellan kyparnas ben – utan att det en höjdes ett ögonbryn. Det finns en härlig restaurangkultur här som är så … levande.
Vi började med husets chorizo, korvbitar toppade med mozzarella och soltorkad röd tomat. Korven var nygjord, inte för hårt mald och mild i smaken. Därefter ”thick sirloin steak” – ryggbiff med sallad (de flesta beställde chips-liknande pommes frites med hål i) och köttet var precis sådär mört som alla säger.
Hela stället var inramat av hyllmeter vinflaskor nedklottrade med hyllningar. Gäster som avslutat en flaska här får en penna i handen och så blir ”deras” flaska del av inredningen.
HITTA HIT: Don Julio, Guatemala 4691 and Gurruchaga, Palermo Soho
BONUS – TRENDIG KÖTTKROG I OMRÅDET:
Hemligt och hajpat. La Cabrera, döpt efter gatan de två ställena ligger på i Palermo är inte en traditionell parilla utan mer en trendigt köttkrog. Beställ Bife de Chorizo och ta en taxi hem. Portionerna är mest som alltid här väl tilltagna. La Cabrera och La Cabrera Norte, 5099 och 5127 Cabrera St., Palermo, http://www.parrillalacabrera.com.ar
För att ha haft resandet som jobb så är jag ganska så urusel på en av de mest elementära bitarna.
Packningen.
Jag har visserligen lärt mig ”packningsmetoden”. Hur man viker alla sina tröjor i ett så att de blir som paket, så tekniskt klarar jag mig. Jag har baxat hem porslinsfat i handbagaget från Marrakech, Istanbul och Lissabon så nog kan jag optimera en handväska.
Det handlar snarare om vad sjutton man ska ta med sig. Som nu, jag har aldrig satt min fot i Buenos Aires, hur ska jag veta vilka kläder som passar (jag har tjyvkikat i sociala medier ska tilläggas)? Hur mycket finkläder kontra vardagskläder? Och: Är min sydfranska strandväska verkligen nödvändig?
Jag blir aldrig klok på detta. Nu kliver jag strax på min flight med Air France via Paris.
Här kommer jag att skriva högt och lågt om härliga ställen jag hittar i världen. Det kommer garanterat bli en hel del matdestinationer med allt från street food på insekter till molekylär gastronomi på tallriken.
Plus att ni och jag ska hänga mycket med the locals! För det är ju människorna som bor på en plats som gör den till vad den är. Vad vore norra Ibiza utan hippies, Bali utan surfare och Portland utan komposterande hipsters? Och framförallt: vilka finns bortom stereotyperna? Här vill jag berätta deras story.
Men det blir också tips på häftiga hotell, strandliv, shopping, basarer, barer, restauranger, kultur och en och annan reflektion över fenomen och aktörer inom reseindustrin.
Nu checkar vi in. Första destination: Buenos Aires. Jag har resfeber deluxe!
Journalist, matnörd och kosmopolit med världen som vardagsrum.
Anna Norström älskar att resa till öar, en ö-feber drabbade henne tidigt i livet under somrarna på Gotland. En allätare när det kommer till resmål: Ibiza, New York, Belgrad, Vietnam, Köpenhamn och Portland blev det förra året - även om kursen hellre hålls bortom de typiska turiststråken.
Men framförallt ser hon resandet som en ursäkt för att äta: allt från friterade insekter i gatustånd till lyxmiddagar på Michelinkrogar.
