Det finns troligtvis stunder då man har önskat sig vara en fluga på väggen. Vare sig det handlar om att få en unik inblick i det slutna rummet eller om att få se och höra vad som egentligen utspelar sig bakom kulisserna – det finns platser som allmänheten sällan får besöka.

Förräns nu då, typ. Nu bjuder förvisso Trent Reznor och hans för stunden inhyrda musiker (som sedan i somras inte inkluderar gitarristen Adrian Belew eller basisten Eric Avery men dock återvändande sexsträngaren Robin Finck) inte in beundrarna rent fysiskt till rummet ifråga. Men är ändå bussiga nog att bjuda på en två timmars ljudupptagning från sitt mest hemliga rum.

Om det är värt insatsen? Det låter jag dig avgöra. Själv ägnar jag mig i stället åt att borra ner nosen djupare i gruppens kommande comebackskiva ”Hesitation marks”, som släpps nästa vecka men som avhandlas i Aftonbladet redan på fredag.

Och där fick jag det sagt också.

För att lyssna på repetitionerna, klicka här.

Okej, jag kan fatta tanken med det hela som promotionverktyg. Det är ju billigt, når många människor tämligen enkelt och går snabbt att slänga ihop för någon med någorlunda elementära datorkunskaper.

Det är argument jag kan köpa. De är solklara. Minimal insats kontra maximal spridning – naturligtvis lockande då marknadsföringsbudgetarna krymper i takt med sjunkande skivförsäljning.

Likväl. Vissa låtar lämpar sig inte riktigt för att göra en så kallad lyric video på. Något som blir solklart när Soulfly nu bjuder på ett smakprov från kommande skivan ”Savages”. Jösses, annåda, liksom – sicken nonsensparad.

Nu är det förvisso kanske orättvist att peka ut Max Cavalera som någon utmärkande usel textförfattare. Och, visst, snubben ska ha kredd för att han ändå uttrycker sig på något som inte är hans modersmål.

Problemet med ”Bloodshed” är bara att det blir så tydligt vilket staplande av nonsensfraser det ändå handlar om när dessa löst sammanhängande strofer presenteras i pumpande versaler. Något som man kanske inte tänker på när man bara lyssnar på låten i fråga.

Som sagt, jag surrar inte Cavalera ensam vid någon skampåle. Snarare är det här ett exempel på att det där med att återge texten inte alltid är så smart. Något som fler akter måhända också borde fundera på.

”Savages”, Soulflys första skiva för Nuclear Blast, släpps i början av oktober.

DOWNSTROY! BLOODSHED!

Avenged Sevenfold

Hail to the king

Roadrunner/Warner

METAL För att fullt ut kunna övertygas av gruppens sjätte fullängdare krävs förnekelse av hårdrockshistorien. Som lyssnare tvingas man ignorera att ”Shepherd of fire” går till sängs med ”Enter sandman”, att ”This means war” i versen rumlar runt med ”Sad but true” och att ”Heretic” är väldigt fäst vid Megadeths ”Symphony of destruction”.

Vi kan kalla det inspiration, hyllningar till förebilderna, men lika mycket är dessa inslag rena plagiat som väcker flera frågetecken. Var är det begåvade gäng som fick mig att tatuera in sin maskot rakt över bröstbenet? Hur ska man hitta Avenged Sevenfold i det här sammelsuriet av Metallica, Guns N’ Roses (”Doing time”) och Iron Maiden (”Coming home”)? Vad har hänt med talangen, det unika?

Vi får hoppas att svaren inte är att allt dog med ex-trummisen Jimmy ”The Rev” Sullivan.

Bästa spår: ”Acid rain”.

VECKANS TWEET

En sak är säker: bara för att man själv för en tid växlar ner hjärnan till ett makligt semestertempo innebär inte det att resten av världen trycker ned sig i hängmattan.

Det blir tydligt varje gång man släpper skärmen för att under en period vistas i den ”riktiga” världen. Ni vet, den som luktar och känns och ibland även smakar. Och så även denna gång.

Ja, jag har haft semester. Sånt som löneträlar har då det är sommar. En behaglig stund på året då de vardagliga problemen mest får handla om huruvida det blir en Brooklyn Lager eller en Lagunitas IPA till lunch. En begränsad period av ickemåsten och lättja, för att ladda batterierna och få nya intryck.

Vad jag har gjort under dessa veckor vet ni måhända. Om inte, bläddra tillbaka några inlägg och läs allt om konstiga möten och musikaliska upplevelser under bortavarandet i New York. Ett par inlägg under semestern blev det ju allt. Om konserter med The Gaslight Anthem, Bon Jovi och Ghost. Om ett slumpartat möte i East Village som så här långt är bland det knäppaste jag har varit med om i den där stan. Och då har jag ändå varit på inspelningen av ”Late show with David Letterman” och sett Green Days Billie Joe Armstrong göra ett gästspel i Broadwayuppsättningen av ”American idiot”-musikalen. Samt hängt i konkurrentorgantet Expressens tidigare korrebostad på fashionabla Upper East Side.

Nåväl. Den gångna månadens notervärda händelser för detta forum har redan förmedlats. Vilket gör att jag kanske borde ägna inlägget åt tänkt ämne: nämligen att Metal Blade i förra veckan inledde en riktigt omfattande släppoffensiv på Spotify.

Ni vet hur det hittills har varit. I det längsta tycks den klassiska Kalifornienlabeln – ansvariga för att ha presenterat bland andra Voivod, Omen, Possessed, Dark Angel och Metallica för världen via sina banbrytande ”Metal massacre”-utgåvor och som därefter bland annat har lanserat Slayer och Cannibal Corpse – styvnackat ha stretat emot streamingtåget. Faktiskt så länge att den först för ungefär ett halvår sedan började dela med sig av sin brokiga katalog, då via enstaka alster med bland andra Amon Amarth och The Black Dahlia Murder.

Nu verkar emellertid all sån skepsis ha släppt hos bolagsbossen Brian Slagel, vilket gör att lyssningstjänsten nu vunnit ännu större kraft. Med start förra veckan har nämligen fler och fler utgåvor från Augora Hills-ettiketten nått Spotify till glädje för dess användare. Märk väl att det så här långt inte handlar om några kompletta diskografier – när det gäller ett visst vikingagäng från  Tumba så saknas så här långt 1999 års ”The avenger”, Aeon-fans tvingas konsultera cd-samlingen för att lyssna på ”Rise to dominate”, de senaste alstren från såväl Cannibal Corpse som The Black Dahlia Murder finns ännu inte tillgängliga, vilket även gäller Goatwhores ”Blood for the master” och Whitechapels ”A new era of corruption”. Och samma sak gäller Slayers tidiga ”Show no mercy” och ”Hell awaits”. För att nämna några.

Samtidigt ges det nu tillfälle att rota djupt i bolagets brokiga katalog. Och kanske återupptäcka en del skivor som försvunnit ur medvetandet när musikkonsumtionen flyttat från stereon till datorn eller telefonen.

Här är således fem plattor du kanske har glömt. Eller prioriterat bort. Eller helt enkelt bara skitit i att lyssna på. Vilket det finns all anledning att råda bot på just i detta nu.

Cattle Decapitation ”Humanure” (2004)

Om inte omslagskonsten – en kommentar mot frossarsamhället ur djurrättssynpunkt – lockar så kittlar kanske låtar likt ”Bukkake tsunami”, ”Lips & assholes” eller ”Cloacula: The anthropophagic copromantik” intressenerven. Det är liksom inte en skiva för stilla hemmakvällar med drickyoghurt och soffmys. Snarare fungerar San Diego-kvartettens tredje fullängdare som ett blastbeatdrivet debattinlägg mot mänsklighetens uselhet. En kroppsvätskekladdig kaskad som troligtvis inte hade funnits om Carcass valt att klä dödsmetallen i Djurens Rätt-tröja runt ”Reek of putrefaction” och ”Symphonies of sickness”. Rått är det i alla fall. Mer som en näve småspik än som en len tofusallad. Och i sig lika magpinande som ett studiebesök på Kalmar Läns Slakteriers tarmrenseriavdelning. Lyssna

Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae” (2011)

Aningen bortsorterade då tygkassehårdrockarna i stället började febra över In Solitude och Ghosts första platta är detta Kristianstadsgäng. Låt vara för att gänget har tidiga Iron Maiden, Mercyful Fate och Angel Witch att tacka för en hel del inspiration, dess andraplatta är en västklädd hälsning från en tid då metal fortfarande var elak och kunde orsaka moralpanik så fort King Diamond visade upp sin välsminkade nästipp för en vettskrämd föräldrageneration. Perfekt för den som vill hitta en felande länk mellan ett läderklätt 1980-tal och en rotsökande framtid. Och ja, Nifelheims Erik ”Tyrant” Gustavsson har designat loggan. Lyssna

Six Feet Under ”Haunted” (1995)

Vid releasen, i en scenanda som var mer intresserad av norska troll än amerikanska busar, var det här något av dödsmetallens egna dream team. Så som det blir då man placerar Chris Barnes (Cannibal Corpse), Allen West (Obituary) och Terry Butler (Massacre/Death) i samma grupp och ber dem satsa mer på skävlande tyngd än brutalistisk hastighet. Det är ungefär här Six Feet Unders debutalster placerar sig. En skiva som tar lika mycket fasta på Machine Heads och Panteras groove som den är trogen hemstaten Florida och dess Morrisound. Så här 18 år senare har plattan emellertid en rad poänger som är värda att uppmärksamma. Bland dessa: Entombedsvänget i ”Still alive”, d-taktsvalsen i öppningsspåret ”The enemy inside” eller moshmoset i ”Human target”. Faller det i smaken bör även ”Warpath” och ”Bringer of blood” gå hem – medan de totalt poänglösa coverskivorna i ”Graveyard classics”-serien får hållas på betryggande avstånd. Lyssna

Flotsam And Jetsam ”Doomsday for the deceiver” (1986)

Vissa av er känner kanske till en kille vid namn Jason Newsted. Han kan spela bas och – som visat på färska sologiven ”Heavy metal music” – även sjunga ganska så hyggligt. Fast mest känd är han nog för att ha värvats till Metallica efter Cliff Burtons död 1986, ett band som han stannade i (under mycket tandagnisslan kan man gissa) fram till 2001. Allt det är elementär thrashkunskap, lika lågstadiemässig när det kommer till den här genren som själva alfabetet. Desto mer bortglömt är då Newkids första band, där han stod för den större delen av lyriken och en försvarlig del av riffen. Tur då att jag kan påminna er om saken, barn. För det här är en skiva som på sin tid och i vissa led rankades högre än självaste ”Master of puppets” (brittiska tidningen Kerrang! gav exempelvis plattan hela sex K i betyg). Riktigt så klassisk och oumbärlig är förvisso inte ”Doomday for the deceiver”, även om den ännu 27 år senare låter riktigt fräck. Speciellt om man kan klara av refrängen till avrundande ”Der Führer” utan att sätta kaffet i halsen. Lyssna

Bolt Thrower ”Those once loyal” (2005)

Var vänliga hälsa på ett av dödsmetallscenens mest inaktiva, men likväl ständigt existerande, band. Som ni ser här ovan har det vid det här laget gått åtta år sedan britterna släppte ett kanonmullrande album. Kanske dags att börja fundera på en uppföljare då, kan man ju känna. Icke sa Nicholas, anser Baz Thomson och de andra. Förvisso fanns det redan 2008 planer på en uppföljare, men då bandet ansåg att inget av det färska materialet kunde mäta sig med redan offentliggjorda prestationer och att ett nytt album därför får komma först när de har lyckats knåpa ihop en riktig dunderrepertoar. När detta kan bli vete katten, men fram till att månen trillar ner i Vättern går det alltid att köra ”Those once loyal” ännu en vända. Och innerst inne önska att fler band vågade ställa lika höga krav på sig själva. Lyssna

Nu återstår väl bara att Slagel och hans medarbetare ska göra rent hus i arkiven och släppa lös de plattor jag nämnde tidigare i inlägget. Samt gräva fram mer eller mindre obskyra utgåvor likt exempelvis Helstar ”Nosferatu”, Troubles ”Run to the light”, Evictions ”The world is hours away”, The Crowns ”Deathrace king” och Desultorys ”Into eternity”. Men det kommer väl snart, va?

(Som fotnot bör kanske även nämnas att också Prosthetic har lossat lite på sitt embargo mot Spotify och publicerat delar av sin bakkatalog. Spridda skurar är det emellertid, och då främst äldre utgåvor med bland andra Skeletonwitch, The Acacia Strain och Book Of Black Earth, medan Ramming Speeds färska ”Doomed to destroy” och Mercenarys ”Through our darkest days” minsann anses värda att bjuda på. Vilket dessvärre inte gäller Testaments ”The gathering” eller Lamb Of Gods första alster. Så kan det gå.)

Det poängteras ofta att man aldrig riktigt vet vad som kan vänta här i New York. Att en vänstersväng i stället för en motsatt riktning kan resultera i att kvällen slutar på ett helt annat sätt än planerat. Att det där du minst anar det döljer sig ett äventyr som bara tycks uppstå ur tomma intet. En oförutsägbarhet som kanske gör att du till slut gör det du ska – om än inte precis som förväntat.

Well, det är ju något av en underdrift.

Vilket en helt vanlig måndagkväll kan innebära att du blir skjutsad till Brooklyn av en av punkvärldens kanske tuffaste och mer premierade trummisar. Som under tiden skrävlar, levererar anekdoter om kreti och pleti. Och som bjuder sällskapet på varsin lagom barkyld lokalbrygd öl – innan han åker vidare med sin dejt, en brittisk skådespelerska.

Det kan tyckas fabulerat. Men precis så blev den här måndagen, likaså den sista kvällen här i städernas stad.

Vilket ju inte riktigt var planerat. Inte ens i närheten, om sanningen ska fram.

Ursprungsplanen var å andra sidan inte helt avvikande från utförandet. En kort promenad från Orchard street upp till restaurangen Caravan Of Dreams på 6:e gatan i East Village för en lagomt vegansk middag före kvällens slutmål, Coliseums gratisspelning på vattenhålet The Acheron i hipsterklustret Williamsburg (tänk ett Kafé 44 med vidhängande bar och en medelålder som är närmare 30 än 20). En tämligen smal sak. Som egentligen bara innebär en handfull rutor norrut på det nät som är Manhattans gatuplan innan tunnelbanelinje L får sköta vidare transport till andra sidan East River.

Men tämligen snart efter att förrätten har anlänt händer det något till vänster. En grå frisyr i 50-årsåldern kastar blickar åt vårt håll och fäller öppningsfrasen, på bullrande New York-manér:

– Are you guys german?

Dylika inpass, inte ens under aptitretaren på en restaurang, är förvisso inte helt udda i den här staden. Man får liksom vara beredd på att någon, till synes ganska så slumpvis, tilltalar dig lite närsomhelst. Kanske fäller en kommentar om ditt t-shirt-val (min vita Municipal Waste-tisha var exempelvis väldigt populär och diskussionsgrundande i ett besök i butiken Zumiz nära Union Square förra veckan), frågar efter vägen där du minst har koll eller bara delar med sig av sina tankar om hetta eller luftfuktighet. Eller något helt annat till synes helt slumpartat.

Så därför var ovan nämnda fråga mellan humus, cashewtzatziki och lagom saltsöt agua fresca inget speciellt ovanligt. The newyorkers är nyfikna och det här med vanlig svensk slutenhet (skit du i vårt och ägna dig åt ditt, typ) är något man helst bör lämna i passkontrollen på JFK eller Newark. Något man emellertid ofta snabbt märker är att det sällan finns något mer genuint intresse bakom dessa ytliga konversationer. För det mesta handlar det bara om några grundläggande artighetsfraser innan samtalet rundas av. Snabbt och effektivt, lite som staden i sig.

Döm därför av förvåningen då herrn till vänster inte riktigt stannar upp vid att konstatera att jag ser ut som en ”dude” från Los Angeles eller att ägg är ”flytande kött” – i stället öppnar han en oral kaskad som mellan diverse nonsensharanger lyckas få in ett sensationellt avslöjande, efter att han förklarat att han är musiker i ett band kallat The Noise och noterat att jag delvis försörjer mig som rockjournalist:

– Du kanske har hört talas om ett band kallat The Misfits?

Jo, det skulle man väl kunna påstå.

– Coolt. Jag spelade trummor i det bandet, på de bästa skivorna. På den tiden vi var bra.

Så pass? Och vilka plattor vad det då?

– ”Walk among us”, bland annat. Den enda riktigt bra skivan Misfits gjorde. Jag kallade mig Athur Googy på den tiden.

Och någonstans där trillar den berömda poletten ner. Den gråhåriga snubben i smårutig skjorta och mörkblå kostymbyxor är inget annat än en äkta punklegendar i ett medelåldrigt uptownbrölande paket. Takthållaren på banbrytande låtar likt ”Astro zombies”, ”Vampira”, ”Die, die my darling” och ”American nightmare”.

En kul slump, så klart. Och inte mindre underhållande då huvudpersonen i sig visar sig vara en newyorker med extra allt. Efter att jag har lovat att inte skriva mer detaljerat om det han har att säga (”vissa är ju lite känsliga…”) går han loss i den ena harangen efter den andra – som alla verkar gå ut på att han spöar upp någon – om Glenn Danzig, Doyle Wolfgang von Frankenstein, Marky Ramone, Dead Kennedys East Bay Ray eller Metallicas Lars Ulrich. Sanningshalten i det han vidareförmedlar kan förstås ifrågasättas; icke desto mindre är det vansinnigt underhållande att lyssna på.

Som den historien om då han av en slump stötte ihop med en The Big Four-basist (troligtvis Anthrax Frank Bello) i en cigarrbutik strax före thrash metal-fyrklöverns framträdande på Yankee Stadium häromåret:

– Jag började babbla med honom och då visade det sig att Metallica skulle köra The Misfits ”Die, die my darling” som extranummer tillsammans med de andra grupperna (förutom nämnda Anthrax även Slayer och Megadeth, förf anm). Då sa jag till den där tjommen att jag brukade spela i The Misfits och att det därför kanske vore coolt om jag kom upp och spelade den låten med dem. ”Eh… jag vågar inte fråga om det”, var hans enda kommentar. Fattar du, vilken jävla mes? James (Hetfield, förf anm) hade spöat skiten ur honom om han hörde det där.

Eller så här:

– Jag vet vem som dödade Nancy Spungen. Det var inte Sid (Vicious), vad folk än tror sig veta. Det var en annan snubbe, som förvisso är död nu som gjorde det. Jag var där. Jag vet vad som egentligen hände.

Ungefär på den nivån ligger historierna. Det talas om folk som går på anabola steroider, hur en viss sångare förstörde omslagsbilden på nämnda ”Walk among us”-platta, om en basist som blåser sin egen bror på pengar och en världstrummis som är ”helt fucking värdelös”. Allt levererat med en blixtrande verbal hastighet som gör att det ryker om formuleringarna.

Och någonstans där, när notorna är betalda och sällskapen redo att tugga vidare på det stora äpplets nöjesutbud, borde detta skruvade möte gå mot sitt slut. Icke? Nej, så klart inte.

Inte förrän vi har fått varsin The Noise-tröja – och skjuts till klubben i Williamsburgs utkant. Och fått varsin Brooklyn Lager i näven (McGuckin betalar så klart barrundan). Och därtill några fler historier som jag lovar att inte föra vidare.

Precis ett sådant spontanäventyr som gör att det är omöjligt att inte älska den här stan lite extra.

Syftet och ansatsen har varit följande: att på tre dagar uppleva lika många konserter med väldigt olika förutsättningar och inriktningar. Att breda ut vingarna och ägna helgen åt att hovra över det mångfacetterade utbud som New York och dess omgivningar har att erbjuda.

För så mycket är sant. Som musikälskare är man sällan understimulerad här borta. Även om juli är lite av lågsäsong för tuffa gig inne i stan (och många amerikanska band de facto också befinner sig i Europa) så finns det underhållning att ägna sig åt om energin räcker till efter dagar med provocerande luftfuktighet och stundtals tryckande hetta.

Den gånga helgen har också varit ett försök att uppleva bredden av detta utbud. Att pendla mellan överdrivet stort och ganska så litet. Att gå från punkgrundad gatupoesi till löjligt uppblåst medelklassrock och gå i mål med ett gäng maskerade svenska satanister.

En trippel som, även om den inte är helt unik, ändå är en semesterupplevelse så god som någon. Här följer en rapport som tar oss från en pir på Manhattans västra sida via en löjligt stor sportarena i New Jersey till själva hjärtat av Hipster-Brooklyn.

***

Det stora samtalsämnet i New York har sedan jag anlände för snart två veckor sedan varit vädret. I sig knappast så överdrivet eller onödigt, då jag vid ankomst dök huvudstupa rakt in i en värmebölja som förvandlade den här staden till en kvav, klibbig och sopluktande bastu med temperaturer som stadigt låg runt 40-strecket men som kändes likt en kolmila.

Därför kändes fredagens torra hetta närmast behaglig. Som att ett litet tryck över bröstet slutligen hade släppt och det gick att fylla lungorna till dess fulla kapacitet med de brokiga dofter som kvarteren i Lower East Side och Chinatown frikostigt bjuder på. Perfekt läge att svänga över till Manhattans västra sida, med andra ord.

Totalt mäter Hudson River Park 550 hektar och sträcker sig från Battery Park i söder till 59:e gatan i norr. Till stora delar är dess yta ägnade åt friluftsaktiviteter av olika slag (förslagsvis löpning, cykling, basket eller fiske) – men med jämna mellanrum anordnas det även konserter på Pier 26, belägen i stadsdelen Tribeca. Rent ytligt sätt är det en asfaltsyta som sträcker sig ut i Hudsonfloden, utan att göra alltför mycket väsen av sig, men som konsertarena är det en väldigt visuellt tilltalande inramning.

Med Hoboken, New Jersey, rakt framför sig och de svindlande husen i Financial District på vänsterhand känns det måhända inte så rockigt. Eller punkigt heller, för den delen, vilket New Brunswicks The Bouncing Souls tycks ta som en intressant utmaning.

Jag ska inte påstå att jag har följt gruppen med något närmare intresse de senaste åren. Handen på hjärtat är nog ”Hopeless romantic”, släppt för 14 år sedan, den senaste fullängdare med kvartetten som har lämnat något slags bestående intryck, likväl är deras timme på scen lagom underhållande – speciellt i en snabb ”East coast! Fuck you!”.

Från samma stad i New Jersey, belägen cirka fyra mil från Manhattan, kommer kvällens huvudakt. En grupp som jag har sett en rad gånger i Sverige, nu senast på Bråvalla Festival för ungefär en månad sedan, och som har legat nära mitt hjärta sedan jag upptäckte den via ”The ’59 sound” för fem år sedan. Med tanke på det snara återseendet är repertoaren i sig ingen större överraskning. Bara lite längre, aningen mer omfångsrik och presenterad med den extra lokalpatriotiska spänning som ett gig nära formationsstaden ger.

Samtidigt som mörkret sakta lägger sig över staden tar Brian Fallon och hans kamrater sig an en 20-låtars resa som tar oss från ”Handwritten” till ”The backseat”. Som bjuder på en inte så jätteöverraskande cover på The Ramones ”Bonzo goes to Bitburg”, några strofer på The Cures ”Just like heaven” i avrundningsnumret och en gästinsats av singer-songwritern Dave Hause i ”45”. En väldigt trevlig stund, som ni kan se i det filmklipp som skildrar ”The patient ferris wheel” här nedan.

***

MetLife Stadium, tidigare kallad New Meadowlands Stadium, är en groteskt stor tingest. Belägen i East Rutherford i New Jersey, behändiga 15 minuter med buss från Manhattan, är det här egentligen hemmaarena för footballklubbarna New York Giants och New York Jets, men den här lördagen handlar det om en annan gigant som lockar runt 65 000 till jätteshabraket.

Vi kan säga att vi åkte hit för upplevelsen. Möjligheten att se Bon Jovi, eller i alla fall den trio och dess vikarier som återstår efter Richie Samboras tillfälliga (?) tillnyktringspaus som inleddes tidigare i år, i hemstaten är något unikt som måste upplevas. Ett extra allt-erbjudande av vad USA egentligen är i sin mest uppblåsta form, med en publik som är väldigt långt från CBGB’s. Om vi säger så.

Vi kom för upplevelsen. Och vi fick också något liknande. En påminnelse om att i det här landet är det ändå relativt hälsofixerade New York undantaget, inte regeln. En erinran om hur det kan se ut då Average Joe och Ordinary Sue lägger några hundra dollar på att placera sig på en läktare strax under stratosfären för att ta del av en helkväll med arenarockgigantism. Och med allt som därtill tillkommer, i form av grillfester på parkeringen innan arenan har slagit upp portarna, gigantiska hot dogs i underarmsstorlek och ostkladdiga nachotallrikar.

Handen på hjärtat: jag hade nog väntat mig en publik annorlunda än sådan jag är van vid. Men inte detta. För det första är medelåldern väldigt hög, närmare 50 än 30, och några rockers i traditionell bemärkelse tycks giget inte ha lockat. Vilket också säkert säger mycket om var Bon Jovi befinner sig i dag i hemlandet. För även om det är låtarna från dess mest pudelfluffiga karriär (och då självklart speciellt ”Slippery when wet”) som drar ner högst gensvar är jänkarna nästan lika förtjusta i ensemblens vuxnare uttryck i låtar likt ”Lost highway”, ”Because we can” och ”Who says you can’t go home” – kompositioner som väldigt bekvämt rullar fram i sidofil utan att ens försöka trampa gasen i botten. Sambon kallar våra bänkgrannar Robert Wells-publik, själv tänker jag snarare på de åskådare som frekventerar MetLife på dess sportevenemang. Med illasittande jeans, hälsovådlig övervikt och välansade tjänstemannafrisyrer.

Märk väl. Det handlar inte om elitism, utan snarare en påminnelse om att det USA vi hemma ofta får se via filmer och tv-serier bara är en drömspegel av verkligheten. Att Manhattans hippa utbud av veganrestauranger, designerbutiker och lyxiga överflöd bara är blott en skärva av helheten. Att det jag upplever i tre veckor inte är landet utan detaljen. Ett påpekande nog så viktigt.

Samtidigt är det troligtvis precis så här man ska se Bon Jovi. Inför 65 000 väldigt entusiastiska fans som får huvudpersonen att le brett och se väldigt berörd ut mellan varven. En publik som verkligen älskar det som görs på scenen, och som tycks bry sig föga om Samboras frånvaro och som i stället går loss vare sig det spelas egna hits från då och nu eller poänglösa covers på The Rolling Stones ”Jumpin’ Jack Flash” och ”Start me up” (likt i ”I’ll sleep when I’m dead”) eller Bob Segers ”Old time rock and roll” (som sprängs in i ”Bad medicine”).

En succé är det, så klart. En uppvisning i stadiumrock som verkligen inte kan göras på något annat sätt, som kräver sådana här omgivningar för att visa sig från sin bästa sida. Två timmar och fyrtiofem minuter som fortgår och fortgår – till och med så länge att Jon Bon Jovi och de andra (ja, de är ju precis sådana) bjuder på ett extra extranummer i form av ”I love this town” efter ”Always”.

Vi kom för upplevelsen – och vi fick den. Med extra allt och lite därtill.

***

Söndag kan tyckas vara veckans vilodag. Ett dygn gjort för lugn och stillhet.
Oh, well. Så blir det ju kanske inte alltid. Så att säga.
I stället blev det så att en förväntat avslappnad afton, gudbevars, snarare slutade i en källare tillsammans med hemliga rockstjärnor och dödsmetallkändisar. Men mer om det senare.

Att hippa svenskar i stuprörsjeans, sotarmössa och ironiska tatueringar gillar Brooklynstadsdelen Williamsburg är ingen hemlighet. Ingen konstighet heller, för den delen, då det här i alla fall på ytan finns någon slags alternativitet som dessvärre inte ryms på det alltmer gentrifierade Manhattan längre. Därför är det ingen slump att det blågula fiket Konditori (som konstigt nog presenteras som en espressobar och som har ett sötebrödsutbud som inte direkt är sju sorters kakor, om vi säger så) har etablerat sig på en sidogata till Bedford Avenue – eller att Stockholms Debaser i sin tur har öppnat en bar helt tillägad skummande maltdrycker från Brooklyn Brewery.

När hemlandets hippaste hipstersatanister anordnar mörkermässa i just dessa kvarter hade jag med andra ord väntat mig en och annan nordbo i publiken – vilket det ju också är. Av de mest oväntade slag.

Då sällskapet efter giget beslutar sig för att varva ner i Music Hall of Williamsburgs eleganta källarbar känns det nämligen som att vara tillbaka i hemlandet igen. Nä men, se där. Där borta står visst Daniel ”Dellamorte” Ekeroth (författare, doku-tv-kändis och mangelbasist) och hänger. Och, hoppsan. Där var visst Johan Liiva (ex-Furbowl/Carnage/Hearse/Arch Enemy) för att nämna några, som beklagar sig högljutt över att han redan dagen efter måste åka hem. Och, visst. Nog minsann vimlar även några gastar och en viss påve, helt inkognito, bland de konsertbesökare som har orkat dröja sig kvar då söndag har blivit måndag. De namnlösa och bandledaren tycks nöjda med giget, som har varit utsålt långt i förtid. Vilket är fullt naturligt, då det här är en omgivning som passar Ghost väldigt bra; flankerade av ruffiga tegelväggar och inför en galet hängiven publik.

Här får gruppens ockulta rock den visuella skjuts som krävs. Den tillåts spraka och bjuda in – utan att störas av dagsljus och föga elegant festivalpresentation. Den får explodera via ”Per aspera ad inferi”, ”Con clavi con dio” och ”Prime mover” och nå sitt klimax i ett snyggt extranummerset som låter ”Ghuleh/Zombie queen” ticka rakt in i ”Monstrance clock”. En liveritual som är här och nu, och som inte kan vara något annat.

Precis den målgång den här väldigt brokiga konserthelgen behövde. Och en upplevelse jag kommer vårda ömt i minnet länge framöver.

Meshuggah

Bäst: Tomas Haakes händer och fötter.

Sämst: Den läckra ljusshowen hade mått ännu bättre av mörker.

GÖTEBORG. Det är ju så enkelt att avge ett betyg likt det ovan. Många kan kalla det slentrian, men kanske lika mycket något som faktiskt är grundat i något verkligt.

Ta det uppenbara: det maskinellt perfekta utförandet, in på detaljnivå utarbetat och akademiskt konstruerat.

Men tänk också på detaljerna: hur bastrummebastanten Tomas Haake lägger ut rytmerna, hur Fredrik Thordendal och Mårten Hagström skruvar på riffen eller hur Jens Kidman slår knut på sig själv och vänder pupillerna inåt kraniet i ”Do not look down”.

Det är sällan välkomnande på ett ordinärt sätt. Snarare likt en utställning där man som åskådare har uppgiften att tappa hakan lika mycket som man ska delta och göra sig hörd.

Lika bra som vanligt? Ja, precis så. Och därför är ju slentrianfyran så underbyggd och rimlig.

Ett av banden som faktiskt drar lite större publik den här något avslagna lördag är hemmasönerna i Hardcore Superstar. Som nära setavrundning kör ”We don’t celebrate sundays”, likt för att poängtera veckodagens status.

Självklart funkar det bra. Även om det här är ett band som jag stundtals har varit aningen för snäll mot (turnépremiären i Malmö tidigare i våras borde egentligen ha fått i stället för de som blev facit i tidningen dagen efter) så är deras timme på Fire Stage precis sånt som krävs för att väcka Metaltown ur eftermiddagslunken.

Och ja, det funkar bra. ”Last call for alcohol”, ”Someone special”, ”Above the law” och ”Dreamin’ in a casket” är festivallåtar med versal begynnelsebokstav och Jägermeister i strupen.

Lördagskänsla, liksom. Och som sådan storslaget verkningsfull vid sidan om-underhållning.

Napalm Death

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Mark ”Barney” Greenway är extremmetallens egen John Cleese när det kommer till silly moves.

Sämst: Ja, det kommer ni snart att märka.

GÖTEBORG. Förvisso är grindcore till stora delar en väldigt oljudsbaserad subgenre. Kanske den delen bland de perifiera metalrötterna som ursäktar att det stundtals låter som att någon bränner av en biltuta rakt i örat på dig. Fast med fler blastbeats och agitatoriska texter som förbannar Systemet och Mannen.

Därför kanske man kan säga att inledningen är kaotiskt kategorivald. Fast sanningen är snarare att den låter bedrövligt. Jag tycker mig ana att Napalm Death som två första stycken släpper lös ”Mulinational corporations” och ”Everyday pox” – vad vet jag? Med tanke på det som kommer ur PA-systemet kan det ju vara något helt annat. Det mesta som hörs är en föga mixad noisekanonad som låter ungefär så här: gnissel–vröff–brrrrrrrrr–vröffvröff–smapp–smapp–SMAPP! Ungefär som då din granne spelar sina Crass-skivor på fel varvtal genom spruckna högtalare. En total attack mot vett och sans och trumhinnor, fast på ganska så fel sätt.

Lyckligtvis ordnar det upp sig redan till ”The wolf I feed”, detta ovanligt mångfacetterade stycke från ”Utilitarian” med Fear Factory-sång och halvsansat temperament. Och därefter blir det därför åka av. Via ”From enslavement to obliteration” till ”Suffer the children”. Genom ”On the brink of extinction” till en ögonblicklig ”You suffer” och d-taktsdominansen ”Siege of power”.

Det är en uppryckning som heter duga. En hedersövertygelse som bevisar att tanke och aktion inte behöver vara någon negation. Inte ens i ett forum som detta.

Soilwork

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Basisten Ola Flink har feeling. Ja, jävlar vad han har feeling. Mest hela tiden.

Sämst: Något svårgripbart saknas. Dessvärre.

GÖTEBORG. Ja, och hur mås det här då?

Jo, tydligen alldeles förträffligt – om man ska tro de fåglar som cirklar över scenen samtidigt som strängen slås an med ”This momentary bliss”.

Och, ja. Varför inte? En timme med Soilwork är knappast något som känns bortslösad. Snarare likt en stund då du står där och förundras över över hur bra de är. På ett väldigt sympatiskt och anspråkslöst sätt, ett manér som kan illustreras av att sångaren Björn ”Speed” Strid ägnar pausen mellan ”Nerve” och ”Let this river flow” åt att lägga in en portionsnus.

På så sätt är gruppen något av den melodideathscenens slitvargar. Sällan i fokus, alltid i periferin men aldrig annat än bra. Vilket också kan ses som dess nackdel, då ensemblen tycks jobba bäst i det avlägsna, vid sidan av mer profilerade genrekamrater likt In Flames och Dark Tranquillity.

Det kanske är den där slutliga karisman. Förmågan att gå igenom bruset och gå från bidragande till oumbärliga. Den slutliga knorren som kan skicka gruppen från en tidig eftermiddagstid till att bli det dragplåster som musiken egentligen garanterar.

Vad som behövs på resan dit? Ja, det vete fåglarna.