Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för August 2008

- Sida 1 av 2

Svenska män

av Johanne Hildebrandt

Jessica Zandéns och Cecilia Gyllehammars debattinlägg om att jämställdhet dödar passionen och att pappor i storstan som klamrar sig fast vid sina bäbisar är omanliga är humor på hög nivå. Särskilt när de ropar efter ”riktiga män”.

Om de orkat ta några steg bort från det fjolliga Stureplan och överklassens feminiserade män hade de kanske upptäckt en annan verklighet, nämligen den plats där de flesta andra människor i detta land befinner sig.

Där behöver inte män grooma sig eller köpa kläder av ett visst märke för att försöka kämpa sig till någon form av manlighet. Där jobbar de i stället hårt för att dra in pengar till familjen, hämtar på dagis, är snälla och gör sitt bästa utan ens orka tänka på om de är manliga är eller inte. Och varför detta mystiska samband mellan brist på passion och jämlikhet?

Är min norrländske, älgjagande, grävskopfixerade kusin Jonas omanlig för att han tar hand om sina tre små pojkar? Självklart inte. Han är trygg nog att strunta i vad alla andra tycker och gör det som måste göras. Manlighet är nämligen som skäggväxt, antingen har man det eller inte och det går inte att krysta fram som en liten grupp i Stockholms innerstad försöker göra. Men det går inte att jämföra dem med resten av befolkningen, i verkligheten fortsätter livet som det alltid gjort.

När Zandén och Gyllenhammar efterlyser eldiga latinoälskare borde de i stället gå till närmsta byggarbetsplats. Där finns rejäla män som inte är tillgjorda men däremot schyssta. De är kanske för trötta efter jobbet för att knulla hängande i taklampan men är stabila, och som de flesta vuxna människor vet så är passion ett övergående psykostillstånd.

Ändå tyckte Zandén och Gyllenhammar att vi ska förstå det som ”halva Europa och hela Sydamerika insett, att långa äktenskap kräver älskare och älskarinnor” och glömmer glatt bort att det är katoliker vi talar om och flesta jag känner hade gärna hade skilt sig, om de hade kunnat.

Debattinläggsförfattarnas fantasier om otrohet verkar mest bestå av glamorösa möten fyllda av champagne och sidenlakan medan verkligheten består av ett oplanerat fylleknull på en toa på Stadshotellet i Säffle följt av månader av ångest. Ett svek är ett svek är ett svek, och det är inget sexigt med det.

Nej, medan överklassdamerna hyllar passionen och älskare som är otrogna och ”kärleksfullt” slår dem på käften tycker jag vi andra borde värna om den svenska hederliga mannen som jobbar hårt och gör så gott han kan. Han börjar bli alldeles för underskattad.

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Det är synd om president Micheil Saakasjvili. Han ville ju föra sitt land närmare väst och bli medlem

i Nato och vara med de stora grabbarna och det verkade ju gå så bra. I Bryssel och Washington blev han klappad på axeln och han var förmodligen helt säker på att han skaffat sig massor av nya vänner som skulle backa upp honom.

Men snabboffensiven mot Sydossetien fick Ryssland att slå till, hårt och skoningslöst. Ingen liten utbrytarrepublik ska sticka upp mot den ryska björnen och släppa in Nato i närområdet.

Så vad hände? Kom Saakasjvilis nya kompisar rusande för att hjälpa till?

Naturligtvis inte, realpolitik är precis som relationer i den verkliga världen: pragmatism råder, starkast och mäktigast vinner.

Det är en sak att vara kompis, något helt annat att ingripa när något är fel och därmed själv riskera något, som att stöta sig med Ryssland så att de blir förbannade eller slutar att sälja olja och gas.

Och vem vill riskera något för Georgien, egentligen? Det är den bonniga kompisen från Säffle som köpt nya, trendiga kläder och städat upp sitt gamla liv för att få hänga med de stora, världsvana grabbarna i Armanikostymer och Rolex. En schysst typ såvida han inte gör bort sig, vilket han nu gjort.

Saakasjvilis vädjan om hjälp besvarades med humanitära hjälpsändningar och diplomater som sa att de var ”deeply concerned”.

