Arkiv för kategori Live

- Sida 2 av 16

Soundgarden spelar hela sin inte så superokända platta live – så ser du konserten

av Mattias Kling
Soundgardens frontman Chris Cornell vid bandets senaste Sverigegig, på Hovet i Stockholm i september förra året. Foto: Anna Tärnhuvud
Soundgardens frontman Chris Cornell vid bandets senaste Sverigegig, på Hovet i Stockholm i september förra året. Foto: Anna Tärnhuvud

Jag är nog den förste att erkänna – det går lite slentrianinflation i det här med att framföra ett klassiskt verk i sin helhet i en livesituation.

Var och varannan vecka dyker det upp grupper som önskar trigga igång biljettförsäljningen genom just detta. I förra veckan var det svenska Europe som tog med sig 30-årsfirande ”Wings of tomorrow” på vägarna på hemmaplan, med ett mycket lyckat resultat som bland annat går att läsa om här, inom kort kommer säkert något annat liknande konsertbesked i en eller annan form.

Just nu aktuellt däremot: Soundgarden och deras ”Superunknown”.

Detta är förvisso en tilldragelse som inte direkt sker nästgårds för oss här i Sverige, den valda arenan är i stället bautafestivalen SXSW (South by Southwest för den som inte önskar vricka tungan) som just i detta nu anordnas i Austin, Texas. Där har Applelierade Itunes ett helt eget minievent, som redan i kväll bjuder på framträdanden av bland andra Coldplay och Imagine Dragons och som fram till finalen på lördag även bullar upp med livegodis signerat alla från Pitbull och Kendrick Lamar till Keith Urban och Willie Nelson.

”Superunknown” släpptes den 8 mars 1994. Det är en skiva med sådana klassikerkvaliteter att den är belönad med full pott på sajten Allmusic.
”Superunknown” släpptes den 8 mars 1994. Det är en skiva med sådana klassikerkvaliteter att den är belönad med full pott på sajten Allmusic.

Och så det där närmast ikoniska grungebandet från Seattle då.

I övermorgon, torsdagen den 13 mars, ämnar kvartetten nämligen bjuda in till ”Superunknown”-mässa under USA-premiären av den så kallade Itunes Festival, tidigare upplagor av densamma har hållits i London. Ett besked som kanske känns som en irritation för de som önskar uppleva just denna högtidsstund – men ta ett djupt andetag. Det går nämligen att vara delaktig, från hemmets lugna vrå.

Det strikt tekniska reds ut här. Men det involverar – föga förvånande – ett Ituneskonto, en dator eller annan teknisk enhet eller måhända en Apple-Tv-låda. Och förslagsvis en skärm av något slag.

Bara för att få höra den där inte så superokända skivan i sin helhet. Nästan exakt 20 år efter dess ursprungliga presentation för publiken.

Historien om Europes 30-årsfirande succéplatta: ”Han ringde och grät”

av Mattias Kling
Europes ”Wings of tomorrow”-sättning. Från vänster Joey Tempest (sång), Tony Reno (trummor), John Norum (gitarr) och John Levén (bas). Foto: Pea Björklund/Aftonbladets bildarkiv
Europes ”Wings of tomorrow”-sättning. Från vänster Joey Tempest (sång), Tony Reno (trummor), John Norum (gitarr) och John Levén (bas). Foto: Pea Björklund/Aftonbladets bildarkiv

På ytan kan det tyckas finnas få gemensamma nämare mellan den 24 februari 1984 och den 3 mars 2014.

Inte nog med att det rent matematiskt handlar om 10 966 dagar mellan de två datumen, det som skiljer dem åt kan tyckas som ett helt liv. Vilket är en rimlig synpunkt, speciellt om vi pratar om ett visst band vi känner som Europe.

För när ”Wings of tomorrow” släpptes för lite mer än 30 år sedan var det här en grupp på uppgång. Som hade slagit sig fram ända till vinst i Rock-SM hösten 1982 och som hade sålt guld i Sverige med det självbetitlade debutalbumet, som släpptes bara några månader efter tävlingssuccén.

Jag skulle naturligtvis kunna skriva mig till internets ände om detta ämne, vilket jag ju på ett sätt redan har gjort i boken ”Only young twice – Historien om Europe” som såg dagens ljus i november 2011. Med tanke på dess helhetsgrepp om Upplans Väsby-gruppens uppgång och sedermera fall och slutliga återuppvaknande på den här sidan millennieskiftet finns det mycket att vidarebefordra om uppkomsten av just det här albumet, något som naturligtvis inte gör sig bäst i just detta forum.

Den här lilla papperssamlingen finns fortfarande att köpa. Gör gärna det, då blir jag glad.
Den här lilla papperssamlingen finns fortfarande att köpa. Gör gärna det, då blir jag glad.

Emellertid, jag är ju lite stolt över det jag under mycket tandagnisslan och prestationsångest lyckades krångla ihop under sex väldigt intensiva och påfrestande månader. En 400 sidor lång skröna om det största Hårdrockssverige någonsin har upplevt – sex miljoner sålda exemplar av ”The final countdown” går inte att förklara bort med en axelryckning – som inte bara ämnar förklara vad som hände, utan även  berätta om varför.

Därför är det trots allt rimligt att återvända till detta verk för att förklara det som ledde fram till bandets andra album. Och jag väljer att göra det via ett utsnitt av kapitel fem, även kallat ”Kvartetten som växte – och sprängdes”. Det är här historien berättas om hur Europe slutligen nådde sin klassiska kvintettsättning, hur en trummis sparkades på ett än i dag kontroversiellt sätt och hur fanfavoriten som just nu framförs i sin helhet blev det. Det är en omfattande drapa, även i kortad och redigerad form jämfört med boken, men likväl ett skeende som bör återges i sin helhet. Hav tålamod, det är värt det.

”Hösten 1983 finns det dock ingenting som skvallrar om det som kommer att hända om mindre än ett år. Med den omfattande folkparkssvängen i ryggen och ytterligare stärkta av rapporterna om succén i Japan börjar Europe skissa upp planerna för skiva nummer två.

Den här gången finns inget utrymme för chansningar när det gäller utförandet. Väl förvissade om vad som gick fel då debuten spelades in råder det ingen tvekan om att kvartetten denna gång måste lägga större krut på att göra slutprodukten så slagkraftig och internationellt konkurrenskraftig som möjligt.

Kort sagt, den här gången duger det inte med ett ihoprafsat album av demokvalitet. Framgången kräver att nästa album måste knäcka sin föregångare. Såväl vad det gäller produktion och presentation som själva låtmaterialet.

Thomas Erdtman har insett att den låtskrivartalang som ryms i den blott 20-årige Joey Tempest är något man sällan stöter på. Och han har begripit att det är genom att renodla just denna fallenhet för smäckra melodier och slagkraftiga refränger som gruppens biljett till de verkligt stora scenerna ska säkras.

Den 34-årige skivbolagschefen börjar därför jobba hårdare med att utveckla just sångaren och låtskrivaren. Han uppmuntrar honom att låsa in sig i pojkrummet i Upplands Väsby och göra egna demos på den lilla portastudio han har köpt till sin ögonsten, fullt övertygad om att det är just här som nyckeln till framgången ligger. Och inte nödvändigtvis hos det band som han mindre än ett år tidigare har ”tvingats” att jobba med.

– Här blev Joey oerhört professionell. Den där gamla Europe-disciplinen från Upplands Väsby, där de festade och åkte moppe hela tiden, växte han snabbt ur ju bättre karriären gick. Han var oerhört målinriktad och han ville ha framgång och han ville klättra på listorna. Och han förstod vad Thomas Erdtman sa. Om det var någon som Erdtman kunde prata och resonera med så var det med Joey – och han sög åt sig allt vad Thomas Erdtman sa och tyckte att det var så jävla rätt. De pratade samma språk, säger Jörgen Holmstedt.

Satsningen på att höja sångarens kompetens ännu ett snäpp har också tämligen omedelbart gett resultat. Under den gångna sommarturnén har den nya låten ”Dreamer” framförts, ett balladstycke baserat på piano och de keyboards som frontmannen mer och mer har intresserat sig för. Speciellt sedan Joey har lånat en liten Korg Polysix-synt av Väsbypolaren Gunnar ”Gugge” Michaeli har han börjat experimentera med instrumentet och utforska dess möjligheter att utveckla Europes sound.

– Varje gång jag träffade Erdtman var det hela tiden Joey hit och Joey dit. Och Joey, Joey, Joey, Joey… Och de andra var ungefär som ett kompband. För en utomstående hade det låtit hur konstigt som helst, säger Thomas Witt.

Den uppenbara prioriteringen av frontmannen gör i alla fall att han börjar göra alltmer genomarbetade demoinspelningar på egen hand. Coachad och uppmuntrad av Erdtman börjar låtarna bli kortare och inte, som Hot-chefen har uttryckt det, ”bara en massa break, slingor och passager staplade på varandra”. Och själva inspelningarna av hemmatejperna i detta analoga tidevarv är väldigt omständlig och tidskrävande. Joey har berättat att han först spelade in trummorna samtidigt som han satt och nynnade på låten, spolade tillbaka bandet och la på nästa instrument – bara för att upprepa processen tills alla delar fanns på plats.

Komplicerat slitgöra eller inte, frontmannen lyckas på detta sätt knåpa ihop material nog för ännu en studiosväng, mindre än ett år efter inspelningarna av debutalbumet. Och för att undvika att upprepa de misstag som gjorts då Europe fästes på tejp inser alla inblandade parter att fullängdare nummer två måste rattas av ett riktigt studioproffs.

Ett sådant hittar de i Polarstudion på S:t Eriksgatan 58 i centrala Stockholm. I lokalerna, som byggdes 1978 i samma fastighet som den tidigare biografen Riverside av ABBA-visionärerna Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Stikkan Anderson, är Leif Mases ett respekterat namn. Under karriären har han jobbat med exempelvis Wasa Express, Ted Gärdestad och Tomas Ledin, även om det främst är hans insatser som tekniker vid inspelningen av Led Zeppelins ”In through the out door” 1978 som gör att han kan tänkas polera upp Europe till en hårdrockspokal av internationellt gångbar lyster. Något även den utökade budgeten på 400 000 kronor ska garantera.

Arbetet i A-studion inleds sent under året och då gruppen återigen medverkar i tidningen Okej, i nummer 22, är det tydligt att felstegen på debutskivan är något de har dragit lärdom av.

– Vi hade för kort tid på oss och studion var inte den bästa. Jag minns att vi nästan fick skramla ihop prylar, säger John Levén om förstlingsverket och får medhåll av Joey Tempest:

– Det plattan faller på lite grand är ljudet. Oj, det låter så burkigt och instängt.

Dags för bättring på den punkten. Även om arbetet även denna gång görs i omgångar är det ett skarpare och mera fokuserat Europe som börjar ta form där på Kungsholmen. Precis i enlighet med Thomas Erdtmans önskemål är låtarna kortare och rakare. Med färre solopassager och komplicerade arrangemang.

– Nu jobbar vi mer efter bandets naturliga förutsättningar, utifrån den traditionella sättning vi har. Vi kapar många gitarrpålägg och ser i stället till slutresultatet. Dessutom har vi alla blivit bättre musiker under den här tiden och det gör att vi kan tackla materialet på ett annat sätt, säger John Norum.

Starka ord från en självsäker grupp. Som dessutom har extra anledning att fira när nyårschampagnen läggs på kylning. I Aftonbladets årliga Rockbjörnen-tävling lyckas kvartetten nämligen knipa åt sig en väldigt hedrande femteplats i kategorin ”Årets svenska grupp”. Med 353 röster i ryggen räcker det antalet till att slå såväl Eldkvarn som Lolita Pop och Tant Strul, även om siffrorna är långt efter segrande Raj Montana Bands 1 754 röster eller Gyllene Tiders 1 204.

En solklar anledning att brassa på med lite extra fyrverkerier, med andra ord. Även om förstasingeln ”Lyin’ eyes”/”Dreamer”, planerad lagom till julhandeln, dras in i sista stund trots att 1 000 skivor ligger pressade och klara dagen före den är tänkt att släppas.

Ett ganska korkat beslut, kan tyckas. Speciellt då sådana drag knappast går hand i hand med ambitionen att hålla sig inom budget. Men agerandet går säkert att i alla fall delvis förklara med det som händer sen. Då den ene av de två återstående ursprungsmedlemmarna får se sig petad under allt annat än hedrande former.

Omslaget till ”Wings of tomorrow” – avsevärt mycket snyggare och mer påkostat än debutens futtiga bandfoto.
Omslaget till ”Wings of tomorrow” – avsevärt mycket snyggare och mer påkostat än debutens futtiga bandfoto.

***

Inspelningarna har knappt hunnit kallna innan Thomas Erdtman sätter sig på planet ner till Cannes och den stora årliga Midem-mässan. I väskan har han en en ansenlig mängd kassetter innehållande låtarna ”Stormwind”, ”Scream of anger”, ”Open your heart” och ”Dreamer”. Planen är att få något internationellt jättebolag att nappa på det erbjudna materialet.

Erdtman har precis fått jobbet som Europes manager på heltid, från att tidigare mest fungerat som en sådan på det inofficiella planet, och träder därmed in i den roll som han är mest känd för. Och omdiskuterad, vilket med största tydlighet kommer att visa sig senare i den här historien.

I januari 1984 är den 34-årige fyrabarnspappan, yngste sonen Sebastian är född bara lite mer än ett halvår tidigare, en liten fisk bland de stora hajarna på den internationella musikmarknaden. Även om hans kontakter i Sverige imponerar på bandet gäller andra regler då planen flyttas utanför landets gränser. Insatserna blir högre. Spelet blir desto mer komplicerat och riskabelt.

Erdtman lyckas därför heller inte med sin mission att övertyga de stora branschkäftarna att nappa på smakproven från ”Wings of tomorrow”. En kassett lyckas emellertid på omvägar hamna hos branschdraken Lennie Petze, en höjdare på Epic-kontoret i USA som bland andra Cyndi Lauper har ett och annat att tacka för. A&R-chefen går i alla fall igång på det han hör och när Joey och Thomas befinner sig på promotionbesök i USA i slutet av februari och ivrigt uppvaktar storbolagen får managern det samtal han har väntat på.

När telefonen ringer på Erdtmans hotellrum i New York är det just nämnde Petze som hör av sig och vill få till stånd ett möte. Så imponerad är han över den kassett han har fått – och den utgåva av ”Wings of tomorrow” som svensken tidigare under dagen har lämnat in på Epics A&R-avdelning.

Ett litet krux är bara att Erdtman och Joey redan har bokat ett möte med A&M i Los Angeles och måste flyga dit, varefter Petze bestämmer sig för att följa efter. På ett lunchmöte, bara ett par timmar innan svenskarna ska sätta sig på planet till Tokyo, presenterar branschhöjdaren ett förslag som Erdtman bestämmer sig att acceptera på stående fot. Eller i alla fall på sittande rumpa.

Mötet med A&M ställs in – och Europes främsta promotionpar sätter sig på planet mot Japan med en del av målet inom sikte: USA-höjdarna är intresserade. Drömmen om världsherravälde tycks helt plötsligt inte så abstrakt eller svårgripbar längre.

***

Medan Joey och Erdtman fortsätter sitt promotionarbete i Japan, där de tillbringar en vecka och hårdbearbetar de Europe-hungrande medierna genom bland annat 28 bokade tidningsintervjuer, når ”Wings of tomorrow” slutligen de svenska skivköparna den 24 februari.

Det som möter lyssnarna är nu inte bara ett mer slickat sound, även det visuella har fått sig en uppdatering. Omslaget av Peter Engberg är av en helt annan värld än den futtiga gruppbild som prydde debutens konvolut. Medlemmarna (förutom John Norum) har permanentat håret och nya passande scenkläder har designats av musikern och superproducenten Quincy Jones svenska fru Ulla. Det är tydligt att ingenting denna gång lämnas åt slumpen, ska Europe upp och slåss med de internationella drakarna duger det inte att dyka upp i jeans och sliten skinnpaj. Det gäller att se ut som stjärnor, även om det ännu i mer sanningsenlig bemärkelse är för tidigt att kalla medlemmarna något sådant.

– Thomas Erdtman tittade ju mot USA och märkte vad som var på gång där. Så han pratade med Europe och sa: ”Grabbar, jag har beställt tid hos frissan. Och de här jeansen och t-shirtsen…  ja det är väl okej, men vi ska ha lite scenkläder nu. Och Joey, du är ju jävligt bra på melodier – vi ska ha ett par ballader, någonting som funkar på radion. Och så ska vi ha Leif Mases som producent. Han har rattat Led Zeppelin och Scorpions och vet vad som kan funka på radion.” Och så tittade han igen på Joey och sa att ”Joey, det ser inte så bra ut att du springer och spelar keyboards på vissa låtar – vi ska ha en keyboardist. Keyboards blir viktiga nu. John, du behöver inte vara orolig, du är fortfarande sologitarrist, ta det lugnt”, säger Jörgen Holmstedt.

Visuell lull-lull och klippkort hos frisören må vara en sak, det viktiga och i slutänden det mest betydande, är att Europe har musiken som kan lyfta karriären ännu ett snäpp. Och sådan finns på ”Wings of tomorrow”, minst sagt.

Även om soundet är mer polerat och uppstädat än på debuten lyckas det få snålvattnet att rinna till också på den mest kräsne hårdrockslyssnaren. Renoveringen av ljudbilden gör att låtarna framstår som mer genomarbetade och även om det bjuds på två ballader, ”Dreamer” och ”Open your heart”, är det en grupp som spelar hårdare. Kanske för att kraften, som tidigare fläktes ut via märkliga arrangemang, nu koncentreras till koncisa stycken som sällan spränger fyraminutersvallen.

Gamla Marcel Jacob-kollaborationen ”Black journey through my mind” uppdateras till ”Scream of anger”, den galloperande ”Wasted time” känns i sammanhanget som ett skrittande och mer kommersiellt sofistikerat storasyskon till ”Seven doors hotel” medan ”Stormwind”, ”Lyin’ eyes” och titelspåret är tydliga bevis på vilken lyckad investering Thomas Erdtman gjorde då han försåg Joey Tempest med en primitiv hemmastudio. En fanfavorit blir skivan dessutom snabbt, en status som den har än i dag.

– Å ena sidan har Thomas Erdtman varit inne där och pratat med gruppen om att marknadsanpassa sig så att resultatet skulle bli melodiösare och mer USA-inriktat. Men det finns en råhet och ärlighet i den plattan som jag älskar. ”Scream of anger” – fan vad bra! Och ”Open your heart” – fantastiskt bra. Den har en äkthet som inte går att återskapa på ”Out of this world”. Det finns en naturlig nerv och känsla på ”Wings of tomorrow” som de aldrig lyckades återskapa, säger Jörgen Holmstedt.

Några sådana superlativ svänger sig dock inte Aftonbladets recensent Johan Sverke med när han tar sig an skivan i tidningen den 6 mars: ”Europe gör – om jag får uttrycka det så – hårdrock med många förmildrande omständigheter. (…) Dessutom ska Europe belönas för att de utelämnar våld och sex i sina texter och för att de inte sminkar och spökar ut sig som andra hårdrockare”, går det att läsa.

Expressen å sin sida fortsätter sin antikampanj mot bandet och recenserar därmed inte heller ”Wings of tomorrow”, även om embargot lyfts den 27 februari då framgångarna i Japan avhandlas.

Skivans odiskutabla kvaliteter och uppmärksamheten till trots upprepar Europe inte den svenska listsuccén med debutskivan. Den 6 mars gör lp:n entré på blygsamma 44:e plats, lyckas ta sig till plats 20 två veckor senare, innan den vänder nedåt igen och slutligen försvinner helt i augusti.

Och på samma sätt misslyckas singlarna ”Stormwind” och ”Open your heart” bli några dundersuccéer av topp 20-kaliber, även om den sistnämnda lyckas bli en mindre hit i ”Tracks”-föregångaren ”Poporama” i oktober.

1984 är helt enkelt inte året då Europe sveper över listorna med stormstyrka. I stället är framgångarna – och motgångarna – av det slag som inte går att mäta statistiskt.

***

En annan viktig uppdatering av såväl sound som framtoning kommer då gruppen står redo att ta ut sin nya repertoar till livepubliken. På tidigare gig har keyboardinslagen fixats av frontmannen, som helt enkelt har lämnat scenens centerposition då det krävdes, för att fylla ut soundet med klaviatur. En nödlösning, kan tyckas, och knappast ett upplägg värdigt ett band som satsar på en tätposition inom hårdrockskonkurrensen. Extra viktigt är att hålla Joey i fokus så mycket som möjligt, då Thomas Erdtman mer och mer börjar förstå vilken visuell tillgång sångaren är. Speciellt när det gäller att få uppmärksamhet från den kvinnliga delen av publiken.

– Som liveband tyckte jag de var lite yxiga i början. Joey rörde sig inte speciellt mycket och han såg rätt så rädd ut på scenen. Han var väldigt blyg och tystlåten. Han fick ett enormt självförtroende med tiden, men det hade han inte alls i början. Han såg lite vilsen ut, ungefär som en ung Coverdale, och så gick han och spelade keyboards ibland, säger Anders Tengner.

Med andra ord: För att Europe ska växa i en allt större livekostym är en keyboardist är ett måste. Och en sådan behöver de inte leta länge efter.

Europes mest framgångsrika – och i dag åter aktuella – femmannasättning med trummisen Ian Haugland och keyboardisten Mic Michaeli på plats.
Europes mest framgångsrika – och i dag åter aktuella – femmannasättning med trummisen Ian Haugland och keyboardisten Mic Michaeli på plats. Foto: Bosse Johansson/Aftonbladets bildarkiv

***

Faktum är att han finns i gruppens omedelbara närhet sedan många år tillbaka.

Gunnar Mathias Michaeli, född den 11 november 1962, är vid det här laget en väldigt erkänd instrumentalist vars talang och fallenhet har gjort att han redan vid 21 års ålder är ett respekterat namn i musikerkretsarna i Upplands Väsby.

Via sin mamma Berit, som sjöng i radiokören, kan man nästan säga att han är född med musiken i modersmjölken. Det är även guldkornen i hennes skivsamling och det han snappar upp från radion och tv:n som triggar den unge ”Gugge”, som han kallas av vännerna på hemorten, att intressera sig för musik på allvar. Även om gnistan som tände elden i dag kan tyckas aningen oväntad, som han berättar i Anders Tengners bok ”Den stora rockdrömmen” 1987:

– Jag minns en kväll när jag inte kunde somna och mamma lät mig sitta uppe och titta på tv. Jag hörde Alice Babs sjunga ”Yesterday” och mamma berättade att det egentligen var en popgrupp som gjort den. Jag tyckte den lät fantastisk och frågade om hon inte kunde köpa skivan till mig.

Snäll som hon är gör mamman precis som hennes son önskar. Skivan med den svenska jazzdrottningen leder så småningom till att han upptäcker The Beatles på allvar och vid nio års ålder lär han sig spela några av låtarna på ”Let it be”. Han har berättat att han, precis som sina framtida bandkollegor John Norum och Joey Tempest, redan då anordnade egna ”konserter” för grannar och vänner. Rekvisita: en tamburin, en gitarr, några covers – och en tom ölback.

I takt med att åren går spelar han runt, under mer eller mindre organiserade former, med folket i Upplands Väsby. Mats Jonason berättar i dag:

– Det började med att jag kände en kille som var kompis med Michaeli. Och på något sätt började jag spela med dem i Gugges garage och en trummis som heter Anders Hagström. Jag minns att Gugge hade en polyfonisk synt och att han kunde spela introt på ”Solsbury hill” från Peter Gabriels soloplatta. Redan då var han fantastiskt duktig på att lira. En trevlig kille är han också, det finns bara gott att säga om honom.

Något större väsen gör emellertid inte hans band. Namn som Ictus och Acri susar snabbt förbi innan Michaeli hittar ett fast utlopp för sitt kunnande i Avalon, som har beskrivits som en tyngre variant av Toto och som gjorde några demotejper. Exakt hur han sedermera blir en del av Europes turnésällskap är, precis som övriga detaljer i historien, något omtvistat. Vissa uppgifter gör gällande att Joey står bakom idén. I andra intervjuer tar John Norum åt sig äran.

Den första officiella bandkontakten sägs i alla fall ha ägt rum på vattenhålet Zamora i Upplands Väsby centrum. En kväll var bandet där tillsammans med Thomas Erdtman och Michaeli, som då spelade med Universe, har själv beskrivit det skeendet i ”Den stora rockdrömmen”.

– När jag kom in vinkade dom över mig till deras bord och Thomas presenterade sig och förklarade att de behövde en keyboardspelare till den turné som precis skulle börja. Jag blev alldeles paff!

John Norums version, berättad i Okej 1987:

– Det var jag som rekommenderade att ta med Mic. Vi ville ha keyboards som stödkomp i samtliga låtar. Jag gick till Universe och sa att jag ville låna deras keyboardist för en turné. ”Visst, bara vi får tillbaka honom sen”, svarade de. ”Glöm det!” tänkte jag som i bakhuvudet räknade med att Mic skulle bli fast medlem av Europe.

Micke Kling har en annan bild av det hela:

– Att Europe snodde Michaeli från Universe stämmer inte riktigt. Han var aldrig medlem i bandet, utan spelade bara med oss som sessionmusiker.

Hur det än må ligga till, lagom till premiären av ”Wings of tomorrow”turnén i Mjölby den 16 mars finns en ganska så korthårig Michaeli på scen. Och även om den faste medlemmen Mic ännu inte är introducerad (i Okej i september presenteras han fortfarande under sitt tidiga artistnamn Greg) gör hans närvaro i kulissen strax till vänster om John Levén att Europes livepresentation  blir ännu bättre, med extra hjälp av en upphottad scenproduktion och maffigare ljud och ljus än tidigare.

– När de fick en keyboardist i bandet och låtar som publiken sjöng med i så hände det något med Joey. Man såg ganska snabbt att han växte och växte och växte. Och tjejerna tyckte ju att han var snyggare när han blev av med fjunmuschen och det sporrade honom så klart. I början var han samma Joey på scenen om offstage, men sen växte han och hittade sin scenpersonlighet under den här tiden, säger Anders Tengner.

