Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för April 2007

- Sida 1 av 4

Krigskorre?

av Johanne Hildebrandt

Fick frågan i dag varför jag kallar mig krigsreporter vilket ibland är känsligt för journalister. Oklart varför, tror det anses pretto eller så är folk obekväma med att enbart ägna sig åt krig.

Jag kan glatt erkänna att jag använder epitetet ibland för att reta folk. (Att vara provokativ är dumt, jag vet, men ibland kan jag helt enkelt inte låta bli.)

Men krig är det ämne jag skriver om, det är det som jag är intresserad av, tycker är viktigt att vidareutveckla, diskutera och ägnar min energi åt så därför kan jag inte se mig som något annat än krigsreporter.
Och genom att göra det tar jag också ansvar för denna mycket speciella journalistiska inriktning och det ansvar man har som utsänd, både i sin rapportering men också för de man intervjuar vilket är viktigt.

Även om jag inte direkt är rädd vid skottlossningar så tycker jag absolut inte det är särskilt kul, det är något som ingår i jobbet och som är jobbigt och ibland oroväckande. Så det handlar inte om adrenalinkickar, att vilja se strider eller död.

Det handlar däremot om att hitta och sedan berätta om de mönster och strukturer som gör att krig bryter ut och fortsätter. Om människorna som drabbas och hur de påverkar dem. Varför de styrande tar de beslut de tar.
Detta är självklart omöjligt att göra på en reportageresa, det är därför jag åker tillbaka, gång på gång och träffar samma personer.
i Irak så har jag hittat en historia som jag helt enkelt måste följa till slutet….för att den engagerar mig så mycket och för att den berättar så mycket om oss alla som människor och om de normer och drömmar som styr oss.

 

Dagens I-landsproblem

av Johanne Hildebrandt

Jag har letat lägenhet i ett år nu, finkammat bostadsannonser och blivit hemnetknarkare men likväl hittar jag ingenting och nu börjar jag bli desperat.
Att bo kvar i huset, med den förbannade gräsklippningen, ännu en sommar är inte ett alternativ även om mina ständiga gäster rycker in och hjälper till.

Min vän Björn skällde på mig och sa att det är mycket snack och lite verkstad när det gäller bostadsbytet, att jag måste ta mig samman och han har helt rätt. Nu ska det bli ordning vilket innebär att jag snart kommer köpa vad som helst i ren desperation. Sedan kan jag sitta där i mitt felköp och vara bitter för att jag inte var mer eftertänksam. :=)

Och snacka om att ovanstående är ett lyxproblem. Nu ska jag gå hem till min väninna Maria och snika till mig middag. Hon har vunnit 13 flaskor vin på ett vinlotteri.
Synd att man jobbar i morgon.

Utomjordingar

av Johanne Hildebrandt

Hittade en otroligt rolig artikel om en av de stora viktiga frågorna i livet. Läs här:
Som gammal SF freak undrar jag självklart alltid om vi verkligen är beredda om utomjordingarna invaderar:=)

Krigsreporterskola

av Johanne Hildebrandt

Svar på ännu en fråga:

Självklart är det enklast att ha stöd från en tidning om du ska åka som frilans till Irak men det är inte ett måste. Ta kontakt med några medier, fråga om de är intresserade och i så fall av vad.  Om du är oprövad kommer de vara väldigt försiktiga med att beställa ett jobb- för då kan de bli ansvariga om du dör eller blir skadad- däremot kommer du ha lättare att sälja in ditt knäck när du väl har gjort det.
(Det var så jag började i Bosnien.)

Är du inbäddad med amerikanerna får du transporter, skydd, kost och logi gratis. Det är visserligen väldigt tråkigt att hänga med dem eftersom allt tar lång tid och – som allt militärt – är trögt och omständigt. Men om du inte varit i en krigszon förr rekommenderar jag detta alternativ.

Helt krasst så är det ett bra sätt att skaffa sig erfarenhet eftersom det är svårare att ta livet av sig av misstag. Och skulle något hända tar de hand om dig.

Om du är en någorlunda erfaren reporter kan du göra en hel del bra jobb som inbäddad men om du inte har rutin kan du lätt bli en propagandamaskin för amerikanska armén. Varning för det.
Du behöver en bra skyddsväst, hjälm, pressleg, brev från arbetsgivare och en stor portion tålamod för att få din ackreditering.
Lär mer här.

Du kan också flyga in i Irak kommersiellt, då behöver du visum från irakiska ambassaden. Då kan du bo på ett fortifierat hotell i Bagdad och det kostar ett par hundra dollar per natt plus tolk och transporter. Din rörelsefrihet är dock  begränsad även vid detta alternativ. Du kan göra korta vändor på stan men inte stanna länge och prata med folk. (Tror gränsen är nio minuter, sedan måste du dra.)

Ge dig ALDRIG ut på stan om du inte har folk med dig som vet vad de sysslar med. Chansa ALDRIG NÅGONSIN!
Det kan gå bra två eller fem gånger men eftersom kidnappningar av västerlänningar är en synnerligen lönande verksamhet i Irak så löper du stor risk att råka illa ut om du far omkring. (Ett utseende som gör att du kan smälta in underlättar dock. )

Inse att du befinner dig i ett område där människor blir kidnappade/avrättade/sprängda i bitar varje dag och som västerlänning, utan kontakter och kunskap är du mycket sårbar. Var smart, tänk strategiskt, lita inte på någon. Paranoia är en krigsreporters bästa vän.

Glöm att du som journalist är skyddad och att presskortet ger dig säkerhet.  Det var länge sedan det funkade. Slappna aldrig av för det är då du börjar bli slarvig och göra misstag.
 
Du borde också bestämma dig för vad du egentligen vill göra i Irak. Det händer så många saker att det är lätt att bli förvirrad och splittrad om du är ovan och inte har en plan redan från början.

Bli inte heller avskräckt av mina råd. De flesta journalister som dör dödas i bilolyckor så riskerna i krig ska inte överdrivas.
För det mesta går det faktiskt bra:=)

Lycka till!

Krigsrapportering och styrning

av Johanne Hildebrandt

Här är ett svar på ett par frågor:

Jag tycker mycket om att jobba för Aftonbladet, de är det enda mediet som satsar på krigsrapportering och som försöker förnya denna ganska statiska gren inom journalistiken.

Min frihet när det gäller reportagen är mycket stor. Jag brukar träffa chefen innan jag åker och då diskuterar vi några upplägg och bollar idéer. Sedan spricker minst hälften av planerna när jag är på fältet och då hittar jag på något nytt, utan att fråga någon om lov.
Tidningen skickar mig för att de förväntar sig och litar på att jag kan hitta och göra de bästa tänkbara reportagen under de omständigheter jag befinner mig i. Och det är exakt vad jag försöker göra.

Vanligtvis skriver jag inte ut jobben förrän jag kommit hem eftersom jag tycker om att arbeta med texten och vill ha distans och tid att tänka.
Sist jag var i Irak ville dock Aftonbladet att jag skulle lämna nästan varje dag vilket jag är ovan vid och det var stressigt men också väldigt kul. (Ska sanningen fram är jag lite lat och fungerar bäst när jag har en deadline att passa. )

Krigsrapportering innebär ständig problemlösning eftersom allt som kan gå åt skogen gör också det. Det är också en väldigt fysisk journalistform. Man måste ta sig till platser och människor för att få något gjort. I början av ett krig kan man oftast åka vart man vill och tala fritt med folk men ju längre det pågår desto mer byråkratiskt blir det.
Mycket tid läggs på att forcera hinder, bara att skaffa sig transport eller tillstånd kan ta en hel dag i Irak.

Det enda man kan göra i det läget är att vara kreativ och vända motgångar till framgångar, och man får aldrig, någonsin ge upp eller börja gnälla för då blir jobbet och stämningen olidlig.
På min förra Irakresa förädlade den otroliga fotografen Mats Strand och jag denna positiva inställning in i absurdum. När helikoptern gick sönder så vi fick vänta i ett dygn var vi glada för att det hände på marken och inte i luften. När det började regna i öknen tyckte vi det var bra för växtligheten, etc.  Till slut lät vi som en parodi på två britter. :=)

En annan aspekt är att man träffar människor som mår dåligt och man måste vara försiktig hur man bemöter dem. Det går inte att vräka ur sig vilka frågor som helst, typ har du blivit våldtagen?
Det är också viktigt att vara skeptisk. Bara för att man ser något betyder det inte att det nödvändigtvis är vad man tror. De man träffar ger en också alltid sin version av verkligheten och den stämmer inte nödvändigtvis med vad en annan folkgrupp/sida/grupp tycker och vet. Men så är det ju i all journalistik, oavsett om man är lokalreporter eller i ett krig. Alla har sin egen agenda. Det enda man kan göra är att ge som många olika versioner av sanningen/verkligheten som möjligt.
Men självklart kan inte jag, en ensam reporter, berätta hela sanningen om vad som pågår i Irak. Jag kan däremot presentera små skärvor av vad som pågår, och det är mer än de flesta andra kan.

En annan sak är att krig drar till sig en massa dårar. En reporter jag träffade satt i amerikansk uniform och rökte cigarr, hela han utstrålade psykovarning och mycket riktigt visade han sig vara jätteskruvad. (Han hatade mig också:=)

Annars försöker jag hålla mig borta från andra journalister så mycket jag kan när jag är på fältet. Inte för att jag tycker illa om dem men det är inte för att umgås med kollegor som jag är där. Ibland kan det självklart vara bra att samarbeta men jag föredrar att vara själv.

För mig är krigsrapportering den viktigaste och mest intressanta formen av journalistik. Det råkar också vara det jag är bäst på, varför vet jag inte. Kanske är det så enkelt att jag går in för det med själ och hjärta och när man brinner för något- oavsett ämne- så brukar det också bli bra.

Önskar dock att fler journalister rapporterade från Irak, speciellt fler kvinnor. Det behövs många olika röster för att ge en mångfacetterad bild av vad som pågår.

Folke Rydén och Irak

av Johanne Hildebrandt

Såg Expedition Linné som Mattias Klum och Folke Rydén har gjort.
Tyckte mycket om den, blev både berörd och hade kul. Framför allt var den intressant och inte så besserwisseraktigt naturmuppig som en del miljöfilmer kan vara. (Tror jag är skadad av alla tråkiga lektioner i NO, elelr vad det heter nu för tiden.)

Åt lunch med Folke efteråt och vi pratade om den dokumentär vi ska göra om kvinnliga politiker i Irak. Plus om ett nytt projekt som handlar om ett av mina favoritämnen.
Kul!
Och det innebär att det snart är dags att återvända till Bagdad….men inte riktigt än.

Ulf Elving

av Johanne Hildebrandt

Det märkliga med mitt jobb är att folk tar för givet att man är medievan. Så var inte fallet för min del under lång tid.
Jag fick ångest och tunghäfta bara någon viftade med en mikrofon och att stå på en scen gjorde mig så nervös att jag nästan svimmade.

Den som lärde upp mig var Ulf Elving. Med jämna mellanrum bjöd han in mig till en panel tyckare han hade i sitt program. I början sa jag inte mycket men han uppmuntrade mig alltid att prata och till slut, när jag insåg att en blixt inte slog ned och förvandlade mig till en hög aska, så lossnade det.
Tänk vad lite bekräftelse och stöd kan betyda.
Nu är jag relativt oberörd när det gäller intervjuer så länge de handlar om något som jag tycker är viktigt. Jag är sällan nervös och vet att jorden inte går under om jag gör bort mig. Att bli intervjuad av Elving i går var bara kul.
(Jag satt och sjöng Manchester Uniteds fotbollssång i pauserna: ”Glory, Glory Man Uniiiited ” för att retas med Djurgårdenfanet Ulf:=)

Men resan till denna avslappnade inställning var lång och absolut inte smärtfri. Ingenting är gratis.

Och jag känner mig fortfarande mer hemma vid en lerig front än på till exempel en filmpremiär. Känner mig som ett UFO i miljöer som bara handlar om att visa upp sig och mingla.
 Visst, jag kan göra det om jag måste och har ett skäl till det men om jag har ett val, vilket jag ofta har, så spelar jag hellre Playstation. Antar att jag skulle kunna öva upp filmpremiärförmågan också men det känns inte så viktigt.

Har förresten fått mail från Jacob i Irak. Ingen är död och allt är bra. Skönt.

Och jag köpte en grymt snygg Nougat-klänning på Cotton Club i går. Röd med svarta prickar….sådant gör mig också glad.

Playstation 3

av Johanne Hildebrandt

Har försökt spela Final Fantasy hela dagen men får inte igång den Playstation som sonen lagt beslag på. Nu sitter jag och väntar på att han ska komma hem från skolan. Rätt förnedrande med tanke på att han bara är tolv.

Lär inte hinna spela mycket i dag. Ska ut på shoppingtur med min allra käraste syster Cina och sedan bli intervjuad av Ulf Elving i P4. Helt ok eftermiddag.

Är dock bekymrad för att Jacob, svensken som tjänstgör i amerikanska armén och som befinner sig i Irak, inte har hör av sig. Bad honom kolla en sak i söndags men han har inte mailat tillbaka.
Det brukar betyda att någon har dött. Då stänger de av alla telefoner och internet för hela bataljonen så att ingen ska kunna kontakta släktingarna före de militära myndigheterna. Undrar om det är någon man känner som råkat illa ut….

Gokväll

av Johanne Hildebrandt

Det var kul att vara med i Gokväll och jag tror att jag talade någorlunda sammanhängande. Hittade efter mycket letande en sommarklänning längst in i garderoben som jag hade på mig. Den kom från  Nougat, mitt nya favoritmärke.
Är ganska besatt av girly kläder just nu efter att ha hasat runt i combatkängor i en månad.

Träffade också Lill babs och hon berättade om den fond hon har för ungdomar som gör bra saker. Beundransvärt när människor engagerar sig. Det finns alldeles för många som bara gnäller och ägnar sig åt att skriva bittra, fega anonyma inlägg.  De borde ta lärdom av dynamon Lill babs.

Strax innan sändning kom ett bud med blommor från skådespelerskan och kollumnistkollegan Nisti Sterk! Så otroligt snällt! På kortet stod det att jag gjort ett bra jobb i Irak. Blev verkligen glad. Måste börja göra sådana saker själv. Man blir så glad.
Läs mer om Nisti här:
I morgon blir det radio Ulf Elving, men ska sanningen fram gör jag inte så jättemånga knop just nu.

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Sandra Christensen, Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB