Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för February 2010

- Sida 1 av 1

Stasispioner

av Johanne Hildebrandt

Vilka svenskar spionerade åt Östtyskland och finns i Säpos hemliga Stasi-arkiv? Professor Birgitta Almgren har fått avslag i kammarrätten på sin begäran att ta del av dessa uppgifter.

Övriga länder har öppnat sina arkiv men i öppenhetens och demokratins högborg Sverige hålls namnen dolda vilket är märkligt. Gissningsleken om vilka personerna är och varför de inte avslöjas är redan i gång.

Säpo motiverar sitt avslag med att det i de flesta fall handlar det om människor som råkat visa oskyldigt intresse för DDR och sedan hamnat i arkiven utan att själva ha vetat om det.

Att de efter 35 år hängs ut som landsförrädare är självklart inte rätt, å andra sidan får de ju inte heller en chans att förklara sig om inte arkiven öppnas medan de är i livet.

Dessutom har en handfull svenskar erkänt att de verkligen var spioner som arbetade på uppdrag av den östtyska underrättelsetjänsten Stasi. Det hade varit mycket intressant att veta varför de gjorde det och hur de tänkte när de förrådde sitt land.

Läs resten av kolumnen här.

Carola och bistånd

av Johanne Hildebrandt

Tre veckor efter jordbävningen på Haiti flögs Carola dit av Hoppets stjärna. På plats träffade hon sitt fadderbarn, Eden 15 år, på den skola hon sponsrade honom att gå i och överlämnade en gåva, en flaska parfym. Kanske inte direkt vad en katastrofdrabbad hungrig tonåring behöver men med tanke på att sångerskan tidigare delat ut idolbilder till förvånade sydamerikanska slumbarn samt gett cd-skivor till hemlösa så är i alla fall inte jag förvånad.

Bilder togs i alla fall på mötet, både Carola och Hoppets stjärna fick sin publicitet. Men i förrgår avslöjade Aftonbladets Mattias Carlsson att fadderbarnet Eden inte gått på organisationens skola på två år eftersom hans familj inte haft råd att betala avgiften.

 

Denna detalj hindrade varken Hoppets stjärna eller Carola att utnyttja honom i PR-syfte. Det är inte första gången det blir fel trots att syftet är gott, så missförstå mig rätt: Många hjälporganisationer utför ett beundransvärt arbete och ger människor livsnödvändig hjälp, mat och utbildning, men mycket kan också förbättras. Det bevisar den senaste tidens skandaler – Röda korsets alla affärer, de 10-tals miljoner som förskingrades ur en hälsofond i Zambia, SR:s avslöjande att biståndsmiljoner pumpats in i ett mejeri i Makedonien som gick i konkurs efter två år med skulder på 350 miljoner till bönder och leverantörer. Vi skattebetalare kan få skjuta till ytterligare 60 miljoner kronor för att täcka upp kostnaderna i härvan. Svenska Dagbladet avslöjanden om kommunpolitikernas resor för att utveckla demokratin i Kina och Afrika var också intressant läsning men det finns mycket kvar att granska.

Vad händer med de 800 miljoner som skänks till Moçambique varje år? Hur används den halva biståndsmiljard och de 300 miljoner i humanitärt stöd som varje år pumpas in i Afghanistan, ett av världens mest korrupta länder?

Finanskrisens stålbad har gjort att biståndsmiljonerna blivit färre, branschen är inte van att ifrågasättas. En del slår ifrån sig á la Bengt Westerberg när de synas och kritiseras. Men varje krona måste gå fram och göra nytta.

Som skattebetalare vill jag veta exakt vad pengarna används till, total transpararens behövs.

För man vill ju hjälpa människor på riktigt, inte sponsra ett mejeri i Makedonien som får bönderna att gå i konkurs eller ge bort en onödig flaska parfym.

Trött på Guillous felcitat:

av Johanne Hildebrandt

Följ med till Afghanistan, Jan Guillou

Aftonbladets kolumnist Johanne Hildebrandt svarar Guillou

Till min stora förvåning ser jag att Jan Guillou påstår att jag är en entusiastisk anhängare av kriget i Afghanistan eftersom jag tycker det är viktigt att stötta de svenska soldaterna.

Det är inte första gången Guillou slarvar med sanning och fakta, han har förvrängt mina ord förr.

I en kolumn den 4/10 2009 skrev jag:

”Oavsett vad man tycker om insatsen i Afghanistan förtjänar soldaterna all respekt, de har riskerat sina liv när de försökte göra en insats i världen.”

Den 6/12 2009 förvandlar

Guillou detta till:

”..bombliberaler som Expressen och somlig ”krigsreporter” försöker blanda bort korten när de kampanjar för stöd till ”våra pojkar” i Afghanistan. Det är renodlad amerikansk retorik – att det är förräderi att kritisera kriget.”

Läs resten här.

Westerberg och Röda Korsets förfall

av Johanne Hildebrandt

Det är ett mysterium att Röda korsets styrelseordförande Bengt Westerberg har mage att sitta kvar på sin post med tanke hur alla avslöjanden släpat organisationens varumärke i smutsen.

Det handlar inte bara om förskingringshistorien utan om att Röda korset driver ett hotell och en pub som bokförs på samma sätt som katastrofhjälp. 192,5 miljoner, det vill säga alla insamlade medel, går till löner.

Rektorn för Röda korsets högskola, Ann Gardulf, tjänar 85?300 kronor i månaden för att leda en skola där majoriteten av lärarna säger sig ha blivit utsatta för trakasserier och diskriminering av skolans ledning.

Röda korsets general­sekreterare Christer Zettergren tjänar en dryg miljon om året, plus 300?000 per år i tjänstepension och tjänstebil. Westerberg själv får 822?000 kronor i arvode om året, vilket hade räckt till att föda fem barn på Haiti i 27 år.

– Det är inte av ekonomisk vinning som jag jobbar på Röda korset. Jag skulle ha högre inkomst om jag inte jobbade där, säger Westerberg, som tjänar lika mycket pengar på sina andra uppdrag vid sidan om Röda korset, något som styrelsen inte hade en aning om när det avslöjades.

Nu har två av de mest rutinerade styrelsemedlemmarna hoppat av sina uppdrag.

De volontärer som troget samlar in pengar får utstå glåpord och misstänksamhet, företaget som går runt med insamlingsbössor har sagt upp kontraktet. Röda korset, som stått för det goda och bra i världen, har fått sitt rykte nedsölat, men Bengt Westerberg verkar leva i total självförnekelse och anser inte att han behöver ta något ansvar eller har någon skuld i det som skett, vilket är fascinerande.

Röda korsets internation­ella programsamordnare Per Allan Olsson skrev i DN, hur Röda korset ledning skyddats mot kritik i en hårt tyglad, hierarkisk organisation.

Kanske är det ett skäl till ledningens brist på kontakt med verkligheten. Eller har de gått ner sig i den godhetskultur som finns i en del hjälporganisationer där ledningen anser att de inte behöver förklara eller redovisa något om sitt fina och upphöjda arbete.

Men missnöjet är stort, krisen är djup och alla går att ersätta. Om inte Westerberg avgår kommer det bli omöjligt att återupprätta Röda korsets rykte, och det vore riktigt tragiskt.

Soldaternas hemkomst

av Johanne Hildebrandt

I går kväll kom kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson hem från Afghanistan. Livgardets hedersvakt tog emot de stupades kistor, dystra trummor ekade i det dimmiga vintermörkret, överbefälhavaren la medaljer på kistorna som svepts in i den svenska flaggan.

Det var en värdig hemkomst, respektfull mot de två stupade och deras familjer.

Det verkade komma som en chock att svenska soldater dödats och att de faktiskt befinner sig i en krigslik situation i Afghanistan. De har ju tidigare framställts som snälla fredsbevarare, det var bara några år sedan som förre ÖB började öppet tala om att de kunde dö i krig.

Men svenskar stupade i Kongo på 60-talet, slogs och sårades i samma land 2003, stred i Bosnien på 90-talet och exemplen är fler. Soldater sätts aldrig in om där inte finns risker, det har bara inte talats öppet om det, vilket har varit ett svek mot både trupper och deras anhöriga.

Därför är det bra att försvarsminister Sten Tolgfors har börjat tala klarspråk, att han säger att vi inte är neutrala längre och att det är slut med den politiska luddigheten och hyckleriet.

Att Tolgfors sökt upp skyttesoldater för att få en ofiltrerad bild hur verkligheten ser ut på marken tyder på ett genuint engagemang. Fotsoldaterna är de som tar de yttersta konsekvenserna av politikernas och försvarshögkvarterets beslut, och de skräder sällan orden när något är fel.

Därför är det svårt att förstå de som påstår att man inte kan stötta soldaterna samtidigt som insatsen och politikerna granskas och diskuteras.

För bilden som ges av Afghanistan är för ensidig och måste fördjupas och nyanseras. Hur kan afghanerna hjälpas på bästa sätt? Vad har soldaterna åstadkommit? Hur ska det afghanska samhället byggas upp? Hur stor effekt har egentligen den halva miljard som Sverige skänker i bistånd varje år?

De flesta av dem som vill ta hem trupperna, Lars Ohly, v´s utrikespolitiske talesman Hans Linde, Jan Guillou och Åsa Lindeborg till exempel, har inte besökt landet – vilket är synd. Det är lätt att sitta på läktaren och klaga men betydligt svårare att befinna sig på plan.

Om kritikerna rest dit hade deras bild nyanserats och kanske hade de också kommit på konstruktiva förslag till hur det afghanska folket ska få fred och ett drägligt liv. För det är väl trots allt det som är syftet med Sveriges militära närvaro i Afghanistan, och det som Johan Palmlöv och Gunnar Andersson gav sina liv för.

kolumn om de stupade

av Johanne Hildebrandt

I går kväll samlades kapten Johan Palmlövs familj och vänner för en minnesceremoni.

28 rispapperslyktor tändes, lika många år som han fick leva, och medan de skimrande ljusen försvann mot natthimlen stod alla tysta vid fotbollsplanen i Järfälla.

Det var värdigt, och mycket sorgligt. Vad säger man till en mor som mist sin son?

Ljus brann i en snöhög bredvid gåvor och en bukett röda rosor, sammanbiten gråt och omfamningar i vinterkvällen.

– Han var rak person, en bra karl, sa en rörd kamrat.

Kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson ingick i en grupp på 35 soldater som kommit till byn Gor Tepa där de bland annat skulle besöka borgmästaren och ett sjukhus.

De hade precis stigit ur fordonet och gick mot polischefens hus tillsammans med tolken och en sambandsofficer då en afghan klädd i polisuniform öppnade eld mot klungan.

Allt gick väldigt fort, Palmlöv, Andersson och tolken dog innan afghanen sköts ned av de övriga soldaterna i plutonen. En soldat sårades i foten.

Trots att bara ett drygt dygn har gått rasar debatten om insatsen i Afghanistan. Vänsterpartiet kräver att trupperna ska tas hem, landets problem ska i stället lösas med bistånd och civilt engagemang. Det vore självklart det absolut bästa i detta utfattiga, eländiga land där 17 000 kvinnor dör i barnsäng varje år.

Men om Isaf-trupperna dras tillbaka blir det inbördeskrig, och talibanerna kommer att ta över landet, något som merparten av afghanerna fruktar.

Dessutom attackeras även biståndsarbetare, ingen fred utan säkerhet, och det som sker i Afghanistan är betydligt mer komplicerat än de argument som skildras i media, vilket upplevs som mycket frustrerande både av militärer och hjälparbetare.

Men allt det känns långt borta under minnestunden, här är det familjen man tänker på, och de som är kvar i Afghanistan.

”Det måste kännas oerhört tungt för de svenska soldaterna att ge sig ut på vägarna igen ­efter att två kamrater stupat”, säger en soldat som precis kommit hem från landet.

 

Johanne Hildebrandt.

Förhoppningsvis känner FS18 stödet hemifrån, de är inte övergivna, många tänker på dem.

I dag kommer de dödas kroppar hem till Sverige. En värdig ceremoni med respekt för familjen planeras för dem.

Själv tycker jag att oavsett vad man tycker om insatsen ska soldaterna som skickats dit hedras och tas om hand. Det är politikerna som beslutat att skicka trupp, därför är det också de som ska svara för insatsen.

Men några politiker syntes inte till vid minnestunden i Järfälla i går kväll. Och det var nog lika bra.

Ny taktik?

av Johanne Hildebrandt

 

Att en afghan som antingen var polis eller utklädd till en sådan dödade de två svenska officerarna och deras tolk är oroväckande.

Enligt uppgift sköt en afghansk tolk ihjäl tre amerikanska soldater på skjutbanan vid Mike Spann för en tid sedan.(Denna amerikanska bas ligger strax utanför Mazar e Sharif)

Är detta en ny taktik för att visa att ISAF-trupperna inte ens är säkra när de är hemma på basen?

 

 

Kolumn om stupade soldater

av Johanne Hildebrandt

Så kom dagen alla fruktade men visste skulle komma. Svenska soldater har stupat i strid.

– Tankarna går till de anhöriga, familjer har mist en son, flickvänner har mist en älskad, sa en tagen överbefälhavare.

Det finns nog inte någon i detta land som inte tänker på de anhöriga och känner djupt medlidande med deras oerhörda sorg.

Kapten Johan Palmlöv var plutonchef och löjtnant Gunnar Andersson hans ställföreträdande för den pluton från skyttekompaniet som var ute på fotpatrull tillsammans med afghansk

militär i området vid Sandslottet, en muromgärdad polisstation i utkanten av byn – ökänd bland soldaterna.

 

Av de 45 eldöverfall och vägbomber som de utsattes för förra året inträffade drygt hälften i detta område där det finns talibaner och kriminella.

Under anfallet dödades de två officerarna och deras lokala tolk Shabab medan en soldat sårades i foten av kulorna. Det finns inga uppgifter om fler döda afghaner.

Det exakta skälet till varför patrullen anfölls är inte känt, eller vilka som gjorde det. Det kan vara en hämnd för det stora tillslag av narkotika som gjordes i trakten för ett par dagar sedan.

Men säkerhetsläget för svenskarna började förvärras redan förra året. Välutrustade och vältränade talibanförband började tränga in på svenskarnas område. Samtidigt har svenskarna och afghanska armén blivit mer offensiva och började åka till de pashtunbyar som tidigare undveks eftersom de var oroshärdar.

Våldet har sedan dess bara eskalerat och tidigare har det varit mycket nära att soldater dödats, bara någon centimeter har skiljt mellan liv och död, vilket har fått norska militärer att skämta om att Gud är svensk. I går tog turen, sorgligt nog, slut.

 

Att soldater riskerar att dö i krig är ett faktum, även om det sällan händer i Sverige.

Men att de två officerarna stupat i strid kommer också väcka debatt om Sveriges insats i Afghanistan. Nya krav på att trupperna ska tas hem kommer att höras, vilket är exakt vad talibanerna vill.

Deras mål är ju att driva ut Isaf-styrkorna och återigen ta makten.

Därför ska det bli intressant att se hur politikerna hanterar denna stora förlust. Trots att de är ansvariga för att ha skickat ner soldaterna till Afghanistan har de inte gett dem särskilt mycket stöd.

Drygt 500 soldater är för lite i ett område stort som Norrbotten, men det verkar inte finnas någon politisk vilja, vare sig att satsa militärt för att verkligen göra skillnad, eller att dra sig ur.

Soldaterna har fått dålig utrustning och har tvingats brottas med dumheter under utbildningen, som att stridskjutning inte kunnat genomföras ordentligt eftersom det inte funnits pengar till ammunition.

 

Det eskalerade våldet har också gjort att soldater hoppat av från FS18, de har helt enkelt inte varit beredda att riskera sina liv.

Men de två döda officerarna valde att åka. De la sin egen säkerhet och bekvämlighet åt sidan för att försöka göra en insats i ett utfattigt land som legat i krig i nästan 30 år.

De var soldater som gjorde sitt jobb, och betalade det yttersta priset för försöken att skapa fred i Afghanistan.

För detta borde de hedras som hjältar.

Likaså borde de kvinnor och män som befinner sig i Afghanistan stöttas på varje tänkbart sätt. Medan vi sitter hemma i våra trygga tv-soffor riskerar de sina liv för en lön som är skandalöst låg.

 

Soldater från FS17 har berättat om hur de hamnade i en betydligt farligare miljö än de förväntat sig, samt den ständiga pressen att något hela tiden kunde hända och ovissheten när kamrater hamnat i strid och de inte vetat om de överlevt.

– Det finns en tro på att fortsätta lösa uppgiften, om inte annat för att annars vore allt förgäves, säger stabschef Gustaf Wallerfelt i telefon från campen i Mazar-i-Sharif.

– Soldaterna i Afghanistan utför en djupt oegennyttig insats och min respekt för dem är stor. Det är också viktigt att berätta om de framsteg som faktiskt görs i landet, så att bilden blir mer balanserad, säger arméinspektör Berndt Grundevik som precis kommit hem från Afghanistan.

Själv hoppas jag på en sansad debatt om Afghanistan där de stupade och deras anhöriga respekteras, samt att våra utlandsstyrkor tas om hand och får det stöd som de så innerligt behöver och förtjänar.

 

Kolumnen och fler artiklar här.

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

I tv-serien Diplomaterna framstod UD:s personal som riktigt fåniga. Ambassadrådet Klas Ljungberg skuttade runt med en drink i handen, glad som en labrador, över att få posera med flygvärdinnor på en strand. När svenska medborgare skulle evakueras från Libanon ville några diplomattanter inte stiga av båten eftersom det kunde vara farligt. Diana Janse ger i sin personliga, frispråkiga och välskrivna bok ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” en helt annan bild av jobbet.

Hon arbetade i Kabul under två år och hennes skildring av denna tid är det bästa jag läst på mycket länge.

Janse berättar inte bara om vardag och konfliktens bakgrund utan också om en djup frustration över hur kvinnor behandlas, möten med krigsherrar, elbrist, en ödslig ensamhet, städerskan som snor hennes sprit samt alienkänslan när hon besöker det välordnade Sverige. Igenkänningsfaktorn är, i alla fall för mig, mycket hög. Personalhandläggaren hon träffar på UD i Stockholm har så dålig koll att hon inte kan skilja Istanbul från Islamabad.

 

Byråkraten från Stockholm som ska inspektera Janses arbetsplats vågar inte åka till Kabul, hon tvingas flyga till honom. Ytterligare bevis på att Sverige måste öppna ett veterancenter där utlandspersonal bemöts av kompetent personal som förstår deras situation, i stället för okunniga stolpskott.

Boken borde vara obligatorisk läsning för dumvänstern som reflexmässigt skrålar ”Sverige – ut ur Afghanistan” utan att fundera på konsekvenser eller lösningar, samt för populistiska tyckare som aldrig satt sin fot i landet. För det Afghanistan hon beskriver är kaotiskt och komplext och Janse kan verkligen sitt ämne, vilket är en befrielse i denna tyckarkultur där pajkastning ger större rubriker än sanning och fakta. Men så är hon inte heller nådig i sin kritik mot massmedia utan kallar dem ”banaliserande och fördummande som bäst, hånande och förlöjligande som sämst”.

 

Något att fundera över när utrikesbevakningen haltar fram i brist på pengar, soldaterna själva får sköta rapporteringen via bloggar och dokumentärböcker är vår tids tidningsreportage. Man kan också undra var reportrarna har tagit vägen i allt detta? Kanske är det verkligen ett utdöende yrke som det påstås ibland. Men nej, så kan det ju inte vara.

De är nog bara beordrade att bevaka viktigare saker, Melodifestivalen till exempel.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen, Alex Rodriguez och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB