Arkiv för kategori Live

- Sida 3 av 16

Vinn en dejt med Amon Amarth i Stockholm

av Mattias Kling
Du. Tävlar. Nu. Hör du det?
Du. Tävlar. Nu. Hör du det?

Emellanåt kan det vara en smula berikande för läsekretsen att jag gör precis det jag gör.

Förvisso, jag må emellanåt vara en idiot som borde ägna mig åt annat än att tycka saker om stjärnor som på något sätt anses resa sig över konventionell kritik och i det stora hela en irriterande snubbe.

Aftonbladet Story om J R R Tolkien finns att ladda ner gratis i pdf-format för Plus-kunder här.
Aftonbladet Story om J R R Tolkien finns att ladda ner gratis i pdf-format för Plus-kunder här.

Men ibland lyckas jag få in spår av min älskade heavy metal – tvivla aldrig därom – på mindre väntade ställen i Aftonbladet. Som i söndagens Storybilaga om J R R Tolkien, som jag dessutom ritade om någon anser sig vara berikad av denna information, där jag föreslog att vi borde ta oss ett litet snack med Johan Hegg. Föga överraskande eller genialt egentligen, då Amon Amarth ju har hämtat sitt namn från ”Sagan om ringen”-skaparens sagovärld och dessutom befinner sig ute på en turné som i veckan når Sverige.

Och det är ju för att högtidlig hålla just detta som gruppen har beslutat sig för att bjussa Hårdrocksbloggens läsare på en extra läcker guldklimp.

Tumbakvintetten befinner sig just nu ute på turné med Hell och Carcass, en vända som på lördag når Stockholm och Arenan. En tilldragelse i sig, så klart, men också en afton som kan bli en riktig höjdarkväll för någon lycklig själ där ute i decemberkylan.

Gruppen har nämligen beslutat sig för att bjuda in en bloggläsare med valfritt sällskap (dock bara en person) att morsa på medlemmarna före giget. Kanske få några autografer. Knäppa några kort. Snacka lite. Och dessutom få en exklusiv bildvinylutgåva av senaste albumet ”Deciever of the gods” som extra bonus.

Dessutom har de dundrat in ytterligare tre exemplar av nämnda skiva i potten till de som inte lyckas knipa förstapriset. Inte så illa, va?

För att vara med och tävla vill jag att du senast fredag morgon vid nio – en minut över stänger jag butiken – mejlar mig namn, adress och telefonnummer i ett brev döpt till ”Lägg egg i Heggs skegg”. Adressen du använder är mattias.kling@aftonbladet.se. Svårare än så är det inte.

Dock – respektera anvisningarna ovan. Läs igenom. Begrunda. Se till att allt är med. Och lämna bara ETT bidrag per person.

Lycka till!

Snälla, Sabbath – plocka fram Fusk-Ozzy i Sverige

av Mattias Kling
Mörkrets furste har det inte så lätt nu för tiden. Tyvärr. Foto: Pontus Orre
Mörkrets furste har det inte så lätt nu för tiden. Tyvärr. Foto: Pontus Orre

Vi vet ju alla vad som gäller. Vad som är skillnaden mellan flopp och succé på Friends arena i morgon kväll. Det där avgörande, som sitter mellan bålen och huvudet på en ganska så känd frontman.

För låt oss inte hymla alltför mycket nu. Även om arenaljudet i det där schabraket ute i Solna kan fälla krokben för vilket band som helst – minns bara debaclet när Iron Maiden spelade där i somras – sitter själva avgörandet i Ozzy Osbournes hals om lite mer än ett dygn.

Vi vet ju alla att det kan gå riktigt illa. 64-åringens strupe är minst lika märk av ägarens hårda leverne som hans kropp i övrigt, vilket emellanåt kan få horribla konsekvenser, likt på Hultsfredsfestivalen 2007. Men likt en basindustri har han på senare år sökt stöd i den moderna tekniken – och emellanåt faktiskt låtit bättre än på mycket länge. De vänliga kallar denna stödsång för ett hjälpmedel, de aningen mer illvilligt inställda poängterar att det stundtals är farligt nära playback. Och några sådana fasoner kan man ju inte acceptera från en av världens mest beryktade hårdrockssångare.

Emellertid – jag hör till dem som, låt vara ganska så motvilligt, accepterar sakernas tillstånd. Jag tillåter mig svälja lite fusk så länge det låter ganska bra, hellre det än att man som åskådare tvingas skämmas å huvudpersonens vägnar. Jag tycker att iOzz 7.0 funkade tämligen hyggligt såväl på Sweden Rock 2011 som på Stadion förra året. Emellanåt blev det väldigt uppenbart vilket autencitetslurendrejeri som utspelade sig (speciellt då tonerna fortsatte med oförminiskad styrka även då han drog bort mikrofonen från munnen) och det är sådant som borde sätta griller i huvudet på mig och få mig att rasa över bluff och båg.

Likväl. Om Ozzy Osbourne nu ska stå på scen (det verkar ju som att han trots allt trivs väldigt bra just där) så är det ju bättre att han låter bra än kråkslirar sig igenom repertoaren. Och jo, hårdrocksvärlden skulle vara väldigt mycket tråkigare utan den gamle strulpellen som munterhetsgivande bidrag, varför jag får godkänna de premisser som möjliggör hans närvaro.

Kort sagt: Fusk-Ozzy är bättre än den autentiska verkligheten. Så är det bara.

Därför höll jag på att trilla ur semesterfåtöljen då det började spridas liveklipp tidigare i år från Black Sabbaths comebackkonserter i USA. Det var liksom bortom dåligt på något sätt, som om han ansåg att det här med tonarter som något man kan förhålla sig till med samma respektlöshet som man visar en jobbig granne. För bevis, spana in våldtäkten på ”Snowblind” från Tampa i augusti:

Dessvärre verkar denna pissleverans inte ha varit en dålig kväll på kneget, utan snarare något konstant, vilket bevisades få fler och fler bootlegklipp dök upp på nätet.

Vilket för oss fram till nutid. När detta skrivs är det ungefär 28 timmar tills Black Sabbath står på scen och gruppen har hunnit giga sig igenom såväl Syd- som Centralamerika samt göra ytterligare en rad gig i USA. Och inte så mycket tycks ha blivit bättre. Inspektera själva klippet från Mexico City den 26 oktober här nere. Det är mindre än en månad sedan. Och det låter ju … eh … rätt så illa. Om vi ska uttrycka det diplomatiskt.

Okej, så här vill jag inte ha det. Och troligtvis inte heller någon annan som ämnar besöka Friends Arena i morgon kväll.

Därför finns det bara en rimlig utväg om giget inte ska bli en av årets stora arenakalkoner: Fixa fram stödsången. Skicka upp Fusk-Ozzy på scen. Allt annat kan sluta i katastrof.

Hädanefter blir allt en lång nedräkning till maj 2014

av Mattias Kling
Trio med trauma.
Trio med trauma.

”I’ve got a box of matches,

I’ve got a can of kerosene.

I’ve got some bad ideas,

involving you and me.”

Två meningar som i sig kanske inte kan tyckas vara så omstörtande, men som i grunden betyder allt.

De introducerade nämligen en grupp med det inte helt klatschiga namnet Alkaline Trio för mig. En liten ensemble som jag då, när det nya millenniet ännu var ganska färskt och ett oskrivet blad, redan hade läst en del om men inte fäst större vikt vid. Just beroende på dess signatur, som snarare för tankarna till en Duracellkanin än en angelägen punktrupp, och att de ofta klumpades ihop med för mig mindre intressanta nyemoband likt de som Revelation prånglade ut under 1990-talet.

Därför blev raderna ovan – och inte minst dess underliggande musik – något av en chock. Det här var ju inga självömkande ynglingar med dålig hållning och för många Fugazi-plattor i backen, utan något helt annat. Något elakare. Fulare. Mer ondskefullt.

”I don’t blame you for walking away,

I touched myself, had thoughts of flames.

I shat the bed and laid there in it,

thinking of you, wide awake for days.”

Genom en snart 60-årig rockhistoria har det gjorts många låtar om kärlek och ohälsosam fixering. När Sting sjunger om detta ur en stalkares synvinkel i The Polices ”Every breath you take” blir det en superhit – när Matt Skiba, gitarrist och sångare i Alkaline Trio, ger sin syn på slutar det med att offret slår tillbaka med full styrka och med att styckade kroppsdelar sprids över Lake Michigan.

”Step one – slit my throat,

step two – play in my blood.

Step three – cover me in dirty sheets and run laughing out of the house.

Step four – stop off at Edgebrook Creek and rinse your crimson hands.

You took me hostage and made your demands,

I couldn’t meet them so you cut off my fingers, one by one”

Ni fattar, det här är inte dussinpop. Även om den byggs på tre välkända ackord och skjuter refrängpilar på ett sätt som knappast kan kallas innovativt är ”This could be love”, öppningsspår på ”Good mourning” något helt annat. Ett möte mellan sött och ruttet på strax under fyra minuter, som i mångt och mycket tar och vänder ut och in på föreställningar om vilka känslor musik kan förmedla. För visst är det enkelt att sjunga med i melodin och låta det stanna där, men när man börjar reflektera över vad som egentligen förmedlas skapas en desto bittrare smak i munnen.

Det är också det som är tjusningen med Alkaline Trio. Kontrasterna som skaver mot varandra, känslan av att man aldrig kan känna sig trygg. En ständig förnimmelse av oro och fara. Ett drastiskt förmedlande av känslor, utan omskrivningar, som lika ofta kan berätta om en av sektmedlemmarna i klicken runt Charles Manson (”Sadie” från 2005 års ”Crimson”) som att avsäga sig den kristna tron och dess regelverk (singelbaksidan ”Hell yes” från 2001).

För mig var det en kärlekshistoria som inleddes i maj 2003. En förälskelse som gör att jag tio år senare har visat min trohet genom att tatuera dess symbol – populärt kallad heartskull – på vänster ringfinger likt en vigselring. En försäkran om att det här bandet är ett av få som jag kommer ta med mig i graven.

Visst har jag under detta decennie stundtals känt mig en smula sviken. Inte så mycket av dess musikaliska verk i sig – jag har välkomnat såväl det mer sofistikerade uttrycket på ”Crimson” som new wave-flirtarna på ”Agony & irony” och fram till utmärkta årsfärska ”My shame is true” fortsatt att häpnas över den svindande magi som uppstår i skåran mellan Skibas och basisten Dan Andrianos ofta ganska disparata kompositioner.

Dock har jag saknat en sak: att se gruppen live under rätt förutsättningar. Det har blivit blott ett möte på dessa tio år, på väldigt kortlivade Riddarholmsfestivalen i augusti 2003 där trion inledde festiviteterna strax efter lunch, vilket i sammanhanget är alldeles för lite för att behålla lågan i ett distansförhållande.

Snart blir det emellertid ändring på den fronten. Tidigt i morse avslöjades nämligen att Alkaline Trio slutligen kan passera passkontrollerna vid den svenska gränsen för inte mindre än tre gig i maj 2014. Föga förvånande är det Malmö, Göteborg och Stockholm som får den äran precis i uppladdningen inför ännu en, förutsätter jag, superspäckad festivalsommar.

Biljetterna till dessa högmässor släpps i morgon klockan nio på morgonen. Och se där – mycket bättre besked kan nog knappast avkunnas en regnig och småkaotisk tisdag i november.

Laddad på Limpan? Här kommer några spoilers och en rätt hemsk video

av Mattias Kling
Guns N' Bizkit. Snart på en scen nära dig.
Guns N’ Bizkit. Snart på en scen nära dig.

Okej. Jag får erkänna att jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Något jag egentligen har skjutit framför mig så långt som möjligt och försökt förtränga i det längsta.

Nu är det emellertid skarpt läge. Klockan tickar envist framåt och tycks arbeta emot mitt mentala välstånd.

För nog var det fler än jag som förvånat – på kvällstidningssvenska till och med chockat – höjde på ögonbrynen då det tidigare i år presenterades ett Sverigegig med de douchigaste av de douchiga. Bandet som enligt tv-sända ”Hårdrockens historia” (förvisso felaktigt) pekades ut som ansvariga för nu metal-scenens död. Den där gruppen som sålde orimligt mycket plattor under några år, saggade ut med smetiga The Who-ballader och som därefter inte har hittat något slags fotfäste igen.

Aftonbladet den 10 mars 2004. Varför jag inte reccade denna konsert minns jag inte.
Aftonbladet den 10 mars 2004. Varför jag inte recenserade denna konsert minns jag inte.

Ja, jag pratar så klart om Limp Bizkit. Jacksonvillekonstallationen som satte en röd baseballkeps på metalscenen och som i ungefär en kvart runt millennieskiftet tycktes större än livet självt. Och som konstigt nog väljer att förlägga sin första Sverigekonsert sedan jättegiget på Hovet 2004 (läs Aftonbladets recension här) på allt annat än spatiösa Klubben i Stockholm.

Helt. Jävla. Orimligt. På så många plan att det krävs en trappstege för att placera dem på hög. Sinnessjukt. Skruvat.

Eller – är det verkligen så?

För samtidigt som senaste studioskivan ”Gold cobra” inte blev någon superframgång i stil med ”Significant other” eller ”Chocolate starfish and the hot dog flavored water” så har The Dursters på senare år haft en riktigt fruktsam – och konstigt nog kritikerhyllad – karriär som liveband både här och där. Jag minns exempelvis att brittiska Metal Hammer närmast har tappat byxorna av upphetsning då gänget har spelat på festivaler i dess närområde vilket i alla fall för en stund fick mig att släppa min förhandsskepsis.

Så här är det: Jag dömer ingen ohörd eller osedd. Hur giget på lördag blir lär visa sig i sinom tid och jag ser faktiskt fram emot att få käka upp allt nedsättande jag har skrivit om gruppen och i stället bli överraskad.

Men det tycks ändå kunna bli en ganska pinsam tillställning, vilket ni kan se i Youtubevideon nedan. Den visar nämligen själva inledningen av giget i australiska Perth i förra veckan. Och … ja, vi stannar upp där en stund. Funderar över exakt varför de väljer att öppna sin show med en cover på Guns N’ Roses ”Welcome to the jungle”, förfasas över exakt hur förbannat uselt det låter. Okej. Att medlemmarna även har valt att klä ut sig till gruppen i fråga kan ju vara ett Halloweenupptåg, med tanke på datumet i fråga, men hur man som allvarligt satsande band väljer att presentera sig med ett dylikt Lundaspex är för mig en gåta.

Fler varningssignaler? Då kan vi ta och närmare granska repertoaren som framfördes i belgiska Antwerpen i tisdags (länk). För mig är den helt obegriplig. Någon slags korsning mellan en konventionell konsert och en karaokekväll med hela sex covers – förutom ovan nämnda liansvingande även tolkningar på stycken av Ministry, George Michael och Rage Against The Machine. Samt två (TVÅ!) Nirvana-låtar. Helt fucking wicked.

Samtidigt: I Utrecht i går var det annat ljud i skällan (länk). Där tycktes kvintetten mer sugen på att lira eget material och i stället stilla covertörsten med ett medley mot slutet.

Vilket band vi får se i Stockholm i övermorgon? Fan vet. Spännande ska det bli, i vilket fall som helst. Bara de lämnar kvar perukerna i packningen.

Hen får skaka tass med Biffy Clyro på onsdag

av Mattias Kling
Biffy

Låten ”Killing in the name” är ett ganska så känt stycke. Med Rage Against The Machine nådde den topp tio på listorna i exempelvis Australien och Nya Zeeland 1993, medan dess relansering 2009 (för att mota bort en tänkt etta från tv-programmet ”The X factor”) innebär topposition i England.

Ja, den är ju ganska så känd. Även i den halvobskyra akustiska liveversion som Biffy Clyro bidrog med till samlingsskivan ”One presents agit8, vol 4”, kan man tänka sig. Det var nämligen svaret på den inte alls så jättekluriga frågan i min småhyllade tävling, lanserad i fredags, vars vinnare får hänga lite med den skottska trion strax före deras gig på Arenan i Stockholm i övermorgon.

Inte mycket mer att orda om den saken, alltså. Vem som har haft vinnisturen på sin sida har slumpen avgjort. Och denne är:

Jonas Lindberg i Bandhagen.

Starkt jobbat. Grattis. Väl kämpat – och allt det där.

Och inte minst: Ha en väldigt trevlig stund med Biffy Clyro på onsdag.

Tävling: Se Annihilator gratis i Stockholm

av Mattias Kling
Waters

Senast det begav sig? Ja, inte fan vet jag. Kan jag ju säga spontant, även om en sökning på nätet visar att det var så sent som för nästan exakt tre år sedan.

Sant är i alla fall att Jeff Waters skötebarn nästa år kan blåsa ut respektfulla 30 ljus på tårtan och därmed fira en karriär som fick en tumultartad smakstart i och med de klassiska fullängdarna ”Alice in hell” (1989) och ”Never, neverland” (1990) men som därefter snarare har varit ett respekterat referensnamn snarare än någon riktig publiksuccé.

Detta till trots har den fingerflinke bandledaren envist kämpat vidare och i slutet av augusti i år släpptes fjortonde fullängdaren ”Feast” via UDR Music. Och vet ni vad? Nämnda platta följs rent chockerande originellt nog upp av en ganska så omfattande vända på vägarna.

Den 3 november når denna turné, påpassligt nog kallad ”Feast over Europe”, huvudstaden och Klubben. Och det är just denna spelning som en bloggläsare kan glida in på helt gratis. Knappast en usel deal, som blir ännu bättre av att hen även får lägga vantarna på ett helt eget exemplar av senaste studioalbumet.

Och därmed över till ren formalia, sånt som alltid brukar följa på ett generöst erbjudande. Jag önskar nämligen att du svarar på nedanstående fråga och följer övriga anvisningar noga. Misslyckas du på något sätt – då åker bidraget i papperskorgen. Hårt men jävligt rättvist också.

I alla fall, frågan då: Med tanke på den nu stundande storhelgen kommer en ju osökt att tänka på den klassiska slasherfilmen ”Alla helgons blodiga natt”, en rulle som i sig födde en hel blodkladdig genre. Nästan lika ikonisk som filmen i sig har själva ledmotivet blivit, och det har exempelvis samplats av Devin Townsends Strapping Young Lad i låten ”Room 429” från makalösa ”City”-plattan samt använts av svenska Raise Hell i låten ”Hellborn”. Tufft så – men vem skrev egentligen detta knivskarpa keyboardstycke.

Jag vill ha ditt svar i ett mejl döpt till ”Who the fuck is Alice?” senast i morgon, den 31 oktober. Dundra in detta till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se så är du med i leken.

Vem vet, det kanske till och med blir någon bonusvinst för de som inte har superturen på sin sida.

Dagens konstigaste: Bisarr stjärnsmäll med metalklang på Hovet

av Mattias Kling
Dirkschneider, Halford, Anselmo. Tillsammans. På Hovet. Total konstighet.

Jo, jag begriper ju hur läget är. En vikande skivförsäljning har fått musiker med försörjningsambitioner att i stället tvingas turnera häcken av sig för att få nog med pengar över till hyran.

Det är inte så konstigt. När en intäkt viker tvingas man hitta något annat, en grundläggande ekonomisk princip som går att applicera på allt från jordbruk till mer idéburna verksamheter.

Problemet tycks bara vara att även livemarknaden har börjar kännas övermättad. Enligt kontakter inom konsertbokarindustrin märks det också av på biljettförsäljningen för vissa gig under hösten. Ett väldigt färskt exempel: då jag i fredags såg The Dillinger Escape Plan på KB i Malmö (läs recension här) var det ganska så långt ifrån lapp på luckan, och då pratar vi ändå om ett haussat band som knappast har skämt bort oss i Sverige med klubbkonserter. Likaså var det inte heller överfullt då jag för ett par veckor sedan inspekterade Baroness utmärkta gig på Debaser Medis i Stockholm eller någon större trängsel på Children Of Bodom på Tyrol för ungefär en månad sedan.

1robhalfordrightEn simpel slutsats att dra av detta: Det är lite för många gig för marknadens bästa.

Då kan man så klart göra som exempelvis Motörhead (sprit och skor), Dr Dre (hörlurar) eller Bring Me The Horizons Oliver Sykes (kläder) och satsa på kringprodukter för att garantera ett stadigt cash flow. Det funkar så klart om man har ett stadigt varumärke att bygga på, men liksom när det gäller livesituationen – alla kan inte göra samma sak.

En snilleblixt därmed: Vi tar en rad mer eller mindre upphöjda metaldignitärer och slänger ihop dem på en paketturné, modell Diggiloo-vändan och låter deras gemensamma attraktionskraft generera publiktillströmning. Redan nu i vinter innebär det att Sverige i december får besök av paketet Christmas Metal Symphony – med bland andra Nightwishs Floor Jansen, Udo Dirkschneider, Michael Kiske (ex-Helloween) och Anthrax Joey Belladonna – ett evenemang som känns så bisarrt och frågeväckande att jag faktiskt har gjort mitt bästa för att förtränga dess existens i det längsta, men höjden av konstigheter nås troligtvis den 3 april nästa år.

Då besöks nämligen Hovet i Stockholm av ett galet batteri metalkändisar.

Äh, stryk det där med galet. En mer rimlig beskrivning är nog att ensemblen är av det överstyvt tossigaste laget. Ever.

Medverkande i Metal Allstars, som paketet fantasifullt har döpts till, är nämligen Rob Halford (Judas Priest), Tom Araya (Slayer), Max Cavalera (Soulfly, ex-Sepultura), redan nämnda Belladonna och Dirkschneider, Phil Anselmo (Down, ex-Pantera), Cronos (Venom), tidigare Megadeth-medlemmarna Marty Friedman och Nick Menza samt musiker kopplade till alla från Manowar och Shadows Fall till Ministry.

Är det 1 april i almanackan i dag? Flög det nyss förbi en stadig sugga utanför fönstret? Har gravitationen helt plötsligt upphört?

Har Tom ”fuckingjävla” Araya verkligen sjunkit så lågt? Och passat på att plocka med sig Anselmo, Halford och Cavalera på en enkel resa mot pinsamheten?

Ja, det tycks sannerligen så. Och vad gott som kan tänkas komma av detta är för mig ännu helt obegripligt. Men det visar sig väl framöver. Kanske.

För det är ju värt att betona den där senaste garderingen. Det finns en chans att det här är en stor bluff – mina kollegor reder ut detta i skrivande stund – vilket vissa saker pekar på. Dels är det ju där den lilla detaljen med att en viss Venom-sångare på postern (kolla ovan) kallas ”Chronos” – plus att reklamfilmen nedan innehåller en hel rad obegripligheter (som att Anthrax stycke de facto är hämtat från John Bush-eran).

Det kan såklart bara vara slarv. Men sådant som väcker en rad frågetecken runt arrangemanget i stort. Dess i alla fall teoretiska existens anser jag vara bekräftad, då Ticnet de facto meddelar att man släpper biljetter till försäljning i morgon bitti klockan nio, men huruvida det innebär att spektaklet också blir av är en senare fråga.

När Baronessan håller hov, då är det minsann en färgglatt brokig fest

av Mattias Kling
Grönt ljus för rentvättad progpopsludgemetal som blandar och ger bland uttrycken.
Grönt ljus för rentvättad progpopsludgemetal som blandar och ger bland uttrycken.

Gitarristen Peter Adams – väldigt aktiv och headbangande i vänsterposition – ser ut som en trekant mellan High On Fires Matt Pike, Immolations Ross Dolan och ”Metal evolution”-skaparen Sam Dunn.

Detta är förvisso en visuell detaljbetraktelse, men den illustrerar ändå spännvidden i musiken. Den kan kränga likt Mastodon, arenariffa sig igenom några stycken som Foo Fighters och söka mod hos Smashing Pumpkins samtidigt som den ständigt är rotad i hemstaden Savannahs bördiga musikmylla.

Det är sensationellt i sig, en intrycksrik blandning som stundtals får en att kippa efter andan, men lika spektakulärt är ändå att kvartetten står där på Debaser Medis scen en tisdagkväll som mest tycks vänta på regn. Att den andas, ler och trotsigt sträcker gitarrhalsarna mot skyn, när dess kärnduo (förutom nämnde Adams även borstskäggige frontmannen John Baizley) nära nog rycktes bort från jordelivet i en bussolycka förra sommaren.

Men det gör den. På ett sätt som om vardagen bara är en omgivande illusion och som med lätthet rör sig mellan blått, rött, grönt och gult. Ett generöst utbud som är antivardag i all sin brokighet, men samtidigt väldigt jordnära och chosefri.

Något man vill minnas. Vare sig det handlar om ”Take my bones away”, ”Swollen and halo” eller ”Cocanium” och ”Isak” – kvalitet.

Det här var enda Sverigegiget på den här vändan. Skam och tragik på sitt sätt. Men troligtvis ett skäl för kvartetten att återvända fler gånger.

Den som lever får se.

Fotnot: Jag var lite för tagen av det erbjudna för att få till någon vettig mobilfilm inne från giget. Därför får gruppens senaste promotionklipp, en liveversion av ”March to the sea”, agera vaggvisa just i kväll. Väl bekomme.

Metallicas ”Through the never” är… eh … vad?

av Mattias Kling
Rob Trujillo och James Hetfield syns snart på en 3d-bio nära dig.
Rob Trujillo och James Hetfield syns snart på en 3d-bio nära dig.

Man får ge i alla fall metalgiganterna en sak: De har sitt eget sätt att göra saker på. Vilket kanske inte alltid är det mest populära eller lismande viset, men ändå respektvärt då det visar att de helst önskar skapa helt egna villkor och regler.

Detta är en inställning som i mångt och mycket ligger till grund för biospektaklet ”Through the never”, med svensk premiär den 7 oktober.

Jag såg filmen tidigare i dag. Och även om jag inte ska ge mig på en officiellt recension av verket i fråga (en plusförsedd sådan levereras lagom till uppförandedatum av Jan-Olov ”Gossen” Andersson) känns det ändå rimligt att jag på något sätt försöker bedöma det här högbudgetschabraket.

Regissören Nimród Antal har tidigare regisserat bland annat ”Predators”.
Regissören Nimród Antal har tidigare regisserat bland annat ”Predators”.

Vilket inte är så lätt som det kanske låter. För när Metallica nu tar till vita duken – med en rulle som på extralyxiga biografer i USA visas i Imax-format men här i Sverige går upp i 3d – räcker det tydligen inte med något vanligt enkelt konsertdokument. Nej, en story har man lyckats trycka in i det hela också. Någon slags ramhandling som tar resan från ”The ecstasy of gold” till eftertexternas ”Orion” nittiotalet minuter senare.

(Den som likväl är intresserad av att följa händelseförloppet då filmen visas bör sluta läsa nu. För att underbygga mitt resonemang och min slutsats känner jag mig tvingad att ta till några spoilers, varför den som fram till premiären vill vara ovetande om exakt vad som händer bör sluta läsa nu).

Det är också i själva berättarscenerna det blir snurrigt, för att inte säga märkligt. Till synes är det ganska enkelt; Dane DeHan (bland andra ”Chronicle” och ”Lawless”) spelar en hjälpreda bakom kulisserna på en Metallica-spelning i en stad, möjligtvis Edmonton eller Vancouver där livebilderna fästes, som rullar in i historien på en skateboard med en brun papperspåse i handen. Med ett scenpass tar han sig ända in i bandets heligaste – James Hetfield kör förbi i en bil det slår flammor om, Kirk Hammett håller i en blödande gitarr, Rob Trujillo står och jammar omgiven av bultande högtalare medan Lars Ulrich blänger på honom i korridoren – där han lämnar över denna påse.

Väl inne i hallen börjar bandet snart spela ”Creeping death”. Folk jublar. Ljudet dundrar. 3d-effekterna gör att det stundtals känns som att medlemmarna står i ens knä.

Mitt under giget får vår hjälte – kallad Trip – ännu ett uppdrag. Och en bensindunk som måste fyllas. Sagt och gjort, han kastar sig i en van och kör ut på tomma gator. Bandet spelar ”Fuel”, höga eldkvastar syns både på scen och i den öde staden, och i ”Ride the lightning” sänks en elektiska stolen ned från arenataket.

Väl ute på sitt uppdrag råkar Trip köra mot rött ljus. En dålig idé – trots att inte en käft synts till under hans åktur blir han såklart rammad av en annan bil. Vanen voltar.

(Här spelas det några fler låtar, bland annat en superfet ”One” och ”The memory remains”.)

Klart för drabbning!
Klart för drabbning!

När han har tagit sig ur den kvaddade skåpbilen möter Trip en blodig, kostymklädd man som flyr för sitt liv undan något. Det visar sig nämligen att det är en konfrontation på gång i staden. Kravallpoliser står rustade på led och slår med batonger på sina sköldar i takt till musiken – redo att drabba ihop med ett salig blandning huliganer som ser ut som en blandning av personer hämtade ur ”The warriors” och gatstensdemonstranter vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Det gör de också. Och in skrider en elak tjomme på en häst iklädd gasmask som hänger upp folk i lyktstolpar och dunkar på andra med en slägga.

Det här usliga beteendet tröttnar vår huvudperson på, varför han langar en sten i huvudet på Den Elake Ryttaren. En dålig idé, ska det visa sig. För det är klart att de slagsmålssugna huliganerna nu i stället vänder sin uppmärksamhet mot Trip, som jagas in i en gränd.

Intryckt i ett hörn häller han då innehållet i bensindunken – som han av någon anledning fortfarande har med sig – över sin kropp och tänder på. Tumult uppstår och elakingarna dundrar på honom ganska rejält med baseballträn och diverse andra tillhyggen.

(Bandet spelar under tiden bland andra ”…And justice for all”, ”Master of puppets” och ”Battery”)

Har slägga, har häst, gillar att slåss.
Har slägga, har häst, gillar att slåss.

Tillbaka hos Trip befinner han sig helt plötsligt på ett tak, duktigt sönderbultad men vid liv. Den Elake Ryttaren är dock inte riktigt färdig med huvudpersonen och försöker hänga honom med ett rep. I tumultet som uppstår när Trip inte tänker finna sig i sitt öde utan gör motstånd lyckas han få tag på motståndarens slägga, och när han slår den i golvet så förstörs staden mer och mer för varje slag – tills det sista även får Ryttaren att gå i tusen bitar. Rent bokstavligen.

Här – eller egentligen lite tidigare, en lastbil är inblandad – kommer en brun läderväska in i historien. Trip lyckas nämligen slutligen krångla sig tillbaka till konsert, som nu är tomt på folk. I stället sitter bandet i en privat cirkelformation och spelar ”Orion” samtidigt som eftertexterna börjar rulla. Slutscenen består av nämnda väska som står ensam på scenkanten, innehållande – vad då?

Just denna fråga är ganska central. Tillsammans med ”varför?” och ”hur?”.

För som ni kanske förstår är storyn kanske inte det mest bärande eller bidragande till ”Through the never”. Mellan tummen och pekfingret kanske ovan nämnda scenario upptar 25 procent av speltidens 94 minuter, medan lejonparten av filmen trots allt är dånande thrash metal av absolut mest påkostade snitt.

Vilket då leder mig fram till ”varför?”. Jag tänker så här: Troligtvis kommer 95 procent av de som löser biljett till filmen att vara Metallica-fans av varierande hängivenhet. De vill se bandet. Vill höra låtarna. Kippa efter andan då specialeffekter från förr – en sönderfallande Fru Justitia från ”…And justice for all”, fejkolyckan med brinnande råddare från ”Load”-vändan – plockas fram eller njuta av den lyxiga 3d-scenografin.

Till detta tillför den uppdiktade storyn inget. Inte heller för att den stör nämnvärt, förutom att vissa låtar kapas ned, utan just för att den bara känns så poänglös. Jag menar, om Metallica nu vill berätta en historia för sina fans – var det här den bästa de kunde komma på? Allvarligt? Med extra seriositetsmos på toppen?

Vilket i sin tur leder till ”hur” – på vilket sätt vill de att rullen ska upplevas? Som en konventionell film är dramaturgin för tunn och skissartad, som konsertdokument är den aningen rumphuggen då den inte speglar bandets fulla repertoar.

Min kollega Markus Larsson frågade mig när jag kom tillbaka till redaktionen vad jag hade satt för betyg om jag hade recenserat filmen som en helhet. Det kräver faktiskt en stunds eftertanke, men kan ändå inte sluta i något annat än :+++:. Att den ändå går att sortera in i denna goda medelkategori beror självklart på liveavsnitten, som alla låter fantastiskt (har Lars Ulrich någonsin tagit sig igenom ”One” med en sån här tajming i en livesituation?) och även om själva ljudpresentationen självklart har putsats till i studion i efterhand känns soundet så flådigt som inramningen kräver.

Är du ett Metallicafan ska du självklart se ”Through the never”, om inte annat för att få nosen upptryckt i Rob Trujillos hukande skrev eller trassla in ögonfransarna bland Kirk Hammetts gitarrsträngar. Det du får är en film med kvartetten, inte om den.

Och bara det är ju värt entrébiljetten.

Släpp allt och kolla in nya liveklippet från Testament

av Mattias Kling
Testament 0205
Även ett inte så jättelyckat fotomontage kan bli en promotionbild.

I sammanhanget får en titel som ”Dark roots of thrash” ses som väldigt rimlig. Vi talar ju trots allt om en grupp som ständigt befunnit sig strax under genrens fantasiska fyra – Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax – och som har överlevt såväl cancer som musikvärldens nycker.

Så här ser omslaget ut.
Så här ser omslaget ut.

I år har det dessutom gått hela 30 år sedan formationen – då under benämningen Legacy, som byttes tre år senare till det därefter aktuella Testament – vilket så klart ska firas. Ganska så stort också.

Den 9 oktober ämnar Bay Area-gruppen nämligen skruva upp festiviteterna genom att släppa ett konsertdokument med ovan nämnda titel omfattande en dvd och två cd-skivor.

Huvudföreställningen består av en liveshow filmad med en herrans massa kameror på The Paramount i Huntington, New York, tidigare i år och är regisserad av Tommy Jones (Death Angel, Soilwork med flera) medan Juan Urteaga (Exodus, Machine Head) ansvarar för den biffiga och väldigt studioperfekta ljudmixningen.

Jubileumspaketet når handeln via Nuclear Blast och släpps även i separata cd- och lp-utgåvor.

Sida 3 av 16
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB