Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för February 2008

- Sida 1 av 1

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Om jag kan hjälpa en enda människa är det värt att åka.” Det sa Emir Kadric, en soldat som nu är på väg till Tchad. Det svenska skyttekompaniet vet att deras insats är viktig, en halv miljon flyktingar från Darfur behöver omvärldens hjälp för att överleva. Med tanke på detta är det tragiskt med den försvarspolitiska fars som utspelat sig i veckan.

Försvarsminister Tolgfors säger att de svenska soldaternas insats måste förkortas så att de kan lämna Tchad i juni då regnperioden börjar. I en debattartikel i SvD förklarade han detta genom att skylla på allt och alla: brist på pengar, långsamma EU-länder som inte ville ställa upp med trupp, kuppförsöket och den kommande regnperioden.

Detta fick naturligtvis debattörer och opposition att gå i spinn och kräva att insatsen ska förlängas.

Onekligen verkar det vansinnigt att lägga ut 380 miljoner på att 203 soldater ska åka till Tchad med all sin utrustning bara för att vara operativa i 4–6 veckor. Att stanna skulle kosta ytterligare 300 miljoner, vilket Tolgfors tjurigt förklarade är medel som saknas i budgeten.

Det märkliga är att uppgiften om att kompaniet måste hem före regnperioden bygger på ett worst case scenario, missionens befälhavare har ännu inte fastslagit exakt var i Tchad svenskarna kommer att placeras.

Dessutom kommer försvaret i morgon att lämna in en plan på en förlängning av uppdraget, så det är mycket möjligt att Sverige blir kvar. Fast det beror på politikerna och Gud vet vad de vill med försvarspolitiken.

I ena stunden säger försvarsministern att Sverige ska hjälpa till att rädda världsfreden genom att fördubbla antalet soldater utomlands, i nästa stund finns inga pengar. Trots att han blir informerad om läget varje vecka har han nämligen upptäckt att det saknas 1,5–2 miljarder i försvarets budget.

Men soldater ska ändå åka till Tchad i några veckor, fast det blir kanske längre, trots att det inte finns några pengar och det kommer att regna på dem. Inte undra på att alla, från militärerna på försvarshögkvarteret till vanligt folk, blir förvirrade.

Nej, det märks att försvarsministern är ny och oerfaren, ännu tydligare är det att han har usla rådgivare.

För det enda som är viktigt är att en halv miljon människor i Tchad befinner sig i en desperat nöd och behöver vår hjälp för att överleva. Då går det inte att vara sniken och tjurig, då får det faktiskt kosta vad det kosta vill.

kolumn

av Johanne Hildebrandt

Ghalia väcktes mitt i natten av de onda ryttarna, Janjawed. De anföll byn och förvandlade den till ett brinnande inferno, dödade män och pojkar, våldtog flickorna.

Ghalia tog sin bebis, höll henne hårt i famnen medan hon sprang för livet. Hon var så rädd, så fruktansvärt rädd. På bara några minuter krossades den 21-åriga mammans värld. Nu är hon änka och bor i en koja gjord av plast och tyg i ett av de enorma flyktinglägren.

Den arabiska milisen, Janjawed, understöds av Sudans regering och driver bort den afrikanska befolkningen från deras byar i västra Sudan.

Drygt 200 000 människor lär ha dödats i konflikten och två miljoner har tvingats lämna sina hem.

Det här kallas vanligtvis folkmord och etnisk rensning, vilket innebär att FN har rätt att skicka trupp för att skydda civilbefolkningen, men inte i Darfur. Medlemsstater i FN stretar emot eftersom de själva ägnar sig åt snuskiga övergrepp eller trånar efter Sudans olja. Så istället för att använda storsläggan tassar FN runt Sudans regering och tigger om lov att få skicka trupp och nödhjälp till flyktingarna. Typ, snälla, får vi mata de flyktingar ni inte haft ihjäl?

Det enda land som har makt att påverka Sudans regering är dess handelspartner Kina. Men eftersom de tar lätt på sådant fjoll som mänskliga rättigheter gör de självklart inte något för att stoppa övergreppen.

I år har alla länder en unik möjlighet att sätta press på Kina och hota med bojkott av OS om de inte agerar, men nej. Spelen innebär en möjlighet för internationella företag att ta sig in på den nya, rika kinesiska marknaden. Ekonomi, sport och politik är betydligt viktigare än Ghalias och hennes barns grundläggande mänskliga rättigheter. Mördade barn och världens värsta humanitära katastrof får inte förstöra feststämningen.

Fast nu i veckan fick någon nog; Steven Spielberg hoppade av sitt jobb som konstnärlig rådgivare till OS-spelen i protest mot situationen i Darfur och Kinas samarbete med Sudan. Det ska tydligen till regissören av ”Schindlers list” för att höja rösten mot OS-hyckleriet. Kina säger i sin tur att spelen inte ska politiseras vilket är ett stort skämt, allt i världen handlar ju om realpolitik.

Men ha det så kul under spelen, tänk inte på Ghalia eller hennes barn, sport är självklart viktigare än några trista folkmord i ett avlägset Afrika. OS i Berlin 1936 var säkert också en festlig upplevelse, ja förutom för dem som hade vett att skämmas ögonen ur sig.

Johanne Hildebrandt

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Lyckas eller var en nolla. Bris slår larm om att kraven på barn är för höga, alla ska skaffa en fantastisk utbildning och förverkliga sig själva, hela världen ligger öppen och den enda som hindrar dig att bli framgångsrik är du själv.

Följaktligen känner sig ungarna misslyckade om de inte är bäst och snyggast. Oron och ångesten bland barn ökar, en undersökning i Stockholms skolor talar om att femton procent av eleverna mellan 10 och 12 år visar tydliga tecken på stress.

Fast framgång behöver ju inte vara ett märkvärdigt jobb, som popstjärna, programledare, läkare eller advokat. Riktigt framgångsrika har hittat något man älskar att syssla med och sådant tar tid.

Ändå förväntas det i dag att elever vid sexton års ålder ska besluta vad de ska arbeta med resten av livet. Hetsen att ”bli något” är hysterisk.

Nu börjar det också tullas på komvux, den enda vägen som har funnits för dem som inte varit motiverade att läsa vidare direkt efter gymnasiet. 25:4 regeln, som ger extrapoäng för arbetslivserfarenhet, är borta. Regeringens utredare vill privatisera komvux och det är riktigt skrämmande. Antal platser har redan blivit färre, snart lär eftersläntrarna anses vara olönsamma.

Är det meningen att bara hårddrillade toppstudenter med högutbildade föräldrar ska kunna skaffa sig utbildning? Vad händer med dem som har praktiska begåvningar eller de som inte är mogna att plugga vidare? Ska de ändå fortsätta läsa och sedan skaffa ett jobb de kommer vantrivas med? Är det ett framgångsrikt liv?

Jag gick själv ut nian med 0,3 i snitt, vilket var så dåligt att det inte ens kan kallas betyg. Jag jobbade fram tills jag visste vad jag ville göra, då var jag 25 år gammal. Lyckligtvis fanns 25:4 regeln vilken gjorde att jag kom in på komvux och sedan på högskolan. Utan den hade jag aldrig jobbat som journalist i dag, eller haft livserfarenhet att klara av jobbet.

Många har gått samma väg. Före detta justitieminister Thomas Bodström misslyckades med gymnasiet, men läste sedan på komvux, till och med finansminister Anders Borg lär ha läst in sin matte där.

Ingen kan, eller ska, gå spikrakt genom livet. Det är misslyckandena, tvivlen och dumheterna som ger kunskap, erfarenhet och mognad. Så befria kidsen från utbildningshetsen och låt dem ta det lite lugnt. Alla förtjänar en andra chans och kanske till och med en tredje.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Elliot Morseth Edvinsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB