I vanliga fall skulle jag måhända inte ha brytt mig ett spår om vad exakt vad AV Club är. På ett sätt gör jag det förvisso fortfarande inte, men ett besök på dess hemsida tycks avtäcka någon slags allmängiltig nöjessajt som ägnar sig åt spel, film, böcker och musik. Bland annat.

På sitt sätt är det irrelevant exakt vad AV-klubben är. Mer intressant är varför du och jag överhuvudtaget ska uppmärksamma dess existens.

Nämligen dess tävling Undercover.

Tydligen är det ett återkommande inslag (i samarbete med kaffekrämarna Starbucks) där mer eller mindre kända grupper eller artister tolkar mer eller mindre oväntade låtar. Den tredje upplagan har precis avslutats med en omröstning där läsarna har fått hylla sitt favoritavsnitt den gångna säsongen, där vi bland annat har fått se Grouplove (?) ta sig an Andrew W.K., Reggie Watts gå bananas till Van Halens ”Panama” och The Promise Ring emomysa till Adeles ”Rumour has it”.

Dessa kombatanter var emellertid munsbitar för en grupp gräsliga latexmonster från en avlägsen galax, strandsatta på vår planet i syfte att sexuellt våldföra sig på mänskligheten.

Jag pratar självklart om Gwar. Denna komediakt – tänk tidiga Alice Cooper korsat med WASP runt 1984 och utför en äckelmultiplikation gånger tio – som spelar hellre än bra och vars diskografi egentligen bara är en ursäkt till att på scenen låtsasdöda personer som George W Bush, Arnold Schwarzenegger, Usama bin Ladin och Lady Gaga. För att nämna några få.

På slaktbänken denna gång har de lagt den lättprogressiva AOR-gruppen Kansas och dess superhit ”Carry on wayward son”, den 96:e bästa hårdrockslåten enligt VH1:s 100-lista över sådana och en guldsäljande singel 1977.

Resultatet: En dundersuccé. Årets bästa inslag i Undercover-serien, tyckte AV Clubs medlemmar. Och spektakeltruppen, som gjorde ett underhållande framträdande på Sweden Rock Festival förra året, har sedermera sett till att inkludera låten i sin aktuella turnérepertoar.

GWAR covers Kansas 

Se på fan. Där kan vi ju ta tillfället i akt att lägga ännu en arbetsvecka bakom oss.

Fem dagar som har bjudit på alltifrån djurparksskandaler, chockavhopp ifrån thrashlokomotivet The Haunted, muthärvor inom den absolut högsta EU-toppen till sedvanligt plaskande i den svenska kändisankdammen.

Kanske få händelser som får just vecka 42 att profilera sig utöver det extra i världshistorien. Men som sådan en trygg förvissning om att jorden fortsätter att snurra runt sin egen axel och att mänskligheten fortsätter att vara minst lika snurrig.

Nu är det emellertid fredag. Och vanan trogen blir det då, så här på den tidiga kvällskvisten videodags här i bloggen. Och lika traditionsenligt blir det en väldigt blandad kompott som får serveras till helgmyset.

Just den här veckan rekommenderas ytterligare inspektion av färska klipp från exempelvis Cradle Of Filth, Atreyu/Bleeding Through-anknutna I Am War, Sister Sin, Antromorphia, Linkin Park, Enslaved, Issa och tidigare Anthrax-gitarristen Dan Spitz nya grupp Red Lamb.

Och som extra veckoslutsgrädde på helgmoset går det alltid att ägna en stund åt ytterligare ett smakprov från kommande albumet med Parkway Drive, en trailer för kommande Nightwish-filmen (baserad på senaste albumet ”Imaginaerum”) samt färska spåret ”Nocturne” från intressanta djentcombon Tesseract.

Det får duga gott för stunden.

Och kom ihåg: Snart är det jul.

Man kan kanske inte beskylla dem för att spela i Sveriges mest aktiva grupp. Det finns ju liksom en vana att fläka ut en tre-fyra år mellan albumen, och nästan lika länge mellan gig på hemmaplan.

Sak samma. När Cult Of Luna än befinner sig i ett kreativt stim länge nog att få ihop fullängdskapacitet så blir det alltsom oftast så överjävligt bra och innerligt att man med ens förlåter dess omfattande anonymitetsperioder.

Nästa år kan det återigen finnas anledning att aktualisera den inställningen.

Den Umeågrundade gruppen har nämligen offentliggjort att album nummer sex kommer att släppas tidigt 2013 under namnet ”Vertikal”. Uppföljaren till högst utmärkta ”Eternal kingdom” (2008) har spelats in i spridda skurar sedan förra året och sägs tematiskt vara influerad av Fritz Langs klassiska film ”Metropolis”.

– Innan vi ens började skriva (nytt material) var vi väldigt noga med att hitta ett tema som kunde genomsyra musiken, vilket vi förhoppningsvis har gjort. Vi utvecklade tydliga strukturer, väldigt linjära, för att inte överkomplicera skrivandeprocessen, heter det i en kommentar till Terrorizer.

Post metal-gruppen, som även rymmer medlemmar från bland andra The Perishers och Khoma, har även gått ut med en rad livedatum för januari och februari nästa år. Då avser man att besöka Storbritannien, Frankrike, Spanien, Portugal, Luxenburg och Tyskland – men inte Sverige. Dessutom flaggar combon för gig på Roadburn-festivalen i Holland i slutet av april samt på Asymetry-eventet i Polen den första fredagen i maj.

För komplett turnélista – besök gruppens hemsida.

Graveyard

Lights out

Stranded/Universal

HÅRDROCK I enlighet med tidens inflammerade tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. En ickeexistens i sitt själva motsatsförhållande till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.

Man kan klassa ambitionen som äkta. En autentisk inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden.

Lyssna bara på andranumret ”Slow motion countdown”. Det låter som en vacker Pink Floyd-ballad spelad av Opeth runt ”Damnation”, stegrar sig koncentrerat mot en storslagen upplösning där Joakim Nilsson slutligen går sönder. Faller i bitar. Blöder i takt med att något som låter likt sångarens sista suck lämnar strupen.

Sådana känslor går inte att ladda ner. De kräver full respekt inför skapandet, där inlevelsen är viktigare än det klickljudsperfekta. Säg så här: vad svänger mest – en stolt vimpel i full höststorm eller en ethernetkabel? Just det.

På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar.

”I aint gonna bow” förklaras det sturskt i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”.

Nej, precis. Det är i stället vi som ska buga – och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en utsökt inkonsekvens i sig.

Bästa spår: ”Slow motion countdown”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Stone Sour

House of gold & bones, part 1

Roadrunner/ADA/Warner

HÅRDROCK/METAL I ”Taciturn” är gruppen nära att skapa sin egen ”Stairway to heaven”. Försiktigt gitarrplockande klättrar sakta upp längs en bönstjälk mot skyarna, men huggs snöpligt ner innan låten tillåts nå dit. På sitt sätt är det typiskt för nya Stone Sour. Det är en grupp som har ambitioner, som styckar upp en traditionell dubbelgiv i två separata delar och som lyckas lika bra med rumlande metalgalopp (”Gone sovereign”) som nutida Anthrax-rytmik (”Absolute zero”). Dock känns det inte riktigt som att kvartetten knyter ihop påsen med samma entusiasm som den initialt skrider till verket. Viljan finns ju, nu tryter bara den slutliga finishkompetensen.

Bästa spår: ”Gone sovereign”. (Lyssna på skivan på Spotify)

På ett sätt kan det ses aningen löjligt. Måhända nördigt och materialistiskt på ett mindre smickrande sätt.

Men jag kan inte rå för det. Lika lite som det går att kväva en nysning för evigt går det att stå emot suget när någon uppskattad grupp berikar marknaden med en produkt av extra begärligt snitt.

Ja. Jag erkänner. Jag älskar vinylboxar.

De som någorlunda regelbundet återvänder till den här kvadratmillimetern på internet har kanske noterat att jag för ett par veckor sedan höll på att gå ner i brygga över leveransen av en finfin Possessed-låda, innehållande gruppens tre klassiska 80-talsplattor i nya utgåvor. I sig ett ganska oförsvarligt inköp, då jag redan ägde skivorna i både ett och tre utföranden redan, men … ja … en låda är en låda. Och är därmed per definition begärlig över det ordinära.

Och snart tycks det återigen dags att lätta på lädret för att pryda hemmet med ännu en hyllvärmare av lyxmodell.

Season Of Mist låter nämligen hälsa att man den 16 november planerar släppa hyllade black metal-combon Watains samlade studiodiskografi i ett behändigt – och självklart begränsat – tolvtumsformat. I en läderklädd trälåda samsas därmed remastrade versioner av ”Rabid death’s curse” (grå-, vit och svartspräcklig vinyl), ”Casus Luciferi” (grå), ”Sworn to the dark” (röd) och ”Lawless darkness” (transparent).

109 euro går kalaset på. Strax under tusen spänn, med andra ord, plus ett par extra hunkor i frakt.

Här går det att förhandsboka.

Och, ja.

Det har jag redan gjort.

Möjligheten att se stilbildande ekvationsmetal brukar återkomma med oregelbunden regelbundenhet.

Men sällan, om ens aldrig, under sådana här förutsättningar.

Nästa fredag gör Meshuggah nämligen ett exklusivt gig i Umeå, som startskott på Toontracks metalmånad – och bjuder in ganska skivaktuella djentstjärnskottet Periphery (som nyligen besökte Sverige tillsammans med Between The Buried And Me) till spelningen i något som knappt är större än en Hollywoodfrus garderob.

Därför är biljettantalet också starkt begränsat. Blott 150 plåtar kommer att vara tillgängliga för allmänheten, via förköp i butiken 4Sound i Umeå med start den 25 oktober.

Hänga på låset-läge?

Det kan nog ses som dagens underdrift.

”Bang, bang, bang, bang. Vámonos, vámonos.”

Så borde man ju kunna inleda varje blogginlägg. Bara för att denna ordrepetition varje gång får mig att le en smula korkat. Knäppa lite jazzigt med fingrarna och luftveva efter inbillade cymbaler.

Och just nu finns det extra anledning att såväl se ut som och bete sig likt en stesolidknaprande swingpjatt – Marylands finest har nämligen låtit meddela att vi kan vänta oss ett nytt album i mars nästa år. En skiva som dessutom ska bli kvartettens ”tyngsta och snabbaste utgåva” hittills.

I samband med inspelningarna av plattan, tufft titulerad ”Earth rocker”, har Clutch lanserat en ny hemsida där intresserade kan följa arbetet med gruppens tionde album.

– Titeln ”Earth rocker” har många infallsvinklar och betyda helt olika saker för olika människor. Men den låter coolt och ibland behövs det inte andra anledningar än så, kommenterar frontmannen Neil Fallon namnvalet och säger så här om var bandet befinner sig i processen:

– Overdubs är kul. Munspel, tamburiner (ja, vi använder såna), handklapp, lite kompletterande bakgrundssång. En inspelningsprocess kan vara ganska monoton, så de där mer spontana stunderna kan vara jättekul. Lite som en musiklektion på dagis, fast med bärs.

Fullängdaren sätts ihop tillsammans med producenten Machine (The Bronx, Every Time I Die, Suicide Silence med flera) och kommer att nå allmän konsumtion via gruppens egna Weathermaker Music.

Och så sjunger vi lite igen:

”Bang, bang, bang, bang…”

…och så var de bara två. Helt plötsligt. En femtioprocentig decimering av truppen, på bara en eftermiddag.

Nu går gitarristen Patrik Jensen nämligen ut via gruppens hemsida och meddelar att även gitarristen Anders Björler har hoppat av det hyllade bandet.

Vilket innebär att The Haunted just i dag, den 16 oktober 2012, i alla fall officiellt blott består av två medlemmar, förutom nämnde sexsträngare även basisten Jonas Björler.

Det är så klart en utveckling som väcker vissa frågetecken. Att Peter Dolving hoppade av tidigare i våras kan inte ses som någon supersensation. Det har han gjort tidigare (det gjorde han även strax efter att det självbetitlade debutalbumet släppts 1998) och att Per Møller Jensen söker nya utmaningar är inte heller så förvånande, räknat till den jazzälskande trummisens kompetens.

Och ska man vara riktigt petig så har faktiskt även gitarrist-Björler tidigare begärt avsked ur truppen, för att satsa på filmstuder 2001–2002. Men att 39-åringen nu ännu en gång väljer att lämna det band han var med och grundlade efter At The Gates implosion, och detta i ett läge som bara kan betäcknas som aningen kritiskt känns ganska illavarslande.

Samtidigt är det ingen större hemlighet att The Haunted länge har kämpat med interna stridigheter angående den musikaliska riktningen. Dels har det funnits en falang som har kämpat för att den ska behålla de thrash-rötter som präglade karriärens fyra första skivor, medan den andra sidan har gjort att senare års diskografi har präglats av såväl den introvert becksvarta ”The dead eye” som den sounddifferentierade ”Unseen”.

Vilken falang som nu återstår? Ja, det kan ni ju fundera på.

Så här skriver Patrik Jensen i alla fall bland annat i det officiella meddelandet:

”Ingen fientlighet ligger bakom det inträffade, och inte heller några andra känslor än att de (Anders och Per) kommer att bli väldigt saknade. Vi önskar dem all lycka i vad de än må göra.”

Han tillägger också att han och Jonas ämnar fortsätta bandet och ber om tålmodighet från fansen när det gäller mer konkreta framtidsplaner.

Anders Björler:

”Det känns som att jag har nått vägs ände när det kommer till The Haunted. Det är vare sig ett förhastat eller plötsligt infall, utan något jag har övervägt de senaste åren.

Peters avhopp tidigare i år stärkte bara min förvissning om att jag hade uppnått mina personliga mål med The Haunted och att det var hög tid att lägga av.”

Situationen i den tidigare så stolta thrashgruppen börjar mer och mer likna den i en viss Agatha Christie-roman (som stolt representant för PK-media använder jag så klart inte n-ordet).

Först lämnade frontmannen Peter Dolving skeppet, väldigt missnöjd med att tvillingarna Anders och Jonas Björler valde att prioritera reunionturnéer med At The Gates framför sin egna grupp – och nu väljer även danske trummisen Per Møller Jensen att packa stockarna och dra vidare.

I ett uttalande till Blabbermouth.net (läs i sin helhet här) uppger batteristen att beslutet är något han har funderat på länge.

– Det har varit en bra 13-årsperiod. Jag ångrar ingenting, skriver han och tillägger att musikaliska motsättningar med de andra i gruppen ligger bakom beslutet.

– Jag är framme vid min station nu. Här hoppar jag av tåget och jagar nya utmaningar.

Per Møller Jensen värvades till gruppen när dåvarande trummisen Adrian Erlandsson hoppade av för att söka värvning i Cradle Of Filth. Han har därefter medverkat på skivorna ”The Haunted made me do it” (2000), ”One kill wonder” (2003), ”rEVOLVEr” (2004), ”The dead eye” (2006), ”Versus” (2008) samt förraårsgiven ”Unseen”.

De kvarvarande medlemmarna i The Haunted – gitarristerna Patrik Jensen och Anders Björler samt basisten Jonas Björler – har ännu inte kommenterat skilsmässan.

Youtube gjorde tummen ner i ren avsky. Likaså aningen mer liberala Vimeo.

Inte så konstigt, måhända.

Goregrindcombons Mitch Massie-regisserade iscensättning av spåret ”Forced gender reassignment”, hämtad från Metal Blade-släppta ”Monolith of inhumanity”, är en jävligt rå historia. En ordagrann rekapitulation av låtens kroppsvätskeskummande text i sig. Faktiskt så stötande att endast gorefantasterna på Bloody Disgusting har önskat befatta sig med resultatet.

Här kan du se klippet. Helt på egen risk. Jag tar inget som helst ansvar för om lunchburgaren börjar bubbla i svalget. Om svimningskänslorna tränger sig på. Eller om du blir stött av innehållet. Det är en extremt explicit liten filmsnutt, av genrebrukligt snitt. Defintivit inte gjord för slentriankikande utan livslång videovåldsavtrubbning.

Håll i hatten, som man brukar säga.