Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för January 2010

- Sida 1 av 1

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Före detta polischefen Göran Lindbergs dubbelliv är fascinerande i sin skrämmande dubbelmoral. Feminismens riddare som i skinande genusrustning kämpade mot sexuella trakasserier och för kvinnors rättigheter sitter häktad misstänkt för våldtäkt och tre fall av förberedelse till grov våldtäkt mot barn.

Bestörtningen är enorm. Att en betrodd människas ansikte spricker och personen, likt ett alienmonster från tv-serien V, visar sig vara någon helt annan är en urgammal fasa gestaltad i många myter och sagor.

Frågorna är många. Om han är en svikare, vem kan man då lita på? Och hur hanterade han sitt hycklande? Var genusarbetet en botgöring för oönskade sexuella preferenser eller en politisk korrekt perfekt täckmantel?

 

Kanske trodde han efter alla år i maktposition att han hade rätt att inte behöva leva som han lärde, ett fenomen som drabbar en del kända och framgångsrika. Måhända fick han helt enkelt en kick av det hela, människans förmåga att bortrationalisera konsekvensen av sina handlingar är beundransvärd.

Polisen gör tack och lov sitt jobb, de sopar inte skandalen under mattan som katolska kyrkan gjorde med sina pedofilpräster. Att polisens kvinnosyn ifrågasätts och kritiseras känns därför helt irrelevant just i detta fall.

 

Förra året dömdes en hög chef på ett börsbolag för köp av sexuella tjänster till sina gruppsexträffar där flera företagare, och en grundskolelärare, deltog. Folkpartiets toppolitiker i Huddinge, Åke Blomqvist, ingick i samma gäng och dömdes till böter för att ha köpt sex av en minderårig, och fick lämna sina politiska uppdrag.

Sedan har vi förskolläraren på den kristna förskola i Jönköping som har åtalats för att våldtagit fem flickor som var mellan två och fem år.

Vad vuxna människor gör i sängkammaren är deras ensak men gangbangande brödraskap av maktmän som utnyttjar och våldtar minderåriga borde bestraffas med hårda fängelsestraff, alternativt stegling.

Någon undrade hur man skulle varna barnen nu när vem som helst tydligen kan visa sig vara en ful gubbe. Mitt tips är stor och djup skepsis mot felfria, goda, pk-människor. De som vägrar visa några sprickor i fasaden har nästan alltid något att dölja. Om något verkar för bra för att vara sant så är det oftast inte heller på riktigt.

Därför är det tryggare med en ärlig, ifrågasättande skitstövel som står för sina åsikter och brister. De behöver i alla fall inte hålla upp några falska fasader.

Kulturkolumn

av Johanne Hildebrandt

Katarina Wennstams nya bok ”Alfahannen” handlar om sextrakasserier och våld inom filmvärlden. Hon säger att hon aldrig träffat så många rädda människor som när hon gjorde sin research i denna värld. Där hankar sig de flesta fram på projektanställningar och är därför rädda för att anses som besvärliga.

Ingen vågade säga något om det som alla vet finns där: våld, sextrakasserier, alkoholproblem.

 

Med tanke på alla berättelser om hur män tagit arbetssökande tjejer mellan benen, bett om avsugningar, krävt sex, etc, så verkar det onekligen som branschen borde införa en värdegrund, á la Försvarsmakten. En chef vid operan har till exempel skickat sexmejl till en kvinnlig anställd. Operans chef Anders Franzén försökte bortförklara det hela med att chefens latinska temperament tog över och torde därmed ha slagit någon form av rekord i dåligt chefskap.

Åsa Beckman på DN beskriver hur författaren Stig Larsson först sågade henne som kritiker och sedan förklarade för henne att: ”Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata.”

Beckman hävdar att det manliga geniet är så omhuldat i kulturkretsar att dessa personer kan svina hur mycket som helst utan att någon protesterar.

Efter att ha sett både manliga och kvinnliga groupies trängas runt kulturidoler med tindrande ögon och förhoppningar om att skaffa sig egna fördelar genom att smickra stjärnorna är jag benägen att hålla med. Varje drucken plattityd tas emot som en stor sanning, det smickras och krumbuktas så vida pass att det inte är konstigt att de svagare själarna till slut slukas av myten om sig själv.

Däremot förstår jag inte varför man inte säger ifrån. I den övriga världen ber man snuskgubbar fara åt helvete.

 

Rätt måste ju ändå vara rätt, även inom kulturvärlden, och det enda sättet att förändra något är att man själv börjar ta ansvar för omgivningen.

Å andra sidan; när Beckman blev trakasserad av Larsson såg kollegorna stillatigande på utan att ens ifrågasätta författaren. Här har vi alltså en kulturelit som pratar

vackert om tryckfrihet, feminism och människors lika värde, men när det väl gäller är de inte rakryggade nog att omsätta sina ord i praktiken.

Det tycker jag förklarar det mesta om tillståndet inom kultur- och mediavärlden, och varför några av dess medlemmar fortfarande befinner sig på ”Mad men”-nivå.

Usel tv

av Johanne Hildebrandt

I Snillen spekulerar diskuterade 2009 års Nobelpristagare framtiden och berättade om sina upptäckter och hur de tagit sig fram i livet. Kemiprisvinnaren Ada Yonath hade vuxit upp under fattiga förhållanden, medicinprisvinnaren Carol Gredidy beskrev hur hon övervann sin dyslexi i skolan, till och med den akademiska världens stenhårda konkurrens och rävspel togs upp i debatten. Att se programmet, och lära sig saker, var en befrielse.

Merparten av all tv är numera korkad, tråkig eller späckad med lyteskomik designad för att få folk att hånskratta.

 

Att Färjan-Håkan åker till Thailand för att öppna bar, människor handlar för massor av pengar i Ullared och ungdomar super och knullar i Paradise hotel känns mest av allt som en cynisk jakt på tittare.

Stjärnorna på slottet kunde ha varit undantaget i dessa förnedrande golgatavandringar till tv-kvällar. Det verkade så lovande att spärra in fem äldre människor på ett slott, alla har erfarenhet, kunskap och är så etablerade att de inte behöver bevisa något utan kan vara ärliga. Det kunde ha blivit en sorts Snillen spekulerar i artistvärlden men i stället blev det bara en massa poserande.

Björn Ranelid lägger verbala bombmattor späckade med plattityder och klarar inte av att släppa det som hänt för många år sedan.

Meg Westergren verkar uppskruvad, Tommy Körberg lufsar runt och drar dåliga skämt, Siw Malmkvist är snäll och Kjell Bergqvist verkar mest undra vad i hela friden han egentligen gör där. Själv undrar jag varför jag slösar bort mitt liv på detta och zappar besviket vidare i en meningslös jakt på något bättre.

 

Kanske är all denna konstiga tv som visas ett tecken i tiden.

Under 00-talets ytorgie fanns det ju inte någon absolut sanning, allt var på låtsas och att bygga varumärken, vara snygg och bjuda på sig själv var viktigare än kunskap, utbildning, intelligens och värdighet, Förhoppningsvis kommer detta förändras under 10-talet då vi alla kommer få jobba hårdare och tvingas bli bättre för att stå oss i konkurrensen. Kompetens, allmänbildning och sanning har redan uppgraderats som önskvärda egenskaper. Så vem vet, det går kanske till och med att få fram lite smart och rolig television med tiden?

Människor är trots allt inte idioter, även om tv-bolagen verkar tro det emellanåt.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Alex Rodriguez och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB