Har åkt ut ur Irak nu och vi befinner oss i Kuwait. Som vanligt har vi fått dåligt med sömn och är trötta. Somnar varje gång jag sätter mig ned. Så här såg det ut på trupptransportplanet i dag:

Nu är min artikel om Jacob, svensken som blev soldat i amerikanska armén och nu befinner sig i Irak, i tidningen.
Gå genast och köp Aftonbladet:=) Det är verkligen en bra historia med många bottnar.

Flera tunga detonationer i trakten där jag är denna morgon. Fick också reda på att granaterna som dödade två, den jag skrev om häromdagen, träffade USA´s ambassad. En civilanställd kvinna dödades när hon var ute och rökte.

Nästan alla irakier jag träffar vill fly och undrar hur man får visum till Sverige. Men att få utresevisum från Irak kostar tusentals dollar så de flesta är fast här. Vi kommer dock att börja ta oss härifrån.

Har sovit mesta delen av dagen. Är nog mer utmattad än jag tror. Besökte dock danska ambassaden i dag. Den för en tynande tillvaro bredvid den nya amerikanska ambassaden som håller på att byggas.
Många döda och skadade i Bagdad. Det är bara elände överallt.
Dagens roliga saker:
1. Vi promenerade genom Gröna zonen vilket var givande.
2. Träffade en amerikansk kvinnlig journalist och vi talade om hur det är att arbeta som kvinna omgiven av män. Att vara vänlig men inte FÖR vänlig. Att inte spela på kvinnlighet, att hålla på att åma sig vilket bara gör att soldaterna tappar respekten för en.
Finns mycket att att diskutera när det gäller detta ämne. Men nu ska jag sluta för jag måste iväg.
Vi hörs.

I kväll visade de ”Reality bites” på tv. Bilar som exploderade och diverse katastrofer. Bisarrt med tanke på vad som händer här i Bagdad.

Mats, fotografen, är nedstämd för att han missade Dylan i går. Han hade platser på fjärde raden men fick istället tillbringa aftonen med undertecknad.
Var det en bra spelning eller var den medioker? Berätta!
Själv gillar jag inte Dylan särskilt mycket men däremot Rammstein. Diskuterade dem med en svensk häromdagen. Vi enades om att ”Mutter” var bäst. Sedan sjöng vi ”America”, det kändes passande.

 
Baghdad. Shit still in Baghdad. Inledningscenen i Apocalypse now rullar runt i mitt huvud varje morgon. Fast det handlar inte om krigsromantik utan snarare om en otäck föraning.

Amerikanerna håller på att bygga världens största ambassad här i Bagdad. Självklart ligger den i gröna zonen, det fortifierade område stort som Östermalm som ansetts som relativt säkert. (Fast numera skjuter de granater in hit med jämna mellanrum.)
Antar att jänkarna bygger ambassaden för att visa att de kommer att stanna här länge.
Samtidigt ryktas det, det finns många rykten här, att jänkarna kommer att öppna upp gröna zonen, vilket självklart innebär självmordsbombare och fler attentat också i detta område. Men man vet inte riktigt vad som kommer att ske. Stämningen här är lätt paranoid och nästan alla jag talar med är rädda för att de amerikanska trupperna ska åka härifrån. Väldigt många irakier arbetar för USA vilket innebär att de riskerar sina liv eftersom rebellerna dödar de som arbetar för jänkarna. Tänk vilka scener som kan utspela sig om de amerikanska trupperna drar sig ur. Desperata människor som försöker klättra över ambassadmurarna för att komma med en helikopter, precis som när Saigon föll.
Rebellerna använder gerillakrigföring, gömmer sig, skjuter och försvinner eller lägger de ut vägbomber och spränger fordon.
Det påstås att de amerikanska trupperna därför börjat använda sig av en taktikbok som skrevs under fransmännens krig i Algeriet. Vet inte om det stämmer men känslan av ett nytt Vietnamn blir allt mer påtaglig.
Fick också precis reda på att en contractor från KBR och en soldat dödades av en granat två kilometer från oss när vi åt middag häromkvällen. Och vi hörde det inte ens.

Såg precis att jag hamnat på Fredrik Virtanens innelista.
Roligt med tanke med att jag sitter här på trappen framför mitt lätt sönderskjutna hotell iförd grova kängor och inte helt rena kläder.
När fan blir gammal blir hon uppenbarligen trendig:=)
Skämt åsido så börjar Sverige te sig allt mer avlägset. Man glider in i livet här,vänjer sig vid ljudet av skottlossning och explosioner, vägspärrar och alla uniformer.
Läser på Aftonbladet om strejkkaos och att någon snott Pandoras låt. Det enda som verkar spännande är diamantfeber i Norrland. Hoppas Västerbotten, Sveriges Klondyke och min hemtrakt, gynnas av det.
Att bli för avskuren från hemmet är dock farligt för en reporter. Jag skriver ju faktiskt för er där hemma och får inte vänja mig för mycket vid livet här, då ser jag ju inte vad som är viktigt att rapportera. Svår balansgång det där.
Men vi ska inte stanna kvar så många dagar till.

Har haft en synnerligen givande och intressant dag. Det har också varit lite lugnare, i vilket fall vad jag kunnat höra.
Otroligt skönt att lämna skrivarkoman och komma ut i verkligheten.
Visste ni att världens första kända författare var en sumerisk prästinna och prinsessa vid namn Enheduanna som levde för 4300 år sedan?
Hon skrev dikter till gudinnan Inanna på kilskriftavlor och infogade sitt eget namn: Jag, den strålande Enheduanna. I en annan dikt är hon rasade över att hennes land blivit ockuperat av en främmande makt och vädjar till gudarna och gudinnorna att förgöra fienden.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Allt började här i Irak.

Texten jag skrivit på i två dagar är äntligen lämnad. Snart kan ni läsa denna osannolika historia i Aftonbladet. Och vi kan ge oss iväg på nästa jobb….