Muse

The 2nd law

Helium 3/Warner

ROCK/ELECTRONICA Anslaget ”Supremacy” blandar ett Led Zeppelin-liknande huvudriff, Gustav Holsts ”Mars, krigsbringaren” och James Bond-temat huller om buller. I singelspåret ”Madness” kvider Matt Bellamy med Prince-emfas över ett 80-talsbeat. ”Panic station” tar fjädringen från Queens ”Another one bites the dust”, låter den framföras av INXS och slänger in en passning till Michael Jacksons ”Thriller” i refrängen och … vänta nu.

Sett till ren infallsrikedom är trions sjätte album så brokigt som det möjligtvis kan tänkas bli. Ovan nämnda referenskarusell är hämtad enbart från albumets öppningstrio, en snurrig tombolamanövrering som sedan fortsätter från start till mål. Via retweetad U2-grund med Pet Shop Boys-garnityr i ”Follow me” till fullskalig dupstep i ”The 2nd law: Unsustainable” och Foo Fighters-rock i ”Liquid state”. Högt och lågt, hårt och mjukt – inget uppslag tycks förkastas och, ja, alla känslospjällen står vidöppna från start till mål.

Jag fullkomligt älskade den intellektuellt högpotenta blandningen av Rush och Depeche Mode som präglade ”Black holes and revelations”, lärde mig efter hand att uppskatta Stravinskij/Gershwin-dekorationerna på ”The resistance”. Där fanns innerliga melodier mitt i all bombasm och extra allt-strävan. Slagkraftiga låtar som tjänade på excesserna, utan att låta dessa vara dess huvudsyfte.

Där är ”The 2nd law” svårare att ta till sig. För samtidigt som jag verkligen vill sugas upp i den här übersnyggt producerade elegansen är det mer komplicerat att bli engagerad mer än högst sporadiskt.

Hörde jag ett glockenspiel i bakgrunden? En röstsampling som informerar lyssnaren om att ekonomin är illa ute?

I Muses värld är verkligen allt möjligt.

Bästa spår: ”Big freeze”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Återblicken: Vision Of Disorder gör sitt egna avtryck på metalvärlden med ”Imprint”

Även inom en definitionsmässigt förbannad genre var kvintettens andra album ett särdeles vredgad filur.

En skiva så ilsken att det tog hela 14 år att ge den en rättvis uppföljare.

VAR? Long Island, New York.

NÄR? 14 juli 1998.

VARFÖR? Det var något speciellt med den metalcore som gjordes under det förra millenniets sista år. Fjärran från dagens ängsliga omstuvning av At The Gates-riff och tonsatta vänlighetsfraser var det en ful best. Som dreglade, bajsade på finmattan och åt upp dina favoritskor.

Det var ett sammanhang som passade Vision Of Disorder ypperligt och som föll extra väl ut på ”Imprint”. Riffen är stoltare än på den självbetitlade debuten, gallan i Tim Williams strupe än mer frätande och, hey, till och med Phil Anselmo godkänner i och med inhoppet i ”By the river”. En stursk stund, av en grupp som borde vara allmänt referensgods i dag.

Men när det sedermera blev dags för uppföljare, släppt 2001 under titeln ”From bliss to devastation”, gick det mesta fel.

Southern rock? Nu metal?

Fansen gjorde tummen ner – och gruppen fick se sig tvingad att gå i träda. En omfattande studiopaus som har sträckt sig fram till avtäckandet av färska – och högst utmärkta – ”The cursed remain cursed”.

Här kan du lyssna på ”Imprint” på Spotify.

Evocation

Illusions of grandeur

Century Media/EMI

DEATH METAL Ett album likt boråsarnas fjärde fullängdsgiv (vårens demorekapitulation ”Evoked from demonic depths – The early years” oräknad) aktualiserar ett ständigt dilemma för en skivrecensent:

Vid exakt vilken tidpunkt börjar bristen på ett eget sound äta upp eventuella kvaliteter? När övergår rena hyllningsinslag i simpelt plankande? Och när ska man avbryta surmagat dissekerande av detaljer och i stället hänge sig åt en helhet som i sammanhanget ändå går att definiera som ”bra”?

För mycket på ”Illusions of grandeur” går att sortera in i två kategorier: det At The Gates-rappa och det Amon Amarth-sturska. Så betydelsefulla tycks förebilderna vara att det är hart när omöjligt att ta sig an det nu presenterade materialet utan att referera till dem (något som inte blir enklare av att de sistnämndes frontman Johan Hegg gästar avrundande ”Into submission”).

Och på ett sätt är det obegripligt att en ensemble, vars historia går att spåra ända tillbaka till den första vågens svenska dödsmetall, inte i större utsträckning vågar förlita sig på sin egen kompetens och erfarenhet. Samtidigt som det krävs en total genrefiende att inte gå loss på de rappa tvåtaktsrusningarna i exempelvis titelspåret och ”Metus odium” – speciellt inte när de samsas med variationsgivande inslag som snarare premierar tyngd före hastighet.

På så sätt är det avyttrade själva sinnebilden av svårbedömt. Hade jag haft något som ens kan liknas vid hår hade jag slitit det i ren frustration över min egen velighet.

Äh, varför göra det svårt? Jag gillar ju det här. Nämnda invändningar till trots.

Bästa spår: ”Into submission”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Den så kallade metalhistorien är full av mer eller mindre väntade allianser över genregränserna. Vissa mer lyckade andra (Metallica + Lou Reed – nej, Morbid Angel + Laibach – ja) men genomgående ett intressant sätt för redan etablerade musiker att söka andra uttryck än det invanda.

Nu finns det ännu en kollaboration att lägga på minnet och förundras över, nämligen Ginger Wildheart-ledda Mutation.

I grindprojektet hittar vi nämligen en så brokig medlemskader att inte ens en normal färgskala lyckas återge alla dess nyanser.

Eller, vad sägs om den här uppställningen: Rich Jones (Black Halos, Amen), John Poole (Cardiacs), Chris Catalyst (Sisters Of Mercy), Paul Catten (Medula Nocte) – och Shane Embury (Napalm Death, Venomous Concept, Lock-Up, för att nämna några)? Bland andra.

Brokigt, var namnet.

Faktiskt så disparat att det inte räcker med att testa vingarna med en simpel utgåva. Nej, hela tre fullängdare är aviserade de kommande åren. Först ut i denna triptyk är ”The Frankenstein effect”, inspelad redan 2011 och snart tillgänglig, medan album nummer två är till stora delar färdigställt och trean ska förevigas under 2013.

– Det hela bottnar i att jag älskar extrem musik, kommenterar projektledaren det hela i senaste numret av Terrorizer och hävdar att i alla fall förstlingsverket är färgad av ”grundläggande thrash med väldigt extrema arrangemang”.

Shane Embury:

– Hur mycket jag än må älska Napalm (Death) har jag länge längtat efter att göra något utflippat. Självklart kommer inte alla Napalm-fans att digga musiken, men jag tror att många lär gå igång på att det är ganska så jävla knäppt.

I videon nedan kan du se Ginger Wildheart förklara själva tanken med Mutation – och hur du kan stödja projektet.

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Och se här – lite så kallad objektiv information. Inget tyckande, ingen reflektion eller provokation. Bara en ren presentation:

Ångebandet har sålt väldigt många skivor i Sverige. Så många att det nu börjar bli dags för USA-lansering (vilket det går att läsa om i dagens Aftonbladetartikel).

Just därför ämnar man också i slutet av november, den 28:e närmare bestämt, släppa samlingsplattan ”A lession learned – The best of Takida” med den stora västmarknaden som främsta målgrupp.

Förutom de låtarna som fram till dags dato har gjort sextetten till ett av Sveriges största namn inom rockgenren, och som enligt Universal har gett dem över 60 miljoner streams på diverse internettjänster, bjuder albumet även på nya singeln ”Swallow (Until you’re gone”), som spelades in i en New Jersey-studio. Som producent på nämnda låt fick de hjälp av David Bendeth (Paramore, Bruce Hornsby, Papa Roach med flera).

Omslaget till nya singeln visar en kostymklädd man som springer på vänster sida på en skogsväg. Färgskalan går åt det gula/sepia-hållet.

Och gruppen blandar fortfarande gemener och versaler i sin logotype.

Efter den gnistrande ”Diamond eyes” och ett par därpåföljande minst lika luminösa Sverigegig (minns de fantastiska framträdandena på Getaway Rock och Arenan för två år sedan) är Sacramentos stoltaste alternativmetalensemble i höst aktuell med nytt material.

Redan?

Ja, faktiskt.

Efter att under 2000-talet skyndat långsamt – med rejäl tilltagen studiofrånvaro mellan exempelvis ”White pony” och 2003 års självbetitlade utgåva och därefter hela fyra års väntan mellan ”Saturday night wrist” och ovan nämnda 2010-släpp – tycks den relanserade gruppen ha kommit in i ett så kallat kreativt flow.

Det innebär att kvintetten redan den 13 november ämnar avtäcka fullängdare nummer sju, kallad ”Koi no yokan”. Skivan är likt sin föregångare producerad av Nick Raskulinecz (Rush, Foo Fighters, Stone Sour, Death Angel med flera) och presenterar elva nya spår, varav smakprovet ”Leathers” går att ta en tugga av nedan. Och som frontmannen Chino Moreno berättar i en intervju med Noisecreep är anledningen till den förhållandevis korta pausen mellan 2010-talsutgåvorna med att truppen har varit tvungen att skärpa sig och omvärdera sin skapandeprocess efter förlusten av basisten Chi Cheng (som tidigare i år lämna sjukhuset efter den svåra bilolycka som drabbade honom i november 2008):

– Vi har förstås tagit oss igenom en ganska så tuff tid och vårt mål var att renovera allt vi har åstadkommit. Det kändes som att vi hade mycket att bevisa. Tidigare har det tagit så lång tid mellan våra skivor, vi har kämpat med inre slitningar och utgåvorna tenderade att bli snarare ihopplockade i stället för skapade som en grupp. Nu hade vi fler låtar än någonsin (att välja mellan), massor av idéer.

Så här ser låtlistan ut för den kommande plattan:

1. Poltergeist

2. Romantic dreams

3. Leathers

4. Swerve city

5. Entombed

6. Graphic nature

7. Tempest

8. Gauze

9. Rosemary

10. Goon squad

11. What happened to you

Smaka på den här devisen:

”The Grand Supreme Blood Court does not just sentence you to death … the Grand Supreme Blood Court sentences you to death metal!”

Japp. Det är tydligt att vissa holländska herrar tar sitt mangel på högsta juridiska allvar.

Men så är också Century Medias nya värvning, vars namn ni nog kan lista ut utan alltför mycket tankemöda, också en meriterad trupp. Eller, vad sägs om denna lineup? Gitarristerna heter Eric Daniels och Alwin Zuur, båda på ett eller annat sätt knutna till Asphyx, trummorna hanteras av Bob Bagchus som även han lirar i ett nyligen Close-Up Båten-aktuellt gäng, basbullret står Hail Of Bullets Theo van Eekelen för, medan strupgrowl supreme avges av Martin van Drunen (Asphyx/Hail Of Bullets).

Enkel bandmatematik, med andra ord:

Asphyx + Hail Of Bullets = Grand Supreme Blood Court.

Den 12 november släpps gruppens förstlingsverk, den Dan Swanö-mixade ”Bow down before the Blood Court”. I väntan på att domslutet vinner laga kraft går det alltid att sysselsätta sig med att slentrianklicka sig in på gruppens Facebooksida, där det för stunden bjuds på lite bilder från inspelningen av nämnda skiva. Och inte så mycket mer än så.

Vilket ju kan ses som ett straff i sig.

Tänk så snabbt tio år kan gå. Vi pratar om i runda slängar 3 650 dagar som springer förbi likt en försenad pendlare, en hastig blinkning i mänsklighetens historia, ett kort andetag i det stora sammanhanget.

Så lång tid har i alla fall förflutit sedan Connecticuts hårdaste släppte sin andra fullängdare, även känd som ”Perseverance”. Ett jublieum värt att fira i sig (vilket gruppen gör just nu under sin pågående turné i USA), men också en händelse som bör uppmärksammas med tanke på att det är en av blott fyra skivor som jag under ett decennium som avlönad tyckare har gett full pott i Aftonbladet.

Fem jävla plus. Rent grafiskt ser det ut så här: :+++++:.

Ett betyg som därefter bara har utdelats till The Haunted (”One kill wonder”, 2003), System Of A Down (”Mezmerize”, 2005) samt Khoma (”The second wave”, 2006). Hedersbetygelser och entusiastiska hyllningar som jag, med bara ett undantag, står för även så här flera år i efterhand.

Ska jag vara självkritisk angående just Hatebreed är anmälningen ni kan läsa ovan, publicerad i den då högst aktiva Puls-bilagan, fredagen den 18 oktober ingen njutbar läsning i dag. Det märks att jag rent stilistiskt försöker finna mig i Aftonbladet-formen men utan att vara riktigt bekväm i den. Famlar efter en ”röst” som det tar mycket tid och övning att kunna kalla sin egen. Självspäkningsbetyg: :++:.

Anledningen till detta inlägg och orerande är emellertid inte att kokettera över min tidigare oduglighet eller nuvarande förträfflighet – utan i stället det faktum att ovan nämnda moshfantomer hälsar att de har slutfört inspelningarna av sitt nya album, det första sedan 2009 års självbetitlade utgåva.

Det var då sannerligen på tiden, kan tyckas. Ett besked som funkar bättre än en intravenös laddning dunderkoffein denna gråregniga fredag – speciellt då frontmannen Jamey Jasta avslöjar att det kommande materialet är väldigt präglat av exempelvis Cro-Mags, Killing Time, Obituary, Slayer, Bolt Thrower och Entombed.

Skivan, som är producerad av bandet tillsammans med Josh Wilbur och Chris ”Zeuss” Harris, släpps troligtvis tidigt nästa år – samtidigt som kvintetten ämnar headlina Persistence-turnén i Europa tillsammans med bland andra Agnosic Front.

Sverigebesök på gång? Det förutsätter jag presenteras inom kort.

Bullet

Full pull

Nuclear Blast/ADA/Warner

HÅRDROCK Två ofta dryftade ”sanningar”:

Att kronobergarna tillför få egna idéer som förebilderna inte redan har ältat in absurdum (halvriktigt) och att dess största tillgång är den bohemiska charmen (småkorrekt).

Även om dessa åsikter framstår aningen förminskande ligger det ändå något i dem. Fjärdealbumet handlar nämligen likt tidigare om en sorglös salut referenshårdrock for those about to knäcka tredje fredagsölen. Om fullt tryck på samtliga pedaler. Om Accept-skrik och AC/DC-driv.

På så sätt är ”Full pull” också en varm och sjuttiotalistisk uppföljare till sin mer polerade föregångare. Föga nytt tas till bordet, men energin och envisheten övertygar. Och det är sant.

Bästa spår: ”Warriors”.

(Lyssna på skivan på Spotify)

Danko Jones

Rock and roll is black and blue

Bad Taste/Border

ROCK När det börjar bli dags för avrundning sliter huvudpersonen i frustration sönder en prästkrage, brister ut i en antigospel och anklagar herren sin skapare för all smärta:

”Cause when you’re broken hearted, you know where evil started”, lyder det i ”I believed in God”, en oväntat sargad stund på ett album där mycket annars handlar om ståliga spiror (”Legs”) och det saltaste kexet på krogen (”Get up”).

Det föreligger således ingen risk för att den vandrande Y-kromosomen från Toronto har blivit religiös så här sex fullängdare in i karriären – och inte heller att gruppen som bär hans namn avviker från sitt väl invanda uttryck. ”Rock and roll is black and blue” svänger så att säga mestadels på med hårdrockssoulig pregnans, dekorerad av enstaka punkruffighet och sporadisk arenasötma, likt i Foo Fighters-besläktade ”Always away”.

Rakt igenom är skivan således väldigt mycket Danko Jonessom vi känner dem. Okonstlad musik av anspråkslösa människor med uppriktiga intentioner, skrevplutande rock ’n’ roll som sällan toppar men som också endast undantagsvis bottenstöter.

Och därmed är det också väldigt svåra att inte tycka om det presenterade.

Bästa spår: ”Get up”.

(Lyssna på skivan på Spotify)

Det har varit ganska så tyst om den finska hjärta och smärta-truppen efter releasen av ”Screamworks: Love in theory and practice” för snart två och ett halvt år sedan. Vi har berikats med ett besök på festivalen Pier Pressure sommaren 2010 (en halvljummen konsert jag recenserade men vars anmälning aldrig letade sig ut på nätet. Därför – faksimil nedan). Det har blivit ett remixalster kallat ”SWRMXS”, där materialet från nämnda album omtolkades av dansanta reglagefantomer som Tiësto, Houratron och Diamond Cut.

Och därtill … inte så mycket mer.

På mer än två år.

Under trädosäsongen har gruppen bland annat hunnit säga upp samarbetet med (fått sparken av) skivbolaget Sire/Warner och påbörjat arbetet på det som ska bli deras åttonde album, för tillfället döpt till ”Tears on tape”. Men resultatet av detta lär ju dröja. Typ till nästa år, om inte längre. Varför HIM nu i stället presenterar ännu en samlingsskiva med till stora delar redan släppt material.

”XX – Two decades in love metal” firar mycket riktigt att det är 20 år sedan formationen i Helsingfors. Skivan, som exponerar 20 spår, bjuder även på en småmysig ny låt titulerad ”Strange world” men är i övrigt ungefär lika trist och icketillförande som dylika arkivrensningar brukar vara.

Låt gå för att det bjuds på så kallade radioversioner (snark…) av bland andra ”The funeral of hearts”, ”In joy and sorrow” och ”When love in death embrace” – av skivans repertoar finns alltså 19 spår tidigare tillgängliga, varav 12 av dessa (i en eller annan version) redan presenteras på 2004 års ”And love said no…”.

Det skriker ju inte oumbärlighet om den här utgåvan, minst sagt.

Jag framför inte detta för att jag på något sätt avskyr HIM, om nu någon skulle få för sig det. Tvärtom är jag väldigt förtjust i deras romantiska depprockstrofer, så till den milda grad att jag faktiskt länge har haft allvarliga tankar på att tatuera in ett heartagram någonstans på kroppen.

Något fyrverkerignistrande jubileum är det ju ändå inte. Något som får mig att ana skivbolagsprodukt,  tvång och existensupplysning.

Må så vara. Här är i alla fall låtuppställningen på ”XX – Two decades in love metal”:

1. Strange world

2. Join me (In death)

3. Heartkiller

4. Wings of a butterfly

5. The kiss of dawn (radio edit)

6. The funeral of hearts (radio edit)

7. Right here in my arms (radio edit)

8. Pretending

9. Buried alive by love (radio edit)

10. Gone with the sin

11. Your sweet six six six

12. The sacrament (radio edit)

13. Wicked game

14. Killing loneliness

15. Bleed well (radio edit)

16. In joy and sorrow (radio edit)

17. Poison girl

18. Scared to death

19. When love and death embrace (radio edit)

20. Heartache every moment

Den 31 oktober finns kollektionen i handeln via Sony music.