Vissa likställer det med högförräderi att skratta åt metal. Till viss del kan jag hålla med – så länge det görs som i Ulf Malmros ”Bröderna Hårdrock” så osäkrar jag gärna min fälthaubits, men om skämten levereras med finess och – väldigt viktigt – hjärta är jag den första att fnissa som en femteklassare på en sexualundervisningslektion.

Låt mig därför i dag presentera Tumblr-bloggen ”Alternate metal album covers”. En signatur som kanske inte är av det fyndigare slaget, men vars innehåll är desto mer underhållande.

Den kompletta uppställningen hittar ni här. Men så här till lunchen är det väl rimligt att få lite direktunderhållning här också.

Smaklig spis.

Källa: Alternate Metal Album Covers.

… och nej, det är inte riktigt synonymt med musiken.

För visst, Gwar må ha varit ett spektakel i all sin flamboyans. En galen grupp bestående av monster från en galax långt, långt borta som har kommit till jorden för att tortera dess arma invånare med jättepenisar och mullrande hårdrockspunkthrash som mest fungerat som en lustifikation i en musikscen som stundtals tycks ta sig självt på för stort allvar.

För lite så är det. Rent musikaliskt har vare sig ”Scumdogs of the universe”, ”We kill everything” eller fjolårsgiven ”Battle maximus” betytt speciellt mycket för mig. Snarare har jag mest suckat lite avmätt så fort Richmondgruppen presenterat ett nytt alster, lika mycket som jag har peppat för att se dem live.

För där musiken brister kan man ju alltid bjuda på en sjuhelvetes show. Och gosse, snacka om att Gwar alltid har gjort precis absolut detta. Upphöjt till sinnessjuka tabubrytande nivåer.

Hugga huvudet av dåvarande presidenten George W Bush på scenen? Visst, schyst idé. Gå på scen med en ståtlig blygdkapsel kallad Cuttlefish of Cthulhu? För all del. Bombardera publiken med aliensperma från gigantiska fallossymboler? Fantastiskt, den tar vi.

Det är den där orgien i dålig smak och pubertal splatterunderhållning som har gjort gruppen till något i hästväg. Likt ett Rammstein utan skyddsnät (och underkläder). Ett ytterst barnförbjudet Lordi som snurrat ut bortom vett och sans, en galen gwargasm för skrattmusklerna och ett irritationsmoment för vän av ordning – med en syrlig skopa satir och samhällskritik mitt ibland alla upptåg och allt klägg.

Därför blir jag såklart en smula nedslagen av nyheten av Brockie, även känd under sitt scennamn Oderus Urungus, hittats död i sitt hem under suspekta omständigheter. Han blev bara 50 år och även om polisen i hemstaden Richmond, Virginia, utesluter brott i samband med dödsfallet så är det ännu inte klart exakt vad som ligger bakom hans bortgång.

Huruvida det är naturliga orsaker, hur pass ”naturlig” ett frånfälle vid så låg ålder nu kan tänkas vara, eller om Gwarriorn på något sätt själv medverkat till sin död får framtiden utvisa. Det är rättsläkarnas jobb, och de arbetar med detta nu. Så eventuella spekulationer om överdoser eller annat drogrelaterat kan vi lämna därhän, för stunden.

Bättre då att minnas Brockie som han levde – som en nagel i ögat på smakkonservativa krafter och censurhävdare. En fistel i den kristna högerns akterstycke som kommer att bli för evigt saknad. En underhållande stolle som gjorde den här världen, om inte bättre så i alla fall aningen mer uthärdlig.

Vila i frid. Hoppas evigheten är vänlig mot din själ. Och med detta sagt tycker jag att vi tillsammans minns några av Brockies mer minnesvärda stunder i latexfodral, via ett gäng videoklipp.

En snabbis kan betyda så mycket. Men bara lugna, barn – här behåller vi kläderna på.

Och koncentrerar oss i stället på den amerikanska singer/songwritern Sarah Kane, av den enkla anledningen att hon har gjort en helt orimligt odjentig cover på de svenska traggelmästarnas låt ”Bleed”.

Inte för att det på något sätt egentligen låter som samma låt, här kan vi verkligen prata om ett nyarrangemang som gör om från grunden, men som är väldigt njutbar och trevlig.

Mycket mer att så finns väl inte att tillägga. Mer än att Sarah herself, även ansvarig för en radikal omstuvning av Cannibal Corpses ”Carnivorous swamp”, säkert blir väldigt glad om du går in på hennes Facebooksida och gillar hennes verksamhet.

Så. Nu kan ni återgå till torsdagens övriga åtaganden och distraktioner.

Två saker jag älskar: Ett visst brittiskt metalgäng och en gul familj från den fiktiva staden Springfield.

Därför är det kanske helt på sin plats att inleda bloggåret 2014 med ett inlägg som förenar just dessa två olika delar av underhållningsindustrin.

Jag har tidigare skrivit om detta världsomvälvande – att Judas Priest nu har fått sälla sig till exempelvis Metallica, Green Day och Aerosmith som figurer i ”The Simpsons” – men då avsnittet i fråga natten mot måndag svensk tid sändes i amerikansk tv så finns det ju stor rimlighet i att återkomma till detta.

Okej, nu utgjorde Rob Halford och de andra inte avsnittets själva grund. Som ni kan se i klippet nedan handlar det snarare om ett väldigt kort gästspel där de framför en väldigt laglydig version av ”Breaking the law” och … ja, inte mycket mer än så. Med andra ord – inga ytterligare Simpsonfieringar av kända Prieststycken likt ”Dissident Bartgressor”, ”Jimbo lover”, ”Living after Moenight”, ”Beyond the Ralphs of death” eller ”Diamonds and Duff”. Vilket ju kan kännas aningen snopet i sammanhanget, även om den svenska konsuln (en figur som också syns i videosnutten) är ganska så kul.

När episoden – som fokuserar på illegal nedladdning och även bjuder på gästspel från bland andra Judd Apatow, Seth Rogen och Channing Tatum – visas här i Sverige är ännu väldigt oklart.

Okej. Med tanke på att Bad Religion tidigare i år tycks ha upplöst gränserna mellan integritet och bjällerklang skulle det kanske inte vara någon total omöjlighet.

Men, ändå. Vi kan sluta påsen om den här tisdagen, bara en vecka kvar till dopparedagen, trygga i förvissningen att Megadave och kompani inte ska göra en julplatta. Inte för stunden i alla fall. Vilket känns väldigt bra, med tanke på att den troligtvis skulle låta rent bedrövligt. Kanske till och med värre än ”Super collider” och ”Christmas songs”, vilket förvisso är en prestation i sig.

Klippet nedan är ett skämt. En liten lustifikation som sändes i tv-programmet ”Jimmy Kimmel live” i går kväll, USA-tid. Det känns bra, i alla fall för nu. För man vet ju aldrig vad Mustaine kan få för sig under 2014.

Det var vid den där tiden på året … då en kände sig lite vid sidan om. Som om hela samhället är en parallell verklighet som existerar vid sidan om, en masspsykos som tycks tillta för varje dag.

Ja, jag har lite svårt för den här årstiden och dess mest haussade högtid. Julen sägs ju vara en tid för lugn, reflektion och mys. Kyss mig där bak, säger jag. Det finns väl ingen tidpunkt på året som är så stressig som just denna, då allt ska komprimeras och hinnas med på alldeles för kort tid – vilket i sin tur innebär att en ligger i fosterställning med akut kärlkramp när det väl är dags att tindra som en jävla skärgårdsfyr med ögonen.

Nej, gott folk. Jag bojkottar hellre julen. Ställer mig vid sidan om och gör som jag behagar, av lust och inte av tvång. Detta är ingen dom över andra eller något sätt att kokettera över en företeelse som de facto betyder något för väldigt många människor. Det fria valet existerar och jag väljer att hedra det på mitt sätt.

Emellertid. Det här med julmusik är ju svårt att komma undan helt. Vilket en kanske inte behöver göra heller, fullt ut. För det finns ju en hel del bidrag till denna bjällerklangsmuntra säsongsgenre som faktiskt har sina poänger. Som funkar som berikande underhållning, även om en får eksem i knävecken av själva tanken på ett firande av traditionellt snitt.

Jag har samlat några av dessa stycken här. Några låtar som tar ett annorlunda grepp om (julgrans)kulorna och som glänser över sjö och strand likt ett blitzkrieg.

Det är min traditionsenliga gåva till er som väljer att på ett eller annat sätt följa detta forum. En liten spellista som går att doppa näsan i här för Spotifyvänner eller via spelaren här nere för Wimpkunderna.

Ful jul? You got it.

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Första gången jag i förbifarten stötte på namnet trodde jag först att någon stavat Lordis namn fel. Sådant händer ofta i stofilfarbrorns liv nu för tiden, och då även inte då det gäller finska latexrockare, ett resultat av att jag nog börjar tappa greppet om den moderna musikscenen som inte direkt eller indirekt berör det jag är intresserad av.

I alla fall, genom lite rotande i arkiven har jag fått lära mig att Lorde egentligen heter Ella Maria Lani Yelich-O’Connor, är född 1996 på Nya Zeeland och att hon tidigare i år blev landets första soloartist att nå toppen på Billboards Hot 100-lista med debut-ep:n ”The love club”. Och att hon så sent som i slutet av september släppte sitt första album ”Pure heroine” samt att min kollega Markus Larsson gillar låten ”Tennis court” ganska så mycket. Vilket han poängterade i Nöjesbladet i fredags.

Okej. Gubbfan har närmat sig samtiden lite därmed och fått någon slags uppdatering om det som anses vara happening.

Dags att bjuda tillbaka på lite irrelevant kunskap, bara därför att. Det visar sig tydligen att stjärnskottet gömmer en hårdrocksrelaterad historia, vilket avslöjas i ett klipp från en talangjakt 2009, då hon alltså var blott tolv år. Information som får mosshögen vid tangentbordet att om möjligt känna sig ännu äldre och medelåldersknarrig. Men en schyst insats i en acceptabel version av Rainbows ”Man on the silver mountain” är det ju icke desto mindre.

Håll koll på flickan i den svarta skinnjackan. Det är henne det hela handlar om.

Så här på måndagmorgonen är det ju lätt att känna sig aningen i ofas. Lite vid sidan om tillvaron, aningen opeppad. Speciellt då säsongens första förkylning tycks ha lämnat en bäver i halsen och segt slajm i näsan.

Då kan det ju vara skönt att påminnas om att inte ens den mest ofelbara av ofelbara har rakt igenom strålande dagar på jobbet. Det är ju annars en ganska så vedertagen föreställning om Iron Maidens gällröstade frontman. Vissa kanske hade nöjt sig med att vara sångare i en av världens största heavy metal-grupper och finna nog med utmaningar därigenom. Men icke så, 55-åringen från Notinghamshire har väl aldrig legat på latsidan utan kan i dag titulera sig företagsledare, radioprofil, pilot och föreläsare. För att nämna några punkter på sångarens brokiga cv.

Man får ju lätt uppfattningen att Dickinson är en übermench, liksom. Ofelbar, lyckad, fantastisk och gjord av annat virke än vi vanliga dödliga. Därför känns det väl aningen trösterikt att även detta praktexemplar kan göra misstag. Väldigt offentliga sådana, dessutom.

Videon nedan har förvisso några år på nacken. Men den får visa att ingen är  för stor för att strula till det mellan varven. En påminnelse om att även våra största stjärnor är människor av kött och blod, precis som du och jag. Som andas, skrattar, gråter – och som kan halka på scen inför tiotusentals granskande blickar.

Väl värt att minnas när mycket känns tungt. Så som det ofta gör en måndag i november.

Okej. Jag får erkänna, jag skriver bara det här inlägget för att kunna sätta en rubrik likt den ovan.

För i övrigt har moppfrisyrens nya sidoknäck föga relevans. Mer som en småkul anekdot i periferin än som något på allvar berikande och informativt.

Likafullt – supergitarristen har fått sig en egen köttsemla, lanserad av kedjan Umami Burger som serverar artärigentorpeder i bland annat Oakland, San Francisco, New York och en hel radda adresser i Los Angeles-området.

Slash burger heter skapelsen, fantasifullt nog. Och mellan bröden kommer man, förutom en sedvanlig flottpuck, exempelvis att kunna fylla buken med shitakesvamp, karameliserad lök samt avocadoröra och wasabidressing.

15 dollar kostar rätten, och enligt uppgift ska den serveras i 20 restauranger fram till den 27 november.