Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för October 2008

- Sida 1 av 1

Styvföräldrar

av Johanne Hildebrandt

”Jag saknar min styvdotter oerhört, undrar jämt hur hon har det och hur hon mår”, förklarade mannen sorgset.

Sedan förhållandet med flickans mamma avslutades hade han inte haft någon som helst kontakt med barnet som han var pappa till under flera år.

”Det är bara att gilla läget. Som styvförälder har man inga som helst rättigheter, vi finns helt enkelt inte.”

Det är märkligt att styvföräldrar inte diskuteras mer eftersom det måste

vara oerhört jobbigt att komma in i en familj och tvingas leva med barn som inte är ens egna.

Behöver inte gå längre än till min egen trotsighet när mor gifte sig när jag var i början av tonåren.

Min stackars styvfar fick det sannerligen inte lätt när han totalt oförberedd utsattes för mitt tonårsuppror fyllt med utbrott, surhet och testande. Minns tydligt hur jag ondskefullt väste: ”Du ska minsann inte komma här och bestämma över mig, gubbjävel.”

Förutom upproriska tonårsbarn så riskerar styvföräldern att konfronteras med gamla konflikter, jobbiga ex samt bli betraktade med misstänksamhet från alla möjliga håll. Tungt med tanke på att människan faktiskt bara vill vara tillsammans med den person hon eller han älskar och kanske inte alls är redo för ett stort familjepaket kryddat med gamla surdegar till konflikter.

Till råga på allt utmålas styvföräldrar ofta som onda och taskiga mot barnen.

Ändå är de flesta hederliga, snälla människor som gör sitt bästa och är en värdefull extravuxen för ungar som ibland har föräldrar som inte räcker till, bråkar eller som kanske bara behöver en neutral rådgivare.

Jag ser ju själv hur min egen tonårsson uppskattar sina styvföräldrar, vuxna som han kan tala med utan att de tråkiga föräldrarna lägger sig i.

I andra familjer finns det män som ryckt in som farsa när den biologiska pappan försvunnit eller ballat ur, och därmed blivit hur viktig som helst i ungarnas liv. Extramammor som skjutsar styvbarnen till träningen, läser läxorna med dem och ger dem annat perspektiv på livet.

Barn behöver många vuxna, som kompisar, vägledare och förebilder.

Men otacksamt måste det ändå vara, att leva med och tycka om ett barn som man inte har några rättigheter till. Därför borde vi uppskatta dem mer, dessa tappra, snälla, värdefulla extraföräldrar.

Terrorister

av Johanne Hildebrandt

Pressmeddelandet som den amerikanska armén utfärdade när den svenska medborgare som pekas ut som al-Qaidas andreman i Irak dödades var mycket sakligt.

Soldaterna blev beskjutna när de gick in i byggnaden som terroristerna befann sig i, elden besvarades. Fyra andra män, tre kvinnor samt tre barn dog efter att en av terroristerna sprängt sig själv.

Senare visade det sig att ”svensken” var skottskadad och gick upp på övervåningen med några av krigarna samt kvinnor och barn. Där han sprängde sig själv med en självmordsväst, men flera av kropparna bar spår efter kulor.

Strax efter nyheten kommit ut startar diskussionen om han verkligen var andreman i al-Qaida. Kurdo Baksi hävdade att hans roll var överdriven, uppgifter som tillbakavisas av amerikanerna, men det ingår i spelets regler att antingen höja eller tona ner den dödes betydelse.

I Sverige säger vänner att de inte kan tro att den döde kunde ägna sig åt något sådant för han var ju så snäll, och outbildad och hade dessutom hade sagt i intervjuer att han bara ville studera islam.

Som om krigande kräver högskoleutbildning, alla terrorister har al-Qaida intatuerat i pannan och de som intervjuas alltid berättar sina innersta sanningar.

Enligt Säpo finns det små grupper med islamister i Sverige och att de kan hylla al-Qaidaledaren som martyr vilket kan inspirera unga män att åka och slåss.

Att ynglingar förmås att slåss för något de anser ger dem mening med livet är inget ovanligt, det inträffar vid varje krig. Allvarligt är dock att muslimer som flytt från förtryck i sina hemländer hotas av de radikala islamisterna. Enligt islamistexperten Aje Carlblom har de terroriserat unga i Rosengård för att de har haft avvikande meningar i religiösa frågor.

Makan Afshinnejad, kommunfullmäktig för folkpartiet i Järfälla kommun, skriver i Newsmill att han på nära håll följt jihadisternas propagandamaskineri i skolor och på fritidsgårdar och att samhället inte vågar ta tag i detta av rädsla för att stämplas som rasister.

Att tro att alla muslimer är terrorister är som att påstå att alla svenska kvinnor är blonda puckon vid namn Inga. Men att ignorera deras existens, oavsett hur få de är, är att överge dem som flytt undan dem till Sverige. Verkligheten är trots allt betydligt mer nyanserad än ett pressmeddelande från den amerikanska armén.

Katrin och Idol

av Johanne Hildebrandt

Fredrik Virtanen är upprörd i sin kolumn över att TV4 gett Katrin Zytomierska sparken från Idol. Läs kolumnen här.
Själv tycker jag att en kvinna runt 30, som dessutom arbetar med PR, borde vara tillräckligt vuxen för att förstå att det finns gränser och att man inte ska vara elak mot barn.

Noterar också att det populäraste taktiken vid offentliga påhopp numera är att vara tyst och hålla sig undan medan ens kompisar försvarar en i media.

Själv kan jag inte sluta tänka på att albinos i Burundi jagas eftersom häxdoktorer betalar en förmögenhet för deras styckade kroppar.
DET kallar jag problem.

Terroristsvensken

av Johanne Hildebrandt

Det är egentligen inte konstigt att den man som pekas ut som al-Qaidas andreman i Irak är svensk medborgare.

Det märkliga är den naivitet som finns, att så många svenskar vägrar inse att det faktiskt bor personer som kan betecknas ”frihetskämpar”, alternativt ”terrorister”, i vårt land.

Är det så konstigt, med tanke på att Sverige faktiskt har förbindelse med resten av världen?

Mina egna illusioner dog för tio år sedan då en kosovoalban med kopplingar till UCK viftade med en pistol, skröt om hur de gömt vapen undan Säpo och sedan gapskrattade åt de dumma, lättlurade svenskarna. Först då, när jag hörde om hur folk smugglades in och ut ur landet, började jag förstå hur lite jag hade förstått.

För även om nästan alla invandrare som bor i landet flytt hit och aldrig skulle drömma om att återvända till hemlandet för att kriga finns det självklart de som gömmer sig här i väntan på att åka iväg slåss för det som de anser vara rätt och riktigt, typ de som Säpo kallar ”våldsbejakande islamistiska kretsar.”

En av dem var tydligen den svensk med marockanskt ursprung som dog i Mosul, al-Qaidas sista fäste i Irak. Enligt TT var han terrornätverkets andreman i Irak, andra källor beskriver honom som en karismatisk man som var duktig på att rekrytera och motivera al-Qaidamedlemmar. Han smugglade in dem i Irak och påstås ha dödat de krigare som ville återvända till sina hemländer.

Al-Qaida har tidigare tagit över städer i Irak, infört sharialagar, avrättat människor godtyckligt och varit en sådan bidragande orsak till instabiliteten i Irak att till och med deras forna allierade i landet vänt dem ryggen vilket gjort att deras makt försvagats. Om svensken verkligen var andreman är hans död ytterligare ett hårt slag mot ett pressat al-Qaida, men en seger för merparten av irakierna.

Det enda som är tragiskt är att tre kvinnor och tre barn dödades, ännu fler civila offer i detta krig som dock visar tecken på att kunna ta slut.

Men exakt hur de elva personerna dödades och hur det egentligen gick till när de amerikanska soldaterna gick in i byggnaden där svensken befann sig lär vi nog aldrig få veta. Jag har själv följt amerikanska soldater ut på sådana här uppdrag och vet hur spända och rädda de är, vilket gör att de börjar skjuta vid minsta lilla misstanke.

Pressmeddelandet från den amerikanska armén säger att de elva i Mosul dog efter att svensken sprängt sig själv, men all information från den källan ska tas med skepsis efter de självklart inte berättar allt utan bara det som är gynnsamt för dem själva.

BBC rapporterar att kropparna har spår efter kulor, kanske hamnade de i korselden eller sköts de av amerikanerna. 

Men kom inte och var förvånad över att en ”svensk” kunde vara terroristledare. Världen är trots allt inte långt borta, eller svart eller vit för den delen.

En strålande måndagsmorgon

av Johanne Hildebrandt

Har fått flera mail om att gårdagens kolumn har tröstat flera gamla tanter, så jag är på ett lysande humör denna morgon.
Dessutom går börsen upp vilket är en ljusning i det massiva finansmörkret.
 Mitt ointresse för aktier har alltid varit enormt men jag fattar i alla fall att det börjar bli läge att spela på börsen. Kan bli kul, eller en total katastrof. Först måste jag ta reda på hur man gör. Det får bli en av veckans projekt.
Men nu är det dags att riva av dagens intervjuer.
Klockan 15-15:45 pratar jag om boken i Hilton i P1. Lyssna gärna då. 

Vägra finanskrisa

av Johanne Hildebrandt

”Det är så otäckt med den här krisen. Nu får jag kanske inte någon pension längre”, sa den gamla tanten med ledsen röst.

Det var exakt då jag fick nog av den finansiella masspsykosen med dess efterföljande krigsrubriker om depression och kristillstånd.

Den senaste veckan har det inte ens gått att klippa håret utan att få Dow Jones nedkört i halsen och visst, det är naturligt med oro för något ingen verkar förstå. Lika självklart är det att bostadsmäklaren deppar och kamraterna som förlorat en massa pengar på börsen tröstäter godis och super. Att bankmänniskorna är lika rationella som spattiga tjackpundare inne på sitt fjärde vakna dygn var ingen nyhet men att ”experternas” råd skulle vara så förvirrande och motstridiga var en överraskning.

I ena stunden ska räntan sänkas, i nästa stund inte, sedan ska man binda lånen, men bara om man är orolig.

Det är nästan lite kul men när en pensionär tror att finanskrisen kommer placera henne i soppkö á la 30-talets depression, då har det gått alldeles för långt.

Krisen handlar ju om brist på förtroende för bankväsendet och rädsla, inte om att Apokalypsens fyra ryttare har anlänt till jorden för att sprida död och förödelse. En stark och förnuftig ledare hade förklarat detta, samtidigt som han stillade börspsykosen och skänkte mod, lugn och framtidstro.

I stället fick vi Fredrik Reinfeldt som mest av allt liknar en borttappad Alfons Åberg när han sitter i tv-sofforna och säger att han ”självklart är orolig”.

Men herregud karl, sluta mesa och kravla upp på barrikaderna. Här behövs brandtal och handlingskraft, inte något medkännande bjäfs. Ingen begär att du ska förvandlas till någon ny Winston Churchill, men du kan väl åtminstone försöka spotta upp dig lite grann och göra något?

Nej, i stället stiger risk-kapitalisten Christer Gardell fram som förnuftets röst. Förutom att skälla på regeringen säger han att krisen kan bli kortvarig och att det är en sådan börsrea nu att när hysterin lagt sig är det bara att köpa, för då går det inte misslyckas. Så ska det se ut: hitta en syndabock, lugna, ge tröst och hopp samt visa på en väg ut ur eländet. Se och lär Reinfeldt.

Tack vare Gardell ska jag, för första gången i mitt liv, köpa aktier. Nu jäklar ska det shoppas loss, för kung och fosterland – och alla oroliga tanters skull. Det kallar jag ett bra skäl till att spendera pengar och att vägra finanskrisa.

4+

av Johanne Hildebrandt

Älskade krig har fått 4+ i Amelia. ”Smart, slagfärdigt och spännande” står det om boken.
Hur kul som helst!

Älskade Armémuseum

av Johanne Hildebrandt

Snärjer runt som en förgiftad råtta inför boksläppet som officiellt är på tisdag, trots att ”Älskade krig” redan är ute i handeln. 
Först ett föredrag om krigsjournalistik på förmiddagen, sedan snabbt in till stan för att bli intervjuad av trendmedia. Därefter fotografering för en stor veckotidning.

Vi började i Stureplansgallerian men blev avbrutna av en överlägsen ordningsvakt och fortsatte sedan till Armémuseum. (Otroligt snyggt hur de har byggt upp sina utställningar med scener från krig, ljudeffekter och information.)

Har också haft möte om ett styrelseuppdrag, signerat böcker och har jagat en beteendevetare som kan förklara finanskrisens psykologiska effekter samt försökt lokalisera var en viss mördare sitter i fängelse.
I morgon ska jag skriva kolumn. Gissa om vad…

Finanskris

av Johanne Hildebrandt

Det är inte över än! Snart är lågkonjunkturen här”. ”Ditt jobb/lån/bostad är fortfarande i riskzonen”. ”Slappna för helvete inte av bara för att de lyckats sno ihop ett krispaket i USA”.

Panikångesten i finanskrisens fotspår sprider sig med häpnadsväckande snabbhet. Trots att inte mycket har hänt är det fascinerande att dess effekter ändå höjer räntan och sprider svårmod.

Hysterin är så stark att jag själv har drabbats av ekonomisk hypokondri. Ordnade förhållanden spelar ingen roll, oron mal ändå: jag kanske är på väg mot personlig konkurs, i alla fall lite? Vad händer om banken går omkull och sparpengarna ryker? Ve och fasa, bostadsrätten har förlorat i värde, jo jag vet att det bara var luftpengar från början, men ändå. Den ”solida” världsekonomin visade ju sig bara vara byggd på förväntningar och hopp, kryddat med girighet. Det är ju därför alla har gått i spinn när börsen faller och lågkonjunkturen knackar på. Dessutom är det höst.

Det är i mörka stunder som dessa man får dra ett djupt andetag och vägra gripas av panik. De tunga åren i början på 80- och 90-talen gick ju att ta sig igenom och i slutändan hade de dessutom positiva effekter. Ekonomin, liksom människor, behöver tydligen krisa emellanåt för att rensa bort allt överflödigt och bli sunda igen. Det var tungt men det gick att ta sig igenom svackorna, och alla förlorade ju inte jobbet och var tvungna att gå från hus och hem. Däremot blev människor mer anspråkslösa och började prata mer varandra, vilket var skönt.

Ett annat ämne som verkligen piggar upp är att brat-kulturen nu kommer att självdö.

Alla som sprutar champagne kommer att betraktas som hjärndöda och att slänga ut tiotusen på en handväska är inte längre status utan enbart korkat. För precis som med 80-talets yuppisar lyckades bratsen och stekarna lura i en massa människor att deras sjuka livsstil var norm. Men nu är konsumtionsfesten slut och tro mig, snart kommer de självrannsakande böckerna om hur tomt och förljuget det där livet egentligen var och hur lycklig författaren är nu när han upptäckt livets verkliga värden. Vi har sett det förr och det kommer att hända igen.

Fast det är sannerligen inget fel att människor äntligen kan bli bedömda efter vilka de är, vilken karaktär de har och vad de kan – i stället för märket på kläderna, titeln och annat fjoll.

Intet ont som inte har något gott med sig.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Jennifer Snårbacka, Emma Lindström och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB