Vid det här laget torde ni vara ganska medveta om att vi släppte ett nytt nummer av Aftonbladet Hårdrock! för en vecka sedan.

En ganska lyckad publikation, om jag får säga det själv. 100 lyxiga sidor i braskande fyrfärgstryck. En salig blandning mellan jättestort (Metallica, Black Sabbath, Iron Maiden) och kanske inte så superuttjatat än (Thundermother, Besserbitch, Killer Be Killed och Drömriket). Samt några andra uppkast och påhitt.

Ett av dessa kan nog artikeln med comebackaktuella thrash metal-dignitärerna i Dark Angel vara. En grupp jag passade på att ta tempen på under ett besök i Tilburg, Holland, för utmärkta mangelevenemanget Neurotic Deathfest för lite mer än en månad sedan.

Denna undersökning blev så lyckad att den inte bara resulterade i ett uppslag i ovan nämnda sidoprodukt, utan när punkt var satt för denna artikel hade jag massor av citat och bonusmaterial över från mitt möte med trummisen Gene Hoglan. Därför tråcklade jag dessutom ihop en helsidesartikel som går att läsa i det nu rykande färska numret av Close-Up Magazine.

Nog så? Not quite.

En närmare granskning av transkiberingsdokumentet visade att det nog finns några sista droppar att krama ur den där stenen. Några tankar om Slayers nya låt ”Implode”, den mytomspunna ”Atrocity exhibition”-demon, som skulle ligga grund för gruppens femte fullängdare i mitten av 1990-talet och vad som egentligen fick den att lägga av och ligga i träda i 20-talet år.

Vi låter trummismonstret, även kallad The Atomic Clock, lägga ut orden.

… om stämningen i bandet nu kontra när det valde att lägga ner:

– Den var aldrig dålig, det kan jag säga. Folk frågar hela tiden vad som dödade thrash metal – ”Var det grunge som slog igenom och avrättade Dark Angel?” Absolut inte. Snarare har dödsmetallens genomslag i början av 90-talet spelat stor roll i thrashens nedgång, vilket är fullkomligt begripligt. För när vi var med och skapade thrash metal i början av 80-talet kände vi att det var det mest extrema vi kunde göra. Det kunde omöjligtvis bli mer aggressivt eller tyngre, men sen kom band likt Napalm Death och Morbid Angel och ritade om spelplanen för hur långt man kan ta extrem musik.

Med tanke på att ni influerade många dödsmetallgrupper via intensiteten på ”Darkness descends” – känner du att ni motarbetade er själva genom att inte utvecklas åt att spela tuffare och snabbare?

– Nej, det tycker jag inte. När vi splittrades hade ”Darkness…” funnits ute i sex år, och om du känner för att gå tillbaka och återuppleva något som ligger i det förflutna så har du ju knappast utvecklats på något sätt. Vi har alltid varit stolta över att så pass många band har influerats av oss – that’s awesome. Men för oss handlade det snarare om att utvecklas på våra egna villkor, oavsett om folk gillade oss eller inte ville vi skriva de låtar vi kände för i stället för att ge fansen exakt vad de ville ha. Att bara skriva om ”Darkness descends” hade inte varit speciellt spännande eller kreativt, men hade vi fortsatt släppa skivor efter 1992 – vem vet var de hade tagit oss? Det hade kunnat bli en bunt extrema och brutala plattor, eller så hade kunnat bli experimentella och flippade. Och nu har vi inte släppt en skiva på 23 år, så vi får se var nästa utgåva hamnar.

– Jag känner lite så här: Om du ska ge ut en skiva i dag – se till att den mosar lyssnaren. I alla band jag har spelat med efter Dark Angel – från Fear Factory till Testament – har jag försökt pusha till att bli hårdare och mer brutala. Du kan omöjligtvis göra fel om du gör en hårdare platta än den som kom innan, så för mig handlar det om att jobba vidare på tidigare utgåvor och göra något som är överjävligt bra och extremt.

…om att jobba på en ny skiva, den första sedan ”Time does not heal” (1991):

– Jag ser faktiskt fram emot den utmaningen. Nu för tiden är plattorna inte lika viktiga som de var för några år sedan. Med tanke på skivindustrins utveckling de senaste åren är en färsk utgåva inte det som spelar störst roll, men ny musik har självklart en viktig roll i helhetspresentationen av ett återförenat band. Om vi gjorde comeback och gjorde ett gäng usla gig så skulle det sprida sig på två röda och vi kunde lika gärna lägga ner igen – det önskar vi verkligen inte göra. Om vi ska fortsätta få headlinegig på festivaler så måste vi visa folk att vi är värda den ställningen. Det är inget som på något sätt är självklart. Om vi inte ska bli nedflyttade till klockan tre på eftermiddagen på en mindre scen gäller det att leverera.

– Ron har uttryckt det så här tidigare: ”Vi vill inte bara vara bra, med tanke på att ’bra’ betyder ’inte dåligt’. Vi vill vara fantastiska!” Och alla har slitit så hårt för att göra den här återföreningen så bra som möjligt. Ron låter suveränt och ska jag vara ärlig är det nog jag som får kämpa mest med att komma ihåg hur jag spelade låtar som gavs ut när jag knappt behärskade mitt instrument. Därför bestämde jag mig tidigt för att inte lira exakt som på skivorna heller. Med tanke på att presentationen ändå hade förändrats med åren, även om vi hade fortsatt med Dark Angel efter 1992, så är det så jag försöker närma mig materialet. Knappast så att jag försöker slänga in jazzpartier i låtarna – det är fortfarande extremt och brutalt. I många andra band jag jobbar med handlar det mycket om att återskapa partier som någon annan har spelat in på skiva så exakt som möjligt, det behöver jag inte nu. Det blir lite annorlunda, fast bättre.

…om den mytomspunna ”The atrocity exhibition”-demon:

– Först och främst är den en fyrkanalsdemo. Jag och vår gitarrist på den tiden, Chris McCarthy, skrev runt 15 låtar som skulle bli en ny skiva. En sak som är tydlig är att jag jobbade hårt på att hålla låtarna nere i längd, mellan tre och en halv och fem minuter. Om du tänker kulspruterytmerna i ”Time does not heal” och ”No one answers” – i dag har det gjorts till leda, men 1992 var det fortfarande något nytt och spännande så nästa platta skulle definitivt innehålla mer av den varan. Det skulle vara riktigt aggressivt och hårt. Nu är faktiskt Rons röst mycket starkare än den var för 22 år sedan, vilket gör att vi har mycket mer att jobba med.

– Jag har aldrig gillat att plocka inspiration från tidigare plattor, så jag skulle inte kunna påstå att det materialet lät som ”Darkness descends” eller ”Time does not heal”, utan det lät snarare som en vidareutveckling av de plattorna; det förbannade vansinnet från ”Darkness…” och den mer sofistikerade och tekniska inriktningen på ”Time…”. Och det är väl ungefär någonstans där vi skulle hamna i dag, med tanke på att Jim Durkin är tillbaka i bandet och att han för mig alltid har varit Dark Angel. Han skrev alla klassiska riff, så att ha honom med igen och höra allt han har på gång när det gäller låtidéer är fantastiskt. Det han har visat upp för oss är hårt och argt, men ändå modernt på något sätt. Något vi alla är överens om är att det måste låta aggressivt och att vi ska göra en grym skiva. Det ska vi fixa.

…om att återlansera bandet via festivaler i stället för egna spelningar:

– Med tanke på att det är fler band som driver på biljettförsäljningen så tar det bort en del press från oss. Men just när det gäller Sweden Rock så har vi en annan utmaning att ta i tu med. Både i Chile och här i Holland spelar vi på renodlade metalsammankomster och kanske hör till de mesigare banden, medan Sweden Rock är väldigt mer blandat. Herregud, Canned Heat lirar ju där. Så vi kommer inte att ha en hängiven Dark Angel-publik där, eller ens en som nödvändigtvis är helt såld på metal. Det finns ju en möjlighet att folk faktiskt inte bryr sig ett dugg om oss. Men jag tror att det blir kul, jag är inte speciellt oroad över att det ska gå åt skogen. Men samtidigt, om vi inte drar så mycket folk så är det väl ett bevis på att intresset för den typen av musik vi gör inte är så stort på en sammankomst som Sweden Rock.

Hur kan ni övertyga ett Canned Heat-fan att gå och se er?

– Varför skulle vi? Om jag skulle vara tvungen att övertala någon att spana in Dark Angel så antar jag att den personen inte är öppensinnad nog att se oss som något annat än galet oljud. Om vi skulle kunna övertyga en Canned Heat-beundrare att gå och köpa en av våra skivor så är vi gudar. Jag är fullkomligt självsäker när det gäller vår förmåga, när det gäller thrash metal så kan vi våra grejer, men vår prio nummer ett är inte att vända över folk som är inne på Rob Zombie eller Black Sabbath till Dark Angel. Men faktiskt – vi har insett att den galna hastigheten vi brukade spela på kan framstå som rent oljud för vissa lyssnare, så vi har försökt kontrollera leveransen en smula. Det är fortfarande snabbt, extremt och brutalt men kanske inte lika vansinnigt som det var en gång i tiden.

…om återföreningar han skulle se fram emot:

– Personligen hade jag varit råpeppad på om Angel (ett glamrockband från DC som blev upptäckta av Gene Simmons och signade till Kiss skivbolag Casablanca i mitten av 1970-talet) gjorde comeback i sin klassiska sättning. Och en återbildning av Cyclone Temple med sången från ”I hate therefore I am”-skivan (Brian Troch) hade varit spännande. Jag har ingen aning om hur populärt en sån comeback hade varit, men det var ett av mina favoritband i thrash-genren. Dessutom hade det varit svincoolt att se Artillery med Flemming Rönsdorf vid micken igen – och Slayer med Dave Lombardo. Jag tycker att det är det minsta de kan göra att plocka med honom i bandet igen. Inget illa mot Paul Bostaph, han är en grym trummis, men jag tror att många av deras fans tycker att Dave borde få komma tillbaka i bandet igen.

…om den nya Slayer-låten ”Implode”:

– Jag är ett gammalt fan, men det känns som de inte har låtit speciellt taggade eller tända sedan ”Seasons in the abyss”. Det känns som att det var senaste plattan som hade lite pepp i låtar som ”War ensemble”, ”Born of fire”, ”Hallowed point” och ”Spirit in black” – det känns som de på något sätt har tappat den glöden och energin både på skiva och på scen de senaste 24 åren. ”Implode” känner jag kanske är aningen mer engagerande än mycket de har gjort på sistone. Jag kommer ihåg att jag och min sambo fick en förhandskopia på förra plattan och hennes reaktion var så här: ”Vet du vad? Det låter som att de bara hade dykt upp i studion utan att ha några idéer.” Och två eller tre veckor senare läste jag en intervju med Kerry King där han sa att det var precis så! Det tycker jag verkligen märks på skivan också. Och när det gäller ett band som Slayer är väl just en sån inställning till musiken det sista de behöver. När det gäller ”Implode” så känns det som att de faktiskt inte är fullt lika uttråkade som de har gjort de senaste åren.

Du har ju provspelat för bandet. 

– Ja, jag gjorde faktiskt auditions för dem för ungefär 20 år sedan när de sedermera valde Jon Dette. Jag funderade på hur jag skulle agerat OM jag hade fått det och kom på att det första jag hade föreslagit att de skulle göra hade varit att de skulle sparka Rick Rubin som producent och i stället anlita Terry Date. Vilket också är precis vad de har gjort – 20 år senare. Jag hade pitchat den idén om jag hade fått jobbet i Slayer, men det är bättre att de jobbar med honom förr eller senare. Terry Date är en av de bästa i branschen och det är en bra idé att de moderniserar sitt sound en smula, eftersom de senaste plattorna har låtit rätt ospännande. Och sen, allvarligt – när de har en riffmaskin som Gary Holt och inte använder hans talang är stort slöseri. Jag minns att många av oss tyckte ”dra åt helvete. Ni har en diamant som står redo att börja bidra till bandet”. Och jag vet att många av oss är superpeppade på att höra hur han skulle lyfta Slayer, men det kommer vi inte att få höra på den här skivan. Okej, förhoppningsvis ändrar de sig till nästa utgåva. Men det låter i alla fall som att Kerry har skärpt sig, att döma av bara en låt.

…om hur han upptäckte tuff musik:

– Iron Maidens första album förändrade allt för mig. Faktum är att jag köpte den plattan på grund av omslaget och titlarna på baksidan – ”Phantom of the opera”, ”Transylvania” … det är tunga saker. Jag var tolv när den kom ut.

Var det så du kom in på tyngre och hårdare musik?

– Jag skulle vilja påstå det, för jag var inne på det som ansågs vara tungt vid den tidpunkten – Queen, Black Sabbath, Angel, Aerosmith och Ted Nugent – men Iron Maiden och hela NWOBHM-vågen förändrade mycket för mig. 1980 var en fantastiskt år för hårdrocken. Def Leppard släppte sin första platta, Saxon gjorde ”Strong arm of the law” – det var så många fantastiska skivor som släpptes just det året. Som sagt, jag var tolv år då och de skivorna som släpptes det året öppnade mina ögon för tyngre metal.

Har Iron Maiden influerat dig som trummis på något sätt?

– Det är en bra fråga, speciellt eftersom jag aldrig har lyssnat på dem just för trumspelet. Däremot är bandet en stor influens på thrash metal i stort, men tyngden i låtar som ”Phantom of the opera” var något som verkligen triggade oss att ta det soundet längre. Judas Priest var alltid tunga, men Maiden gjorde något helt nytt. Jag begriper inte hur de kan påstå att de inte är influerade av punk, eftersom jag hör en klar punkfeeling på första plattan. Det är fortfarande en smula chockerande att läsa intervjuer med Steve Harris där han säger ”Åt helvete med den skiten, vi var aldrig influerade av punk”, eftersom jag hör mycket sånt i musiken.

– Så när det gäller Maiden så handlar det mer om att jag är påverkad av bandet i stort, snarare än att jag har detaljstuderat Clive Burr eller Nicko McBrain som trummisar. Deras musik är alltid närvarande så det är oundvikligt att inte bli influerad av dem på ett eller annat sätt. Där i början på åttiotalet kändes det som att jag var den enda som lyssnade på Maiden, men så fort de blev populära så släppte jag dem.

– När det gäller andra band som har drivit mig framåt inom metal måste jag nämna Raven. Deras ”Wiped out”-platta gjorde mycket för mig när jag bestämde mig för att ägna mitt liv åt musiken, och som trummis är jag självklart helt såld på Rush. ”Hemispheres”, ”Permanent waves” och ”2112” triggade mig verkligen på musikernivå.

…om ett väldigt fult skivomslag:

– Vad sägs om den första Dark Angel-plattan här i Europa? Det är bara trist och intetsägande, svart bakgrund och loggan rakt över.

Så hemskt är det ju inte.

– Nej, men det var så andefattigt och tråkigt – knappast någon prisvinnare. Det finns liksom inget speciellt med det konvolutet. Men på den tiden såg de flesta omslagen i genren rätt trista ut, om jag ska vara ärlig.

Fotnot: Dark Angel spelade på Sweden Rock i natt och fick just för detta betyg och recension av Jocke Persson. Läs mer om detta här.

Så som de som har följt mig i andra kanaler knappast kan ha undgått så har jag tillbringat helgen i holländska Tilburg och förkovrat mig i brutalt mangel på Neurotic Deathfest. En väldigt trevlig tillställning, må jag säga. Ytterst behagligt att under tre väldigt intensiva dygn bli musikaliskt uppläxad av alla ifrån Massacre, God Macabre och Suffocation till Dehumanized, Aborted, Lock Up, Misery Index och Grave. För att nämna några få.

Faktiskt var veckoslutet så gemytligt att jag sedan i tisdags eftermiddag tvingats köra porslinsbuss utan säkerhetsbälte, en åkomma som också drabbade en viss rumsgranne under resan. Ett smärre helvete att rida ut, vare sig en befinner sig på bekväma hotellet Mercure i södra Nederländerna eller i sin egna lägenhet på hemmaplan.

Men tro nu inte att allt nere i tulpanernas och snurrcigaretternas förlovade hemland handlade om rast och ro. I bagaget med mig hem till Sverige lyckades jag även få en rykande färsk intervju med återförenade Dark Angels trumslagare Gene Hoglan. En väldigt sympatisk och lättkonverserad herre som generöst bjöd på sinna åsikter om Jeff Hannemans bortgång, sitt eget nya hälsosamma liv – och om den där nyss nämnda thrashcombons comeback, så klart.

Mer om detta går att läsa i ett mullrande mäktigt nummer av Aftonbladet Hårdrock, som når butikerna den 30 maj. Fram till dess går det att smyga upp förhandspeppen i brygga genom att inspektera mitt alldeles egenhändigt filmade klipp från koffeinmaskinens headlinegig i söndags kväll. Mer av denna vara lär de som besöker Sweden Rock få sig till bjuds, var så säkra.

Och nu hoppas jag bara att resten av de där magbakterierna ska perish in flames, så att kvällens planerade intervju med en viss hårdslående exildansk från ett visst ganska så stort metallband inte ska sluta i kräkskalabalik. ”Barfers eve” är ju trots allt roligare i teorin än i praktiken.

Det sägs att tiden går fort när en har roligt. Vilken den tydligen gör i sorg också.

I dag är det fyra månader sedan Slayers riffmastro extradordinaire Jeff Hanneman avled till följd av sitt alkoholmissbruk. En period då nyheten, som jag fick under en överraskningsresa till Holland, borde ha sjunkit in i medvetandet och på så sätt blivit mer medgörlig än vad den är.

Men det är den inte. Någonstans där i bakhuvudet och i magen maler den nästan dagligen. Hos mig och hos hundratusentals fans världen över som aldrig mer kommer att få ta del av den magi den 49-årige kaliforniern kunde pressa fram ur sin gitarr.

Månaderna efter chocken har såklart också fyllts av minnesartiklar. I Aftonbladet Hårdrock! lät vi Marcus Grahn minnas sitt enda möte med den blonda kalufsen och beskriva vad han upplevde. Amerikanska mangelmagasinet Decibel bjöd även de på en utmärkt runa över en stor musiker, men det har ändå känts som att den där ultimata superartikeln har låtit vänta på sig.

Fram till nu, det vill säga. Nu går det nämligen att läsa Guitar Worlds supertjocka hyllningspjäs där the usual suspects – bandkollegorna Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och ersättaren Gary Holt – rotar i minnets dunklaste vrår. Mest drabbande är dock de passager där Jeffs fru Kathryn Hanneman berättar om hur de unga tu en gång möttes, om gitarristens depression efter spindelbettet och om hans missbruk.

Det är starka saker. Läsning om både får ögonen att tåras och ilskan att bubbla. Ilskan över att det inte hade behövt gå så här illa. Att det fanns utvägar som aldrig togs.

Du läser hela artikeln här. Det tycker jag du ska göra. Redan nu.

Dags för del två i den här korta serien med överblivet intervjumatieral som inte fick rum i reportaget om Falubandets seglats ombord på den tyska metalfärden Full Metal Cruise.

I dag är det bandets basist och ekonomiskt ansvarige Pär Sundström som får komma till tals. Viel spaß, som tysken hade sagt.

…om att vara manager för bandet:

– Så har det varit och så kommer det väl att vara tills vi hittar någon som är bättre. Det finns ju folk som kan det här mycket bättre än mig. Men det finns ingen, förutom möjligtvis Jocke, som brinner mer för Sabaton. Det är jag bäst i världen på och det har tagit oss ganska långt. Men i framtiden vet vi att vi behöver någon, men det måste vara rätt människa.

…om framtiden för Sabaton:

– Det finns mycket som påverkar. Hur ser världen ut om fem eller tio år? Det kan ju vara världskrig eller ekonomin kan ha kollapsat och ingen har några pengar. Kolla på Grekland och Spanien nu, där det är stor kris. De var väldigt stora på hårdrock för tio år sedan och jag tror ju inte att de människorna har blivit hiphopare nu bara för att de inte har råd att gå på lika många konserter. Det gäller att dra in dem till bandet så att de väljer att köpa en biljett till vår konsert i stället för något annat band. Så ser jag på alla länder. För i stort sett överallt finns det folk som kan betala en biljett. I Sverige är det extremt, här kan vi ha 17 arenashower på ett år och en rad festivaler. Och det kommer folk. Så är det ju inte i Spanien. De kan ha en festival och folk har råd att gå på en eller två konserter. Då måste man se till att vara så bra att de väljer oss. Jag vill spela överallt. Jag är nyfiken och vill vara i alla länder.

…om hoten mot bandet:

– Det jobbiga är att det baseras runt musiken. Det är ingen som känner oss personligen som tycker illa om oss. Vi har aldrig varit otrevliga. De som känner oss tycker att vi är fantastiskt trevliga människor och sympatiska och enkla. Och när vi åker runt och gigar så har vi som vana att städa vår egen loge. Vi har aldrig skräpat ner, vi har aldrig förstört något. Vi har varit supersnälla hela vägen. Vi har aldrig ställt till med problem för några arrangörer så att de har förlorat pengar. Så det finns ju ingen som känner oss som har något emot oss, utan det är folk som stör sig på att vår musik är för lättlyssnad eller som blir förbannad för att våra fans är så hängivna. Så det triggar igång folk att hata oss bara därför.

Bara det musikaliska?

– Säkert även med texterna. Det finns folk som tar illa upp. Och intressant nog är det folk från extremhögern som hotar oss. Det är de som är förbannade om att vi sjunger om när det gick åt skogen för nazisterna.

– En del människor tog väldigt illa upp när vi splittrade bandet. Vissa fans blev lite besvikna över det, vilket är konstigt. För vi är ett bättre band nu. Vi har bättre möjligheter, kan skriva bättre låtar och vi är ett säkrare liveband. Och de flesta tycker så, förutom en kille i Tyskland. Eller kanske fler.

…om att inte känna sig hemma i sin egen hemstad:

– Man är ju uttittad hela tiden. Det är en liten stad där alla känner igen en. Och alla har en uppfattning om mig, även om de inte känner mig. Och även om det inte är människor som känner mig så vet de vad jag gör, eftersom de har sett eller läst något om mig. Men även de människor man känner hör saker om oss ryktesvägen om allt möjligt. Om att vi tar jättemycket droger och att vi är helt galna, man hör det ena efter det andra. När man går runt i Falun så känner man det, att varenda människa bedömer en. Tyvärr dömer de inte efter den människa jag är, utan vad de har läst om mig. I en större stad hade det inte varit ett problem, men vi är extremt profilerade i Falun i och med att vi har festivalen där och tidningarna skriver om oss hela tiden. Det har ju aldrig kommit en artist från Falun som har varit i närheten av så stor som oss. Förmodligen ingen annan kändis heller. Så i dagsläget är vi ambassadörer för Falun och ett av stadens starkaste varumärken utåt.

Sticker framgången folk i ögonen?

– Det gör den absolut. Det finns ett band i Falun som har skrivit en låt som heter ”Imagine yourself that your band came from the same town as Sabaton” (Livet Som Insats) och på ett sätt kan jag tycka att det är så korkat. Jag tycker de borde vara glada istället, för vi har gjort rätt mycket för hårdrocksklimatet i Falun. Vi stödjer lokala festivaler, vi stöttar lokala band, vi kör clinics, pratar med politikerna och ser till att det behålls replokaler i stan. Och skulle vi försvinna då försvinner en stor del av Faluns musikliv, så är det ju. Om man hade varit smart hade man ju i stället försökt haka på oss och göra något bra av det eftersom vi har öppnat en rad dörrar.

Kommer det hatet från skilsmässan, som har delat folk i läger?

– Till viss del. När det stod om det i tidningarna så framstod jag och Jocke som de som drev igenom det hela, eftersom vi är så hängivna. Och lite så är det. För vi har ju en plan för Sabaton, vi ska framåt och vi ska växa. Och det stör väl en del människor. Men mer handlar det nog om att det sticker i ögonen på folk när det går bra för någon.

– Folk inom näringslivet i Falun tycker Sabaton är fantastiskt. När jag går på företagssamlingar så är alla nyfikna. Någon annan kan stå där och prata om att han just har startat ett företag som trycker suddgummin, och det är ju bra. Men inte lika spännande som när jag berättar att vi har gjort 130 gig, vi reser till 50 länder på ett år och har miljontals fans över hela världen. Det är roligare och lite mer spännande att lyssna på. Och alla de som sitter där har jobbat hårt, de är chefer och driftiga, och de gillar det här. Det får dem att inse att det inte bara är flumskallar som sysslar med hårdrock utan att vi driver företag och är businessminded. På så sätt har vi öppnat dörrar till andra företag, så man kan ju tänka sig att när det kommer andra människor från ett annat band att folk inom näringslivet är mer open minded.

…om relanseringen av Rockstad: Falun som Sabaton Open Air:

– Många missuppfattade grejen. Egentligen förändrar vi ingenting. Från början såg vi Rockstad: Falun som att vi skulle kunna putta undan Sabaton och göra det till en vanlig festival, men snart insåg vi att det inte går att plocka bort oss för då skulle det gå ekonomiskt i kras. Det finns ingen som kan investera och ligga och förlora miljoner år efter år. Vi förlorar pengar varje år på att göra den här festivalen.

– Så vi satte oss ner och funderade på vad vi egentligen vinner på att göra den här festivalen. För det är ingen i Tyskland som bryr sig om att Rockstad: Falun har bokat Mustasch. När vi skickar det till våra fans så undrar de ju bara vad det här är för liten festival som hela tiden kommer från Sabaton. Så vi fick ju inte ut något av det, vi förlorade bara pengar varje år. Varför ska vi hålla på så varje år? Vi fick inte in tillräckligt med folk för att gå runt på den och vi vinner inget på den. Då hade vi två vägskäl: antingen lägger vi ner den och slutar förlora pengar eller så använder vi festivalen på rätt sätt, för att stärka Sabaton. För att förklara för folk att vi faktiskt har en egen festival. Och det fick precis det genomslag vi ville ha. Några dagar senare var jag på en musikmässa i Frankfurt för att göra reklam för gitarrmärket ESP och där märkte man hur det hade slagit igenom. Varenda människa som jobbade för något företag där nere fattade plötsligt vad det handlar om. Alla blev imponerade. Och precis som vi hade önskat så stärkte det Sabatons varumärke ute i Europa. Vi räknar aldrig med att kunna boka några dyra band, i stället beslutade vi i år att inte höja budgeten utan satsade på att det är Sabaton som är dragplåstret. För även om vi hade dragit dit Helloween så hade de inte dragit dit tillräckligt med folk för att det skulle betala sig. I stället är det vi som drar dit fansen, och så ger vi besökarna något som är kul i stället. Alla bokningar vi gör grundar sig på vad vi tycker är bra, inte vad som säljer extra biljetter.

– Nu har festivalen fått den funktion den skulle ha, för den har stärkt Sabaton. Och vi står unika i hela världen och det imponerar på människor som vi behöver. Arrangörer och bokningsbolag och skivbolag – alla. Vi har vår egen festival, vi har vår egen kryssning, Sabaton äger sitt eget skivbolag, vi har vår egen webbshop – vi styr allting själva. Det imponerar på folk och gör att många vill associeras med oss.

Nästa steg – Sabaton sommarland?

– Nej, inte så. Nästa steg för oss är Amerika, att vi ska befästa USA. Vad det gäller Sverige så har vi rätt stora planer på hur vi ska utnyttja vår status för att gå vidare. Nu har vi sålt ut varenda klubb som finns i Sverige och då är nästa steg ishallar. Och då måste man tänka rätt innan man gör det, det är ett rätt stort steg att ta. Jag har aldrig sett Sabaton som ett band som bara lirar i Stockholm och Göteborg, utan jag vill ha ett band som lirar överallt och som syns överallt och som har fans överallt. Därmed måste man också ha en annan strategi. Nu vet vi att det inte finns någon klubb som inte säljer ut i Sverige och då måste vi tänka till. Antingen gör vi ännu fler gig nästa gång eller så måste vi upp.

Du verkar ligga långt framme med den mentala planeringen.

– Jag är helt färdig med 2014 och 2015. Jag har en helt korrekt plan för vad vi ska göra, vilken period. Exakta datum får visa sig, men jag vet exakt vad vi gör då. Vi har alltid legat långt framme i planeringen eftersom vi vill ha fördelen av att vara först. Om vi bokar en turné ett år i förväg då är vi först på alla ställen, alla andra som bokar en turné måste ta det i sin kalkyl att de kanske inte ska turnera där och då eftersom Sabaton gör det. Lite av den effekten fick vi nu, speciellt i Östeuropa. Man gör inte gig i exempelvis Polen samtidigt som oss, det drar man sig för.

Finns det däri också en plan för hur ni växer?

– Ja, det gör det. Men det är ingen garanti, det är ingenting vi kan se som en självklarhet. Just nu är det en självklarhet och det är det även det närmaste halvåret. Men när vi bokar en turné 2015 så vet jag inte vad som händer, men jag räknar med att vår nästa skiva har alla möjligheter att sticka ut. Jag vill ha så mycket substans som möjligt. För om vi levererar något som är färdig och står starka, då är det enklare för alla småsaker att passa in. Bokarna får veta ett år i förväg att de har gig, vårt skivbolag får reda på allt i god tid, vad plattan kommer att heta, när de kommer få mastern och då kan de tänka hur de ska göra.

– Så att Sabaton är större, det är jag till 99 procent säker på. Och vi gjorde ju den här klubbturnén som ett statement på att vi skulle sälja ut allt, på vissa ställen flera månader i förväg. Så nästa turné då vet vi att vi har det säkrat och kan titta på större ställen.

…om situationen med trummisen Robban Bäck, som sägs vara pappaledig:

– Nej, det är det väl inte riktigt så enkelt. Just nu vet vi inte om han kommer tillbaka. Vi får helt enkelt se. Det är inte säkert att han vill ut och åka så mycket, han lär väl fundera på det. Vi har kontakt hela tiden, så man får väl se. För honom blev det väl rätt mycket på samma gång. För honom blev det väl också en situation där han fick allt han ville ha. Han fick ett barn, en fantastisk tjej och ett band samtidigt. Därför fick han välja. Och det gjorde han ju.

Om han inte vill komma tillbaka?

– Snowy har sagt att han vill köra så länge vi behöver honom. Sen vill han gå vidare med sina egna projekt. I första hand innebär det turnén ut, sen ville han göra en egen skiva och det passar rätt bra eftersom vi stannar upp och ska jobba på vår nästa skiva.

Så det kan bli medlemsbyte snart igen?

– Det kan bli. Det finns en möjlighet, absolut. Vi får se när vi spelar in skivan, för vid det laget borde vi ha ett beslut. Då måste Robban ha bestämt sig.

Fotnot: Sabaton spelar på Fire Stage i kväll klockan kvart över tio.

För ungefär en månad sedan fanns det en tidning ute som hette Aftonbladet Hårdrock!. En ganska så tuff produkt, om jag får säga det själv. Och det får jag måhända, meda tanke på att jag var en av personerna som såg till att den de facto nådde marknaden och blev som den blev.

I denna tidning, mätande 100 välmenande sidor, fanns det ett ganska så stort sjok som ägnades åt Sabaton. Detta beroende på att jag och fotografen Johan Söderlund punktmarkerade bandet under ett par dygn ombord på den Wackenregisserade hårdrocksbaljan Full Metal Cruise mellan Amsterdam och Hamburg. Det blev ett rätt fräck reportage, som i sin omfång mätande elva sidor lyckades skildra denna Falubaserade framgångsmaskin på ett hudnära sätt.

Men, 25 000 tecken text eller inte – mycket av materialet fick lämnas därhän. Vilket i sig är synd och skam, och något som därför bör åtgärdas.

Vilket jag gör här. Genom att rensa intervjubandet på de uttalanden som inte lyckades få plats i ovan nämnda reportage. Bara för att det är kul och måhända därtill läsvärt.

…om att satsa på Asien:

– Indien ska vi till och vår bokare vi använder i Amerika har en öppning på att nästa år kunna göra sju gig i Kina. Det låter skitspännande, tycker jag. Just i Japan har det aldrig hänt någonting för oss. Vi försökte några gånger, vi har haft erbjudande om att göra någon festival men det har alltid krockat så vi har aldrig kommit dit. Vi får knappt distribution på skivorna där så det är ingen som är intresserad – trots att vi har blivit utnämnda till månadens album två gånger, både med ”Coat of arms” och ”Carolus Rex”, men det är ingen som bryr sig om oss. Jag tycker också att det är konstigt. Fan, vi är ju Village People i camouflagebyxor, liksom. Det borde gå hur bra som helst.

Drömmarknaden, är det USA?

– Nej, fan. Jag vill spela överallt, det är det som är kul. Vi är ju ett betydligt mindre band i USA än vad vi är i Europa. En bra show här är ju mellan 3 000 och 6 000, medan en schyst show där är mellan 300 och 600. Jag tycker att det är lite kul när det är sådär olika, att man inte vet vad som komma skall. Men, så klart, Japan eftersom vi inte har varit där.

Varför funkar ni inte i USA?

– Den typen av musik vi spelar är procentuellt sätt inte lika stark i USA, det är verkligen en subgenre. Men det finns jävla mycket folk, problemet är bara att nå ut till dem. För det händer aldrig att den typ av heavy metal som vi lirar spelas på radion, det är Mötley Crüe eller metalcore som gäller där. Dessutom finns det väldigt få festivaler. Så det går absolut att bli ett betydligt större band, men det krävs mycket mer jobb. Och det går inte att komma ifrån att det tog tid för oss även i Europa. Det tog flera år innan det började komma rejält med folk i Tyskland. Vi började där 2006 och 2008 började det komma lite folk, men det var först 2010 som det började bli siffror att räkna med. Så vi höll på i fyra år. Och i USA var vi första gången 2011, med Accept. Och de drar ju inte heller mycket folk där. Det kunde vara 350 pers i Detroit, jag blev helt chockad. Men å andra sidan, här i Europa får man se reklam för hårdrockskonserter i vanliga tidningar och på radio, i USA finns det nog enormt många Acceptfans som inte ens vet att bandet är återförenat, för det snackas inte om det på samma sätt.

… om att ständigt stå i rampljuset och få fansens uppmärksamhet.

– Det stör mig inte så länge folk är nyktra. Det är jättestörigt när någon är rövpackad och ska stå och spotta på en i en kvart. Men, vi har ju valt att göra det här. Då ska man inte klaga på det.

Det är väldigt stort fokus på dig. Vissa verkar inte ens notera att Pär (Sundström, basist) står bredvid.

– Ja, det är pinsamt. Ibland har folk gett kameran till Pär och bett honom att plåta! Ja, det är tråkigt. Men bra för de andra, å andra sidan. De får ju vara ifred. Men det sitter väl i att ju större vi blir, desto mer riktas blickarna mot mig. Det beror på att det blir fler och fler fans som inte läser varje skivkonvolut utan man ser en musikvideo eller en konsert och då känner man igen mig. Och sen har jag en annorlunda frisyr och skägg, så det blir enklare att känna igen mig. Jag är precis lika sluskig jag, jag bara ser bättre ut. Haha.

… om framgången som har följt på ”Carolus Rex”:

– Med tanke på att vi i samma veva bytte bandmedlemmar så kan man inte säga att det har gått på något annat sätt än fantastiskt. Bara en sån sak att vi vågade uppgradera från Lisebergshallen till Scandinavium – och det kom 6 000 pers. Skitkul!

– Det är ofta så att när man är mitt inne i det … jag är så galen att jag är alltid mentalt på nästa steg. Så när jag kom hem 2011 och skulle börja skriva på ”Carolus Rex”, då var jag hemma mycket och hängde med gamla klasskamrater och sånt. Och en av dem, Rickard, han sa ”Vilket jävla år ni har haft, fattar du?” ”Äh, det har väl varit som vanligt.” Han ville ju nästan slå mig på käften: ”Hallå. Tänk efter nu. Du har turnerat med ett av dina favoritband Accept i USA. Och du sa själv att det var fantastiskt.” ”Ja…” Och sen åkte vi till Ryssland med Scorpions och flög i deras privatjet och gjorde 25 000 i Moskva och 18 000 i S:t Petersburg i tre veckor. ”Ja…” Och så blev vi nedbjudna av Judas Priest att öppna för dem i Berlin, just det. Och sen Iron Maiden på Ullevi – ”oj då”. Helt plötsligt går det upp för en att man är så jävla dum att man njuter inte av det när man väl är där. I stället för att njuta av att man ska gå på scen med Judas Priest tänker man att man om två månader ska lira med Iron Maiden. Så det är en nackdel jag har, mentalt är jag alltid på nästa steg.

Har du svårt att leva i nuet?

– Jag tror jag har det, det är därför jag gillar att vara på scenen. För då existerar bara just nu. Förra sekunden existerar inte, nästa sekund finns inte.

Hur ser framtiden ut nu då?

– Jävligt kul! Jag har ganska exakt klart för mig vad jag ska göra ett år framöver, och ytterligare ett år är relativt fasta planer. På hemmaplan är det Gröna Lund, Metaltown och Iron Maiden i Malmö. Sen har vi fler gig med Maiden i Europa, jag tror det är Finland, Ryssland och Tyskland. Och så får vi en fin turnéavslutning den 13 september med Iron Maiden i Los Angeles. Det blir slutet på ett och ett halvt års turnerande, vi började i april förra året.

… om den goda stämningen som tycks råda i bandet:

– Den är bättre än så långt tillbaka som jag kan komma ihåg. Alla vill samma sak i den här sättningen och alla vill verkligen spela. Så om det kommer en USA-turné, då kanske det kunde vara – utan att peka några fingrar eller säga något negativt om de tidigare medlemmarna – lite negativa reaktioner med att vi skulle köra på mindre ställen igen. Nu är det bara ”yes – då åker vi”.

– Speciellt kul är det med Thobbe för han är totalt immun mot alla de sämsta och sketnaste omständigheterna som finns. På första turnén ihop hamnade vi på ett jävla skithål i Poughkeepsie i New York och det var knappt något folk där för arrangörerna hade gått i konkurs redan så någon annan fick göra giget, så det var ingen som hade gjort reklam eller något. Det var kanske 60, eller 30 kanske, pers där. Men man kämpar på så det var inte så farligt som man trodde. Men det var skitlitet, luktade helvete, inga monitorer som funkade och alla var väl inte helt nöjda. Men Thobbe bara: ”Va? Bästa giget någonsin, ju”. Han hade fått feeling, han kände att hans fingrar funkade med gitarren. Så när han har en bra kväll då tycker han bara att det är kul att spela, oavsett hur publiken är eller andra omständigheter.

Hur kommer det att funka att jobba med andra människor?

– Det är en enorm frihet. Vi har gjort lite inspelningar, vi gjorde bland annat en låt som heter ”Far from the fame” om en tjeckisk stridspilot till Masters Of Rock-festivalen. Det var en ny värld för mig, de jobbade snabbt som fan. Jag skriver det mesta och arrangerar upp, men jag har sagt till dem att om de inte är nöjda med en ackordföljd är det bara att säga till. Jag har skrivit allting hittills, men jag har sagt till dem att om de är intresserade av att skriva så kan vi sätta oss ner en helg eller två och testar. Och blir det något som blir bra och som låter Sabaton då kan vi lägga in det på skivan. Men det är ju lite vanskligt att lägga in för annorlunda influenser i det, för det skulle ju vara konstigt om folk köpte en Sabaton-platta och så fick de något som lät helt annorlunda. Men jag tycker bara att det är kul – om det funkar.

… om krigskonceptet har någon begränsning:

– Ja, det har ju legat oss i fatet … det var tankar om att vi skulle göra crosspromotion och då tyckte det tyska kontoret absolut inte att det passade sig med tanke på vad vi sjöng om. Folk hör ju ordet ”nazi” i våra texter och så drar de sina egna slutsatser. Så på det sättet har det ju legat oss i fatet. Men samtidigt får vi ju skylla oss själva för vi har ju medvetet kaxat oss och flirtat med det utan att omfamna, medvetet lagt in sådana ord för att folk ska reagera och tänka till. Så det har nog öppnat fler dörrar än det har stängt. Men om du inte upprör utan allt i stället blir för mycket mellanmjölk … vi är ganska snälla och ofarliga killar, vi kan inte stå på scenen och verka farliga bad boys, så det är kanske därför vi provocerar genom musiken och ämnesvalet.

Ingen personlig begränsning?

– Nej, nej. Jag skriver alltid musiken först och där känner jag att det inte finns så snäva ramar. Innan ”Coat of arms” var jag exempelvis trött på all den här dubbelstampshårdrocken och satte mig ner och lattjade med en synt. Och då blev det nästan lite Uriah Heep, lite Dire Straits-aktigt på vissa ställen. Det var ”The final solution”, som handlar om förintelsen, och den är ju helt annorlunda musikaliskt. Men det hade vi redan då och det har vi fortfarande, en bra låt är fan en bra låt och då spelar vi in den.

– Sen kan det kännas lite begränsat när vi gör ett tajt koncept. Men jag tycker ju att krigshistoria är skitintressant och det är ju inte som så att vi kommer att få slut på material. För mig handlar det sällan om att uttrycka personliga saker i texten, det gör jag i så fall i musiken. För jag stjäl ju känslor. Tittar jag på en dokumentär eller ”Band of brothers” kan jag bli ledsen eller arg av det jag ser – och det blir musik i stället för att hamna i texterna. 80–90 procent av känslorna går in i musiken. Men det är inte så att jag inte lägger ner något i texterna, extra mycket feeling fick jag när vi sjöng på svenska. Hur bra man än tror att man är på engelska var det mycket lättare att få till snygga tagningar på svenska. Jag blev tårögd och fick gåshud, för första gången sedan vi spelade in demon till ”Primo victoria” 2003.

… om den negativa sidan av uppmärksamheten:

– Det är inte så att det oroar mig. Men folk stör sig, speciellt hemma i Falun. Folk är delade i två läger där. Det blev väl lite värre i och med att så många bandmedlemmar försvann, och med tanke på att Falun är så litet så är det alltid folk som är vänner med dem som inte vet hur de ska ställa sig inför det hela. Även om vi inte vill döda varandra så blir det som att folk måste ta ställning. Vi ville inte spela tillsammans längre, vad är problemet? Sen har det varit mycket skriverier om oss också i lokalpressen, med tanke på att det har gått uppåt och att Rockstad: Falun byter namn. Så är man ute en lördag så kommer det alltid att vara folk som kommer fram och vill ta bilder och så kommer det vara någon som knuffar och tycker att man är en idiot. Jag ser aldrig mig själv om otrevlig, arrogant eller kaxig, jag har aldrig känt mig på det viset. Men tydligen har jag uppfattats så.

Pär berättade också för mig att ni har fått ta emot dödshot. Har det drabbat dig?

– Ja, fast inte på ett personligt plan. Jag ser ju ut som en galen jävel så det är ingen som hoppar på mig ansikte mot ansikte. Även om jag är jävligt snäll så ser jag ju helt galen ut. Men jag har ju fått klara dödshot från Argentina exempelvis när vi sjöng om Falklandskriget. ”Kommer du hit, då dör du”. Återigen – vi beskriver ju ett händelseförlopp ur en soldats synvinkel. Vi har ju sjungit om mer eller mindre de flesta konflikter, ur de flesta synvinklar. Så Argentina är något av en svart fläck på vår karta. Jag skulle vilja åka dit och spela, men de måste lugna ner sig först.

Det finns ju en risk när man använder ”jag”-perspektivet.

– Absolut. Framför allt märker man ju det när man går ut och sjunger ”Carolus Rex” på svenska. ”Över Norden jag härskar…”. Nä, nu har det tiltat liksom. Så det är en fara med det, men det beror också på vilken typ av låt det är. Är det en lugnare låt som är melodiskt baserad, då kan man beskriva mer. Men är det en hård och aggressiv låt går det inte att ha något lugnt beskrivande. Det måste vara aggression i musiken för det ska passa. Och då är det jävligt lätt att gå in i soldatens perspektiv, som ofta hatar sin motståndare. Då får du en chans att knyta ihop musiken och texten på ett schyst sätt. Framför allt på de hårdare låtarna är det så.

Har du känt dig missförstådd med hela ”Carolus Rex”-grejen?

– Åtta av tio fattar direkt. De kan läsa i texthäftet. Då är det två kvar. För den nionde kan man förklara ”Men, hallå. Är du dum? Det är bara så att vi berättar en historia, det har ingenting med rasism eller högerextremism att göra för fem öre. Vi berättar bara svensk historia.” Och för den tionde personen spelar det ingen roll vad vi säger eller gör, den kommer inte att ändra sig ändå. Oftast är det då inte någon som var en potentiell Sabaton-fan till att börja med heller.

Fotnot: Sabaton spelar på Metaltown på fredag, på Fire Stage klockan kvart över tio på kvällen. Runt där kommer det också bonusmaterial med basisten Pär Sundström.

Det är ju inte utan att det är lite skakigt och nervöst så här blott dagar före skarpt läge.

Detta är inte helt obefogat. Vis av erfarenhet har jag nämligen lärt mig att världspremiärer sällan brukar vara helt smidiga. Vare sig det handlar om uruppförandet av en föreställning, en liveshow eller – en festival. Det spelar liksom ingen roll om arrangörerna torde vara riktiga proffs i sammanhanget, efter att ha klampat runt i dåligt preparerade gyttjepölar på ett regnsjukt Sonisphere i Stockholm för tre år sedan eller fått halsbränna av alla barnsjukdomar under Metaltowns premiärår i Hisingespenaten 2011 finns det därför en mental beredskap för att dygnen nere i Norrköping kan bli lite hur som helst.

Märk väl, detta icke grundat på någon misstro mot vare sig nu hovhållande FKP Scorpio, Live Nation, Kulturbolaget eller någon annan arrangör. Jag är medveten om att det tar tid innan rutiner sätter sig, innan volontärer och övriga festivalanställda riktigt finner sina roller. Speciellt med ett event som troligtvis i det nu aktuella fallet, mycket talar för det, redan under första året lockar 50 000 människor till en och samma yta.

Jag är medveten om att alla gör vad de ska. Eller i alla fall så gott de förmår utifrån de förutsättningar som ges. Men trots detta finns det ju en risk för att saker och ting inte går som planerat – utan i stället käpprätt åt skogen.

I Bråvallas fall ser jag ett svart orosmoln på himlen. Och nej, det handlar inte om de väderleksrapporter som talar om ett stadigt strilande under onsdagen följt av ett mer avslappnat småskvättande under de följande dagarna. Värre är den busstrejk som innebär att spårvagnarna i Norrköping står stilla från och med i går.

Vilket närmast isolerar festivalområdet i stadens ytterkanter från dess centrum när det gäller allmäna kommunikationer. Eller som Östgötatrafikens trafikoperativa chef Mattias Näsström förklarade det för Norrköpings Tidningar:

– De (besökarna) kommer att vara tvingade att gå till och från Bråvalla.

Hårda papper med extra mycket sand, med andra ord. Och ett läge som med ens kan förvandla förhandssuccén till ett riktigt kaos. Minns bara hur det var på Metaltown för två år sedan, då utelovade bussar i sista stund drogs in och den större delen av festivalpubliken fick se sig strandad på Hisingen mitt i natten.

Då var det riktigt illa. Folk som i desperation försökte slita upp bildörrar. Som gick i stora klungor på en dåligt upplyst väg. Folk som grät, frös och svor – att aldrig återvända till festivalen. Vilket de säkert inte heller gjorde, vilket innebar att evenemanget förra året också tappade 10 000 besökare.

Vi får hoppas att parterna i busskonflikten når en snar lösning. För FKP Scorpio, för banden, för alla volontärer som sliter häcken av sig – och inte minst för publiken.

***

Men om vi nu bortser från domedagsscenariot ovan, som när detta skrivs likväl är en rimlig realitet och i stället vänder fokus mot musiken så finns det desto fler anledningar att se ljust på de närmaste dagarna.

Det är tydligt att FKP Scorpio tagit i från fotknölarna när det gäller bokningarna, vilket också har gett oss ett metalutbud som känns bekant men ändå en smula upphetsande.

För ett par veckor sedan listade jag fem tänkta höjdpunkter i Aftonbladet Hårdrock! – ett urval som får funka även i dag. Som en slags guide inför det som inte bör missas inom festivalens mer strängsprängande program. Som några tips så här inför själva premiären i övermorgon.

Neurosis, Red Stage, fredag 01.35

Det Oaklandgruppen gör är egentligen själva motsatsen till festivalyrsel. Det är musik som målar upp en karg ljudkuliss, som bildsätts av meditativa projektioner och som faktiskt, en skivtitel konstaterar just det, är en fiende till solen själv. Personligen förväntar jag mig magi. Postmetalliskt rangnaröksmalande i fyra nyanser av grått.

Rammstein, Blue Stage, torsdag 23.00

Achtung! Troligtvis kan du inte missa tyskarnas pyroteknikbombardemang ens i grannkommunen, än mindre i dess absoluta närhet. De musikaliska svackor gruppen har, och de är många, väger den alltid upp med en show så vansinnigt prålig och galghumoristisk att det är rent av korkat att inte ta del av den.

Green Day, Blue Stage, fredag 23.10

Efter frontmannen Billie Joe Armstrongs offentliga spritkollaps och en svag trippelgiv har bandet mycket att bevisa. Exempelvis att nyss nämnda bakslag inte har sänkt ett av poppunkscenens mest sprudlande liveakter. Att en rehabiliterad Armstrong klarar att axla pressen. Och, lika viktigt, att ”Basket case” fortfarande är så där festivalförenande som den bör vara.

In Flames, Blue Stage, torsdag 20.30

En viss turnétrötthet må vara befogad, så här två år efter releasen av ”Sounds of a playground fading”. Lik förbannat lär Göteborgs största bidrag till populärmetalgenren lägga manken till för att bevisa att den inte är redo att ta semester än. Hur stor showen blir? Större än störst, troligen.

Trash Talk, Red Stage, fredag 28/6

Rapporter talar om rena kaosföreställningar. Om en sångare som hellre befinner sig i publiken än på scenen. Om kroppsdelar som tycks flyga runt i ett galet sammelsurum av nötta tatueringar och rasande Black Flag-riff. Lite som en spontan antites till Rammsteins hårdkoreograferade monstershow, med andra ord. Men säkert minst lika energigivande.

Fotnot: Missa för den sakens skull inte heller konserterna med exempelvis Ghost, Danko Jones, Volbeat, Parkway Drive, Kvelertak, Thåström, Stone Sour och The Gaslight Anthem. För att nämna några.

•• Fördelen med att göra intervjuer är att man som skribent ofta får mycket intressant att förmedla.

•• Nackdelen är att så lite av det brukar få plats på det snävt tilltagna utrymme som ges i tidningen.

•• Därför kommer det här under de närmaste dagarna att följa lite bonusmaterial som har blivit över från arbetet med Aftonbladet Hårdrock. Citat som i all rimlighet borde ha förmedlats till läsekretsen, men som av en eller annan anledning har tvingats stryka på foten i redigeringen.

•• Först ut: In Flames ex-gitarrist Jesper Strömblad, som jag träffade i Göteborg för att prata om hans nya band The Resistance.

• Om brytningen med ex-basisten Alex Lostad:

– Vi har väl fått en del kritik för hur vi hanterade brytningen offentligt och det må vara så att det var hårda ord, men det var ändå milt uttryckt av oss efter omständigheterna.

– Han är en fruktansvärt opålitlig och sjuk människa. Han stal vårt gage och ljög om det ena och det andra för att ta sig ur den ena efter den andra lögnen. Alltså, han är ökänd för att blåsa folk. Så när folk fick veta att Alex var vår basist så fick vi försvara honom på alla håll och kanter, för alla sa ”ta inte med honom, ni kommer ångra er”. För alla hade någon erfarenhet av honom.

– Men vi försvarade honom in i det sista, för vi sa det att att var en go gubbe och jag vill ju i så fall lära mig det själv. Och jag kunde aldrig i mitt liv tro att han kunde pissa oss i ansiktet, inte efter det att vi ställde upp så för honom. Så att jag inte önskar honom någon lycka i framtiden, det menar jag. Han ska stå till svars för det han har gjort. För han är en hal jävla ål som på något sätt alltid kommer undan.

Med tanke på alla varningssignaler, varför valde ni ändå att ta med honom i bandet?

– Det får väl stå för mig. Det är min ”strike one”, liksom. Men vi hade väl börjat få kontakt via Facebook och sen när jag och Marco började snacka om att sätta ihop någonting så hade jag och Alex redan bra kontakt, så det kändes naturligt att plocka in honom.

– Men det är klart att vi funderade över varningarna. Jag fick ju en magkänsla ganska tidigt att något inte stämde. Det kunde vara de konstigaste sakerna som hände. Han hade alltid någon förmåga att slingra sig ur det. Han är en mästare på att manipulera folk, det är ju därför han kommer undan med det. Förstärkare försvinner för att de ska ha blivit stulna vid något inbrott och så kommer de tillbaka två veckor senare för att polisen har kommit och lämna dem vid dörren. Men vad som har hänt är att han har gått med dem till panten för att lösa ut en annan skuld där han har blåst någon annan. Och det är väl så han lever, den stackaren.

– Vad det slutade med var att jag var tvungen att få fram bevis på att han verkligen hade lurat oss, han stal vårt gage från en spelning, och då drog han upp en helt fantastisk historia om vart pengarna hade tagit vägen. Och då ringde jag runt och gjorde lite detektivarbete och då hade han ju … och det var ett väldigt raffinierat bedrägeri för väldigt lite pengar, måste jag säga. Plus att han har startat en mejladress i mitt namn och mejlat till folk och utgett sig för att vara jag. Det är ju väldigt allvarligt. Det skadar ju mig, jag vet ju inte vad han har skrivit. Av en slump har jag kommit över vissa mejlkonversationer, men det kan ju bara vara toppen på ett isberg, vad jag vet. Det är därför vi inte önskar honom lycka till, han ska fan sota för vad han har gjort.

Funderade du inte på att vidta rättsliga åtgärder?

– Jo, det gjorde vi men vi släppte det. Det var så lite pengar och jag kände att det här kommer bita honom i röven en vacker dag i alla fall. Jag orkade inte lägga någon energi på det. Så vi sparkade bara ut honom och gick vidare. Så vad han gör nu, det vet jag inte. Han sitter väl och trycker under en sten. Jag tror inte det skulle vara någon bra idé att träffa honom. För hans skull. Det finns ingenting att säga. Vi har släppt det och gått vidare och nu med Claudio som fast medlem känns det väldigt skönt.

• Om nye basisten Claudio Oyarzo, även i Minora:

– Han stod alltid på stand by om något skulle hända. Sista giget vi gjorde med Alex var i Stockholm i mars förra året, med Frantic Amber och Colossus. När han sedermera stack sa vi att vi skulle fortsätta som en kvartett och ha en inhyrd basist. Men så märkte vi att den här kemin, som väldigt sällan den infinner sig, fanns där. ”Kan du ställa upp?” ”Ja, visst. Säg när, var, hur och jag kommer”. Claudio har inte ens frågat om han ska få betalt. Och sen efter att vi hade spelar nu i helgen (intervjun gjordes i slutet av april, förf. anm.) och framför allt att han var med i videon så det kändes allt rätt. Klart att han är en i The Resistance, så på kvällen så frågade vi om han ville vara med permanent och han svarade ja, gladeligen, och det blev vi väldigt glada över.

– Och det är ju bra för Claudio. Han har ju gjort den här punksvängen, kånkat runt i USA i åtta veckor i en van och så. Han får ju inte riktigt den outleten i Minora, det här är något helt annat som är helt naturligt för honom. Och sen att vi är väldigt goa vänner, så det känns jättebra att han är med. För, som sagt, det är lätt att sätta ihop ett band, men när det väl gäller så ska det ju funka. Det är ju som en familj eller ett företag eller vad som helst. Och det vet vi ju alla vilka spänningar som kan uppstå i diverse läger och band och sådär.

Är det en fördel att ni känner varandra så väl sedan tidigare?

– Ja, jag har aldrig trott på det här med auditions. Visst, det kan komma dit en snubbe och spela låtarna helt perfekt, men sen kanske han är ett rövhål. Det måste klaffa musikaliskt men framförallt personligt. Du måste kunna leva med den här personen i en trång buss i åtta veckor utan att slå ihjäl honom. Det bästa sättet att hitta en ny gubbe är nog att man känner honom sen tidigare, vet vad han går för och hur han fungerar i alla situationer.

• Om uppbrottet från In Flames:

– Jag hade ju mina pauser från 2006 och framåt och 2010 så beslutade jag mig för att hoppa permanent. Från då och ett år framåt så gjorde jag nästan ingenting för jag var utbränd, tror jag. Självklart krigade jag ju med mig själv om jag skulle komma tillbaka, eller inte men jag kände nog ganska tidigt att jag inte ville komma tillbaka. Och de ville inte att jag skulle återvända, för då hade de engagerat sig mer i mina problem än vad de gjorde. Jag fick inte ett samtal eller ett sms på ett år, när jag mådde riktigt dåligt.

– Så den där motivationen att gå tillbaka till någon slags ”familj”, den fanns ju inte. Men det högg ju mig i ryggen vid något tillfälle, till slut kände jag ”det är ju det här jag har levt på så länge, det är ju en jättestor del av min identitet” som plötsligt försvann. Tankar om vad jag är värd som musiker och i branschen, om jag är en pelare i det här maskineriet som kallas In Flames eller om jag går att ersätta. Är jag en respekterad musiker eller ska jag göra något annat? Jag kanske skulle lägga gitarren på hyllan och göra något annat, för jag var ju tvungen att sluta för att jag inte tyckte att det var roligt längre. Och för mig är ju det väldigt viktigt. Musik är min stora passion och min terapi för att jag ska hålla mig vettig och nykter och inte bli destruktiv.

– Och när jag kände att det roliga försvann, att jag satt och spelade in en platta med en klump i magen och skrev låtar som nästan kändes framtvingade så kunde jag inte fortsätta. Det var inte den sköna och goa och kreativa känslan i studion, det försvann egentligen ganska tidigt. Och att sitta och skriva en skiva och hela tiden ha de där elefanterna på axlarna … pressen att alltid följa upp någonting och göra någonting bättre och någonting större. Jag var aldrig bekväm i det, det blev för stort på något sätt.

Hur länge kände du så i bandet?

– Nu med facit i hand så skulle jag nog ha hoppat några år tidigare. Men jag är ändå jättenöjd med allt vi har åstadkommit. Jättenöjd med alla framgångar och allt vi har upplevt och allt det som har hänt har ju lett fram till där vi är nu. Det blev väldigt förutsägbart med tiden, det var inte roligt att spela.

Känner du någon gång sorg över att In Flames blev som det blev?

– Både ja och nej. Jag kan ju känna någon slags besvikelse. Jag hade hoppats på lite mer stöttning när jag var borta. Men samtidigt måste jag respektera att de inte kan sitta och dadda någon som kanske dyker upp eller kanske inte dyker upp. Men alla kan bli sjuka, alla kan gå in i väggen, och sån är min personliga inställning till mina vänner. Jag finns alltid där för dem. Jag är där 24 timmar, min dörr är alltid öppen. Men det går inte alltid båda vägarna.

– Men samtidigt är In Flames ett företag. Det är en stor grej och the show must go on, men det kanske inte vore så svårt att ägna fem minuter åt ett samtal under den här långa tiden. Det var väl egentligen det som gjorde att jag fattade beslutet. Det kändes som att de var rätt nöjda med att ha Nicke (Engelin, förf. anm.) och det med all rätt för jag trivdes ju inte och det syntes på mig. Jag höll mig mest för mig själv på turnéerna, jag stängde in mig i backloungen, drack mig full, somnade, försökte få tiden att gå medan de andra hängde ihop mer. Så jag förstår att för deras skull så kom han in som en vitamininjektion i ett band som är hårt arbetande och där alla är trötta.

• Om att göra musik med The Resistance:

– Det var skönt! In Flames musik var alltid så uttänkt. Den är skriven på ett annat sätt. Man arrar, man gör riff, man gör en gitarrstämma, man gör en gitarrstämma till och man tänker hit och dit. Men nu var det bara att köra det enkelt. Kanske mer få fram en känsla av en energi, vi backar upp Marcos texter och hans aggressivitet och blir ett instrument åt det mer än att man står och glor på en gitarrist som står och glänser och shreddar. Så det var jävligt kul att göra låtarna. Man hittade hela tiden influenser när man satt och skrev låtarna. Det var väldigt roligt och väldigt förlösande att bara spela lite mer hämningslöst än vad man har gjort tidigare i In Flames, jag tror att det passar mig bättre. Jag har aldrig varit en finlirare, ingen shredder.

– Vi bara kör på. Vi har inget att bevisa. Det är ju inte så att vi försöker bygga upp något från grunden på samma sätt som tidigare. Skulle vi ha en likadan karriär igen skulle vi vara 65 när vi sitter här och snackar nästa gång. Så man får vara realistisk också.

• Om drickandet i rocksvängen:

– När man är i en sån här bransch är det ingen som reagerar om en snubbe lägger upp en bild på Facebook vareviga jävla dag, liksom. ”Hell yeah, dude!” Ölen är ju fastväxt i din hand. Men om man skulle applicera det på en banktjänsteman som skulle sitta och kröka varje kväll, eller om du skulle gå in på Ica och kassörskan ursäktade sig medan hon öppnar en bärs… det här är ju också ett jobb.

– Hela tiden finns det förväntningar på en. Eftersom man har gjort de här svängarna så många gånger har man ju träffat folk på alla ställen som vill bjuda ut en på puben efter giget. Man reflekterar inte ens över hur man lever. Vissa pallar det, vissa pallar det inte. Och för de flesta så säger ju kroppen till till slut, och det var då jag kände att jag hade problem. För då sade ju kroppen att den inte klarar sig utan alkohol och då är det ju bara att lägga av liksom.

Var det svårt att sluta dricka?

– Inte det minsta, faktiskt. Det är hundra gånger svårare att sluta röka – det är helt jävla hopplöst. Jag hatar att jag röker, men samtidigt kan jag inte ta på mig för mycket. Jag kan inte gå ifrån att vara en kedjerökande, alkoholiserad rockstjärna till att bli någon veganguru. Så funkar det inte.

– Så det var inga problem alls, snarare tvärtom. Jag märker ju att det alkoholen gjorde med mig är att jag blir ganska tråkig och introvert person. Jag går ju inte ut och festar. Jag kan liksom gilla ruset, jag tycker att det är skönt som alla andra människor … varför dricker man alkohol? Jo, för att man blir avslappnad och de där vardagliga sakerna kan försvinna i några timmar. Öppna en flaska vin, kolla på en bra film … sån har jag alltid varit.

– Jag är ju väldigt mycket mer utåtriktad och glad som person när jag är nykter än när jag dricker. Jag har inget medicinskt sug efter alkoholen, som med cigaretter. Det är inte så att jag varje morgon måste ha en sup, men jag funkar inte normalt förrän jag har fått min första kaffe och min första cigg. Men det är aldrig något som kommer över mig med drickandet, utan det kan bara vara när det händer saker som gör en ledsen eller frustrerad. Och då kan vissa ta ut det under en joggingtur, vissa ber till Gud och jag kan ta en fylla. För det är som att pysa på ventilen. Rom byggdes ju inte på en dag, liksom. Men jag känner att jag kunde lika gärna ligga i rännstenen och spy galla med en sil i armvecket, men jag sitter här med en jävligt bra platta i bagaget.

• Om missbruksproblematiken kontra turnerande:

– Det är jag väldigt säker på att det inte kommer bli några problem alls. Det kanske låter lite konstigt, men jag känner mig trygg i den miljön. Exempelvis: vi sitter ju på en bar just nu (intervjun gjordes på restaurangen 2112, förf. anm.). Det flödar ju av sprit där ute, det rör mig inte i ryggen. Det får inte bli ett handikapp. Jag måste kunna gå ut och äta och prata med mina polare, det spelar ingen roll om jag håller en cola i näven eller om jag håller i en bärs.

En turné är ju en mer pressad situation.

– Absolut. Men jag känner ju det att det är en större risk för mig att falla tillbaka när jag sitter ensam hemma. Jag bor ovanpå en pub, jag är där nere på 20 sekunder och får en öl i näven. Men på turné … alla de gånger vi har varit ute med The Resistance har jag inte haft en tanke på det. För jag lever också på den här otroliga känslan av att få en naturlig kick av att spela. Man behöver inga droger eller alkohol i kroppen, adrenalinet pumpar och det är på riktigt. Det är en fantastisk känsla som inte går att jämföra med den bästa fyllan. Man kan aldrig säga aldrig, så klart. Jag har snarare känt att jag har chans att åka ut på turné och göra något bra av det. Att det blir en positiv upplevelse. Att jag går upp på morgonen, äter en god frukost, kanske kollar in stan … i stället för det här livet där man kan vakna upp i Barcelona eller Los Angeles eller Skövde, det spelar ingen roll. För man ligger och sover till fem, öppnar en bärs, lägger sig och spelar Xbox tills det är dags att giga. Nu finns det en möjlighet att vända det, att man kommer hem och mår bra.

Fotnot: För att läsa hela intervjun med Jesper Strömblad om alkoholen, relationen till Anders Fridén och The Resistance – köp Aftonbladet Hårdrock!. Typ genast.

Så här i backspegeln känns den gångna månaden som en blinkning i ögonvrån. Veckor som bara har susat förbi, fyllda med resor nedåt kontinenten i såväl privat regi som i tjänsten, långdragna pass vid datorn för att se till att årets upplaga av Aftonbladet Hårdrock! kunde nå läsekretsen på avsett datum och som extra krona på verket en 40-årsdag som jag kommer minnas med varmt hjärta resten av mitt liv.

I all denna röra har det blivit som det har blivit med bloggandet. Något jag hoppas ni har överseende med, då det här är något jag gör vid sidan om då övriga åtaganden så tillåter. Vilket har inneburit att traditionerna ”Veckans viktigaste” och ”FGIF” för stunden ligger på is, och så troligtvis kommer göra fram till i höst. Om de återkommer får jag se, möjligheten finns att jag omvärderar och väljer en annan form för dess innehåll. Den som lever får se.

Något som emellertid känns puckat att avrätta bara för att livet är lite körigt för stunden är de månadssummeringar som med envis regelbundenhet brukar dyka upp almanackan så erbjuder.

För de nyss passerade 31 dagarna innebär det möjlighet att förkovra sig i en skön blandning mellan stort och smått, mjukt och hårt. Från Timo Tolkki’s Avalons beställningsjobb i Avantasia-skolan till The Dillinger Escape Plans brokiga eklektiktrixande. Från The Poodles underskattade AOR till Immolations respektvärda hedersdöds. Och däremellan allt från Asta Kask till Alice In Chains till Svartsyn till blogghyllade Port Noir och comebackcombon Transport League.

Ja, det har sannerligen varit en hisanande månad. Vars soundtrack du kan lyssna på här om du använder Spotify, medan Wimpmedlemmar i stället följer denna länk.

Och så var det med det. Nu väntar en traditionsenligt rörig Sweden Rock-vecka. Något ni kommer att märka här i spalterna på alla de sätt.

Ganska så nyss hamnade den så slutligen i min hand i tryckt form – årets edition av Aftonbladet Hårdrock!. En tidning så frän att den måste skrivas med ett utropstecken på slutet, gärna med versaler och en rungande skjuts i baskaggen.

Jag har redan orerat om innehållet i inlägget här nedanför, vilket gör att vi i stället kan gå på något som är ännu roligare: nämligen en liten tävling för att fira att hästjobbet är i hamn. Och att bloggen därför kan vakna ur sin stilla produktionsvila.

Med mig från mötet med Jesper Strömblad i Göteborg fick jag nämligen några signerade skivor med hans nya grupp The Resistance att förfoga över på något lämpligt sätt. Och vad kan då vara bättre än att sprida dem bland er, mina små cyberälsklingar?

Två vinnare har anledning att jubla. En av dessa lite extra, då hen förutom ett autografprytt exemplar av debutalbumet ”Scars” även får en flådig vinylutgåva av singeln ”Rise from treason”, medan tvåan får nöja sig med nämnda fullängdare.

Vi håller det enkelt. Bara för att jag inte orkar komma på någon krystad fråga som ni ändå googlar fram på en toapaus.

Därför: Skicka namn och postadress till mig på mattias.kling@aftonbladet.se i ett mejl som ni döper till ”The Resistance-tävling”. Senast i morgon eftermiddag vill jag ha bidraget. Klockan 17 stänger utlottningen och jag går helhjärtat in för att fira att livet som trettionågonting för evigt är över.

Sex arbetsveckor är ganska så lång tid. Lite mer än en månad, omräknat i dagar exakt 39 sådana. Strax över 56 000 minuter, dessutom. Och oskrivbart många sekunder, fyllda av deadlinestress, skratt, segrar och nederlag.

Det är också denna period som är anledningen till att det har varit ganska så tyst här inne på sistone. Eller, rättare sagt, det jag har ägnat mig åt under tiden.

Det är självklart vid det här laget ingen hemlighet. Här bredvid finns resultatet, eller i alla fall dess så kallade förstasida. En packe Hårdrock!, mätande hundra sidor där jag i år också har haft större inverkan på innehållet. Det innebär att jag för några veckor har lämnat min trygghetszon här på tidningen och återtagit den reporterroll som har tvingats underkasta sig andra uppdrag. Vilket så klart har varit kul som fan. Speciellt de uppdrag då jag har fått ägna mig åt mer fritt reportageskrivande och därmed kunnat arbeta utanför de ganska så begränsande ramar som statisk rapportering verkar inom.

Det mest intressanta för yours truly i magasinet är därför också de elva sidor som beskriver Sabatons sejour ombord på Wacken-anknutna seglatsen Full Metal Cruise. Vi – fotograf Johan Söderlund och undertecknad – mönstrade på Mein Schiff 1 i Amsterdam och återvände till verkligheten igen i Örebro, efter en kort sejour i Hamburg. En väldigt galen resa, på många sätt, som nog kommer hamna högt på årsbästaupplevelserna då dessa ska sammanfattas i slutet av december.

Men utöver detta har jag intervjuat Jesper Strömblad (ex-In Flames/Dimension Zero) om hans nya grupp The Resistance och de personliga problem som en gång fick honom att lämna ett av Sveriges största metalband. Jag har förhört Amon Amarths Johan Hegg om gruppens USA-satsning och kommande skivan ”Deceiver of the gods”, tagit tempen på läget i Rush-lägret tillsammans med gitarristen Alex Lifeson, snackat Iron Maiden med Gamma Rays Kai Hansen och författat historien om den snart Sverigeaktuella järnjungfruns album ”Seventh son of a seventh son”. Plus gjort en rad andra knäck som säkert kommer både uppröra och underhålla.

Minst sagt har det varit en jävla resa. Fantastiskt roliga veckor som tycktes ta slut lika snabbt som de anlände men som har fört det varaktiga resultat med sig som ni snart kan fingra på.

Aftonbladet Hårdrock! säljs lördagen den 1 juni till söndagen den 9 juni. Men innehåller läsning som varar längre än så. Gillar ni resultatet – hör av er till mig eller redaktören Jocke Persson. Vilket ni så klart även kan göra om ni anser detta vara den största skräpprodukt som har nått marknaden sedan Nogger Black.

Mycket nöje. Och på återhörande inom kort. Det har varit alldeles för tyst här inne på sistone.