2010 vann Inter, Bayern München stod som förlorare. Och sen den ultimata mardrömmen 2012 – Chelsea lyckades vinna på Allianz Arena. Bastian Schweinsteiger och Philipp Lahm bespottades som eviga förlorare. Glöm det.

2013 står FC Bayern München som värdiga Champions League-vinnare. Kungar av Europa, bäst i världen. Philipp Lahm och Bastian Schweinsteiger håvade in den där internationella titeln. Arjen Robben revanscherade sig ordentligt. Holländaren lyckades på något sätt spela bort FC Bayern från fjolårets tre titlar. Den här säsongen avgjorde han kvartsfinalen i tyska cupen mot Borussia Dortmund och han rullade in gårdagens avgörande mål. Enorm glädje. Lättnad.

Jupp Heynckes Bayern München har spelat en historiskt bra säsong, den fick sin ultimata kröning i går. På lördag kan en förbluffande säsong dessutom avslutas med klubbens första trippel. Du har något att se fram emot, Pep.

Finalen på Wembley blev precis så härlig som det var tänkt. Inramningen var magisk, stämningen på topp. De tyska supportrarna vrålade fram sina lag. Borussia Dortmund öppnade i ett furiöst tempo och höll kniven mot Bayern-strupen i 25 minuter. FC Bayern-spelarna attackerades tidigt, anfall efter anfall rullades igång. Manuel Neuer storspelade i målet och höll kvar ett märkbart chockat Bayern München i matchen.

Robert Lewandowski, Jakub Blaszczykowski, Sven Bender, Ilkay Gündogan och Marco Reus försökte, men Manuel Neuer var omutbar. I går spelade landslagsmålvakten som vi egentligen förväntar oss, han har haft en relativt tuff tid i Bayern München. I går var han en avgörande faktor.

Roman Weidenfeller, turneringens bäste målvakt i mina ögon, ville inte vara sämre och bjöd på högoktaniga räddningar när Bayern München hittade in i matchen. Räddningen på Mandzukics nick, utrusningarna mot Robben och flera andra godbitar. Efter matchen öppnade helt plötsligt Joachim Löw dörren till landslaget, åtminstone funderar han på att öppna den. Ett sent, men rättfärdigat, erkännande.

Första halvleken var målvakternas match. Manuel Neuer och Roman Weidenfeller lät sig inte överlistas. De första 45 minuterna var verkligen tysk fotboll. Hög intensitet och aggressivitet, ett öppet spel med många målchanser. Njutbart. Vackert. Tyskt.

Den första halvleken tillhörde Borussia Dortmund, men den slutade 0-0.

Finalens andra halvlek tillhörde Bayern München, på ett mer dominant sätt dessutom. Det skulle också betala av sig. FC Bayern tog över allt mer och när Arjen Robben tog sig runt på kanten i 60:e minuten blev det riktigt farligt. Holländaren hittade in till en fristående Mario Mandzukic som bara behövde stöta in bollen. 1-0 till FC Bayern och de hade tagit över matchen.

Baklängesmålet fick Borussia Dortmund att vakna och åter mobilisera styrkorna. Bara sju minuter efter målet sätter Dante ett knä i bröstet på Marco Reus – domaren pekade på straffpunkten. Försvarsjätten borde egentligen fått sitt andra gula kort, men som Jürgen Klopp sa efter matchen ”så är jag inte så säker på att vi hade vunnit även om vi hade spelat elva mot tio”.
Ilkay Gündogan klev fram och satte straffen, Manuel Neuer gick åt fel håll. 1-1. Skulle nu Bayern München tappa övertaget, börja fundera för mycket? Inte alls.

De fortsatte att mala på, Dortmund-spelarna såg för första gången den här säsongen riktigt trötta ut. De orkade inte sätta emot. Men finalen såg ut att gå till förlängning, Weidenfeller ville inte släppa något förbi sig och när han väl gjorde det så fanns det lagkamrater som kom till undsättning.

Bayern München förfogar över många spelare med grym individuell klass. Det skulle hela Europa få se efter ungefär 88 minuter och 30 sekunder. Franck Ribéry gled igenom det gul-svarta försvaret, släppte bollen till Arjen Robben som dansade förbi flygande Dortmund-spelare och petade bollen i mål. 2-1 till Bayern München.

Borussia Dortmund hade bara tilläggstiden på sig att svara, de hann inte. De sjönk ihop, grät och föll i kollektiv depression.

Bayern München hade äntligen fixat det. De vann Champions League till sist. Det var en jämn och tuff match, en härlig kamp, men FC Bayern var det starkare laget. Äntligen fick spelarna känna på hur det är att vara på den vinnande sidan i ett sånt här sammanhang.

”Jag har alltid sagt att om man vill bli en gyllene generation så måste man vinna en internationell titel. I dag fixade vi äntligen det”, säger en överlycklig Philipp Lahm.

Borussia Dortmund känner mest besvikelse just nu. Att förlora en final på ett så snöpligt sätt svider, Mario Götze lämnar för FC Bayern och det gör antagligen Robert Lewandowski också. Tungt. Men stoltheten kommer snart att infinna sig. Ingen trodde att de skulle ta sig så här långt, det är som en saga, och de bjöd verkligen upp till kamp i finalen. De stod för en fantastisk insats.

Bayern München är i extas. Överlägsna Bundesliga-vinnare och nu har de äntligen fått ta hem den där pokalen som de har varit så nära att göra förr, de föll inte på mållinjen. De har spelat en övermäktig fotboll och hann dessutom med att krossa Barcelona på vägen till Champions League-titeln. De festade som värdiga vinnare, de fick äntligen kyssa den där pokalen. Jupp Heynckes guidade klubben till en efterlängtad titel.

Många spelare stack ut igår, men den största anledningen till FC Bayern Münchens stora framgång är att de har spelat som ett lag hela säsongen.

Hjärtliga gratulationer till dig Jupp Heynckes, och till hela FC Bayern. Det här har ni förtjänat. Bayern München – Europamästare 2013. Stort.

/Wingren

Det kan väl knappast ha undgått någon att Tyskland plockar fram målvakter av absoluta världsklass. Pengar växer inte på träd, men man skulle nästan kunna tro att duktiga tyska målvakter gör det. Det finns så många begåvade tyska målvakter, det är nästan lite löjligt. Och det är oftast väldigt synd om en hel drös av dem.

Det finns alltid några målvakter som håller landslagsklass men som aldrig får chansen att spela i den tyska tröjan. Ta en kille som Roman Weidenfeller, 32. Han har spelat Bundesliga-matcher för Borussia Dortmund sedan 2002. Först till och från, men säsongen 2004 började han etablera sig på allvar. Fotbollstidningen kicker har utsett honom till ligans bästa målvakt vid ett par tillfällen och de två senaste säsongerna har han blivit tysk mästare två gånger och cupsegrare en gång (även om han utgick skadad i finalen i Berlin). Under dessa två säsonger höll Weidenfeller nollan i lite mindre än hälften av matcherna. Det är inte så illa pinkat.

Men om han någonsin har varit aktuell för Joachim Löw och det tyska landslaget? Nej.

Det har funnits stunder då olika röster har gjort sig hörda i media, begärt att Weidenfeller bör få chansen. Så har dock aldrig skett och nu har den gode Roman gett upp hoppet.

I nästan vilket landslag som helst hade Weidenfeller varit given förstemålvakt – om inte annat hade han varit given i truppen.

Det går givetvis inte att anklaga Joachim Löw, eller Jürgen Klinsmann, för att ha gjort fel. Verkligen inte. Oliver Kahn, Jens Lehmann, Robert Enke, René Adler, Tim Wiese, Manuel Neuer, Ron-Robert Zieler och Marc André ter Stegen har gått före. Det finns inte så mycket att säga om det. Det är extremt duktiga målvakter allihopa.

Bara en sådan sak som att 17 av 18 förstemålvakter i Bundesliga är tyska säger en hel del. Visa mig en europeisk toppliga med samma kvot. Endast VfL Wolfsburg har en utländsk målvakt i Diego Benaglio, Schweiz.

Nu var det förvisso inte Roman Weidenfeller det här inlägget skulle handla om – men han belyser den tyska målvaktskampen väldigt väl.

Nej, det är snarare Manuel Neuer och René Adler som tillsammans utgör ett intressant diskussionsunderlag. Manuel Neuer slog igenom i Schalke 04 och återfinns nu i Tysklands största och mest framgångsrika klubb Bayern München. Han är given förstemålvakt i såväl klubblaget som landslaget. Neuers namn dyker alltid upp när det ska diskuteras om vem som är världens bästa målvakt.

René Adler, 27, slog igenom i Bayer Leverkusen säsongen 2006/07 när han fick chansen i Bundesliga. Efter det var han given mellan stolparna och hyllades stort. Han var extremt imponerande att titta på. En drömmålvakt för vilket lag som helst.

Efter Robert Enkes tragiska självmord stod Joachim Löw utan sin förstemålvakt när VM 2010 skulle sparkas igång. Tim Wiese, René Adler och Manuel Neuer konkurrerade om positionen som nummer ett i det tyska landslaget. Valet föll då på Adler, Löw tycktes vara övertygad.

I april 2010 hände så det som inte får hända en målvakt som ska ta steget till världstoppen – Adler drog på sig ett olyckligt revbensbrott. VM 2010 blev i stället Manuel Neuers mästerskap och han gjorde det fantastiskt bra. Efter det har Neuer varit ohotad nummer ett i landslaget.

Under tiden har Adler ägnat sig åt rehabilitering, dålig matchform och ytterligare långtidsskador. När han väl kunde spela för Leverkusen såg han inte lika stabil ut som tidigare och när han sedan skadade sig igen valde Bayer Leverkusen att agera. Rudi Völler hörde av sig till Fredi Bobic och fick lov att låna in unge Bernd Leno. Ynglingen gjorde stor succé, köptes loss från Stuttgart och plötsligt fanns det ingen framtid för Adler i Leverkusen längre. Det, om något, är en påminnelse om hur snabbt det kan gå i fotbollens värld.

René Alder gav aldrig upp, jobbade stenhårt för en comeback. Efter långdragna förhandlingar med Hamburger SV stod det till sist klart att Bundesliga-dinosaurien skulle bli den förre landslagsmålvakterna nya klubbadress. Jag ska erkänna att jag var tveksam till Hamburgs agerande.

Den här säsongen har René Adler överbevisat alla som någonsin tvivlat på honom. Han är bättre än någonsin. Han är stundtals en mur i Hamburgs mål, han motiverar och dirigerar sina medspelare och han står upp så länge när motspelarna kommer fria mot honom att de blir nervösa och ger bort chansen. Han är fenomenal.

Samtidigt som Adler spelar sin livs säsong har landslagets andra målvakter börjat vackla. Zieler och ter Stegen spelar inte sin bästa säsong. Framför allt inte ter Stegen. Men Gladbach-målvakten är ung och måste tillåtas ett eller ett par mellanår. Det är inte så konstigt.

Manuel Neuer har över huvud taget inte varit lika fenomenal och framträdande i FC Bayern som i Schalke. Det är en ny miljö, det är ett riktigt storlag där Neuer inte tillåts bli ”lika varm i kläderna”. Neuer har en förmåga att göra sina bästa matcher när han blir bombarderad. Det blir han inte i FC Bayern.

Jag menar inte på något sätt att kritisera Manuel Neuer här. Det är en överjäklig målvakt, men jag kan inte påstå att han har blivit nämnvärt bättre sedan flytten till FC Bayern. René Adler däremot, även om säsongen är ung, har sett mognare och stabilare ut. Bättre. Han säger själv att det här är den bästa upplagan av Adler någonsin.

Diskussionen i Tyskland är redan i gång. Joachim Löw har än en gång poängterat att Manuel Neuer är nummer ett i det tyska landslaget, något som förstås är svårt att argumentera emot just nu. René Adler väntar ännu på en eventuellt ny chans i landslaget.

En chans som kan komma redan i träningsmatchen mot Holland då Ron-Robert Zieler är avstängd en match. Kanske blir det Adlers comeback i landslaget? Jag tycker att han förtjänar en ny chans att visa upp sig.

Och på lördag möts alltså de båda i klassiker-matchen mellan Hamburger SV och FC Bayern München. Vem går vinnande ur målvaktskampen – världens bästa målvakt eller ligans just nu bästa?

Bundesliga omgång 10:

Fredag 20:30

Eintracht Frankfurt – Greuther Fürth
Två nykomlingar drabbar samman i kväll och det är nästan svårt att tro. Fürth vann 2. Bundesliga, Frankfurt kom tvåa. Efter nio omgångar i Bundesliga har Eintracht bara förlorat två matcher och ligger trea i tabellen – Fürth har bara vunnit en och ligger sist. Dessutom återfinns anfallaren, Occean, i hemmalaget. Förra säsongen spelade han för, just det, Fürth. Senaste mötet lagen emellan i Frankfurt slutade 0-0.

Lördag 15:30

Borussia Dortmund – VfB Stuttgart
Två lag som har hittat formen efter en tveksam inledning på säsongen. Dortmund och Stuttgart segrade suveränt i cupen och är båda i stort behov av tre poäng för att uppnå säsongsmålen. Bender och Blaszczykowski saknas ännu i hemmalaget, duktige Sakai är tveksam för Stuttgart. Förra säsongen spelade lagen en spektakulär match i Dortmund som slutade 4-4. Får vi se något liknande från två lag som plötsligt är fyllt av självförtroende?

Borussia Mönchengladbach – SC Freiburg
Gladbach var verkligen på uppgång efter 2-0 mot Marseille och 3-2 mot Hannover. Men så åkte man ut ur tyska cupen efter en bitter 0-1-förlust mot Fortuna Düsseldorf. Nu är det dags för Lucien Favres lag att visa stabilitet. Freiburg tog sig vidare i DFB-Pokal tack vare en fin 2-0-vinst mot Eintracht Braunschweig. Sorg och Ginter tveksamma till spel för Freiburg, Jantschke tveksam för Gladbach.

Hannover 96 – FC Augsburg
Efter 22 hemmamatcher utan förlust förstörde Gladbach Hannovers fina svit. Vad händer nu? Inleds en ny serie eller kan Augsburg segra i Hannover? Tveksamt. Hannover är inte lika stabilt som förra säsongen men några problem med målskyttet har man inte. Augsburg däremot spelar helt okej, men har stora problem i offensiven. Det har endast blivit fem mål av totalt 118 skott, och inte mer än 29 av dessa har faktiskt gått på mål.

1. FC Nürnberg – VfL Wolfsburg
Lorenz-Günther Köstner heter Felix Magaths tillfällige ersättare, men det kan mycket väl bli så att Köstner får jobbet till sist. I hans första match spelade Wolfsburg äntligen ut och vann med hela 4-1 mot Fortuna Düsseldorf. I cupen tog man sig vidare utan problem och mycket beror på att Diego äntligen kommer till sin rätt. Nürnberg däremot är inte alls i slag, laget har bara spelat in en poäng på de senaste sex matcherna. Vändningen måste komma snart.

TSG Hoffenheim – Schalke 04
Hemmalagets försvar fungerar uruselt, bortalagets offensiv fungerar mycket bra. Behöver jag säga mer? Hoffenheim har släppt in 20 mål på nio matcher och har inte vunnit på de senaste fyra. Tränare Babbel är pressad och jag förstår fortfarande inte varför han får sitta kvar. Upp till bevis då mot Bayerns främste utmanare FC Schalke. Huub Stevens lag har vunnit fem raka matcher om vi räknar in samtliga turneringar (Bundesliga, CL och DFB-Pokal).

Lördag 18:30

Hamburger SV – Bayern München
Dags för klassikern mellan de två storklubbarna som dock lever i helt olika världar för tillfället. Men det lär bli en mycket bra match ändå och målvaktskampen mellan Neuer och Adler blir mycket intressant att följa. HSV har dock rest sig ur askan och ser bättre ut, mycket tack vare de sena nyförvärven. FC Bayern förlorade sin första ligamatch förra omgången när Leverkusen lyckades vinna med lite tur. Nu vill Heynckes och spelarna visa att det inte går att stoppa FC Bayern i år. Låt oss se om Adler, van der Vaart och Son vill annorlunda. Upplagt för fotbollsfest, med reservation för att bortalaget inte gör två snabba mål.

Söndag 15:30

Bayer Leverkusen – Fortuna Düsseldorf
Hemmalaget är verkligen laget för stunden. Obesegrade i sex raka ligamatcher och Bayern-besegrare i förra omgången. Med en Stefan Kießling på topp har Leverkusen en härlig målgaranti då anfallaren faktiskt är årets målgladaste anfallare i ligan. Men skador stör Leverkusen inför matchen och helt klart är i alla fall att Rensing ersätter Leno i målet. Düsseldorf inledde ligaspelet bra, mycket tack vare ett vattentätt försvar. Men det har sett sämre ut på sistone, dock inte i cupen där laget slog Gladbach med 1-0. En spännande Rhen-duell.

Söndag 17:30

Werder Bremen – FSV Mainz 05
FSV Mainz reser till bortamatchen med gott självförtroende. I Bundesliga och i DFB-Pokal håvar man in segrar och Szalai öser in mål framåt. Dessutom finns den förre Bremen-anfallaren Ivan Klasnic i truppen, det lär bli ett kärt återseende. Anfallaren hade sin bästa tid i just Bremen. Men om Mainz sjuder av självförtroende är läget, som vanligt, annorlunda i Bremen. När de är på väg upp i tabellen blir de skadeskjutna, när de är på väg att sjunka mot botten spelar de sitt livs fotboll. Inför omgången ligger Werder Bremen elva i tabellen – vad kan vi förvänta oss?

/Wingren