Livemaskinen Europe tuffar på, och ska så göra genom svenska samhällen som Säter, Ödeshög, Köping, Borlänge och Karlskoga. En till synes svårstoppad enhet, som inom kort ska spricka.

I Finland, av alla ställen.

Europe efter vinsten i Rock-SM i december 1982. Foto: Per Björn/Aftonbladets bildarkiv
Europe efter vinsten i Rock-SM i december 1982. Foto: Per Björn/Aftonbladets bildarkiv

***

I efterhand har det sagts att Tony ”Pippi” Niemistö fått flera varningar. En hel del uppmaningar att skärpa sig och satsa seriöst på bandet.

– Sluta hänga med din tjej och repa i stället, kan det låta.

Pippi tar emellertid inte så hårt på detta. Garvar mest åt åthutningarna. Och inte heller tar han åt sig av anmärkningarna om att hans insatser på ”Wings of tomorrow”-spåret ”Wasted time”  och tilltänkta singeln ”Lyin’ eyes” inte är helt klanderfria. Hjulen rullar ju på. Europe är ute på sin största turné hittills, albumet har sålt i siffror som med råge parerar debutskivans och snart är det dessutom dags att spela utomlands för första gången. Midsommarhelgen är gruppen nämligen bokad bland annat på festivaler i Alavus och i Saarijärvi, tillsammans med bland andra Blackfoot, Lita Ford och Girlschool. Det är klart att livet leker. Speciellt för den finskbördige Pippi.

Vad han inte vet om, när han sitter på färjan tillsammans med resten av bandet och turnésällskapet, är att dessa ska bli hans sista framträdanden med gruppen.

Bakom hans rygg har missnöjet grott så till den milda grad att bandet utan honom har haft möten där framtiden diskuterats. Och ett beslut har fattats – trummisen måste bort.

***

Den här toppningen av laget, som beslutet senare ska beskrivas, är ändå kontroversiell. Inte bara för att Pippi är en av dem som har varit med längst i gruppen, ända sedan den tidiga förlagan WC under det sena 1970-talet, utan även för att han är en gammal barndomsvän till John Norum.

– Han sprang ju hela tiden som ett barn i huset när vi bodde både på Dragonvägen och på Terassen på Hasselgatan, berättar Thomas Witt i dag.

Tillsammans har Pippi och Jonta gjort en del hyss, så som ungar gör. Kanske inte alltid varit vänner, men de har följt varandra genom åren och stått sida vid sida i såväl Dragonfly och WC som Force och Europe. Därför är beslutet hårdast att ta för Norum, som tvekar in i det sista. Lojaliteten med bandet är en sak, den med den gamle polaren en annan. Till slut går han ändå med på att sparka Pippi, ett beslut som han förklarar så här i Okej:

– Med Thomas var de fyra mot en. Samtidigt kände jag möjligheten att utvecklas som gitarrist med en skickligare trummis.

Bakom kulisserna anas en styrkemätning, en maktpositionering inom bandet som än i dag är omtvistad. För när Pippi försvunnit ur gruppen står Norum ensam kvar som ursprungsmedlem – och dessutom som enda representant för Väsbys ruffiga slumsida. Därför framförs än i dag teorier om att sparkningen var ett första led i en ambition att sålla i truppen. Att få bort de struliga elementen som stod i vägen för en kommande världslansering.

Än i dag är beslutet i alla fall föremål för diskussion. Och tydligt är att Väsbypolarna står bakom Pippi.

– Han var ju också en stjärna. Alla tyckte att han lirade bra, och det tycker jag än i dag. På ”Wings of tomorrow”, som låtmässigt är den bästa plattan även om inte produktionen är så vass, så spelar ju inte minst Norum fantastiskt. Det är sån passion och aggressivitet, men även Pippis grejer svängde bra. Han hade den där Brian Downey-grejen.Det var en riktig chock när Pippi försvann. Det var ju ändå han och Norum som var duktiga, tyckte man, säger Mats Jonason.

Han får medhåll av gamle Force-basisten Peter Olsson.

– Jag tror att det är någon som har jagat mera makt än som gick att få. Jag vet inte vem det var som höll i tamparna och drog då. Det är sällan man hittar ett band som är komplett, där alla är totalt bra. Det är alltid någon som faller bort på något sätt. Han var ju kanon som livetrummis och en supersnubbe socialt, men han fick ju inte vara med och leka längre.

Här dras en tydlig gräns mellan lojalitet och realitet och John Norum tvingas välja sida där under våren 1984. Stämmer historien som den berättas officiellt, att trummisen struntade i att komma till repen och helt enkelt inte höll måttet i studion, är petningen befogad. Med den uppbackning som kom via framgångarna i Japan och intresset från stora USA finns det helt enkelt inget utrymme för svaga länkar eller försvårande omständigheter.

Därför blir det också som det blir: en uppsägning på svart och vitt. Via ett brev som Thomas Erdtman enligt uppgift har skickat utan att medlemmarna är medvetna om det.

John Norum beskriver skeendet så här för Jörgen Holmstedt i Okej:

– Pippi ringde upp mig och grät. Han var helt förskräckt och sa att vi kunde väl åtminstone ha sagt något. ”Då skulle jag ha skärpt mig”, menade han. Värst var det när hans farsa började telefonterrorisera mig. Han skrek att jag var en ”jävla idiot som gjorde så här mot min gamle kompis”. Jag fick ta all skit eftersom jag spelat tillsammans med Pippi i sex år.

Hårda ord, kan tyckas. Men det är inget emot hur de bemöts av Erdtman och hans Hot Management då de publiceras, tre år efter incidenten i sig. Och då av en delvis annan anledning.

– Jag fick ta över en artikelserie om Europes historia för att Anders Tengner var ute och reste någonstans. Bandet gick inte att få tag på, men John Norum hade just hoppat av gruppen och befann sig i Stockholm Recordings-studion på Hornsgatan för att spela in sitt första soloalbum ”Total control”. Så i den där grejen blev det mycket citat från John från den tiden. Och då visar det sig att Thomas Erdtman, som jag har hört, blir väldigt förbannad över artikeln och att hans sekreterare Marianne Djudic och han tycker att den är John Norum-vinklad. De motsatte sig inte det som John berättade, men de vände sig mot att han hade fått berätta detta. Därför att det finns inget annat som tyder på att det här skulle vara något annat än sanningen, berättar Holmstedt i dag.

Lika starka känslor väcker sättet som själva uppsägningen sker på än i dag bland vänner och bandbekanta. Som Peter Olsson framhåller:

– Det är ynkligt. Men samtidigt fattar jag. Med tanke på att de är gamla polare så förstår jag inte vem som hade velat tala om det för honom.

Klart är i alla fall att Tony Niemistö tar beskedet på samma sätt som alla gör då man får veta att man inte duger längre: väldigt personligt.

– Men det riktigt hårda slaget för honom var att han fick höra att det inte var hans egna virvelslag på de första skivorna, att det var en trummaskin eftersom han var otajt och inte kunde spela med klick i lurarna. Det fick han reda på efter sju åtta år, säger Peter Olsson.

En omtvistad nådastöt omklädd till ett beskt besked, som finner föga stöd hos exempelvis Mats Jonason.

– Det låter inte riktigt. Jag har jobbat rätt mycket i studio och jag har svårt att tänka mig att det skulle vara så. Okej om någon annan har spelat in grejerna, det är en sak, men det känns inte som det heller. För om man lyssnar på inspelningen från Göta Lejon runt ”Wings of tomorrow” så låter det onekligen som att det är samma person som lirar på skivan och live.

Desto mer överens är de gamla vännerna om hur petningen påverkade trumslagaren. Kommentarer som ”han skämdes”, ”han tog det väldigt hårt” och ”han kunde inte visa sig ute” återkommer i intervjuer som har gjorts till den här boken.

– Jag frågade honom faktiskt aldrig rakt ut för en sån grej är ju lite skämsig. Men jag vet att han inte höll måttet, han höll inte takten. Men jag tror att den där situationen, den var nog otroligt svårt för de andra med. För det var ju ett beslut som egentligen inte kom från deras sida, utan det var ju någon annan som fattade det. Men jag tror att han hade det rätt så tufft ett tag, inte med droger eller sprit eller så, men problem med jobb, säger Micke Kling.

Pippi försöker i alla fall hålla sig kvar i branschen, och ansluter sig till den danska gruppen Geisha.

– Jag visste att jag bara skulle få in en liten svartvit artikel i Okej. Och ingen hade pratat med Tony Niemistö sedan han fick sparken, inte en tidning, inte ett medium. Men jag fick faktiskt tag på honom och han kom upp på redaktionen misstänksam och slokörad – och han ville absolut inte prata om Europe. Han skämdes verkligen, man såg hur hårt det hade tagit på honom. Och när jag sökte honom fick jag först tag på hans farsa, och han sa: ”Ja, Tony… han går bara omkring och skräpar. Han måste fixa sig ett jobb nu, han tjänar inga pengar.” Och det där sa jag ju till Tony och då såg man hur han sjönk ihop ännu mer. ”Har farsan sagt något sånt?” Han ville fortfarande vara den där framgångsrika musikern. Han ville inte höra något snack om sparkning, om något nederlag, att han inte hade pengar eller att hans pappa pressade honom till att ta ett vanligt jobb. Allting kändes bara förnedrande för honom, berättar Jörgen Holmstedt.”

Joey Tempest och John Norum på förra årets upplaga av Sweden Rock. Foto: Rickard Nilsson
Joey Tempest och John Norum på förra årets upplaga av Sweden Rock. Foto: Rickard Nilsson

30 år efter ovan redovisade scenario är så mycket annorlunda.

Gruppen har hunnit uppleva en succéuppskjutning av ett närmast galet slag, tampats med skatteskulder, lagt ner verksamheten och återuppstått igen. Spelat in fyra album av skiftande kvalitet och till sist fått det erkännande som ett hårt jobbande rockband som de så desperat försökte få när den värsta framgångshysterin lagt sig under slutet av 1980-talet.

Det är just det Europe som just nu avlägger fyra turnédatum på hemmaplan för att fira att det har gått tre decennier sedan det album som många fans fortfarande håller som deras starkaste släpptes.

I går var det världspremiär för ”Wings over Sweden”, på lyxiga nybygget Waterfront i centrala Stockholm, ett väldigt försiktigt stenkast från huvudstadens absoluta hjärta. Det som bjuds är ett upplägg som delar karriären itu, såväl låtmässigt som när det kommer till själva soundet, vilket markeras extra tydligt av att John Norums gitarrton får en annan dovhet så fort ”Riches to rags” markerar skiljelinje mellan nu och då.

Upplägget är enkelt: först ”Wings of tomorrow” från start till mål, och därefter ett tämligen ordinärt Europe-gig. Klart och tydligt uppstyckat, pedagogiskt portionerat. Därmed finns det inte mycket att säga om den avslutande timmen. Den är tungt, inlevelserikt och engagerat levererad, ett i huvudsak blottläggande av dess 2000-talskarriär där ”Rock the night”, ”Superstitious”, ”Let the good times rock” och – naturligtvis – ”The final countdown” får skänka 1980-talsflärd. Naturligtvis jättebra och värdigt, men knappast exklusivt nog för att bära ännu en turné.

I stället är det just gruppens andraskiva som gör just det. Som tar publiken med på en resa till en tid då allt tycktes möjligt, då uppdelningen mellan öst och väst var tydlig och onyanserad och ingen ens kunde drömma om att det skulle finnas ett järnrörssvingande rasistparti i Sveriges riksdag.

Låt oss se det som en reva i tiden. Förenande trådar som nästlar sig mellan årtiondena och gör 20-åriga pojkar av 50-åriga män, om så bara för tre kvart, ett ögonblick i sammanhanget.

En sak är säker: Det låter troligtvis bättre nu än då. Det kan vi naturligtvis tacka medlemmarnas liverutin för, de känns liksom ofta som ett självspelande piano i sådana här sammanhang, men lika mycket därtill Waterfronts superfläskiga ljudsystem som får Jompa Levéns bas att kapa luggarna på åskådarna även på övre läktaren och Ian Hauglands bastrumma tjocktarmen att slingra sig likt ett ormbo i bukhålan.

Genomkörningen blir som sig bör strikt kronologisk, från ”Stormwind” till ”Dance the night away”. Ett intressant möte mellan naivitet och erfarenhet som faktiskt funkar riktigt bra. Men även om helhetstanken är det grundläggande i erbjudandet är det själva delarna som avslutar affären. Likt att Arch Enemys Mike Amott dyker upp i titelspåret, att ”Open your heart” framförs i 1984-version och att ”Lyin’ eyes” spelas live – för första gången någonsin.

Det är sådant som skänker exklusivitet och oumbärlighet åt kvällen – och som gör att detta arkivåterbesök tarvar obligatorisk närvaro då det besöker Umeå i morgon, Luleå på fredag och Sundsvall på lördag.

Sista chansen därmed? Jag får verkligen inte hoppas det.

Umeååååh – det där blev ju en riktigt lyckad metalhelg

av Mattias Kling
House Of Metal-poster

Det har suttit långt inne. Något har alltid varit i vägen; må så vara schemalagt jobb eller åtaganden på det strikt privata planet.

Sent ska syndaren vakna, sägs det ju, och förr eller senare kommer en Kling till Umeå. Vilket nu slutligen har skett.

Jomenvisst, sent omsider lyckades en ta sig till House Of Metal – lagom till kulturhuvudstadsfirandet i Västerbottens pärla.

Och jag får verkligen säga att jag gillar formatet. Att packa ihop en rad band på fyra scener under samma tak och köra loss från tidig kväll till sena natt. För sådana aktiviteter lämpar sig Folkets Hus, beläget ett väldigt kort stenkast från Centralstationen, väldigt bra. På olika våningsplan har festivalledningen portionerat ut tjugotalet akter under två kvällar, från stilbildande grindmangel från überstyva Napalm Death till melodiös punkrock i Bad Religion-skolan signerat årsdebuterande stjärnskottet Besserbitch. Och allt däremellan, i stort sett.

Inför årets begivenhet har arrangörerna satsat på att publikt bredda programmet en smula, ett sätt att ta tillbaka de kännbara minussiffror som 2013 års upplaga förde med sig. En satsning som har gått hem, visar det sig. Speciellt tydligt är det under lördagen, då trängseln när Raubtier spelar under den tidiga kvällen är påtaglig vid Idunscenen, festivalens största spelplats.

– Jag fick faktiskt rysningar av den glada och peppade publiken under det giget, säger festivalgeneralen Petra Edström.

– Vi har inte riktigt hunnit räkna ihop allt, men vi vet med säkerhet att det var betydligt bättre i år eftersom vi redan innan festivalens start hade sålt fler biljetter än föregående år. Samtidigt har vi gjort allt vi kan för att skära ned kostnaderna, så reslutatet kommer att bli bättre.

Riktigt så folkligt, festligt och fullsatt var det emellertid inte under premiärkvällen. Faktum är att jag är aningen förvånad över att Napalm Death, andra band ut på nämnda dragplåsterscen inte lyckas locka till mer än blygsam trängsel på golvet, då de äntrar scenen klockan kvart i tio.

Mitch, Danny, Barney och Shane går bananas på största scenen.
Mitch, Danny, Barney och Shane går bananas på största scenen.

Nedslagna av det? Icke. Denna hårt jobbande grindmaskin skulle troligtvis kunna tröska hårdrockarknän i sömnen och tar sig an stycken likt ”Everyday pox”, ”The wolf I feed”, ”Suffer the children” och Dead Kennedys-covern ”Nazi punks fuck off” likt det vore deras sista chans att göra detta.

Personligen tycker jag att det känns som en välsignelse att ännu en gång få möjligheten att bli få närkontakt med gruppen. För även om kvartettens framträdanden på Metaltown 2009 och 2013 var behagliga höghastighetsbekantskaper är kombinationen somrigt dagsljus och kravallgrind inte den bästa. En sammanslagning av två, på varsin hand, högst njutbara tingestar som inte gifter sig så bra med varandra.

Därför drar Umeå under februaris sista darrande timmar det längsta strået. Frontmannen Mark ”Barney” Greenway drar sina sköna Monty Python-moves, Danny Hererra blastar loss utan att behöva ta stöd i digitala fusktriggar och lille Mitch Harris tycks knappt nå upp till sin mikrofon. En riktig mangelfest, med andra ord, en upplevelse som den sistnämnde tycks ha delat.

– Det var kul som fan, sa han då vi efter giget hamnade i samspråk över ett par lagom kylskåpskalla Heineken i VIP-baren.

– Det känns som att det var evigheter sedan vi spelade inomhus i Sverige senast. Var du på Kafé 44? När fan vad det nu? (I januari 2002, förf anm) Det var ett snorkul gig. Tajt, punkigt och svettigt.

Två av dessa ord kan man med lätthet även slänga i Hatebreeds riktning. Metalcoregiganterna från Conncecticut jobbar nämligen väldigt fysiskt med sin publik; uppskattar väldigt mycket när den springer runt i ring och pucklar på varandra – i all vänskap, så klart – till tonerna av ”I will be heard”, ”Live for this” eller en rättfram tolkning av Slayers ”Ghosts of war”.

Time to murder it!
Time to murder it!

Vad mer finns om detta att tillägga? Det är liksom svårt att, så här 17 år efter skivdebuten med ”Satisfaction is the death of desire”, komma med några nya adjektiv att kasta bandets väg. Liksom förebilderna i Slayer är de lika mycket ett begrepp som ett band; att säga att något låter Hatebreedskt kommer med visst ansvar. Det ska vara hårt (det är det), lagom moshvänligt (det är det också) och lägga sig precis där i skarven mellan thrash och metalcore i New Yorkskolan (vilket det naturligtvis gör även denna afton). Mycket mer levereras inte. Det är koncentrerat, tatuerat och engagerat – med ett stort minus för att Jamey Jastas allsångslekar framåt avrundningen känns mer Wacken än CBGB’s. Vilket i sammanhaget inte är helt behaglig kombination.

Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury minns fortfarande att de för några år sedan drog till sjöss tillsammans med Close-Up Magazine.
Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Shane Embury minns fortfarande att de för några år sedan drog till sjöss tillsammans med Close-Up Magazine.

Emellan ovan nämnda korvkavalkader lyckades sällskapet emellertid hinna med lite Besserbitch också. En grupp som jag peppat lite extra inför efter releasen av mycket trevliga fullängdsdebuten ”Moments of grey” tidigare under månaden (recension går att läsa här).

Det är en kvartett att hålla ögonen på i framtiden. Ett piggt och energiskt gäng som lyckas sätta en ganska så egen prägel på SoCal-punkens mogenteser och placera dem i ett samtida Stockholm, där den lilla människan dagligen för en kamp mot den stora staden och dess invånare. Live är ensemblen dessutom kantigare och ruffigare än på det studiotillfixade förstlingsverket – vilket inte bara är av godo.  Det blir som helhet lite kaotiskt mellan varven, och bristen på riktig liverutin blir ganska så tydlig mellan låtarna, då medlemmarna inte riktigt tycks veta vad de ska göra av sig själva.

Typiska debutantskavanker, med andra ord. Sånt som vägs upp och ursäktas av energi och inlevelse så här i karriärens tidiga uppskjut. Men också säkert sådant som kommer lösa sig på ett naturligt sätt i framtiden.

Besserbitch bjuder på många ”Moments of magenta” på Freja-scenen.
Besserbitch bjuder på många ”Moments of magenta” på Freja-scenen.

Dagen efter är väl läget aningen stukat sådär runt hotellfrukosten. Så som det blir då gubbfan släpps ut på lokal utan att ha några direkta åtaganden (jag var trots allt där som privatperson och inte som utsänd av arbetsgivaren). Energireserverna räckte emellertid till en kort runda på stan, där vi lyckades springa rakt in i en skivsignering med Raubtier, och att ta lokalbuss till mitt ressällskaps polare Johan och hans sambo för att äta lite stärkande och välsmakande veggielasagne.

Tillbaka på Folkets Hus lagom till just nämnda Tornedalstrio, med andra ord. Gruppen som tycks utgöra själva kulmen på festivalpeppen för många av lördagsbesökarna och som spelar med senaste fullängdaren ”Pansargryning” (mer om denna här för den som är intresserad) som setgrund.

Jag har ofta berömt Hulkoff, Buffeln och Kjellgren för deras sympatiska tilltal. Vi må inte dela många åsikter om saker och ting, vilket jag har beskrivit vid tidigare tillfällen, men de hymlar knappast med sitt kompromisslösa glesbygdsperspektiv och om inte de själva står upp för det – vem ska då göra det? Tydligen en väldigt välbesökt Idunsal, kan vara ett uppenbart svar. För precis som festivalledningen uttryckte här ovan: folk sväljer formligen de Rammstein-bökande tonerna med hull och hår. Jag är med i en halvtimme, sen är jag proppmätt. Och ägnar mig i stället åt att fylla buken med några av de trevliga mikrobryggeriflaskor jag har köpt tidigare under dagen.

Fina gübbar, det där.
Fina gübbar, det där.

Och när bärsatörsten har släckts börjar det ju alltid rycka lite extra i moshaholictarmen. Och, vilken tur då att Uppsalas trevligaste thrashmonster – i vardagsmun kända som F.K.Ü. – bjuder upp till dans vid i Studion vid klockan halv elva.

Dock är det en något annorlunda trupp som möter Västerbottenspubliken. På grund av en ögonoperation har gitarristen Hägge ”Pete Stooaahl” Lans tvingats sjukskriva sig, och i stället hittas G.I. Geez (även känd som Peter Lindholm från syskonensemblen Enemy Is Us) på vänsterflanken. Den största skillnaden därmed är främst visuell. För Geezus, vilket klipp vikarien har i högerhanden. Materialet från förraårsgiven ”4: Rise of the mosh mongers” – kvartettens starkaste platta hittills – låter lika bra som vanligt och får det att rycka i thrash-nerven ända fram i mål.

AvaTiamatium klär sina mörka toner i en bjärt violett färgskala.
AvaTiamatium klär sina mörka toner i en bjärt violett färgskala.

En annan trupp som har tvingats kalla in förstärkning på strängposition är huvudstadens Avatarium, som här begår sin egentliga konsertdebut efter att tidigare bara ha gjort ett privat födelsedagsgig. Ett armbrott har hindrat basisten Leif Edling att dela detta unika tillfälle, varför de fyra strängarna i stället handhas av stadige Anders Iwers (Tiamat, Cerimonial Oath).

Sådär runt midnatt avslutningsdagen är ju också doom precis vad som behövs för att lugna temperamentet efter en intensiv helg. Mikrofonhanterande Jennie-Ann Smiths ger inramningen en extra elegant touch och även utan att överraska är kvartettens stund på Studion-scenen en upplevelse som ger mersmak.

Tägtgren och gossarna jobbar träget på, utan att överväldiga.
Tägtgren och gossarna jobbar träget på, utan att överväldiga.

Sist ut i Idun-salen är det upp till Peter Tägtgren och hans Hypocrisy att slå dödsspiken i festivalen. Och de gör det på ett sätt som lämnar mig aningen kluven. För hur mycket jag än högaktar gruppens studiokatalog har jag svårt att fångas av gruppens liveleverans. Visst, låtarna är bra och de framförs hårt och kompakt. Samtidigt känns det ofta som att ensemblen bara gör just det – levererar låtarna utan att lyfta dem ännu ett snäpp. Här finns potential att bygga vidare på, något som knappast är omöjligt. Jag ser gärna att så sker vid nästa möte.

Och där någonstans känns det rimligt att sätta punkt. Med ringande öron (trots en genomgående försiktig ljudvolym på den största scenen), ett tungt huvud och lite ångest över akterna jag missade. Så som det alltid är i baksmällan efter en festival, det vill säga.

En upplevelse jag gärna upprepar om ett år.

Vinn en dejt med Behemoth i Göteborg eller Stockholm

av Mattias Kling
Polens finest står rustade för närkontakt med ett gäng lyckliga bloggläsare.
Polens finest står rustade för närkontakt med ett gäng lyckliga bloggläsare.

Det torde inte råda stor tvekan om att jag håller ”The satanist” som ett av vårens viktigaste album i extremgenren. Om ändå – beklagar att jag har varit otydlig och inte helt konkret. Det var ju dumt av mig. För så är det i alla fall.

Därför känner jag mig extra peppad inför bandets besök i Sverige nästa vecka. Dessvärre är det inte på egen hand, utan som del av ett turnépaket som även bjuder på Cradle Of Filth, Inquisition, In Solitude och Svarttjern i något som tycks bli en nackknäckande helkväll och som därmed lär begränsa speltiden ganska så rejält.

Men varför gnälla. Slutligen får en ju höra hur exempelvis ”Ora pro nobis Lucifer” och ”O father o Satan o sun!” ter sig live – och precis hur peppade Nergal, Orion, Inferno och Seth är att kavla ut dem över publiken.

Det lär bli en upplevelse jag vill dela med mig av. Och därför gör jag just det.

Jag har nämligen det stora nöjet att bjuda hela fyra bloggläsare på entré till hela konkarrongen – och dessutom möjlighet att skaka tass med bandet före spelningen. Självklart får dessa vinnare plocka med sig varsin vän som moraliskt stöd, såväl under bandmötet som på giget i fråga.

Tillfällena som gäller är i Göteborg (Trädgårn) på måndag den 24 februari och i Stockholm (Tyrol) kvällen efter. Därför är det snabba ryck som gäller. Senast i morgon bitti (fredag) vid klockan nio vill jag ha din intresseanmälan, skickad till mig på mattias.kling@aftonbladet.se, i ett mejl som klart och tydligt anger ditt namn, telefonnummer och vilken stad du ämnar se giget i.

Inga konstigheter? Bra.

Då dundrar vi till med en liten fråga också. Bara för att krydda till erbjudandet en smula.

Det jag skulle vilja ha svar på är följande: Enligt den mesopotamiska mytologin är Nergal en undergjordsgud som var gift med Ereshkigal. Ett galet namn, kan tyckas. Men inte lika galet som Meshuggah, som ju sägs betyda galenskap på jiddisch. ”Raggadish” var ett ungdomsprogram som sändes i SVT för sisådär en tio år sedan, men vad hette den hårdrocksserie som även det gick i allmän-tv 2006 och leddes av Mattias Lindeblad och Melker Becker?

Plita ner svaret i ett mejl döpt till ”Satanist, javisst!” och som innehåller ovan nämna info och detta före klart utsatta deadline.

Och som att det inte varit påfrestande nog att ta sig igenom gammelstofilens ordkaskader för att komma fram till det relevanta i detta inlägg går det även att se densamme svamla loss i en lo fi-murrig DIY-intervju med Nergal, som gjordes i Gävle i juli 2012. Skrämmande stuff, om något.

Ghost-Papa drar av sig masken! Well, inte riktigt, kanske.

av Mattias Kling
Påvepappan visar masken under masken.
Påvepappan visar masken under masken.

Något som efter förra årets mediehype finns kvar att säga om det hemliga gänget från Linköping? Nja, kanske inte så mycket. Det känns som att såväl ”Infestissumam” som epilog-ep:n ”If you have Ghost” har ältats både på bredden och tvären under 2013, liksom dess iögonfallande spektakelimage och mysrysliga satanismförpackning.

Det intressanta i sammanhanget är väl därför inte att Ghost väljer att saluföra sig med en anonymitetspresentation, utan exakt hur denna tar sig ut. Personligen kan jag tycka att det är ett snilledrag att redan i den dekadensladdade videon till ”Year zero” klä av Papa Emeritus II – och att under masken avslöja ännu en uppdiktad figur. Ett underhållande matrjosjkatänk som leker med publikens sätt att förhålla sig till artister och det som gömmer sig bakom myten.

Nyligen tog spektakelsamligen detta ett steg längre, då man i australiska Music Feeds studio slängde upp en ”demaskerad” Papa i fronten framför bland andra ”Ritual”, ”Year zero” och Roky Erickson-covern ”If you have ghosts”. Och hur detta tog sig ut går det förträffligt att inspektera här nedan.

Video: Inspektera Metallicas ”One” från nattens Grammygala

av Mattias Kling
En risligt snygg iscensättning blev det ju i alla fall. (Foto: Matt Sayles/Invision/AP)
En risligt snygg iscensättning blev det ju i alla fall. (Foto: Matt Sayles/Invision/AP)

Jaha … och vad nu då?

Det var ju den stora frågan som upptog beundrarnas sinnen de senaste veckorna.

En ganska så förväntad reaktion då de där omskrivna och omtyckta thrash-farbröderna från San Francisco aviserar ett nytt infall på den här sidan 2010. En parad av infall (Loutallica, egna Orion-festivalen, 3D-spektaklet ”Through the never” och nu senast den kommande ”Metallica by request”-turnén) som har pendlat mellan högt och lågt. Om vi för en gångs skull ska vara snälla och förlåtande.

Nåväl. Herrarna Heltfield, Ulrich, Hammett och Trujillo gillar fortfarande – mer än 30 år in i karriären – att hitta på nya saker. Likt på nattens Grammygala, som hölls samtidigt som du kramade kudden på Stapels Center i Los Angeles. Där fick kvartetten sällskap av den kinesiske pianisten Lang Lang för en omarrangerad version av ”One” som visuellt var läcker och imponerande men som lät … så där. Vi behöver kanske inte låta någon skugga falla över nykomlingen i sammanhanget, Langs flinka fingervalser över tangenterna känns genomarbetade, vilket inte direkt kan sägas om Kirks sura introsolo.

Döm själva av videoklippet som går att granska närmare här nedan. Och så var det med det.

Monte Pittmans hårda insats: Lärde Madonna spela styva Pantera-riff

av Mattias Kling
The queen of chugga chugga. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)
The queen of chugga chugga på scen i Mexico City i november 2008. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)

Monte Pittman har inte bara ett ståtligt namn – om denna halvslaka ordvits tillåts så här på onsdagsförmiddagen – den Metal Blade-aktuella strängtrixaren är också anledningen till att popdrottningen som nämns i rubriken ovan fick för sig att skänka lite groove metal-glans till sin turné 2008.

Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.
Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.

Vilket måhända inte är någon nyhet i sig. Redan då nämnda vända var aktuell, för sisådär fem år sedan, svämmade nätet över av klipp som visar då Madge fogar in några toner av Panteras ”A new level” i egna kompositionen ”Hung up” – ett drag som fick Dallasgruppens mer dogmatiska anhängare att mässa om helgerån och kulturskymning.

Få verkade emellertid bry sig om exakt varför superstjärnan valde just denna strategi. Men för den som anser sig behöva skingra några frågetecken förklarar Pittman själva uppkomsten i senaste numret av amerikanska Revolver Magazine. En ganska omständlig och omfattande anekdot, som därför får ta sin plats på originalspråk i korrekthetens namn.

Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.
Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.

”There are so many little details that led to it. It wasn’t like one thing that happened. That goes back to me playing in Prong. There was a Prong show we played in Dallas. That’s the closest place to where I’m from that we played. Dimebag came to the show. He came early, around sound check to say hi to everybody. Tommy Victor was introducing me to Dimebag. It’s just me, Tommy, and Dime backstage at the Galaxy. Tommy’s saying, ’This is the new guy; he’s playing guitar with us.’ Dime kind of knew about me from the area because I had a band there, [longtime Pantera producer] Sterling Winfield did our last album, so there was a little bit of a familiarity. And Dime was saying, ’Do you guys do ’Cut Rate’?’ And we’re like, ’Yep.’ He’s like, ’That’s one of my favorite Prong songs ever.’ And he’s looking at me, like, ’You can do the solo, right? You got that part?’ And he was kinda singing out how the solo went. And I said, ’Yeah, that’s probably one of the hardest things I’ve ever had to play because the song does not let up.’ And we played it faster than how it was on the album. He said, ’You gotta stay on top of that string!’ And I’m like, ’Yep, I know, yep.’

Fast forward years later, I’m playing bass with Prong. We were playing in Oklahoma City and we’re exhausted, doing a lot of traveling and playing every day. And we played that song, and I had to play that on the bass, which is even harder (than playing it on guitar). And I’m thinking, ’How did Paul Raven do that?!’ Then this voice went off in my head: You gotta stay on top of that string. And I realized what Dime had been saying to me. When you play fast, your pick naturally goes away from the string, but it doesn’t need to go far away from the string. And so I kind of realized what he was saying, and that changed my right-hand technique forever.

Now fast forward again, we’re getting ready for a Madonna tour (Sticky & Sweet). She and I go back and forth (practicing the guitar). We work on some left-hand things, then we work on some right-hand things. I said, ’Let’s work on your right hand. Here are some techniques.’ Then I told her the story about how Dime told me, ’You gotta stay on top of that string.’ That kinda led to me filling her in on the whole story of Pantera and how that relates to me. They weren’t just a band that I found out about—that was our hometown heroes.

The next day, she comes back, and on the guitar I could tell she had been practicing what I told her. She was just chugga chugga chugga on the guitar. I was like, ’Wow! That’s so much better! That’s a huge difference.’ She said, ’Yep. You gotta stay on top of that string.’

And so at the same time, she had gotten a new musical director. He wanted to do her song ’Hung up’ with her playing guitar. But it’s in D minor. That would be a great segue to me showing her drop D tuning on the guitar. So I was showing her the song, and I was like, ’You know what, I gotta teach you some Pantera.’ So I showed her the riff to ’A new level’ because I thought it would be easy to remember how the notes just move up chromatically, one at a time. She loved that. She kept playing that all the time.

When we were in band rehearsals doing ’Hung up’, once we ended the song, she would start going into that Pantera riff. The rest of Madonna’s band, they’re not really familiar with that music, so they just started playing what she was playing. Every day in rehearsal when we would end that song, we would just start playing that riff. I thought, ’Oh that’s cool, that’s fun.’

But then all of a sudden, you would start to see, like, some runners bring water in to stock the refrigerator. And the tour manager just happens to walk in, doing something. All of these people just started showing up at rehearsals who are there working, but just kinda popping their head in the door, like, ’Hey I wanna see Madonna play that Pantera part again.’”

Och så var det med det. Den som därmed blir intresserad av Pittmans prestationer på solokvist riktar genast sin nyfikenhet mot gitarristens nya platta ”Power of three”, som släpps i övermorgon via Metal Blade. Ett rekommendabelt smakprov därifrån är stycket ”A dark horse” som går att inspektera i spelaren strax söderöver.

Grym video: Mangla loss veckan med ett helt Pig Destroyer-gig

av Mattias Kling
Svintuffa killar.
Svintuffa killar.

Visst finns det flera fördelar med att bo i det här landet vi kallar Sverige. Trots att ett visst riksdagsparti, som enligt en i dag publicerad opinionsundersökning samlar en tiondel av röstskaran i sitt trångsynta bo, är det ett ganska så civiliserat ställe. Lite lagom mellanmjölkigt i grunden, men ändå i en internationell jämförelse hyggligt välmående och sansat. (Jag lämnar därmed en massa skit därhän för att driva min tes, det här är trots allt en musikblogg och inget samhällsforum. Lev me’t.)

Dock för väl vår geografiska position här uppe i norr med sig vissa mindre behagliga konsekvenser. Inte nog med att vardagen en stor del av året ungefär är lika avslappnad som ett möte på banken – jag är fullkomligt övertygad om att den som påstår sig gilla ett klimat som nio månader om året sveper in livet i en gråfuktig sovsäck har serotoninöverskott i skallen – placeringen i Europa gör även att vi understundom missar kontinentbesök av de tuffare slagen.

Likt exempelvis Pig Destroyer. Den där svinaktiga grindcombon från den amerikanska huvudstaden som inte bara spelar så att borsten ryker, utan även i och med senaste fullängdaren ”Book burner” bjöd på en grymt fin skiva. En platta som gjord för att framföras på exempelvis Inkonst i Malmö, Kafé 44 i Stockholm eller något annat trångt hak med hög trivselfaktor.

Om detta kommer att ske i framtiden? En kan bara hoppas. För även om jag förra året hade turen att bevittna urladdningen på Neurotic Deathfest i holländska Tilburg så skulle jag nog kunna skänka bort i alla fall någon av de mer obetydliga tårna på vänsterfoten för att få uppleva gruppen i ett mer intimt sammanhang. Vilket måhända kommer ske i framtiden. Den som lever får se. Speciellt då det ryktas att gruppen – som nyligen gjorde det djärva draget att rekrytera basisten John Jarvis till sättningen – faktiskt har planer på att släppa nytt under året. Om detta blir en remixad och nymastrad version av rivjärnet ”Prowler in the yard” (2001) eller en utgåva med färsk musik återstår att se.

Fram till dess – och ett eventuellt besök på blågul mark går det emellertid att inspektera dess verksamhet via datorn. Som i den nedan tillgängliga livevideon från Brooklynhaket Saint Vitus Bar, filmad i lördags kväll av väldigt följvärda Pit Full Of Shit. Nära nog 50 minuter totalt mayhem som rensar ut all eventuell måndagströttma ur huvudet på ett väldigt effektivt sätt.

Nöff said.

Video: Här är hela Metallicas gig på Antarktis

av Mattias Kling
”Nu tar vi det kallt och skriker mot kameran, grabbar”.
”Freeze ’em all, motherfuckers!”

Vissa rekord är självklart bisarrare än andra. Om det så må handla om den största stortån, världens längsta tunga eller den starkaste vaginan (helt sant!) i världen – det finns udda bedrifter som kan uppmärksammas på de mest skiftande sätt.

Nu kan Metallica räkna in sig i den klubben, genom att ha blivit det första bandet i världshistorien som har spelat på sju kontinenter på ett och samma år.

Gruppen anordnade nämligen ett gig av det mer kylslagna slaget i söndags, då man stämde upp förstärkarna på Carlini Argentine-basen på Antarktis (på vardagssvenska kanske mer känt som Sydpolen). Kvartetten lirade då tio låtar inför vinnare i en tävling organiserad av ett väldigt stort läskföretag och forskare i vad som har beskrivits som den mest udda konserten i karriären.

Skulle ett sådant unikt tillfälle passera obemärkt förbi? Tror nog inte det. Självklart sågs det till att Sthlm Fields-dragplåstrets gig – från ”Creeping death”, via ”Blackened” och fram till ”Seek & destroy” – filmades för att kunna delas med världen. Och det är precis vad som går att bekanta sig närmare med nedan.

Aningen behagligare förutsättningar då kvartetten spelar i Stockholm den 30 maj? Det räknar jag iskallt med.

Varsågoda, Metallica – här är fem låtar ni ska köra i Sverige

av Mattias Kling
Snart på ett Stockholmsgärde nära dig.
Snart på ett Stockholmsgärde nära dig.

Jodå. Vi kommer väl med största sannolikhet att få höra en ”Nothing else matters” som feedbackar sig över i ”Enter sandman”. Skaka loss nackarna till ”Master of puppets”, ”Creeping death” och ”Sad but true”. Sådan stapelvara i setet vågar de fyra metalryttarna troligtvis inte pensionera när de nästa sommar snurrar vidare på europeiska scener i stället för att lägga full kraft på att göra en uppföljare till 2008 års ”Death magnetic”.

Men nu är det ju så att Metallica faktiskt har bjudit in fansen i leken med att välja repertoaren. Ett generöst drag som tidigare har nyttjats av System Of A Down inför återföreningsvändan härom året.

Exakt vad detta mynnar ut i lär visa sig. Om inte annat den 30 maj nästa år, då gruppen agerar dragplåster på festivalen Stockholm Fields på Gärdet i huvudstaden. Rimligtvis torde ovan nämnda publikfavoriter bli överösta med röster och därmed garanterade sina platser i setet, men nu finns ju möjligheten att kampanja för sina personliga favoriter av det lite mer exklusiva slaget.

Och ja. Det är ju precis det jag ämnar ägna mig åt precis här. För även om gruppens 2000-talsstrategi med en väldigt dynamisk och ombytlig inställning till det de väljer att spela har gjort att flera tidigare tycken har luftats vid ett eller annat tillfälle så finns det fortfarande högexplosiv ammunition i magasinen som de borde kunna skjuta ut över huvudstaden.

Här är fem favoriter jag anser mig ha anledning att kunna kräva i sammanhanget.

1. ”Dyers eve” (”…And justice for all”, 1988)

Jo, jag fick ju till sist höra den, en mysig natt i Hultsfred för lite mer än fyra år sedan. Enligt det berömda talesättet är det ingen gång. Speciellt inte när Lars Ulrich hade väldigt svårt att få till korrekt rapphet i baskaggarna och då chocken över att de faktiskt valde att framföra detta sorgligt ignorerade höghastighetsstycke gjorde att jag i fem minuter tappade fattningen och mest stod och gapade i stället för att fullt ut njuta av denna thrashpralin. Ett sånt misstag gör jag knappast igen. Så, Lars, se till att vässa vaderna lite extra nu.

2. ”Don’t tread on me” (”Metallica”, 1991)

Vi kan lägga det där tramspatriotiska anslaget därhän. Metallica är inte det första bandet i rockhistorien och troligtvis inte heller det sista. Textens lumparhurtiga omklädningsrumsrim skiter jag i för tillfället, för det här är ett musikaliskt guldstycke från den svarta skivan som borde få upplevas i levande livet oftare.

3. ”Trapped under ice” (”Ride the lightning”, 1984)

Lite periferikuriosa här: egentligen är låten baserad på en demo som Kirk Hammett gjorde till sitt gamla band Exodus under titeln ”Impaler” och var egentligen tänkt för gruppens debutskiva ”Bonded by blood”. Efter att gitarristen lämnat skutan skrinlades den emellertid och släpptes först på ”Tempo of the damned” från 2004 i en omarbetad version. Metallicas egna tolkning, hämtad från dess monumentala andra album, är däremot old school så det sjunger om det. Rappt spelad, tempostirrig och med en James Hetfield som sjunger precis där rösten tycks vilja spricka. En påminnelse om hur det lät i början, hur thrash metal lät i genrens själva avstamp.

4. ”Prince charming” (”Reload”, 1997)

Den cementerade sanningen bland ursprungsanhängarna brukar vara: ”Load” och ”Reload” suger och är i sig själva startpunkten för tiden då gruppen tappade fotfästet. Det stämmer förvisso, fast bara nästan. För visst finns det stunder på dessa tvillingalbum som visar att det är Metallica och inte vilken pruttorkester som helst i mängden som ligger bakom dem. ”Fuel”, ”The memory remains” och ”King nothing” brukar dyka upp i setet vid valda tillfällen även i modern tid och i somras slog de på stort i Roskilde och plockade fram surdegen ”Carpe diem baby” ur glömskans annaler. Jag säger som Brasse i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”: Fel, fel, fel! Ska det vara obskyrt arkivgodis röstar jag hellre på den här smällkaramellen, med tjusiga ”The four horsemen”-passningar i refrängen. Den har aldrig spelats live, vad jag kan tyckas utröna. Dags för en världspremiär i Stockholm? Det tycker jag minsann vore på sin plats.

5. ”To live is to die” (”…And justice for all”, 1988)

Ett bevis på Metallicas spänst i låtvalen på senare år är att de har mod att med jämna mellanrum har öppnat upp för sina progressiva och inte helt arenavältande instrumentalstycken. Tro mig, så fort jag hör ”The call of Ktulu” eller ”Orion” på monstervolym vill jag bara börja lipa, då intrikat vackra är de. Lite i bakgrunden befinner sig denna tiominuterskloss, som bland annat innehåller ett basriff som Cliff Burton skrev före sin bortgång. Däremot, den dikt som läses efter sju minuter och trettiofyra sekunder är hämtad från den tyske poeten Paul Gerhardt och inte basisten, vilket det felaktigt påstås på konvolutet. I vilket fall som helst, att få denna som 41-årspresent när klockan har slagit den 31 maj vore den finaste gåvan i världen.

Sida 2 av 16
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB