Avenged Sevenfold har fått ta en hel del skit för de uppenbara stölderna på nya skivan ”Hail to the king”. Och det med rätta. Även om man, väldigt välvilligt, kan kalla det för hyllningar/inspiration så hindrar inte detta exempelvis ”Sheperd of fire”, ”This means war” och ”Crimson day” från att bitvis befinna sig väldigt nära det som Metallica gjorde på sin självbetitlade 1991-giv.

Nog om detta nu. För här ska det i stället handla lite om ännu ett band som har byggt mycket av sitt sound och sin karriär på ett visst band ifrån The Bay Area.

Senare i höst släpper Trivium sitt sjätte album ”Vengeance falls”, en skiva som fick mången beundrare att trilla av stolen då det tidigare i år avslöjades att den skulle produceras av en viss David Draiman (Disturbed/Device). En väldigt blygsam snubbe, som ni vet, och som har uttryckt sig så här om plattans förträfflighet:

– ”Vengeance falls” är ett mästerverk. Plattan är Triviums bästa någonsin och kommer att explodera världen över.

Nåja. Det må vara hur det vill med detta. Och ska man ta de släppta smakproven – kallade ”Brave the storm” och ”Strife” – som indikationer så känns uttalandet ovan som något överilat.

Dock – även om Orlandokvartetten inte på något sätt har släppt sin beundran för det där bandet där Lars Ulrich (något ostadigt) står för takthållningen är det presenterade ingen direkt kopia på vare sig ”Ride the lightning”, ”Master of puppets” eller ”…And justice for all” så märks det varifrån det hämtas inspiration. Emellertid med större fingerkänslighet än sina Orange County-kollegor, vilket ju känns trevligt i sammanhanget.

Vad jag vill ha sagt med detta? Inte så mycket egentligen. Önskade bara passa vidare ett par låtar som måhända kan intressera så här när arbetsveckan börjar gå mot upploppet.

Och på samma gång också meddela att ”Vengeance falls” släpps i mitten av oktober av Roadrunner. Och att ni då säkert kommer få läsa mer om såväl denna platta som om Trivium. Och kanske lite om Metallica också.

Avenged Sevenfold

Hail to the king

Roadrunner/Warner

METAL För att fullt ut kunna övertygas av gruppens sjätte fullängdare krävs förnekelse av hårdrockshistorien. Som lyssnare tvingas man ignorera att ”Shepherd of fire” går till sängs med ”Enter sandman”, att ”This means war” i versen rumlar runt med ”Sad but true” och att ”Heretic” är väldigt fäst vid Megadeths ”Symphony of destruction”.

Vi kan kalla det inspiration, hyllningar till förebilderna, men lika mycket är dessa inslag rena plagiat som väcker flera frågetecken. Var är det begåvade gäng som fick mig att tatuera in sin maskot rakt över bröstbenet? Hur ska man hitta Avenged Sevenfold i det här sammelsuriet av Metallica, Guns N’ Roses (”Doing time”) och Iron Maiden (”Coming home”)? Vad har hänt med talangen, det unika?

Vi får hoppas att svaren inte är att allt dog med ex-trummisen Jimmy ”The Rev” Sullivan.

Bästa spår: ”Acid rain”.

VECKANS TWEET

Så sent som i somras spelade den egensinnige kanadensaren på Metaltown och Sweden Rock.

Om några veckor hissar han Sverigeseglen igen – för att göra ett exklusivt gig tillsammans med Morgan Ågren och Meshuggahs Gustaf Hielm. På en kryssning till Riga.

Hårdrocksbloggen kan i dag avslöja att Devin Townsend mönstrar på årets Melloboat.

– Det kommer att slå gnistor. Det finns inga begränsningar, säger arrangören Stefan Dimle.

Det känns som att 41-åringen från New Westminster, British Columbia, borde skaffa klippkort på Atlantflyget.

Inte nog med att han så sent som i oktober förra året satte upp mastodontföreställningen ”The retinal circus” – som släpps på köp-dvd/cd av InsideOut senare i år – sedan releasen av senaste studioalbumet ”Epicloud” har han hunnit med inte mindre än tre Sverigebesök.

Det första av dessa, på Nalen i Stockholm den 11 november förra året, recenserade jag för Aftonbladet. Den texten går att läsa här, för den som önskar sig ett korrekt :++++:-omdöme. Sweden Rock-giget fick se sig obedömt efter strul i inpasseringen (mer om detta här), medan jag på Metaltown mest stod och betraktade prestationen.

Nu är emellertid inte spelningen på Melloboat – som går mellan Stockholm och Riga helgen 6–8 september – något som progauteuren gör under egen flagg. I stället kommer han att ingå i trummisen Morgan Ågrens all star-team tillsammans med Gustaf Hielm (ex-Meshuggah/Pain Of Salvation) och Robyns keyboardist Robert Elofsson.

– Det här kommer att bli något unikt, säger Stefan Dimle. Devin var väldigt tydlig med att han ville göra något unikt, något som ingen annan tidigare har gjort. Så det här kommer bli ett riktigt ”jag var där”-tillfälle.

Därtill kommer det även att bjudas på ett exklusivt framträdande av Opeth, som här avslutar världsturnén som har följt på plattan ”Heritage”. Det blir den sista gruppen gör innan den försvinner från offentlighetens ljus för att jobba på album nummer elva. Mer info om den övriga repertoaren, där vi bland annat återfinner Christer Stålbrandts Saga, Icecross, Cressida, Trettioåriga Kriget och Änglagård, går att fördjupa sig i på evenemangets hemsida.

Den som därmed inte får nog på trixande tongångar på Östersjön kan fortsätta firandet även helgen efter. Då spelar nämligen Hielms tidigare band Meshuggah ombord på höstupplagan av Close-Up Båten.

Ombord på årets kryssning kan man även ta del av konserter från Dark Tranquillity, In Flames/The Haunted-rotade The Resistance, Asta Kask, Facebreaker, Seventribe och albumaktuella dunderplutonen Bombus.

Mer info om övriga aktiviteter och bokningsinformation går att ta del av här.

En sak är säker: bara för att man själv för en tid växlar ner hjärnan till ett makligt semestertempo innebär inte det att resten av världen trycker ned sig i hängmattan.

Det blir tydligt varje gång man släpper skärmen för att under en period vistas i den ”riktiga” världen. Ni vet, den som luktar och känns och ibland även smakar. Och så även denna gång.

Ja, jag har haft semester. Sånt som löneträlar har då det är sommar. En behaglig stund på året då de vardagliga problemen mest får handla om huruvida det blir en Brooklyn Lager eller en Lagunitas IPA till lunch. En begränsad period av ickemåsten och lättja, för att ladda batterierna och få nya intryck.

Vad jag har gjort under dessa veckor vet ni måhända. Om inte, bläddra tillbaka några inlägg och läs allt om konstiga möten och musikaliska upplevelser under bortavarandet i New York. Ett par inlägg under semestern blev det ju allt. Om konserter med The Gaslight Anthem, Bon Jovi och Ghost. Om ett slumpartat möte i East Village som så här långt är bland det knäppaste jag har varit med om i den där stan. Och då har jag ändå varit på inspelningen av ”Late show with David Letterman” och sett Green Days Billie Joe Armstrong göra ett gästspel i Broadwayuppsättningen av ”American idiot”-musikalen. Samt hängt i konkurrentorgantet Expressens tidigare korrebostad på fashionabla Upper East Side.

Nåväl. Den gångna månadens notervärda händelser för detta forum har redan förmedlats. Vilket gör att jag kanske borde ägna inlägget åt tänkt ämne: nämligen att Metal Blade i förra veckan inledde en riktigt omfattande släppoffensiv på Spotify.

Ni vet hur det hittills har varit. I det längsta tycks den klassiska Kalifornienlabeln – ansvariga för att ha presenterat bland andra Voivod, Omen, Possessed, Dark Angel och Metallica för världen via sina banbrytande ”Metal massacre”-utgåvor och som därefter bland annat har lanserat Slayer och Cannibal Corpse – styvnackat ha stretat emot streamingtåget. Faktiskt så länge att den först för ungefär ett halvår sedan började dela med sig av sin brokiga katalog, då via enstaka alster med bland andra Amon Amarth och The Black Dahlia Murder.

Nu verkar emellertid all sån skepsis ha släppt hos bolagsbossen Brian Slagel, vilket gör att lyssningstjänsten nu vunnit ännu större kraft. Med start förra veckan har nämligen fler och fler utgåvor från Augora Hills-ettiketten nått Spotify till glädje för dess användare. Märk väl att det så här långt inte handlar om några kompletta diskografier – när det gäller ett visst vikingagäng från  Tumba så saknas så här långt 1999 års ”The avenger”, Aeon-fans tvingas konsultera cd-samlingen för att lyssna på ”Rise to dominate”, de senaste alstren från såväl Cannibal Corpse som The Black Dahlia Murder finns ännu inte tillgängliga, vilket även gäller Goatwhores ”Blood for the master” och Whitechapels ”A new era of corruption”. Och samma sak gäller Slayers tidiga ”Show no mercy” och ”Hell awaits”. För att nämna några.

Samtidigt ges det nu tillfälle att rota djupt i bolagets brokiga katalog. Och kanske återupptäcka en del skivor som försvunnit ur medvetandet när musikkonsumtionen flyttat från stereon till datorn eller telefonen.

Här är således fem plattor du kanske har glömt. Eller prioriterat bort. Eller helt enkelt bara skitit i att lyssna på. Vilket det finns all anledning att råda bot på just i detta nu.

Cattle Decapitation ”Humanure” (2004)

Om inte omslagskonsten – en kommentar mot frossarsamhället ur djurrättssynpunkt – lockar så kittlar kanske låtar likt ”Bukkake tsunami”, ”Lips & assholes” eller ”Cloacula: The anthropophagic copromantik” intressenerven. Det är liksom inte en skiva för stilla hemmakvällar med drickyoghurt och soffmys. Snarare fungerar San Diego-kvartettens tredje fullängdare som ett blastbeatdrivet debattinlägg mot mänsklighetens uselhet. En kroppsvätskekladdig kaskad som troligtvis inte hade funnits om Carcass valt att klä dödsmetallen i Djurens Rätt-tröja runt ”Reek of putrefaction” och ”Symphonies of sickness”. Rått är det i alla fall. Mer som en näve småspik än som en len tofusallad. Och i sig lika magpinande som ett studiebesök på Kalmar Läns Slakteriers tarmrenseriavdelning. Lyssna

Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae” (2011)

Aningen bortsorterade då tygkassehårdrockarna i stället började febra över In Solitude och Ghosts första platta är detta Kristianstadsgäng. Låt vara för att gänget har tidiga Iron Maiden, Mercyful Fate och Angel Witch att tacka för en hel del inspiration, dess andraplatta är en västklädd hälsning från en tid då metal fortfarande var elak och kunde orsaka moralpanik så fort King Diamond visade upp sin välsminkade nästipp för en vettskrämd föräldrageneration. Perfekt för den som vill hitta en felande länk mellan ett läderklätt 1980-tal och en rotsökande framtid. Och ja, Nifelheims Erik ”Tyrant” Gustavsson har designat loggan. Lyssna

Six Feet Under ”Haunted” (1995)

Vid releasen, i en scenanda som var mer intresserad av norska troll än amerikanska busar, var det här något av dödsmetallens egna dream team. Så som det blir då man placerar Chris Barnes (Cannibal Corpse), Allen West (Obituary) och Terry Butler (Massacre/Death) i samma grupp och ber dem satsa mer på skävlande tyngd än brutalistisk hastighet. Det är ungefär här Six Feet Unders debutalster placerar sig. En skiva som tar lika mycket fasta på Machine Heads och Panteras groove som den är trogen hemstaten Florida och dess Morrisound. Så här 18 år senare har plattan emellertid en rad poänger som är värda att uppmärksamma. Bland dessa: Entombedsvänget i ”Still alive”, d-taktsvalsen i öppningsspåret ”The enemy inside” eller moshmoset i ”Human target”. Faller det i smaken bör även ”Warpath” och ”Bringer of blood” gå hem – medan de totalt poänglösa coverskivorna i ”Graveyard classics”-serien får hållas på betryggande avstånd. Lyssna

Flotsam And Jetsam ”Doomsday for the deceiver” (1986)

Vissa av er känner kanske till en kille vid namn Jason Newsted. Han kan spela bas och – som visat på färska sologiven ”Heavy metal music” – även sjunga ganska så hyggligt. Fast mest känd är han nog för att ha värvats till Metallica efter Cliff Burtons död 1986, ett band som han stannade i (under mycket tandagnisslan kan man gissa) fram till 2001. Allt det är elementär thrashkunskap, lika lågstadiemässig när det kommer till den här genren som själva alfabetet. Desto mer bortglömt är då Newkids första band, där han stod för den större delen av lyriken och en försvarlig del av riffen. Tur då att jag kan påminna er om saken, barn. För det här är en skiva som på sin tid och i vissa led rankades högre än självaste ”Master of puppets” (brittiska tidningen Kerrang! gav exempelvis plattan hela sex K i betyg). Riktigt så klassisk och oumbärlig är förvisso inte ”Doomday for the deceiver”, även om den ännu 27 år senare låter riktigt fräck. Speciellt om man kan klara av refrängen till avrundande ”Der Führer” utan att sätta kaffet i halsen. Lyssna

Bolt Thrower ”Those once loyal” (2005)

Var vänliga hälsa på ett av dödsmetallscenens mest inaktiva, men likväl ständigt existerande, band. Som ni ser här ovan har det vid det här laget gått åtta år sedan britterna släppte ett kanonmullrande album. Kanske dags att börja fundera på en uppföljare då, kan man ju känna. Icke sa Nicholas, anser Baz Thomson och de andra. Förvisso fanns det redan 2008 planer på en uppföljare, men då bandet ansåg att inget av det färska materialet kunde mäta sig med redan offentliggjorda prestationer och att ett nytt album därför får komma först när de har lyckats knåpa ihop en riktig dunderrepertoar. När detta kan bli vete katten, men fram till att månen trillar ner i Vättern går det alltid att köra ”Those once loyal” ännu en vända. Och innerst inne önska att fler band vågade ställa lika höga krav på sig själva. Lyssna

Nu återstår väl bara att Slagel och hans medarbetare ska göra rent hus i arkiven och släppa lös de plattor jag nämnde tidigare i inlägget. Samt gräva fram mer eller mindre obskyra utgåvor likt exempelvis Helstar ”Nosferatu”, Troubles ”Run to the light”, Evictions ”The world is hours away”, The Crowns ”Deathrace king” och Desultorys ”Into eternity”. Men det kommer väl snart, va?

(Som fotnot bör kanske även nämnas att också Prosthetic har lossat lite på sitt embargo mot Spotify och publicerat delar av sin bakkatalog. Spridda skurar är det emellertid, och då främst äldre utgåvor med bland andra Skeletonwitch, The Acacia Strain och Book Of Black Earth, medan Ramming Speeds färska ”Doomed to destroy” och Mercenarys ”Through our darkest days” minsann anses värda att bjuda på. Vilket dessvärre inte gäller Testaments ”The gathering” eller Lamb Of Gods första alster. Så kan det gå.)

Syftet och ansatsen har varit följande: att på tre dagar uppleva lika många konserter med väldigt olika förutsättningar och inriktningar. Att breda ut vingarna och ägna helgen åt att hovra över det mångfacetterade utbud som New York och dess omgivningar har att erbjuda.

För så mycket är sant. Som musikälskare är man sällan understimulerad här borta. Även om juli är lite av lågsäsong för tuffa gig inne i stan (och många amerikanska band de facto också befinner sig i Europa) så finns det underhållning att ägna sig åt om energin räcker till efter dagar med provocerande luftfuktighet och stundtals tryckande hetta.

Den gånga helgen har också varit ett försök att uppleva bredden av detta utbud. Att pendla mellan överdrivet stort och ganska så litet. Att gå från punkgrundad gatupoesi till löjligt uppblåst medelklassrock och gå i mål med ett gäng maskerade svenska satanister.

En trippel som, även om den inte är helt unik, ändå är en semesterupplevelse så god som någon. Här följer en rapport som tar oss från en pir på Manhattans västra sida via en löjligt stor sportarena i New Jersey till själva hjärtat av Hipster-Brooklyn.

***

Det stora samtalsämnet i New York har sedan jag anlände för snart två veckor sedan varit vädret. I sig knappast så överdrivet eller onödigt, då jag vid ankomst dök huvudstupa rakt in i en värmebölja som förvandlade den här staden till en kvav, klibbig och sopluktande bastu med temperaturer som stadigt låg runt 40-strecket men som kändes likt en kolmila.

Därför kändes fredagens torra hetta närmast behaglig. Som att ett litet tryck över bröstet slutligen hade släppt och det gick att fylla lungorna till dess fulla kapacitet med de brokiga dofter som kvarteren i Lower East Side och Chinatown frikostigt bjuder på. Perfekt läge att svänga över till Manhattans västra sida, med andra ord.

Totalt mäter Hudson River Park 550 hektar och sträcker sig från Battery Park i söder till 59:e gatan i norr. Till stora delar är dess yta ägnade åt friluftsaktiviteter av olika slag (förslagsvis löpning, cykling, basket eller fiske) – men med jämna mellanrum anordnas det även konserter på Pier 26, belägen i stadsdelen Tribeca. Rent ytligt sätt är det en asfaltsyta som sträcker sig ut i Hudsonfloden, utan att göra alltför mycket väsen av sig, men som konsertarena är det en väldigt visuellt tilltalande inramning.

Med Hoboken, New Jersey, rakt framför sig och de svindlande husen i Financial District på vänsterhand känns det måhända inte så rockigt. Eller punkigt heller, för den delen, vilket New Brunswicks The Bouncing Souls tycks ta som en intressant utmaning.

Jag ska inte påstå att jag har följt gruppen med något närmare intresse de senaste åren. Handen på hjärtat är nog ”Hopeless romantic”, släppt för 14 år sedan, den senaste fullängdare med kvartetten som har lämnat något slags bestående intryck, likväl är deras timme på scen lagom underhållande – speciellt i en snabb ”East coast! Fuck you!”.

Från samma stad i New Jersey, belägen cirka fyra mil från Manhattan, kommer kvällens huvudakt. En grupp som jag har sett en rad gånger i Sverige, nu senast på Bråvalla Festival för ungefär en månad sedan, och som har legat nära mitt hjärta sedan jag upptäckte den via ”The ’59 sound” för fem år sedan. Med tanke på det snara återseendet är repertoaren i sig ingen större överraskning. Bara lite längre, aningen mer omfångsrik och presenterad med den extra lokalpatriotiska spänning som ett gig nära formationsstaden ger.

Samtidigt som mörkret sakta lägger sig över staden tar Brian Fallon och hans kamrater sig an en 20-låtars resa som tar oss från ”Handwritten” till ”The backseat”. Som bjuder på en inte så jätteöverraskande cover på The Ramones ”Bonzo goes to Bitburg”, några strofer på The Cures ”Just like heaven” i avrundningsnumret och en gästinsats av singer-songwritern Dave Hause i ”45”. En väldigt trevlig stund, som ni kan se i det filmklipp som skildrar ”The patient ferris wheel” här nedan.

***

MetLife Stadium, tidigare kallad New Meadowlands Stadium, är en groteskt stor tingest. Belägen i East Rutherford i New Jersey, behändiga 15 minuter med buss från Manhattan, är det här egentligen hemmaarena för footballklubbarna New York Giants och New York Jets, men den här lördagen handlar det om en annan gigant som lockar runt 65 000 till jätteshabraket.

Vi kan säga att vi åkte hit för upplevelsen. Möjligheten att se Bon Jovi, eller i alla fall den trio och dess vikarier som återstår efter Richie Samboras tillfälliga (?) tillnyktringspaus som inleddes tidigare i år, i hemstaten är något unikt som måste upplevas. Ett extra allt-erbjudande av vad USA egentligen är i sin mest uppblåsta form, med en publik som är väldigt långt från CBGB’s. Om vi säger så.

Vi kom för upplevelsen. Och vi fick också något liknande. En påminnelse om att i det här landet är det ändå relativt hälsofixerade New York undantaget, inte regeln. En erinran om hur det kan se ut då Average Joe och Ordinary Sue lägger några hundra dollar på att placera sig på en läktare strax under stratosfären för att ta del av en helkväll med arenarockgigantism. Och med allt som därtill tillkommer, i form av grillfester på parkeringen innan arenan har slagit upp portarna, gigantiska hot dogs i underarmsstorlek och ostkladdiga nachotallrikar.

Handen på hjärtat: jag hade nog väntat mig en publik annorlunda än sådan jag är van vid. Men inte detta. För det första är medelåldern väldigt hög, närmare 50 än 30, och några rockers i traditionell bemärkelse tycks giget inte ha lockat. Vilket också säkert säger mycket om var Bon Jovi befinner sig i dag i hemlandet. För även om det är låtarna från dess mest pudelfluffiga karriär (och då självklart speciellt ”Slippery when wet”) som drar ner högst gensvar är jänkarna nästan lika förtjusta i ensemblens vuxnare uttryck i låtar likt ”Lost highway”, ”Because we can” och ”Who says you can’t go home” – kompositioner som väldigt bekvämt rullar fram i sidofil utan att ens försöka trampa gasen i botten. Sambon kallar våra bänkgrannar Robert Wells-publik, själv tänker jag snarare på de åskådare som frekventerar MetLife på dess sportevenemang. Med illasittande jeans, hälsovådlig övervikt och välansade tjänstemannafrisyrer.

Märk väl. Det handlar inte om elitism, utan snarare en påminnelse om att det USA vi hemma ofta får se via filmer och tv-serier bara är en drömspegel av verkligheten. Att Manhattans hippa utbud av veganrestauranger, designerbutiker och lyxiga överflöd bara är blott en skärva av helheten. Att det jag upplever i tre veckor inte är landet utan detaljen. Ett påpekande nog så viktigt.

Samtidigt är det troligtvis precis så här man ska se Bon Jovi. Inför 65 000 väldigt entusiastiska fans som får huvudpersonen att le brett och se väldigt berörd ut mellan varven. En publik som verkligen älskar det som görs på scenen, och som tycks bry sig föga om Samboras frånvaro och som i stället går loss vare sig det spelas egna hits från då och nu eller poänglösa covers på The Rolling Stones ”Jumpin’ Jack Flash” och ”Start me up” (likt i ”I’ll sleep when I’m dead”) eller Bob Segers ”Old time rock and roll” (som sprängs in i ”Bad medicine”).

En succé är det, så klart. En uppvisning i stadiumrock som verkligen inte kan göras på något annat sätt, som kräver sådana här omgivningar för att visa sig från sin bästa sida. Två timmar och fyrtiofem minuter som fortgår och fortgår – till och med så länge att Jon Bon Jovi och de andra (ja, de är ju precis sådana) bjuder på ett extra extranummer i form av ”I love this town” efter ”Always”.

Vi kom för upplevelsen – och vi fick den. Med extra allt och lite därtill.

***

Söndag kan tyckas vara veckans vilodag. Ett dygn gjort för lugn och stillhet.
Oh, well. Så blir det ju kanske inte alltid. Så att säga.
I stället blev det så att en förväntat avslappnad afton, gudbevars, snarare slutade i en källare tillsammans med hemliga rockstjärnor och dödsmetallkändisar. Men mer om det senare.

Att hippa svenskar i stuprörsjeans, sotarmössa och ironiska tatueringar gillar Brooklynstadsdelen Williamsburg är ingen hemlighet. Ingen konstighet heller, för den delen, då det här i alla fall på ytan finns någon slags alternativitet som dessvärre inte ryms på det alltmer gentrifierade Manhattan längre. Därför är det ingen slump att det blågula fiket Konditori (som konstigt nog presenteras som en espressobar och som har ett sötebrödsutbud som inte direkt är sju sorters kakor, om vi säger så) har etablerat sig på en sidogata till Bedford Avenue – eller att Stockholms Debaser i sin tur har öppnat en bar helt tillägad skummande maltdrycker från Brooklyn Brewery.

När hemlandets hippaste hipstersatanister anordnar mörkermässa i just dessa kvarter hade jag med andra ord väntat mig en och annan nordbo i publiken – vilket det ju också är. Av de mest oväntade slag.

Då sällskapet efter giget beslutar sig för att varva ner i Music Hall of Williamsburgs eleganta källarbar känns det nämligen som att vara tillbaka i hemlandet igen. Nä men, se där. Där borta står visst Daniel ”Dellamorte” Ekeroth (författare, doku-tv-kändis och mangelbasist) och hänger. Och, hoppsan. Där var visst Johan Liiva (ex-Furbowl/Carnage/Hearse/Arch Enemy) för att nämna några, som beklagar sig högljutt över att han redan dagen efter måste åka hem. Och, visst. Nog minsann vimlar även några gastar och en viss påve, helt inkognito, bland de konsertbesökare som har orkat dröja sig kvar då söndag har blivit måndag. De namnlösa och bandledaren tycks nöjda med giget, som har varit utsålt långt i förtid. Vilket är fullt naturligt, då det här är en omgivning som passar Ghost väldigt bra; flankerade av ruffiga tegelväggar och inför en galet hängiven publik.

Här får gruppens ockulta rock den visuella skjuts som krävs. Den tillåts spraka och bjuda in – utan att störas av dagsljus och föga elegant festivalpresentation. Den får explodera via ”Per aspera ad inferi”, ”Con clavi con dio” och ”Prime mover” och nå sitt klimax i ett snyggt extranummerset som låter ”Ghuleh/Zombie queen” ticka rakt in i ”Monstrance clock”. En liveritual som är här och nu, och som inte kan vara något annat.

Precis den målgång den här väldigt brokiga konserthelgen behövde. Och en upplevelse jag kommer vårda ömt i minnet länge framöver.

Ett av banden som faktiskt drar lite större publik den här något avslagna lördag är hemmasönerna i Hardcore Superstar. Som nära setavrundning kör ”We don’t celebrate sundays”, likt för att poängtera veckodagens status.

Självklart funkar det bra. Även om det här är ett band som jag stundtals har varit aningen för snäll mot (turnépremiären i Malmö tidigare i våras borde egentligen ha fått i stället för de som blev facit i tidningen dagen efter) så är deras timme på Fire Stage precis sånt som krävs för att väcka Metaltown ur eftermiddagslunken.

Och ja, det funkar bra. ”Last call for alcohol”, ”Someone special”, ”Above the law” och ”Dreamin’ in a casket” är festivallåtar med versal begynnelsebokstav och Jägermeister i strupen.

Lördagskänsla, liksom. Och som sådan storslaget verkningsfull vid sidan om-underhållning.

Soilwork

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Basisten Ola Flink har feeling. Ja, jävlar vad han har feeling. Mest hela tiden.

Sämst: Något svårgripbart saknas. Dessvärre.

GÖTEBORG. Ja, och hur mås det här då?

Jo, tydligen alldeles förträffligt – om man ska tro de fåglar som cirklar över scenen samtidigt som strängen slås an med ”This momentary bliss”.

Och, ja. Varför inte? En timme med Soilwork är knappast något som känns bortslösad. Snarare likt en stund då du står där och förundras över över hur bra de är. På ett väldigt sympatiskt och anspråkslöst sätt, ett manér som kan illustreras av att sångaren Björn ”Speed” Strid ägnar pausen mellan ”Nerve” och ”Let this river flow” åt att lägga in en portionsnus.

På så sätt är gruppen något av den melodideathscenens slitvargar. Sällan i fokus, alltid i periferin men aldrig annat än bra. Vilket också kan ses som dess nackdel, då ensemblen tycks jobba bäst i det avlägsna, vid sidan av mer profilerade genrekamrater likt In Flames och Dark Tranquillity.

Det kanske är den där slutliga karisman. Förmågan att gå igenom bruset och gå från bidragande till oumbärliga. Den slutliga knorren som kan skicka gruppen från en tidig eftermiddagstid till att bli det dragplåster som musiken egentligen garanterar.

Vad som behövs på resan dit? Ja, det vete fåglarna.

Dags för del två i den här korta serien med överblivet intervjumatieral som inte fick rum i reportaget om Falubandets seglats ombord på den tyska metalfärden Full Metal Cruise.

I dag är det bandets basist och ekonomiskt ansvarige Pär Sundström som får komma till tals. Viel spaß, som tysken hade sagt.

…om att vara manager för bandet:

– Så har det varit och så kommer det väl att vara tills vi hittar någon som är bättre. Det finns ju folk som kan det här mycket bättre än mig. Men det finns ingen, förutom möjligtvis Jocke, som brinner mer för Sabaton. Det är jag bäst i världen på och det har tagit oss ganska långt. Men i framtiden vet vi att vi behöver någon, men det måste vara rätt människa.

…om framtiden för Sabaton:

– Det finns mycket som påverkar. Hur ser världen ut om fem eller tio år? Det kan ju vara världskrig eller ekonomin kan ha kollapsat och ingen har några pengar. Kolla på Grekland och Spanien nu, där det är stor kris. De var väldigt stora på hårdrock för tio år sedan och jag tror ju inte att de människorna har blivit hiphopare nu bara för att de inte har råd att gå på lika många konserter. Det gäller att dra in dem till bandet så att de väljer att köpa en biljett till vår konsert i stället för något annat band. Så ser jag på alla länder. För i stort sett överallt finns det folk som kan betala en biljett. I Sverige är det extremt, här kan vi ha 17 arenashower på ett år och en rad festivaler. Och det kommer folk. Så är det ju inte i Spanien. De kan ha en festival och folk har råd att gå på en eller två konserter. Då måste man se till att vara så bra att de väljer oss. Jag vill spela överallt. Jag är nyfiken och vill vara i alla länder.

…om hoten mot bandet:

– Det jobbiga är att det baseras runt musiken. Det är ingen som känner oss personligen som tycker illa om oss. Vi har aldrig varit otrevliga. De som känner oss tycker att vi är fantastiskt trevliga människor och sympatiska och enkla. Och när vi åker runt och gigar så har vi som vana att städa vår egen loge. Vi har aldrig skräpat ner, vi har aldrig förstört något. Vi har varit supersnälla hela vägen. Vi har aldrig ställt till med problem för några arrangörer så att de har förlorat pengar. Så det finns ju ingen som känner oss som har något emot oss, utan det är folk som stör sig på att vår musik är för lättlyssnad eller som blir förbannad för att våra fans är så hängivna. Så det triggar igång folk att hata oss bara därför.

Bara det musikaliska?

– Säkert även med texterna. Det finns folk som tar illa upp. Och intressant nog är det folk från extremhögern som hotar oss. Det är de som är förbannade om att vi sjunger om när det gick åt skogen för nazisterna.

– En del människor tog väldigt illa upp när vi splittrade bandet. Vissa fans blev lite besvikna över det, vilket är konstigt. För vi är ett bättre band nu. Vi har bättre möjligheter, kan skriva bättre låtar och vi är ett säkrare liveband. Och de flesta tycker så, förutom en kille i Tyskland. Eller kanske fler.

…om att inte känna sig hemma i sin egen hemstad:

– Man är ju uttittad hela tiden. Det är en liten stad där alla känner igen en. Och alla har en uppfattning om mig, även om de inte känner mig. Och även om det inte är människor som känner mig så vet de vad jag gör, eftersom de har sett eller läst något om mig. Men även de människor man känner hör saker om oss ryktesvägen om allt möjligt. Om att vi tar jättemycket droger och att vi är helt galna, man hör det ena efter det andra. När man går runt i Falun så känner man det, att varenda människa bedömer en. Tyvärr dömer de inte efter den människa jag är, utan vad de har läst om mig. I en större stad hade det inte varit ett problem, men vi är extremt profilerade i Falun i och med att vi har festivalen där och tidningarna skriver om oss hela tiden. Det har ju aldrig kommit en artist från Falun som har varit i närheten av så stor som oss. Förmodligen ingen annan kändis heller. Så i dagsläget är vi ambassadörer för Falun och ett av stadens starkaste varumärken utåt.

Sticker framgången folk i ögonen?

– Det gör den absolut. Det finns ett band i Falun som har skrivit en låt som heter ”Imagine yourself that your band came from the same town as Sabaton” (Livet Som Insats) och på ett sätt kan jag tycka att det är så korkat. Jag tycker de borde vara glada istället, för vi har gjort rätt mycket för hårdrocksklimatet i Falun. Vi stödjer lokala festivaler, vi stöttar lokala band, vi kör clinics, pratar med politikerna och ser till att det behålls replokaler i stan. Och skulle vi försvinna då försvinner en stor del av Faluns musikliv, så är det ju. Om man hade varit smart hade man ju i stället försökt haka på oss och göra något bra av det eftersom vi har öppnat en rad dörrar.

Kommer det hatet från skilsmässan, som har delat folk i läger?

– Till viss del. När det stod om det i tidningarna så framstod jag och Jocke som de som drev igenom det hela, eftersom vi är så hängivna. Och lite så är det. För vi har ju en plan för Sabaton, vi ska framåt och vi ska växa. Och det stör väl en del människor. Men mer handlar det nog om att det sticker i ögonen på folk när det går bra för någon.

– Folk inom näringslivet i Falun tycker Sabaton är fantastiskt. När jag går på företagssamlingar så är alla nyfikna. Någon annan kan stå där och prata om att han just har startat ett företag som trycker suddgummin, och det är ju bra. Men inte lika spännande som när jag berättar att vi har gjort 130 gig, vi reser till 50 länder på ett år och har miljontals fans över hela världen. Det är roligare och lite mer spännande att lyssna på. Och alla de som sitter där har jobbat hårt, de är chefer och driftiga, och de gillar det här. Det får dem att inse att det inte bara är flumskallar som sysslar med hårdrock utan att vi driver företag och är businessminded. På så sätt har vi öppnat dörrar till andra företag, så man kan ju tänka sig att när det kommer andra människor från ett annat band att folk inom näringslivet är mer open minded.

…om relanseringen av Rockstad: Falun som Sabaton Open Air:

– Många missuppfattade grejen. Egentligen förändrar vi ingenting. Från början såg vi Rockstad: Falun som att vi skulle kunna putta undan Sabaton och göra det till en vanlig festival, men snart insåg vi att det inte går att plocka bort oss för då skulle det gå ekonomiskt i kras. Det finns ingen som kan investera och ligga och förlora miljoner år efter år. Vi förlorar pengar varje år på att göra den här festivalen.

– Så vi satte oss ner och funderade på vad vi egentligen vinner på att göra den här festivalen. För det är ingen i Tyskland som bryr sig om att Rockstad: Falun har bokat Mustasch. När vi skickar det till våra fans så undrar de ju bara vad det här är för liten festival som hela tiden kommer från Sabaton. Så vi fick ju inte ut något av det, vi förlorade bara pengar varje år. Varför ska vi hålla på så varje år? Vi fick inte in tillräckligt med folk för att gå runt på den och vi vinner inget på den. Då hade vi två vägskäl: antingen lägger vi ner den och slutar förlora pengar eller så använder vi festivalen på rätt sätt, för att stärka Sabaton. För att förklara för folk att vi faktiskt har en egen festival. Och det fick precis det genomslag vi ville ha. Några dagar senare var jag på en musikmässa i Frankfurt för att göra reklam för gitarrmärket ESP och där märkte man hur det hade slagit igenom. Varenda människa som jobbade för något företag där nere fattade plötsligt vad det handlar om. Alla blev imponerade. Och precis som vi hade önskat så stärkte det Sabatons varumärke ute i Europa. Vi räknar aldrig med att kunna boka några dyra band, i stället beslutade vi i år att inte höja budgeten utan satsade på att det är Sabaton som är dragplåstret. För även om vi hade dragit dit Helloween så hade de inte dragit dit tillräckligt med folk för att det skulle betala sig. I stället är det vi som drar dit fansen, och så ger vi besökarna något som är kul i stället. Alla bokningar vi gör grundar sig på vad vi tycker är bra, inte vad som säljer extra biljetter.

– Nu har festivalen fått den funktion den skulle ha, för den har stärkt Sabaton. Och vi står unika i hela världen och det imponerar på människor som vi behöver. Arrangörer och bokningsbolag och skivbolag – alla. Vi har vår egen festival, vi har vår egen kryssning, Sabaton äger sitt eget skivbolag, vi har vår egen webbshop – vi styr allting själva. Det imponerar på folk och gör att många vill associeras med oss.

Nästa steg – Sabaton sommarland?

– Nej, inte så. Nästa steg för oss är Amerika, att vi ska befästa USA. Vad det gäller Sverige så har vi rätt stora planer på hur vi ska utnyttja vår status för att gå vidare. Nu har vi sålt ut varenda klubb som finns i Sverige och då är nästa steg ishallar. Och då måste man tänka rätt innan man gör det, det är ett rätt stort steg att ta. Jag har aldrig sett Sabaton som ett band som bara lirar i Stockholm och Göteborg, utan jag vill ha ett band som lirar överallt och som syns överallt och som har fans överallt. Därmed måste man också ha en annan strategi. Nu vet vi att det inte finns någon klubb som inte säljer ut i Sverige och då måste vi tänka till. Antingen gör vi ännu fler gig nästa gång eller så måste vi upp.

Du verkar ligga långt framme med den mentala planeringen.

– Jag är helt färdig med 2014 och 2015. Jag har en helt korrekt plan för vad vi ska göra, vilken period. Exakta datum får visa sig, men jag vet exakt vad vi gör då. Vi har alltid legat långt framme i planeringen eftersom vi vill ha fördelen av att vara först. Om vi bokar en turné ett år i förväg då är vi först på alla ställen, alla andra som bokar en turné måste ta det i sin kalkyl att de kanske inte ska turnera där och då eftersom Sabaton gör det. Lite av den effekten fick vi nu, speciellt i Östeuropa. Man gör inte gig i exempelvis Polen samtidigt som oss, det drar man sig för.

Finns det däri också en plan för hur ni växer?

– Ja, det gör det. Men det är ingen garanti, det är ingenting vi kan se som en självklarhet. Just nu är det en självklarhet och det är det även det närmaste halvåret. Men när vi bokar en turné 2015 så vet jag inte vad som händer, men jag räknar med att vår nästa skiva har alla möjligheter att sticka ut. Jag vill ha så mycket substans som möjligt. För om vi levererar något som är färdig och står starka, då är det enklare för alla småsaker att passa in. Bokarna får veta ett år i förväg att de har gig, vårt skivbolag får reda på allt i god tid, vad plattan kommer att heta, när de kommer få mastern och då kan de tänka hur de ska göra.

– Så att Sabaton är större, det är jag till 99 procent säker på. Och vi gjorde ju den här klubbturnén som ett statement på att vi skulle sälja ut allt, på vissa ställen flera månader i förväg. Så nästa turné då vet vi att vi har det säkrat och kan titta på större ställen.

…om situationen med trummisen Robban Bäck, som sägs vara pappaledig:

– Nej, det är det väl inte riktigt så enkelt. Just nu vet vi inte om han kommer tillbaka. Vi får helt enkelt se. Det är inte säkert att han vill ut och åka så mycket, han lär väl fundera på det. Vi har kontakt hela tiden, så man får väl se. För honom blev det väl rätt mycket på samma gång. För honom blev det väl också en situation där han fick allt han ville ha. Han fick ett barn, en fantastisk tjej och ett band samtidigt. Därför fick han välja. Och det gjorde han ju.

Om han inte vill komma tillbaka?

– Snowy har sagt att han vill köra så länge vi behöver honom. Sen vill han gå vidare med sina egna projekt. I första hand innebär det turnén ut, sen ville han göra en egen skiva och det passar rätt bra eftersom vi stannar upp och ska jobba på vår nästa skiva.

Så det kan bli medlemsbyte snart igen?

– Det kan bli. Det finns en möjlighet, absolut. Vi får se när vi spelar in skivan, för vid det laget borde vi ha ett beslut. Då måste Robban ha bestämt sig.

Fotnot: Sabaton spelar på Fire Stage i kväll klockan kvart över tio.

”If you’re gonna do it do it live on stage, or don’t do it at all.”

En strof ur öppningsnumret ”Earth rocker” säger mycket om hur det är och hur det görs. På en scen. Live. Och på något sätt större än så mycket annat.

Mycket denna smygstartsdag av Metaltown har handlat om en vingklippning. Hur festivalen liksom pyste ur då Motörhead ställde in tidigare i veckan.

Strax före elva på kvällen spelar sånt mindre roll. Plötsligt är gråkyla, allt annat än tajta publikled och ett inte helt överspännande introprogram speciellt betydelsefulla. Förutsättningarna finns där, men försvinner i något som mest kan kallas för ett vanvettigt sväng.

Det är sådant som Marylandkvartetten slår ner likt en påle i marken. Kaxiga toner som knappast ber om ursäkt för sig, bereder plats i soffan för annat eller går ut med soporna. I stället är det en timmes fantastisk uppvisning i självförtroende och kunnande som tar sats i nyss nämnda jordbävning och som får sin upplösning i en smakfullt ihopbakad ”Electric worry” och ”One eye dollar”.

Som min gode vän Stuart Ness, oväntat men välkommet konsertsällskap, uttryckte det:

– De är så bra att de inte behöver glänsa med sina kunskaper. De är som rörmokare. De kröker rör fantastiskt, och är nöjda med det. Inget tjafs.

Ett extra plus är att repertoaren till största delen viks åt gruppens årsfärska skiva. Vilket ger oss såväl ”Cyborg Bette”, ”The wolf man kindly requests…” och en makalöst cowbellplonkande ”DC sound attack”. Och därutöver några insprängda stycken ur karriären där såväl ”The mob goes wild” och ”Profits of doom” låter fantastiska.

Vilket hela förbannade konserten gör. Bara för att det är så live. Så scennärvarande. Och så jordskälvande fantastiskt att plussen i en recension skulle flyga.

Ni vet vad som gäller. Efter frontmannen Lemmys hälsoproblem har torsdagens tänkta dragplåster, en grupp kallad Motörhead som några kanske känner till, tvingats ställa in sin närvaro på Metaltown – och därmed också det aviserade vip-hänget med gitarrist och trummis.

Eller, i alla fall nästan. För nära nog en och en halv timme efter utsatt tid finns i alla fall hemmasonen Mikkey Dee på plats och kan ta till den lilla scenen i bandets egna lounge.

Vad som kommer ut av detta? Ja, inte så mycket egentligen. Batteristen berättar lite om hälsoläget i truppen, men avslöjar egentligen inget nytt, men lägger desto mer kraft vid att saluföra gruppens produkter med lovord och superlativ.

Och, visst. Klart man som märkesbärare ska vara stolt över det man vill att fansen ska lägga pengar på. Det är en förutsättning för marknadsföring och en rimlighet i sig. Vi får därför höra exakt hur bra trions hörlurar är (tydligen prisvinnande jättebra). Hur mycket han gillar dess flasköl och att Lemmy minsann gärna låter en och annan vödkashot passera strupen.

Det nyaste inslaget i ensemblens merchologi är emellertid något att nöta in. Nämligen ett par sneakers i samarbete med hippa skoföretaget Vans. De som finns till allmän beskådan här i VIP-tältet är ett par beiga dojor (vilket avfärdas av trummisen som något värdigt Depeche Mode) men när fotprydnaderna i november når butikerna ska det vara i mer klädsam svart modell.

Så, se där. Det går ju bra att sko sig på uppmärksamheten. Även då den planerade huvudsaken – en spelning på största scenen – dessvärre inte blir av.