Det faktum att det passade Ryssland att gå med på ett eld upphör gjorde Sarkozy till en diplomatisk hjälte medan alla visste att avtalet bara var snack. För varför skulle Ryssland bry sig om papperstigern EU när medlemsländerna är så splittrade att de inte kan backa upp diplomatin med ett trovärdigt militärt hot?

Ryssland har ju allt att vinna på att ha en pågående konflikt i Georgien, då blir det inget Natomedlemskap.

Georgiens president borde ha lärt sig av Izetbegovic, Bosniens president under kriget i början av nittiotalet. Då var EU också ”deeply concerned” men ingrep inte trots pågående folkmord. I stället skickade man fredsbevarande trupper, bakbundna av mandat som förbjöd dem att röra något även om de hade velat. Har något hänt sedan dess? Tydligen inte.

Nej, de enda som imponerat är luftpistolskyttarna Natalia Paderina, Ryssland, och Nino Salukvadze, Georgien, som omfamnade varandra på OS-prispallen.

– Vi är vänner. Om jag fick bestämma skulle det inte finns några krig någonstans, sa Salukvadze på presskonferensen efteråt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: kvinnor borde styra världen.

Rix FM och Rob

av Johanne Hildebrandt

Pratade om ”Älskade krig ”i morse hos  Titti, Fylking och min granne Roger i Morgon zoo.

Fast jag ballade ur så det blev mest prat om min fruktlösa kamp för mer hårdrock under Pridefestivalen.

Jag berättade om mina planer att starta en facebookgrupp som ska kräva att Rob Halfors ska spela på Pride nästa år men att jag inte riktigt vågat av rädsla för att bli den enda medlemmen.

Men eftersom dessa tre är bra och gedigna människor tyckte de att min idé var bra och lovade att gå med i min grupp.

Det känns som om jag börjar närma mig ett genombrott.

Titti frågade om jag inte hade lust att åka till Georgien men de senaste arton månaderna har jag varit i Irak två gånger, i Darfur och Tchad plus att jag har skrivit en krigsroman. Hela min tillvaro har präglats av krig, våld, fördrivanden och svält.

Nu vill jag ha semester och bara få vara kär, lycklig och ledig ett litet tag.

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Vad är det för mening med det här egentligen? Frågan inställer sig när den extratunna och därmed lite mer miljövänliga plastkassen på Konsum går sönder, igen.

När varorna trillar ut på trottoaren i mitt bostadsområde där alla som inte källsorterar omedelbart får ett hatbrev och hotas med stupstock och allmän bespottning är det jävligt svårt att tro att just mina insatser ska kunna rädda världen ur klimatkrisen.

Vad spelar det för roll att min kasse är supertunn när Kina är så förorenat att de olympiska idrottarna knappt kan andas och hela Östeuropa eldar med kol?

Vad har det för betydelse om jag kör en miljövänlig bil när varenda amerikansk bonde anser att deras jättebilar är en sådan demokratisk rättighet att de kommer att rösta på vilken dåre som helst, bara bensinen fortsätter att vara billig?

Ok, jag vet, allt måste börja någonstans, det gäller att ta ansvar för sin omgivning och skälet till att Sverige är någorlunda rent är att hänsyn tagits till miljön.

Men erkänn att klimatdebatten är förvirrande. John Christy, som är forskare i FN:s klimatpanel och som delade nobelpriset med Al Gore, säger i TV4 att isarna bara smälter på Nordpolen. På Sydpolen har den däremot ökat så totalsumman av världens polarisar är egentligen större än förr. Samtidigt kommer larm om att båda isarna smälter med rekordfart och om det fortsätter kommer vi snart kunna paddla över kuststäderna.

Trots alla motstridiga uppgifter har Al Gores och klimatkatastrofteoretikernas sanning, att världen snart går under, etablerats. För något sådant vill man ju inte vara medskyldig till.

Likväl känns det rätt meningslöst att köpa miljövänligt toapapper när köttet i kyldisken har forslats från Sydamerika, mineralvattnet har åkt över hela Europa och de billiga gymnastikskorna tillverkats av underbetalda asiater.

Små handlingar är viktiga, visst. Men spelar de verkligen någon roll eller handlar det bara om att plåstra om det dåliga samvetet och känna sig duktig?

Jag krävde visserligen inte att utsläppen skulle minskas i väst utan handlade glatt importerade varor för att de var billigast, åkte på utsläppsstinna långssemestrar och körde bil utan en tanke på morgondagen. Men jag köpte ta mig fan supertunna kassar, trots att det inte var så roligt alla gånger. Så skyll inte på mig. Jag gjorde i alla mitt för att rädda miljön.

Mobildrama

av Johanne Hildebrandt

Jag och en väninna såg ”Mamma Mia” i går på Heron city.
Filmen var kanon och kvällen trevlig fram till tolvtiden då det var dags att lägga sig.  Först då upptäcker jag att mobilen är borta.
Börjar desperat ringa till den, signalerna går fram men ingen svarar. Ser hela mitt liv passera förbi i revy….Det finns många nummer och bilder i den mobilen…

Till slut, vid ett svarar en man på bruten engelska. Ja, han har mobilen och jag kan komma och hämta den i Rönninge.
Lättad, men ännu inte helt övertygad om att jag verkligen ska få tillbaka den, beordrar jag min tonåring att klä på sig och följa med.
-Men du sa ju att jag borde ha lagt mig för länge sedan, klagade han trött.
-Detta är en kontraorder. Vill du att din mor ska träffa okända män ensam mitt i natten?

Men när vi väl var framme i Rönninge, två på natten, visade sig upphittaren vara en schysst man vid namn Christian som glatt överlämnade mobilen han hittat i sätet på biografen. Han hade tänkt börja ringa runt och leta efter ägaren på morgonen eftersom det var så sent.

Förra gången jag tappade mobilen var för flera år sedan. Då var det en taxichaufför från Etiopien som tog hand om den.
Tack gode gud för hederliga människor – och för den tur jag alltid har.

Tchad

av Johanne Hildebrandt

De sista soldaterna från tchadstyrkan, TD01, som jag skrev om i påskas, kom hem i går kväll och en medaljceremoni hölls på Livgardet i morse.

Själv missade jag det hela eftersom jag satt fast på Essingeleden i nästan två timmar eftersom en lastbil lyckats välta ner en vägskylt över ena körbanan. (Bygg en kringfartsled runt Stockholm nu!)

Lyckades ta mig till Livgardet så småningom och träffade bland andra Erik Carlson, en av de soldater som jag följde på plats.

Under de här månaderna hade han och de andra i plutonen bland annat vaktat när en brunn borrades i en by.
Han hade också tillbringat en vecka i Centralafrikanska republiken där soldaterna jobbade nära civilbefolkningen, något de uppskattade mycket.

Annars verkade svenskarna uppdrag mest ha bestått i att  vakta camper. Dessutom är det regnperiod i Tchad vilket innebär att det varit fullt med enorma insekter överallt.

En ny omgång soldater har nu tagit över i Tchad. När de gjort sin tur ska all utrustning släpas hem igen till Sverige. Mer om detta snart.

Överstelöjtnant Peder Ohlsson, chef för TD01 och Erk Carlson.

Mingelbilder

av Johanne Hildebrandt

Supertrevliga Mona och Bosse. Trots Monas schlagerkärlek så brukar vi gå på en hårdrockbar ibland. Ville bara nämna det.


Lotta Bromé och Tony Irving

Jepp. Grannen Federley var självklart där. Det han inte vet är att när jag blev lite uttråkad uppmanade  en upprörd väljare att gå och fråga ut honom om FRA, vilket han gjorde. Oerhört underhållande.

Halfordkampen går vidare

av Johanne Hildebrandt


Min fixering vid Rob Halford nådde maniska höjder i går kväll under Prideminglet.
Uppbackad av min polare Mats startade jag ett intensivt lobbyarbete för att se denna av homovärlden så försummade stilikon på scenen nästa år.

Det gick skrämmande trögt men vi lyckades vinna över en DJ på vår sida. Han hade å andra sidan en Judas Priest t-shirt på sig.

Någon pekade ut en man som en av de drivande för Pride men när jag ivrigt försökte sälja in Halford ville han bara prata om Irak. Det tog en stund innan jag fattade att det var migrationsminister Tobias Billström jag pratade med.

(Jag skulle bli en usel nöjesreporter, känner knappt igen min egen familj. Dessutom är det svårt att tänka på annat när man är besjälad av ett heligt uppdrag:=)

Respekterar att Billström och Bildt åkte till Bagdad för att skapa sig en bild av situationen på plats. Alltför många stannar hemma och har åsikter utan att ta reda på hur verkligheten ser ut.
Glädjande är också att Sverige återigen kommer att öppna ambassad i Bagdad, dessutom utanför Gröna zonen.

Talade också med en av de soldater som gått i uniform i paraden. Han hade varit tveksam först, tyckte att han först och främst var soldat och inte en sexuell läggning vilket är en fullständigt förståelig inställning. Men han var ändå glad att han hade gått och över det mottagande han fått.
Själv tycker jag att han och de andra soldaterna är fantastiska.

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Prideparken är en rolig och avslappnad fest fylld med transor, bögar och flator. Här är kärleken fri och mångfalden så stor att till och med regeringskansliet har en egen monter. Företag och organisationer är måna om att synas i hbt-sammanhang, hangarounds i form av politiker, artister, författare, kändisar och journalister är där, för att visa solidaritet och mingla.

Fördomsbastionerna faller en efter en. Till och med brandförsvaret och räddningstjänsten har startat en kampanj för mångfald och i år gick för första gången militärer iklädd uniform.

Att värna om hbt-personers rättigheter är en självklarhet och under de tio år Pride funnits har gränserna flyttats och normerna vidgats, till gagn för alla. För det är ju en mänsklig rättighet att bli kär i eller att sätta på den man vill, oavsett kön.

Men i en annan, mindre glamorös verklighet, söker sig desperata flickor till sjukhusen för att operera mödomshinnan så att inte deras blivande makar ska misstänka att de haft sex före äktenskapet.

Om tjejen har haft ihop det med någon anses det, inom vissa familjer, att hon dragit skam över mannen och släkten och hon kan råka väldigt illa ut.

Elva av 49 vårdinrättningar i Stockholms län har utfört operationerna, resten hänvisar till privata kliniker. Det faktum att mödomshinnan inte existerar har inte med saken att göra, illusionen är det viktiga. Därför skrapas ett litet sår upp i slidan som börjar blöda när kvinnan har sex.

Lek med tanken att samhället i stället för att inrätta lagar och hatbrottsjourer och arbeta för att förändra okunskap och normer, försökt operera homosexuella så att ingen skulle kunna upptäcka deras läggning och därmed vilja ge dem stryk.

Det vore fullständigt otänkbart, eller hur?

Så varför trängs inte myndigheter och organisationer runt invandrarkvinnorna för att stärka deras rättigheter och förbättra deras livsvillkor? Varför kämpar inga kändisar, debattörer och politiker för deras sak?

Kanske är de för få eller så är ämnet för jobbigt och minerat. Dessutom är debatten så pk-snöpt att den som tycker att hederskulturens medeltida kvinnoförtryck är fullständigt oacceptabel lätt framstår som en rasist. Tack vare denna svenska flathet har vi också svikit invandrarkvinnorna.

Rätt ska vara rätt. De mänskliga rättigheterna måste gälla alla, oavsett härkomst, läggning eller kön. Och är det något som hbt-världen bevisar är det att normer som verkat ha varit huggna i sten faktiskt går att förändra.

Pride och hårdrock

av Johanne Hildebrandt

I kväll pratade jag i radio, i Kalas där världen bästa Lotta Bromé är programledare. Förklarade hur stort det är att militärer för första gången kommer att delta i paraden i uniform. (Något jag krävde i en kolumn förra året.)

Deltog sedan i en panel med Mian Lodalen, Magnus Carlsson och Fredrick Federley. (Ständigt denna granne)
Sa att HBT människors rättigheter är så självklara att det är sjukt att de fortfarande behöver ordas om. Däremot borde  homovärlden ta sig ur detta förhatliga schlagerträsk. Var är hårdrocken? Var är gitarrerna?

Förklarade att Judas Priest sångaren Rob Halford inte bara är bög utan också den som lärde hela hårdrockvärlden att bära läder och nitar. Denna kraftigt försummade stilikon var det naturligtvis ingen som någon hade hört talas om.

Sedan tog jag kort på  M.A Numinen.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande redaktörer: Love Isakson Svensén, Frida Westergård och Nils Höglander
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB