Stryper

No more hell to pay

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Det finns en uppenbar fara med att bedöma skivor på blott 140 tecken. Resultatet blir onyanserat, bräckligt, föga rättvist – och ibland en smula respektlöst.

Jag håller med om att den dagsfärska anmälningen av Orange County-apostlarnas färska album kan sorteras in i den kategorin. En raljant lustifikation som egentligen skjuter rakt upp i luften i stället för att vara riktigt träffsäker.

Det är ju liksom alltför lätt att hamna där då det ska fällas omdömen om Stryper. Att ironisera över dess gospel och avfärda prestationen som jollrigt tv-predikantsdravel och smula sönder musiken med endast detta för ögonen.

Jag gick dessvärre i den fällan. Vilket gör att den här, mer utökade, bedömningen får vara mitt personliga avlatsbrev med löfte om bot och bättring. Till mitt försvar måste jag väl framhålla att det är omöjligt att bedöma Stryper utan att dra in religionen i resonemanget, då så mycket bygger på just detta. Vilket ibland går att ha överseende med, men det är också en missionerande duktighetston som stundtals – likt i den usla Arthur Reed Reynolds-covern ”Jesus is just alright” – står en upp i halsen.

Om vi emellertid vänder på steken är det fullt möjligt att hitta musikaliska poänger med nionde studioalbumet. Det fansen har önskat sig är en ideologisk och soundmässig uppföljare till ”To hell with the devil” (1986) och det är till viss del vad som presenteras. Jämfört med föregångaren ”Murder by pride” (2009) – ”The covering” (2011) samt årets nyinspelningsmässa ”Second coming” väljer jag helst att bortse ifrån – är tilltalet fränare och skarpare, med Michael Sweets genomskärande falsett i högform.

Men, för det finns ju alltid ett sådant, i mina öron håller det inte rakt igenom. För där proffsigheten får råda finns samtidigt låtar av lägre klass. Refränger som sällan lyfter och rentav horribla inslag, som tidigare nämnda coverharang.

Därför blir inte heller en mer utvecklad bedömning annorlunda i sin själva kärna. För inte ens de godaste intentioner kan bygga något riktigt himmelskt av något som mest känns halvhjärtat.

Bästa spår: ”Te amo”.

VECKANS TWEET:

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.

Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.

Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.

Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.

Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.

Vi kan kalla det Livet och Arbetet.

VECKANS TWEET:

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.

Motörhead

Aftershock

UDR/Warner

HÅRDROCK Betänk: Få skulle klaga på solen bara för att den går upp i samma vädersträck varje morgon. Snarare är dess position något att lita på, en konstant i en allför föränderlig värld. Lika lite är det ganska så irrelevant att anmärka på att trions 21:a studioalbum låter ganska så likt det 20:e, som i sig även påminde ganska så mycket om det 19:e. Och så vidare. Motörhead är Motörhead, liksom. Förändring? Kyss mig i arslet och skicka hit whiskypavan, pojkvasker. Man meckar liksom inte med formlen, petar inte i detaljerna, utan vältrar i stället fram dundrande hårdpunkmetal ’n’ roll av linjärt god kvalitet. Få saker sticker ut, inget sviker, utan efterskalvet mullrar på tills det når sitt epicentrum i ”Ace of spades”-stojiga ”Going to Mexico”. Sombraro, kan man ju kalla det för.

Bästa spår: ”Going to Mexico”.

VECKANS TWEET

Fotnot: ”Aftershock” släpps först på måndag, men redan nu går det att snyltlyssna på skivan via Wimp. Gör det, vet jag.

September burkar vara en av årets matigaste musikmånader. Man kan se det som att proppen går ur efter sommartorkan, och att bolagen stångar sig blodiga mot varandra i kampen om skivköparna.

Så även i år. Varför jag inte har någon konventionell recension att bjuda på den här fredagen. Vilket inte heller är någon katastrof, då det just denna vecka är ganska så blekt gällande releaser inom mitt bevakningsområde. I stället blir det i Nöjesbladet anmälningar på färska alster med bland andra Avicii, Manic Street Preachers, Lars Winnerbäck, Elton John och Lisa Miskovsky. För att nämna några.

Emellertid – helt sysslolös har jag inte varit för denna skull. I stället ägnade jag tisdagkvällen åt att gallra och sålla bland aktuella låtar för att få ihop en nervdallrande upplaga av Veckans spellista, som vi kallar den där lilla tingesten som brukar återfinnas längst ner till vänster på musikblockets startsida.

Och en sån blev det ju. En brokig samling som spänner från Bombus till Carcass och från Rise Against till Fit For An Autopsy. Om några ska lyftas upp, vilket de kanske ska. Den som vill läsa några snömosiga rader om varje stycke plockar upp Nöjesbladet i dag, den som nöjer sig med att lyssna på skiten gör det i den här fiffiga spellistan:

Värt att notera angående just denna kollektion är dock att grupperna är rätt, men på vissa håll (Bombus och Fit For An Autopsy) är det andra låtar än de som publicerats i tidningen, då just de utvalda för stunden inte finns på Youtube. Vilket även gäller Gorguts, där det i stället blir en liveversion av ”Le touit du monde” i stället för en studiodito. Bara för att allt inte ska vara så förbannat enkelt här i världen.

Och med detta klargjort återstår väl bara en sak. Nämligen det här:

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Ashes Of Ares” på Spotify eller på Wimp.

Carcass

Surgical steel

Nuclear Blast/Sony

DEATH METAL Typscenariot: Klassiskt band återförenas, gör några gig – och släpper en trist platta.

I detta sammanhang är britternas första studioskiva sedan 1996 års utskällda ”Swansong” en motsatssensation. Ideologiskt befinner sig ”Surgical steel” förtjusande nog mitt i skåran mellan melodierna på ”Heartwork” och det snitsiga manglet på ”Necroticism – descanting the insalubrious”, en mer än 20 år gammal kista som passar som den vore måttbeställd. Titta bara på omslaget; precis så välarrangerat och slipat är innehållet. Likt en hammare mot pannan (”Captive bolt pistol”), ett förlösande snitt i aortan (”Thrasher’s abattoir”) eller blodsänk på väggen (”The master butcher’s apron”) är genomförandet så snyggt att man inte ens ids sakna svenske ex-gitarristen Michael Amott.

Det gore ju så bra ändå.

Bästa spår: ”Mount of execution”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Mer om Satyricon kan ni läsa i Aftonbladet i morgon, då det även blir några rader Vista Chino. Riktigt lördagsgodis.

Nine Inch Nails

Hesitation marks

Polydor/Universal

ELECTRONICA Titeln på Trent Reznors första album under Nine Inch Nails-signatur sedan 2008 hänvisar till de ytliga sår som uppstår då en suicidal person skär sig utan att punktera pulsådern.

På sitt sätt är denna väl vald, då ”Hesitation marks” sällan ger mer än lätta rispor i huden. Jämfört med den fientliga desperationen på exempelvis ”The downward spiral” eller ”The fragile” känns comebackalstret därför på sina håll en smula ytligt. En slags perifer dramatik bubblar ofta vid sidan om, framburen av en avig xylofon eller molande syntsjok, men är bara ibland verkligt drabbande.

Därför är det snarare en handfull mer positiva stycken som letar sig in under huden. Nämnvärda: ”Everything” – med vrålsnyggt The Cure-break – eller ”Came back haunted”. Där träffar Reznor precis rätt.

Bästa spår: ”Copy of a”.

VECKANS TWEET

Avenged Sevenfold

Hail to the king

Roadrunner/Warner

METAL För att fullt ut kunna övertygas av gruppens sjätte fullängdare krävs förnekelse av hårdrockshistorien. Som lyssnare tvingas man ignorera att ”Shepherd of fire” går till sängs med ”Enter sandman”, att ”This means war” i versen rumlar runt med ”Sad but true” och att ”Heretic” är väldigt fäst vid Megadeths ”Symphony of destruction”.

Vi kan kalla det inspiration, hyllningar till förebilderna, men lika mycket är dessa inslag rena plagiat som väcker flera frågetecken. Var är det begåvade gäng som fick mig att tatuera in sin maskot rakt över bröstbenet? Hur ska man hitta Avenged Sevenfold i det här sammelsuriet av Metallica, Guns N’ Roses (”Doing time”) och Iron Maiden (”Coming home”)? Vad har hänt med talangen, det unika?

Vi får hoppas att svaren inte är att allt dog med ex-trummisen Jimmy ”The Rev” Sullivan.

Bästa spår: ”Acid rain”.

VECKANS TWEET

Queensrÿche

Queensrÿche

Century Media/Universal

METAL En dörr lämnas vidöppen för protester: hur smidig Todd La Torre än må vara i strupen låter han alltför ofta som sin föregångare. Och då menar jag exakt. Detta, och att gruppen här har valt att närma sig det ursprungssound de på senare år har försökt fjärma sig ifrån, gör att startskottet från denna falang får något spekulativt över sig. Vilket är trist att konstatera, då ”Queensrÿche” i varje detalj är en starkare utgåva än Geoff Tate-sektionens bedrövliga ”Frequency unknown”. Som en partsinlaga i målet är plattan därmed bevis nog för vilka som bör får äran att bära namnet vidare in i framtiden. Rent juridiskt är detta fortfarande en öppen fråga – dom faller i höst – men om utfallet tillfaller exfrontmannen är det en rättsskandal som trotsar all vett. Och god smak.

Bästa spår: ”Vindication”.

VECKANS TWEET

Megadeth

Super collider

Tradecraft/Universal

METAL Personen Dave Mustaine är en fullkomligt fascinerande figur. En kontroversiellt underhållande stolle som rabblar konspirationsteorier, förkastar evolutionen, avskyr Obama och har en så omfångsrik foliehatt att Skultunas samlade årsproduktion aluminium knappt ens räcker till brättet. Paradoxalt nog har hans mentala resa ut i stratosfären också inneburit att den musikaliska gärningen har blivit desto torrare och mer andefattig, vilket också gäller fullängdare nummer 14 med livskamraten Megadeth. Förvisso kan några äventyrliga southern rock-inslag i ”The blackest crow” få en att lyfta på ögonbrynen, liksom att ”Forget to remember” snarare låter Kent än Exodus. Som helhet är ”Super collider” likväl vare sig spännande eller fängslande. Snarare bara ännu ett ”jaha” i diskografin.

Bästa spår: ”Kingmaker”.

VECKANS TWEET

HIM

Tears on tape

Universal

GOTHROCK Ville Valo pratar ofta och gärna om gruppens grundläggande tvetydighet. Om ett soundunderlag som är lika påverkat av Roy Orbisons hjärtliga serenader som det är av Cathedrals stabila domedagstyngd. I den bästa av världar mötas de två och ljuv musik uppstår – likt på genredefinierande ”Love metal” (2003) eller dess hitorienterade efterföljare ”Dark light” (2005) – något som också sker här och där på åttonde studioutgåvan. Valo sjunger rakbladsromantiskt om hjärtan som är berusade på drömmar, blå läppar och kärlek som föröder och dödar, allt med den innerliga elegans som formeln kräver. Likväl blir ”Tears on tape” som helhet inte rakt igenom överväldigande, mycket beroende på att låtarna i vissa fall mer känns som bleka kopior på tidigare kompositioner. Och det är ju HIM-la synd.

Bästa spår: ”Hearts at war”.

Deep Purple

Now what?!

Ear/Playground

ROCK Snacka om att sluta en cirkel. Efter att ursprungligen ha inspirerat Steve Harris inleder rockveteranerna sitt nittonde album – med en vänlig blinkning mot Iron Maidens ”Brave new world”. Det är ett tecken på den äventyrlighet som tycks prägla utförandet. En lekfullhet som gör att progressivt utmanande stycken likt ”Uncommon man” och Jon Lord-hyllningen ”Above and beyond” känns avsevärt mer nervpirrande och spännande än det osvängigt lunkande standardnumret ”Hell to pay”. Det är också i de mer djärva stunderna, då Deep Purple spänner ut känslobågen till fullo, som Ian Gillan kommer till sin fulla rätt. I stället för att pressa stämbanden till bristningsgränsen sjunger han värdigt och avslappnat – precis så världsvant det anstår en 67-åring. Lyssna och lär, David Coverdale.

Bästa spår: ”Uncommon man”.

(Lyssna på ”Now what?!” på Spotify eller på Wimp)

VECKANS TWEET