Först blev de fyra, sen tre och till sist var de bara två.

Tiden efter hyllade skivan ”Unseen” blev väl inte riktigt som alla hade tänkt sig. I stället för ännu en framgångsrik tid för The Haunted föll gruppen i stället i spillror tills blott gitarristen Patrik Jensen och basisten Jonas Björler kvar med ett svårt beslut framför sig:

Vad göra nu?

– Det är klart att tanken att lägga av fanns där, säger Jensen. Jag visste att det som hade varit kämpigt för bandet var att medlemmarna hade utvecklats musikaliskt åt olika håll, men samtidigt visste jag att Jonas och jag var de som delade musiksmak mest av alla i den sättningen. Skulle bandet fortsätta, så var det med just Jonas det skulle ske.

Det där är själva grunden. Anledningen till att combon kan se 2014 som en nystart – 18 år efter formationen. En relansering som dock inte är någon pånyttfödelse i sig. Speciellt inte då vi i The Haunted 2.0, om uppgraderingsliknelsen får tillåtas, hittar återvändarna Adrian Erlandsson (takthållare på gruppens självbetitlade debut från 1999) samt sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) samt ”One kill wonder” (2003).

En thrashig återförening som i sig kan ses som en motreaktion mot exempelvis ”The dead eyes” mer emotionella och introverta ångestmetal och ”Unseens” brokiga uttyckstombola, två skivor som bjöd på en musikalisk utveckling som inte riktigt tycks välkomnats av gruppens kärntrupper, och som mynnar ut i nu aktuella trespårssingeln ”Eye of the storm”. Trots att låtarna i sig fullkomligt kastar sig mot The Haunteds ursprung, anser Jensen inte att de ska ses som en reaktion mot den senare delen av diskografin.

– Inte alls. Plattorna är alltid summan av var bandet befinner när de skrivs. Konstigt vore annars. ”The dead eye” är en fantastisk platta – mörk och tung, men samtidigt med ett tydlig tanke. Däremot kan jag i dag tycka att ”Versus” och ”Unseen” känns splittrade och saknar en tydlig tanke och målsättning?

– Det har aldrig varit frågan om att nån medlem kör över nån annan i The Haunted. Alla hade, och har, stor respekt för vad de andra gillar att spela och gillar att skriva. Därför blev det aning splittrat med fem ”generaler” i bandet med växande skillnader i musiksmak. Det sound som man idag hör från The Haunted är summan av de ingående medlemmarna. Adrian var med på första plattan och Marco var med på plattorna därefter. Hur hade det inte kunnat låta hårt? En omöjlighet, tror jag.

Enda egentliga nykomlingen i truppen är gitarristen Ola Englund. Något av en doldis i den svenska metalscenen, men en superbegåvad musiker som bland annat har lånat ut sina tjänster till amerikanska Six Feet Under och som följs av över 61 000 personer på Youtube. En flink strängfantom, som klippt och skuren för att träda in i det hålrum som Anders Björler lämnat i truppen.

– Ola är helt rätt man för oss. Tajt som ett skruvstäd, kan vara både melodisk och brutalriffig spelmässigt och i sitt skrivande, samt är jävligt driven och målmedveten som person och musiker. Sen så gillar han att spela solon. Det är bra. Jag vägrar att spela solon, så Anders var tvungen fastän han heller egentligen inte ville.

Hur resonerade du och Jonas runt att plocka med Adrian och Marco igen?

– Först och främst så är de jävligt bra människor och därtill det är de fruktansvärt bra musiker. Jonas och jag kände att vi både ville ha med personer som var kul att hänga med och som ville spela samma slags musik som vi ville spela. Det är en bonus att de har varit med i bandet tidigare och skänker en större The Haunted-kredd åt sättningen, men det var inte därför vi valde att fråga dem.

När Marco lämnade gruppen förra gången, strax efter releasen av ”One kill wonder”, kämpade han bland annat mot sitt drogmissbruk. Vad är skillnaden att samarbeta med honom i dag?

– Ärligt talat visste jag inte om att han kämpade med det. Jag trodde hans skäl för att lämna bandet var att han inte ville vara ifrån sin familj så mycket. Jag visste att Marco slutade ”cold turkey” med droger inför en turné och att han grejade det bra, men det är först nu när han är med igen som jag fått klart för mig hur jobbigt det var på vägarna för honom. Nu är alla lite äldre och kanske även lite klokare. Vi är mer taggade över att få en andra chans att spela ihop igen och fokuserar mer på det än på allt annat runt omkring.

Samtidigt innebär det här att ett upptaget gäng som ska samsas i The Haunted. Marco är ju dessutom sångare i The Resistance, Ola har Feared medan Adrian bland annat sköter trummorna i Paradise Lost och At The Gates. Hur kommer detta påverka era turnéer i framtiden?

– Överlag så har alla bandmedlemmar åtaganden utanför bandet. Vi märkte av ett stort ekonomiskt tapp när nedladdning av musik slog igenom på allvar, och vi ville inte tvingas turnéra i åtta, tio månader om året bara för att få det att gå ihop ekonomiskt. Jag pluggade exempelvis till systemvetare och jobbar nu som IT-konsult medan Jonas jobbar som revisor. Vi kommer med andra ord inte att ligga ute på längre turnéer eller kanske spela så ofta som vi har gjort tidigare. Vill folk se oss live så får de ta sig dit där vi spelar.

En singel i all ära – men när kommer fullängdaren?

– Nya plattan kommer att spelas in i februari och släpps nån gång i sommar. Vi bollar fortfarande med albumtiteln, men låtarna från singeln ger definitivt en försmak av vad man kommer kunna vänta sig av plattan.

Och med detta sagt finns väl bara en sak kvar, nämligen att lyssna på ”Eye of the storm”. Varning för styv kuling är utfärdad.

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

Sordid Flesh
Torturer
Vic/Sound Pollution

DEATH METAL På något sätt tror jag att Sandvikencombon kommer ta beskrivningen ”mossigt” som beröm.

Det är ju den klangen kvintetten slår an med debutskivan. En jordig ton, förmultnad och fuktig, väldigt organisk. Som om man använt kompostjord för att dämpa väggarna i studion och skrubbat strängarna med maskar.

Det kan därför ses som en tanke att gitarristen Olle Hedenström (även livebasist i Kongh) är bandkollega med snart Century Media-aktuella Morbus Chrons Adam Lindmark i haussade Dead Lord. Speciellt då det här märks ett tydligt old school-släktskap grupperna emellan, en slags soundmässig opposition mot supertriggad protools-döds och petimeterperfekta ljudideal. I stället smäller man upp Autopsys ”Mental funeral”,  Graves ”Tremendous pain”-sjua och Dismembers ”Like an everflowing stream” på replokalsväggen och tillber dem indränkta i getblod och billig folköl.

Däri ligger väl också den största invändningen mot ”Torturer”. Du har liksom hört det förut, i en och annan tappning, både sämre och bättre på ren detaljnivå. Fräschören i detta fall, om man nu i sammanhanget kan prata om något överraskande och uppseendeväckande, kommer genom att Sordid Flesh inte låser sig helt vid sin genre, utan även låter smakfullt utportionerade inslag av black, thrash, doom, rocksväng och ren ursprungssmetal bidra till helheten.

Det är sådana inslag som höjer plattan över konkurrensen, som ger den en personlig prägel utan att göra uppror mot genrens kärnvärden. Ett givet val för griniga gubbar och gummor som styvnackat hävdar att allt var bättre förr.

Visst finns det flera fördelar med att bo i det här landet vi kallar Sverige. Trots att ett visst riksdagsparti, som enligt en i dag publicerad opinionsundersökning samlar en tiondel av röstskaran i sitt trångsynta bo, är det ett ganska så civiliserat ställe. Lite lagom mellanmjölkigt i grunden, men ändå i en internationell jämförelse hyggligt välmående och sansat. (Jag lämnar därmed en massa skit därhän för att driva min tes, det här är trots allt en musikblogg och inget samhällsforum. Lev me’t.)

Dock för väl vår geografiska position här uppe i norr med sig vissa mindre behagliga konsekvenser. Inte nog med att vardagen en stor del av året ungefär är lika avslappnad som ett möte på banken – jag är fullkomligt övertygad om att den som påstår sig gilla ett klimat som nio månader om året sveper in livet i en gråfuktig sovsäck har serotoninöverskott i skallen – placeringen i Europa gör även att vi understundom missar kontinentbesök av de tuffare slagen.

Likt exempelvis Pig Destroyer. Den där svinaktiga grindcombon från den amerikanska huvudstaden som inte bara spelar så att borsten ryker, utan även i och med senaste fullängdaren ”Book burner” bjöd på en grymt fin skiva. En platta som gjord för att framföras på exempelvis Inkonst i Malmö, Kafé 44 i Stockholm eller något annat trångt hak med hög trivselfaktor.

Om detta kommer att ske i framtiden? En kan bara hoppas. För även om jag förra året hade turen att bevittna urladdningen på Neurotic Deathfest i holländska Tilburg så skulle jag nog kunna skänka bort i alla fall någon av de mer obetydliga tårna på vänsterfoten för att få uppleva gruppen i ett mer intimt sammanhang. Vilket måhända kommer ske i framtiden. Den som lever får se. Speciellt då det ryktas att gruppen – som nyligen gjorde det djärva draget att rekrytera basisten John Jarvis till sättningen – faktiskt har planer på att släppa nytt under året. Om detta blir en remixad och nymastrad version av rivjärnet ”Prowler in the yard” (2001) eller en utgåva med färsk musik återstår att se.

Fram till dess – och ett eventuellt besök på blågul mark går det emellertid att inspektera dess verksamhet via datorn. Som i den nedan tillgängliga livevideon från Brooklynhaket Saint Vitus Bar, filmad i lördags kväll av väldigt följvärda Pit Full Of Shit. Nära nog 50 minuter totalt mayhem som rensar ut all eventuell måndagströttma ur huvudet på ett väldigt effektivt sätt.

Nöff said.

Visst finns det signaturer och programförklaringar som sticker ut . Som vill berätta något, förklara, definiera.

Huruvida ”The satanist” är en sådan kan en såklart diskutera. Det ryms ju liksom ingen chockerande information i den titeln, snarare är den ett konstaterande som påpekar det vi redan vet.

Jo, att den polska Belsebubbrigaden har ett något problematiskt förhållningssätt till allt som är dyrt och heligt och i stället helst vänder sina sympatier mot det mörka och elaka är ingen större sensation.

För detta har frontmannen Adam ”Nergal” Darski exempelvis fått se sig dragen inför rätta (något jag tidigare har skrivit om i bland annat det här inlägget) och ständigt ifrågasatt i hemlandet. Svaret? ”Fuck you”, troligtvis, vilket även blev det bemötande han gav den cancer som han tvingades kämpa emot efter releasen av förra albumet ”Evangelion” (2009).

Tidigt nästa år är det emellertid dags för ett musikaliskt bemötande via tiondealbumet, med nyss nämnda hädelsetitel. Det är också från detta Nuclar Blasts-släpp, i butik den första veckan i februari som ”Blow your trumpet, Gabriel” är hämtad. En tuff låt som har fått en väldigt skum och ondskefull video.

NSFW? Nja, det beror så klart på var du jobbar. Men för att slippa att kollegorna sätter förmiddagskaffet i vrångstrupen kanske en inspektion i hemmets lugna vrå är att rekommendera. Och då går det ju att blasta upp volymen till 666-iga decibeltal dessutom.

Emellanåt kan det vara en smula berikande för läsekretsen att jag gör precis det jag gör.

Förvisso, jag må emellanåt vara en idiot som borde ägna mig åt annat än att tycka saker om stjärnor som på något sätt anses resa sig över konventionell kritik och i det stora hela en irriterande snubbe.

Men ibland lyckas jag få in spår av min älskade heavy metal – tvivla aldrig därom – på mindre väntade ställen i Aftonbladet. Som i söndagens Storybilaga om J R R Tolkien, som jag dessutom ritade om någon anser sig vara berikad av denna information, där jag föreslog att vi borde ta oss ett litet snack med Johan Hegg. Föga överraskande eller genialt egentligen, då Amon Amarth ju har hämtat sitt namn från ”Sagan om ringen”-skaparens sagovärld och dessutom befinner sig ute på en turné som i veckan når Sverige.

Och det är ju för att högtidlig hålla just detta som gruppen har beslutat sig för att bjussa Hårdrocksbloggens läsare på en extra läcker guldklimp.

Tumbakvintetten befinner sig just nu ute på turné med Hell och Carcass, en vända som på lördag når Stockholm och Arenan. En tilldragelse i sig, så klart, men också en afton som kan bli en riktig höjdarkväll för någon lycklig själ där ute i decemberkylan.

Gruppen har nämligen beslutat sig för att bjuda in en bloggläsare med valfritt sällskap (dock bara en person) att morsa på medlemmarna före giget. Kanske få några autografer. Knäppa några kort. Snacka lite. Och dessutom få en exklusiv bildvinylutgåva av senaste albumet ”Deciever of the gods” som extra bonus.

Dessutom har de dundrat in ytterligare tre exemplar av nämnda skiva i potten till de som inte lyckas knipa förstapriset. Inte så illa, va?

För att vara med och tävla vill jag att du senast fredag morgon vid nio – en minut över stänger jag butiken – mejlar mig namn, adress och telefonnummer i ett brev döpt till ”Lägg egg i Heggs skegg”. Adressen du använder är mattias.kling@aftonbladet.se. Svårare än så är det inte.

Dock – respektera anvisningarna ovan. Läs igenom. Begrunda. Se till att allt är med. Och lämna bara ETT bidrag per person.

Lycka till!

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Deicide

In the minds of evil

Century Media/Universal

DEATH METAL Det torde vara ganska lätt och behagligt att heta Glen Benton. Formen och förutsättningarna är ju liksom redan satta, genom att i den första dödsmetallvågen som vällde ut från Florida under 1900-talets sista årtionde vara hårdast, jävligast och ondast.

Med dessa förutsättningar, lagda via exempelvis det utmärkta självbetitlade debutalbumet (1990) och ”Serpents of the light” (1997), kan det ju bara gå åt ett håll: åt helvete. Vilket i rimlighetens namn är precis vad som avses.

Som åhörare kan man därför välja två spår. Antingen får man det man vill ha, eller så är leveransen den man förväntar sig. För att påstå att Deicide skruvar med sin formel vore att komma med inkorrekta antaganden. I intervjuer har frontmannen hänvisat till förstlingsverket, medan producenten Jason Suecof (Trivium, Death Angel, The Black Dahlia Murder med flera) i stället har dragit paralleller till uppföljaren ”Legion”.

Till viss del stämmer detta. Formen är kort och koncentrerad – elva spår på 37 minuter – med få utflikningar eller omständligheter. En utformning som sätter låtarna i centrum och slår näven i bordet. Men som inte alltid är så lyckad. Speciellt gäller detta albumets första halva, där exempelvis titelspåret, ”Thou begone” och ”Misery” mullras fram med mer kraft än känsla.

Ljuset i denna kompakta och tillfredsställande men inte helt överväldigande mangeltunnel hittas emellertid runt ”Between the flesh and the void” och får sedan visa vägen rakt igenom repertoaren till den svavelosande avrundningsduon ”Kill the light of Christ” och ”End the wrath of God”. Där visar gruppledaren att det nog minsann kan vara ganska behagligt att heta Glen Benton, men att det blir rent dunderdiaboliskt då man som gruppledare anstränger sig lite extra.

Bästa spår: ”Even the gods can bleed”.

VECKANS TWEET:

Troligtvis finns det väl lika många ingångsvinklar på det här med dödsmetall som det finns utövare. Själva grundideologin må skifta, även då det mesta är gemensamt; det ska vara snabbt, hårt, rått och jävligt. På ett eller annat sätt.

De flesta väljer emellertid att behålla något slags kosmos i allt kaos. Om de så må handla om den gamla Stockholmsskolans punkiga sväng eller om amerikanskt, mer tekniskt drivet, mangel – så här närmare 30 år efter genrens första stapplande steg är dödsbesten inte så oregerlig som den först kan tyckas.

Självklart finns det en opposition mot denna perfektion. En samling musiker som hellre skulle bada isvak varje morgon resten av livet än använda sig av trumtriggar, protoolsperfekt inspelningsteknik eller köttiga hardcorebrekdowns.

På hemmaplan finner vi ynglingagrupper likt Morbus Chron som befinner sig i bräschen för denna motståndsrörelse, på andra sidan gränsen leder Obliteration angreppet på god smak och vanligt hederligt folkvett. Född i samma stad som Darkthrones nyckelduo Fenriz och Nocturno Culto, även känd som Kolbotn, agerar kvartetten som en antites mot modern förfining och elegans. I stället hämtar den på tredjegiven ”Black death horizon” (Indie/Border) livskraft från Autopsys murkna komposthög, spelar hellre med ett sväng som gärna får vara lite löst i kanterna och organiskt kollapsande än siktar på taktmässig perfektion och låter spontanitet och tyngd gå före detaljplanering och kalkylerad finess.

Hade du placerat plattan bredvid ”Severed survival” eller ”Mental funeral” hade få protesterat. Den är lika skruvad som Chris Reiferts gorefantasier, lika oborstad som Danny Coralles frisyr. Genom sju, förhållandevis långa, spår balanserar Obliteration på vansinnets rand, ständigt medvetna om att musiken riskerar total kollaps. Att den inte gör det, trots att de mer snabbspelade partierna på många sätt vinglar på kanten, är sensationellt och tyder på att styckena nog är mer replokalsdrillade än vad de kan tyckas vid första anblicken.

Lägg därtill en komplett sinnessjuk sånginsats signerad Sindre Solem (även i old school-thrashiga Nekromantheon tillsammans med gitarristen Arild Myren Torp) och ni kan haja att det här inte är dussindöds av ordinärt snitt.

Låter det intressant kan jag även rekommendera föregångarna ”Nekropsalms” (2009) och ”Perpetual decay” (2007). De är minst lika sjukt bra, även de. Leve motståndet!

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Black death horizon” på Spotify eller på Wimp.

Minnesgoda kan säkert erinra sig att jag för ganska exakt ett år sedan febrade rätt mycket om detta band. Så pass mycket gillade jag debutverket ”Galloping blasphemy” – en supercoolt välvald titel i sig – att det inte bara blev anmälningar i tidningen via bidrag till Spellistan (då fortfarande under den lite missvisande rubriken Ladda ner) utan även med ett salivdrypande hyllningsinlägg i just detta forum.

Ja, precis så peppad var jag angående Satan’s Wraths förstlingsverk. Laddade referenskanonen full med hänvisningar åt såväl Iron Maiden och Mercyful Fate som Possessed och Celtic Frost. Applåderade dess åttiotalistiska hädelseharanger och tände eld på ett gethuvud lagom till Samhain.

Okej, något överdrivet kanske. Men ännu i dag känns den galopperande blasfemin som ett fräscht inslag i old school-kompotten. Kanske just för dess uppenbara fixering vid redan nämnda Possessed, en grupp man borde börja var dag med men som blott finns representerad på Spotify och Wimp via en väldigt muggig liveskiva. (Jo, jag har ”Seven churches”, ”Beyond the gates” och ”The eyes of horror” på både vinyl och cd men i dessa streamingtider ligger ofta Iphonen eller datorn oftare nära till hands än den fysiska skivsamlingen. Trist nog. Får jag aningen skamset erkänna.)

Och vad blev då belöningen av denna kärleksförklaring från undertecknads sida. Ja, inte så förbannat mycket faktiskt. Lika snabbt som de dök upp försvann Tas Danazoglou (ex-Electric Wizard) ner i någon gudsförgäten krypta i stället för att värma sig på uppmärksamhetsbrasan. Så som det kan bli då man är så verklighetsfrånvänd att man inte nedlåter sig till att dunka upp en officiell Facebooksida eller i egen regi på något sätt sprida sin svavelosande gospel i sociala medier.

Tack hin håle då för att gruppen – nu tycks en fullskalig kvintettsättning ha formerat sig runt Danazoglou – har samma nonchalanta inställning till sin huvudsakliga verksamhet: musiken. Vilket gör att jag och alla andra inom jättekort, knappt ett år efter jungfruresan redkan kan utropa det uppföljardags i och med ”Aeons of Satan’s reign” (Metal Blade/Border).

Ska jag vara ärlig har väl nyhetens behag lagt sig en smula vid det här laget. Vilket kanske också är anledningen till att album nummer två inte känns lika glödhett som det första. Så länge vredestruppen pressar gasen i botten, likt i öppnande ”Only Satan is lord” och ”All of us witches”, håller plattan vad den utlovar men samtidigt känns en rad spår något tillbakahållna. En låt som ”Archfiend” snuddar exempelvis vid något riktigt mästerligt, men hade samtidigt tjänat på att arbetas om så att hela kompositionen höll samma klass som dess avrundande minut och ”Satan’s blood, Lucifer’s fire” känns lite väl tydligt måttad med Bathorys ”Enter the eternal fire” som förebild.

Dessa petimeterinvändningar till trots – det här är en skiva du inte får missa. Som av någon skribent har beskrivts låta så som hen trodde att Ghost skulle göra då hen först fick höra talas om ett gäng maskerade gastar från Sverige.

Vilket faktiskt inte är en helt tokig sammanfattning av Satan’s Wrath.