Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för April 2008

- Sida 1 av 1

Uppdatering

av Johanne Hildebrandt

Tack för alla snälla mail och meddelanden, blir så glad över att folk bryr sig!

Som svar på frågorna om vad jag sysslar med, vilka mina planer är, om jag överhuvudtaget har något liv etc, kommer här en resumé:

Just nu skriver på min nya krigsroman ”Älskade krig” som utspelar sig i Irak. Alla som följt denna blogg kommer att känna igen vissa delar av berättelsen.
Deadline är den 15/6 och boken kommer ut i slutet av september.

Allt är väldigt stressigt och att TT gick ut med ett telegram om att jag skriver boken minskade inte direkt min prestationsångest…
Men jag tröstar mig med Douglas Adams odödliga ord: ”I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.”

När jag kom hem från Tchad låg jag sjuk i några dagar. Magen. Väldigt beach 2008 främjande.

Därefter åkte jag till Paris för att vara med när Anders Gerdin gifte sig med Cina Rönn på svenska ambassaden. Mycket vackert, nästan alla grät, jag var tärna.
Amelia Adamo, förebild och omdanare av synen på äldre kvinnor, var bestgirl. Hennes man Torbjörn Larsson, chefredaktör för DN, var självklart också där samt Magnus Janson, administrativ chef på DN, Olof och Anna Lena Brundin samt släktingar.

Bröllopsföljet stannade i Paris under tre dagar, mina första lediga dagar på månader.  Det var skönt att ta långa promenader, dricka champagne, äta goda middagar och inte tänka på någonting, dock en märklig kontrast till livet i Tchad med tältsängar och fältransoner.

I fredags drack jag vin med Mona Sahlin och i sedvanlig ordning hamnade vi på favorithårdrockbaren. Det är roligt att hänga med Mona , hon är klok, rolig och väldigt, väldigt avslappnad. (Inte alla av mina vänner gillar hårdrock och dess opretentiösa fans, men de som gör de får extra plus.)

I går åt jag middag med kloka och stencoola Åsa Nilsonne, författarkollega och professor i psykiatri. Vi pratade om våra söner, hennes mellanson Carl är i Tchad, och naturligtvis om bokskrivande. Välbehövligt, jag behövde älta med min bok med en levande människa.

Jacob ringde från Fort Bragg.  Förra året firade vi midsommar  i Irak när allt var som eländigast och folk bara dog.
För att muntra upp oss  gjorde vi en pakt: Om vi överlevde skulle vi träffas i Stockholm och dricka massor av öl. Jacob berättade nu att han kommer hit någon gång i juli för att hålla sitt löfte. Roligt!

Jag har med andra ord ett liv, även om det just nu mest består av arbete. Jag kommer därför inte hinna uppdatera bloggen så ofta som jag borde…
Men jag hoppas ni har överseende med det och söndagen blir trevlig.

Försvarskolumn

av Johanne Hildebrandt

I början av april hade militärens säkerhetstjänst, Must, sin första presskonferens någonsin. En underhållande tillställning som hölls på högkvarteret, i ett rum med vadderade väggar. Chefen för säkerhetskontoret, John Daniels, kunde egentligen inte säga någonting eftersom allt var så hemligt.

Men hoten mot utlandsanställda ökar, hur dessa hot framfördes eller om de påstådda kontaktförsöken verkligen kom från illvilliga informationsinhämtare eller från folk som ville umgås var oklart. X+X var lika med Z men både ingångsvärdena och resultatet är hemliga.

Okej för att spioner är hemliga, att landets försvarspolitik är höljd i dunkel är däremot bedrövligt. Försvaret är ett svart ekonomiskt hål som slukar pengar och finansminister Borg har bestämt att pengar ska sparas. Säkert går det också att effektivisera massor, i Finland får man till exempel fler soldater för pengarna.

Fast ÖB:s egna lösningar godkänns inte av regeringen som i stället ger honom tre veckor (!) att presentera ett sparförslag. Antalet soldater som är i tjänst i utlandsstyrkan ska dock fortfarande fördubblas, fast det finns inga pengar till någonting. Ja, förutom till Jas som det nu ska satsas på, trots att en flygflottilj kanske ska läggas ned.

Förvirrande? Jepp, faktum är att jag hitintills inte träffat någon som fattar vad det är frågan om.

Den stora frågan, det enorma undflyende mysteriet, är vad regeringen vill med sin säkerhetspolitik. En rätt viktig fråga med tanke på att det i grunden inte handlar om Anders Borgs budget utan landets säkerhet.

Ska Sverige gå med i Nato och är nedskärningarna egentligen bara en enda smygförberedelse inför inträdet? Vad kan våra soldater egentligen tillföra i Afghanistan? Ska vi strunta i att försvara Sveriges gränser, där har ju ändå inte hänt mycket de senaste 200 åren?

Förre försvarsministern, Odenberg, avgick för att han ansåg att man först skulle analysera det säkerhetspolitiska läget, alltså ta reda på vad försvaret behövs till, innan några eventuella nedskärningar gjordes. Nu gör regeringen tvärtom, vilket är lika smart som att köpa en mindre lägenhet utan att veta hur stor familjen är eller hur långt det är till jobbet.

Vad ska försvaret användas till? Kanske vet inte regeringen det själva, det verkar i alla fall inte som det. Men heja Reinfeldt, Tolgfors och Borg. Jämfört med er framstår Must som ett under av tydlighet och öppenhet, och det är en bedrift i sig.

Dagens kolumn

av Johanne Hildebrandt

I undergångsromanen ”Vi som hade alla rätt” är huvudpersonen Cissi en otrogen, egotrippad programledare som lever för att få bekräftelse via rutan och i tidningarna. Hon dricker för mycket, är en usel morsa och är taskig mot sina underlydande. Dessutom är hennes karriär på väg utför eftersom hon håller på att bli för gammal.

Kristina Thulin och Jenny Östergren, som båda jobbar på TV 4, har skrivit denna bok som sägs vara en nyckelroman som skildrar livet på kanalen. En annan beskrivning är att den är en karikatyr av mediebranschen fast den känns mest som en dokumentär, igenkänningsfaktorn är grymt hög.

I vilket fall är det en fruktansvärd bok och alldeles, alldeles underbar. Den är helt enkelt grymt underhållande av många skäl; i verkligheten verkar det mest vara män som kommer undan med att knulla runt, smita från jobbet, supa ner sig, tänja på sanningen, åldras eller hyckla.

Kvinnor verkar däremot från födseln ha belagts med ett hämmande martyrok som kräver skönhet, framgång, hemlagade pannkakor till barnens matsäck, ett perfekt hem, sexgudinnestatus samt total lycka.

För dem som insett att livet inte fungerar så är det därför befriande att läsa om en amoralisk bitch som gör alla fel som tänkas kan men ändå klarar sig eftersom hon ser och utnyttjar den makt som hon faktiskt har.

Av samma skäl är det kul att titta på ”Cashmere mafia” på TV 3 som handlar om fyra framgångsrika kvinnliga chefer runt 40. En av dem skäller ut en manlig underlydande som satt på en kvinnlig anställd, en annan mister sin pojkvän för att hon fått ett bättre jobb men gräver inte ned sig utan går vidare, en tredje hanterar sin otrogna man genom att förklara att hon ska hämnas genom att ha sex med någon av hans vänner och han kommer inte veta vilken.

Systerligt gaddar de ihop sig mot den som försöker skada någon av dem. De är med andra ord inga offer utan möter motgångar på ett konstruktivt sätt och använder sin makt. Feminiserade män, klagar sura amerikanska kritiker. So what? Det är upplyftande, på samma sätt som det var kul att se Geena Davis i rollen som president. Och vem har bestämt att kvinnor ska vara snälla och väna? Vi är väl alla, oavsett kön, människor med sammansatta personligheter? Ärliga, ohämmade syndare är dessutom betydligt roligare än falska neurotiska hycklare.

Därför är det kul att bitchen är tillbaka. Hjärtligt välkommen, det var på tiden!

Feghetskolumn

av Johanne Hildebrandt

Bussen var sen, han har det så svårt där hemma, datorn gick sönder, jag blev inte informerad, det föll mellan stolarna.

Jag har alltid irriterat mig på människor som inte tar ansvar utan bara skyller sina misslyckanden och tillkortakommanden på andra.

Därför glädjer jag mig mycket över att etikforskaren Ann Heberlein skrivit boken ”Det var inte mitt fel”.

Hon radar upp flera skräckexempel:

Studenter som inte pluggar och sedan känner sig diskriminerade när de får dåliga betyg. Folk som skyller sin skilsmässa, övervikt, dåliga äktenskap, yrkesval på allt från snabbmatskedjor till onda medmänniskor. De enda som inte har något ansvar är de själva.

Men allvarligt talat, äter du mycket McDonalds lär du gå upp i vikt. Sitter du hemma och är bitter över en skilsmässa i stället för att inse dina egna misstag så att du kan undvika dem vid nästa försök så har du bara dig själv att skylla. Struntar du i dina barn och låter dem ränna runt på stan så lär de också ställa till problem.

Det handlar om orsak och verkan. Livet är inte rättvist men du kan faktiskt själv välja hur du ska spela dina kort.

Men så funkar det inte, eller hur? Att inse sitt eget ansvar innebär inte att man kan skjuta över skulden på någon annan och ägna sig åt vår nya folkrörelse – att bli kränkt.

Jo, jag kan förstå om exempelvis våldtäktsoffer eller misshandlade barn blir kränkta men när galleribesökare blir det av bilderna de själva valt att titta på så är det bara löjligt. För att inte tala om när någon känner sig kränkt över att musiken är för hög.

Likväl gör rädslan för att kränka någon att folk inte längre vågar säga ifrån. En jolmig feghetskultur, förklädd till snällhet, breder ut sig. Det tassas på tå för människor som betett sig som svin, letas efter skäl som ska förklara och ursäkta deras beteende. Sedan krälar man hem, lägger sig under sängen och känner sig – just det – kränkt.

Men hallå, är det inte ditt eget ansvar att säga ifrån och markera dina gränser?

Om ingen konfronterar kräken inser de inte sina misstag utan kan fortsätta som förr. Fast det är klart, nuvarande ansvarslösa samhällsklimat gör att människor med civilkurage, de lojala och hedervärda, enbart anses jobbiga.

Bättre att hålla käften och satsa på att bli ett ärkesvin, då kommer alla att gulla med dig eftersom de inte vill råka ut för något obehagligt. I feghetens rike är mobbaren kung, lismaren drottning och strutsarna håller hov.

Och det är verkligen inte mitt fel.

ssg

av Johanne Hildebrandt

Den franska befälhavaren för EU-truppen i Kongo, överste Christophe Rastouil, ledde skenavrättningen och tortyren av en kongolesisk fånge vid namn Josef. Detta trots att syftet med hela EU operationen var att  säkra fredsprocessen i landet. Sådant kallas brott mot folkrätten men den franske befälhavaren blev befordrad när han kom hem.

Soldater från den svenska specialenheten, SSG, bevittnade tortyren men ingrep inte. Sedan påstod försvarets presschef Roger Magnegård att svenskarnas högste befälhavare Hans Alm ingripit så att tortyren slutade och sedan informerat den franske befälhavaren. Fast det förnekar soldater som var på plats. En av dem skrev dock en mycket detaljerad utredning om händelsen men den stoppades av Hans Alm som istället skickade en annan version till högkvarteret.
Det är sannerligen mycket som är anmärkningsvärt i historien som grävartrion i Uppdrag granskning rotat fram.
ÖB, Håkan Syrén, säger att han bara hört rykten om händelsen och att han därför inte har utrett händelsen men andra personer i försvarsledningen påstår att möten hållits där saken diskuterats.
Ursäkta, men tillhör mörkläggning och stoppade rapporter försvarets värdegrund?
Att de svenska soldaterna inte ingrep kan jag faktiskt förstå. De var i underläge mot fransmännen som var fler och har en, låt oss kallad det, annorlunda kultur inom det militära. Just därför är det bra att sådant här kommer fram, Sverige ingår ju i den till största delen franska Euforstyrkan i Tchad.
Soldaterna befann sig dessutom i en hierarkisk militär miljö där alla ska veta sin plats. Ytterst få människor klarar av att ingripa mot övergrepp i ett sådant läge. Men de ska ha heder av att de vågar berätta om vad som händer.

När det gäller SSG är det nog inte så nyttigt att ta en grupp soldater, skilja dem från resten av försvaret och sedan tuta i dem att de är speciella och superhemliga. Deras motto är för övrigt ”fit in or fuck off.” Mångfald är alltså inte en del av värdegrunden, i alla fall inte hos dem. Dessutom är hemlighetsmakeriet larvigt. SSG-soldaterna kan inte ens vinka på sina kollegor i de reguljära enheterna ute på fältet, även om de gått samma utbildning, utan att skriva sekretessavtal.

Jo, jag fattar att det krävs sekretess i vissa lägen men ibland blir det helt enkelt för mycket. Och är det något som hela den här historien visar är att hemlighetsmakerier och mörkläggningar är det sista Försvaret behöver. Det behövs mer öppenhet, bara det skapar tillit och förtroende.

Uppdatering Irak.

av Johanne Hildebrandt

Svar på frågan om vad som hänt med Jacob, den svenska soldat jag följde i Irak:

Efter den mycket intensiva våren och sommaren klarade sig bataljonen utan några fler förluster och återvände i oktober till sin hemmabas i Anchorage, Alaska. (Där det då var runt 40 grader kallt)

Nu har Jacob fått förflyttning till 82:nd airborne, som har sin hemmabas i fort Bragg.
Han hann knappt anlända till sin nya enhet förrän han fick redan på att den skulle skickas till Bagdad.
Det verkar med andra ord som om Jacob kommer att tillbringa ytterligare femton månader i Irak.

Kelly Kennedy, den journalist jag träffade i Kuwait när jag väntade på Jacob, hamnade i ett myteri och har skrivit en helt otrolig artikelserie om detta. Läs om Kelly och hennes arbete här.

Artikel om svenskarna

av Johanne Hildebrandt

Den första artikeln från Tchad är i tidningen i dag. Läs här. Tyvärr har, av någon obegriplig anledning, slutet strukits bort på nätupplagan så en del av kontexten är försvunnen.

Ursprungstexten ser ut så här:

Det svenska kompaniet rullar in i på Abechés dammiga gator med flaggorna fladdrande från pansarterrängfordonen.
Det liknar ett segertåg. Det första reguljära Euforförbandet har nått fram till östra Tchad. Omvärlden har äntligen skickat hjälp till människorna i världens största flyktingkatastrof.
Erik Carlson från Växjö liknar en kung när han vinkar åt stadsborna från skyttetornet.
De flesta vinkar tillbaka och ler, andra ser uppriktigt förvånade ut som om de ställer sig frågan vi alla borde ställa:
Vad gör 203 svenska soldater i Tchad?

”800 grader, du kan lita på mig, lita på mig”.
Historien börjar fyra dagar tidigare när konvojen lämnar huvudstaden N´djadema för att köra de 96 milen, tvärs över landet till sitt operationsområde.
Längst bak i ett av pansarterrängfordonen sitter sju soldater, packade tätt som amfibiesoldatssillar och lyssnar på Ebba Grön. Efter en stund de tar de fram en kortlek och spelar ett parti hjärter. Någon försöker sova.
Gruppchefen Eskil Gröning, ger upp försöket att läsa en pocketbok och öppnar istället luckan i taket och ställer sig upp för att se ut på savannen.
-Det är väldigt skönt att vi äntligen kommit iväg, säger han.

Det var ingen självklarhet att just han och de andra soldaterna i pluton Bravo Sierra befinner sig på denna färd.
Turerna har varit många, men i somras började planerna på att skicka en Euforstyrka till östra Tchad bli verklighet. Fast EU länderna var splittrade i frågan, att skicka soldater kostar pengar, men till slut skrapades en trupp ihop.
Efter att utrikesminister Carl Bildt besökt Tchad i september beslutades det att Sverige skulle bidra med ett svenskt kompani. Försvaret ska ju numera ägna sig åt fredsuppdrag och att skicka soldater ger poäng i Bryssel.
203 soldater från amfibieregementet fick det statusfyllda uppdraget att åka. Efter inrikespolitiskt tjafs om pengar sändes till slut soldater som i vanliga fall åker stridsbåt 90 till hettan och misären i världens femte fattigaste land. Uppdraget: Att skydda civila och FN personal samt att eskortera hjälptransporter.

”666, the number of the beast”.
Soldaterna piggnar till när Iron maiden börjar spelas. Kortleken tas fram igen men stoppas snabbt undan när de får meddelande om att de ska passera en checkpoint där det kanske kan bli problem. De drar på sig stridsvästen, stämningen i vagnen tätnar. Falskt alarm.
Den enda som står vid vägspärren är en gammal tant. Soldaterna slappnar av och skrattar.
De vet inte riktigt vad de har att vänta sig, det vet å andra sidan ingen eftersom Eufor-styrkan är helt ny. Men deras mandat är starkt, de får försvara flyktingar med våld, skjuta om det så krävs.
Soldaterna är beredda på allt från barnsoldater till giftormar, men det största problemet är stråtrövarna.
Östra Tchad är ett laglöst land, fullt med gangsters som anfaller byar och stjäl människors boskap.
-Att vara stråtrövare är en livsstil här, som att vara snickare hemma i Sverige, säger Peder Ohlsson, det svenska kompaniets chef.
Rövandet har gjort att 180000 människor, som blivit bestulna på allt, sökt sig till flyktinglägren.
Där finns också en kvarts miljon flyktingar från grannregionen Darfur, människor som blivit fördrivna från sina byar av regeringsunderstödd arabisk milis.
Nästan en halv miljon människor är alltså strandade i ett område med ofruktbar jord och kärvt klimat. De har ingen möjlighet att försörja sig, utan omvärldens hjälp skulle de gå under.
Euforstyrkans uppgift är att införa stabilitet så att åtminstone internflyktingarna vågar återvända hem.
Genom att patrullera och visa upp sig ska de avskräcka stråtrövarna.
Det är en ny sheriff i stan och han är europé. 

” I walk the line”, sjunger Jonny Cash.
Konvojen stannar under dagens varmaste timmar, några av de fjorton civila lastbilarna svenskarna eskorterar har börjat koka igen. Färden går väldigt långsamt, pauserna är många och väntan lång.
Major Sperling, en robust yrkesmilitär, kliar sig bekymrat i nacken medan han försöker komma på ett sätt att få lokala chaufförerna att köra fortare.
-Fast de har ju kört här i tjugo år så vem är jag att tala om för dem hur de ska göra? Säger han på klingande småländska.

Soldaterna spänner upp ett kamouflagenät mellan fordonen för att få lite skugga. Det är dags för lunch, konserver från de franska fältransonerna som smakar helt ok. Flera tar av sig kängorna, doften av matos blandas med den fräna lukten av fotsvett. Några nyfikna barn dyker upp som från ingenstans och ser suktande på när soldaterna äter. En flock dromedarer glider värdigt förbi på stäppen.

Svetten rinner över kroppen, allt är insvept av ett lager damm men skyttesoldaterna, eller The Swedish marines” som de kallas, skämtar muntert med varandra. Det är lite konstigt att se dem nedsläppta i det ändlösa ödelandskapet där bara torra buskar och enstaka träd växer. Ett gäng svenska grabbar ute på ett stort äventyr i en främmande kontinent, besjälade av viljan att hjälpa behövande, små brickor i ett stort politiska spel.
-Jag tror på den ärliga avsikten, att det är bättre att försöka än att inte göra något alls, säger Erik Carlson när vi sitter i skuggan lutade mot en av pansarterrängbilarnas stora däck.

Han är civilingenjör i det civila, en eftertänksam humanist som tycker om att läsa filosofi. När han fick frågan att delta i kompaniet tvekade han inte en sekund.
-Som soldat kan man göra något konkret, som att eskortera hjälparbetare som borrar en brunn så att en by får vatten. I ett större perspektiv är vi kanske här för att plocka politiska poäng, men på individnivå spelar det ingen roll, säger han och räcker över en mugg kaffe.
Timmarna rinner långsamt förbi. En lastbil har gått sönder och kommer inte att vara lagad förrän mörkret faller.
Major Sperling ger order om att pluton Bravo Sierra ska slå läger för natten. Soldaterna slår upp sina bäddar med myggnät och börjar laga middag. Mörkret faller och fullmånen sveper in allt i skimrande silverljus.
-Det är magiskt, säger Erik Carlson och ser riktigt lycklig ut.

Ett par dagar senare sitter han i skyttetornet när konvojen rullar in i den håla som döpts till Abeché. Invånarna står på den dammiga grusvägen utanför lerhusen och de flesta vinkar tillbaka. En del för att hålla sig väl med främlingarna, andra för att de känner till Eufor och har höga förhoppningar på dem.
Två söta flickor i femårsåldern sitter och bajsar på en skräphög. En flock getter flyr undan pansarfordonen. Svenskarna slår upp ett provisoriskt läger på en dammig grusplan ett par kilometer utanför staden.

Snart ska Erik Carlson och de andra soldaterna i Bravo Sierra eskortera brunnsborrare som ska borra efter vatten på den plats där polackerna ska ha sin bas när de anländer. Eftersom de är först måste de också fixa säkerheten till dem som kommer efter. Till och med oktober kommer missionen att pågå, fast de flesta av dessa soldater kommer hem reda i juni.
-Vi kanske inte kommer göra någon skillnad på kort sikt, men i det längre, ja, det tror jag vi kommer att göra, säger Martin Pernar, kompaniets chefsläkare.
Däremot kommer förmodligen inte soldaterna i pluton Bravo Sierra lämna över matpaket till en flykting eller göra något annat konkret som som de längtat efter.
Men de är i östra Tchad. Erik Carlson står i ett dammigt tält och packar upp ett par böcker och en dator som gått sönder.
Visst, det är många faktorer gör att han är där; Europa vill visa närvaro i Afrika där Kina redan har en stark position.
Darfur är en skam för omvärlden som på fem år inte lyckats stoppa mördandet och fördrivandet av människor, Euforstyrkan i Tchad sätter press på Sudans regering.
-Soldaterna kommer ha en dämpande effekt och det är i sin tur bra för mig, då kan jag få parterna till förhandlingsbordet, säger Jan Eliasson, FN´s speciella sändebud i Darfur.

Visst, Sverige skickar trupp eftersom de vill plocka poäng i EU, det nedläggningshotade amfibieregementet vill visa vad de går för både inom Försvaret och inom Euforstyrkan.
Men mitt i detta spel finns också en uppriktig vilja att göra gott och hjälpa till, att som Erik Carlson göra något istället för inget alls.
Och det är gott nog.
Johanne Hildebrandt

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Frida Westergård, Jennifer Snårbacka och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB