Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för March 2009

- Sida 1 av 1

Veckans kolumn

av Johanne Hildebrandt

Vad är det som är så tabu med fattigdom? När jag var inbäddad med en amerikansk enhet i Irak skrev jag en blogg vilket sedan ledde till nominering till Stora journalistpriset.


När jag slutade röka och levde sunt skrev jag en blogg som fick massor av positiva reaktioner. Men när Aftonbladets Jessica Ritzén nu lever på socialbidrag i en månad och skriver om detta i läsarsuccén Fattigdomsbloggen tar det av någon oförklarlig anledning hus i helvete bland kollegorna.

Croneman på DN är upprörd över att en medelklassjournalist leker socialbidragstagare och kallar det ett journalistiskt stolpskott. Expressens Karin Olsson tycker det är patetiskt att leka fattig och att Ritzén i stället borde granska rapporter om varför det finns socialbidragstagare.

Att skriva om fattiga människor och lyfta fram deras berättelser är tydligen upprörande. Jag som trodde att alla aspekter av den politik som förs, särskilt de mänskliga, borde granskas.

En läsare föreslog att kritiken berodde på att Ritzén minskat i värde eftersom hon levde som fattig, att hon därmed blir mindre värd som journalist och kan trampas på.

Det är nog exakt det som det handlar om. Det blir för obehagligt när en förödmjukande verklighet kryper nära. Då är det enklare att skjuta budbäraren och stoppa huvudet i sanden.

Människor klagar ofta över att journalister är en privilegierad klass som ägnar sig åt att bekräfta sig själva och undervisa folket i politisk korrekthet i stället för att berätta om eller intressera sig för den verklighet som vanligt folk befinner sig i.

Fattigdomsbloggen tar ett steg bort från detta, Ritzén kommunicerar ödmjukt med läsarna, en sorts 10-talets journalistik som lyfter fram en dold verklighet som behöver diskuteras och allt granskas av bloggare, som ofta har större kunskaper i ämnet än journalisten.

Nu är det nog med journalister som med bloggare, det finns alla sorter men maktförskjutningen är ändå ett faktum. Några kommer alltid tro att allt är som förr och att verkligheten ser ut som de bestämt i sina huvuden. Likt en flock printosaurius rex står de kvar i sitt träsk av tolkningsföreträde och brölar upprört över att klimatet blivit så hett att allt håller på att torka ut omkring dem.

Jag säger bara en sak: Fattigdomsbloggen har gjort att elförbrukningsgränsen för socialbidragstagarna i Stockholm höjs till samma nivå som i övriga landet. Det betyder att människor inte längre behöver välja mellan att se på tv eller äta varm mat. Vad har ni åstadkommit i veckan?

Kloka ord

av Johanne Hildebrandt

”Nöjesindustrin har – genom att satsa tid och pengar på kraftfull lobbyarbete– ett stort ansvar för de tokiga lagar som har förts fram den senaste tiden. Men inte en enda gång har man sett någon av branschens representanter i en debatt som handlar om samhället. I en sfär där pengar är allt som räknas, är det också bara pengar folk har framför ögonen. Till vilket pris som helst, skulle man kunna säga.”

Anders Mildner på Sydsvenskan har skrivit det  vettigaste jag har läst om fildelning. Läs resten här.

Är det bara jag som har känslan att Sydsvenskan börjar stå ut allt mer från de övriga tidningarna när det gäller journalistisk skicklighet och hederlighet?

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

I går hamnade jag helt otippat för första gången på Noppes, en exklusiv klubb vid Stureplan i Stockholm dit enbart medlemmar släpps in och journalister inte får yppa om vad som händer för då är de inte välkomna tillbaks.

Ingen större förlust då stället var som ett skandalfritt vardagsrum och det enda spåret av dekadens var Runar Sörgaard.

Den champagnesprutande vulgoeran dog i november 2008 då lågkonjunkturen och det stora vemodet svepte in, men på Noppes lyste nöden självklart med sin frånvaro.

Fast när jag såg ut över backslicks och vackra kvinnor kände jag mig inte som en utvald utan snarare som en passagerare på Titanic. Allt har sin tid, varje era peakar för att sedan falla samman och det är exakt vad som händer just nu.

Det finansiella stålbadet innebär därför inte bara arbetslöshet, fattigdom och varsel utan också att pris-erna sjunker, servicen blir bättre, folk utbildar sig och framför allt accepteras inte längre gamla förlegade sanningar och beteenden.

Robinson må nylanseras men vem orkar med konstruerade pakter, mobbare och storljugare när verkligheten är så mycket värre?

Kampen för överlevnad pågår ju redan i en industristad nära dig. Bonusdirektörerna från SEB, AMF och tredje AP-fonden roffar åt sig bisarra summor och blir storögt förvånade när det plötsligt anses vara fel. Journalisterna klamrar sig fast vid rätten att ha tolkningsföreträde över verkligheten, men när Jan Guillou lyfte fram journalisterna som de enda ansvariga sanningssägarna samtidigt som han skrev i egen sak för att skydda sin affärspartner Liza Marklund sprack hela resonemanget.

Marklunds lögner om ”Gömda” och de människor som skadats av boken drevs först av bloggosfären som rasade över mediernas kamaraderi. Den tidigare så omhuldade vänstern håller på att straffa ut sig med sina turnerande stenkastande extremister. På samma sätt har feminismen förstörts av manshatande radikalfeminister.

Exemplen på gamla hopskrumpnande strukturer är många men samtidigt är det tydligt att något nytt, annorlunda, håller på att växa fram.

Förhoppningsvis kommer det innefatta begrepp som sanning, heder, lojalitet och modet att stå upp för andra. Det vore i så fall på tiden. Landet behöver verkligen sannerligen annat att samlas runt än gammal skåpmat som Noppes och Robinson.

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Män är djur. De misshandlar, våldtar och dödar och bär skulden för krig och våld i samhället. Nu senast är de skyldiga till skolskjutningen i Tyskland.

Detta hävdar Roks förra ordförande Ireene von Wachenfeldt i ett debattinlägg på Newsmill där hon ångar på i ullstrumporna mot detta främmande djur som går under beteckningen man.

Det börjar redan på dagis då killar drar tjejer i håret och hon får höra att han gör det för att han är ”lite kär” och sedan fortsätter männens våld att uppmuntras till dess att de förvandlas till dagens kvinnoförtryckare och mördarmaskiner.

Ireene von Wachenfeldt har rätt i att män står för 90 procent av allt våld, att samhällets acceptans är större mot utagerande pojkar än flickor och medan mäns hjärnor badar i testosteron krävs ett större grupptryck och sociala påfrestningar för att göra kvinnor brutala.

Men sen då? Vad är lösningen?

Ska vi göra oss av med svinen i en enda stor radikal­feministisk slutgiltig lösning med brinnande ugnar och/eller kemisk kastrering?

Nej, just det. Det är här debatten slutar. Män är dumma farliga djur och inga lösningar läggs fram. Istället skuldbeläggs de alla kollektivt, från den schysta tvåbarnspappan som alltid hämtar på dagis till Stureplansglidaren som utnyttjar allt och alla.

Det är lika konstruktivt som att påstå att alla svenska kvinnor är kåta blondiner vid namn Inga.

Sant är att män misshandlar och dödar kvinnor. Lika sant är att män till största delen själva blir offer för våld. Men en riktig karl ska tydligen finna sig att bli nedsparkad av gäng, få en rak höger på krogen samt bli hotad utan att gnälla.

Om de har blivit misshandlade som barn, blivit svikna av sina föräldrar eller råkat ut för övergrepp av pedofiler så anses det inte vara särskilt betydelsefullt. De kan ju ändå inte tala om sina känslor, vilket hånas i damtidningar som analyserar vad han egentligen menar.

En karl ska hålla käften, hämta på dagis och dra in pengar till familjen, men mister han jobbet och därmed sin status så finns det en risk att kvinnan skiljer sig, enligt en artikel i Metro.

Sedan anses männen vara förvirrade över den roll de har i det moderna samhället. Tro fan, när de alltid utpekas som roten till allt ont.

Nej, det är dags att skrota det besudlade begreppet feminism och i stället satsa på något mer nyanserat som innefattar ansvar, skyldigheter och rättigheter för samtliga människor.

Humanism, anyone?

Veckans kolumn

av Johanne Hildebrandt

För några år sedan träffade jag en av Jemens få kvinnliga journalister. Hon älskade sitt jobb men var tvungen att säga att hon arbetade som lärare. Journalistyrket ansågs nämligen slampigt, kvinnor kunde ju inte gå omkring och tala med okända män.

Det faktum att hon snart skulle fylla 30 diskvalificerade henne dessutom för äktenskap, det bästa hon kunde hoppas på var att bli någon mans tredjehustru.

I Sudan hotades en tonårsflicka som blivit gravid efter en våldtäkt att stenas till döds för att hon haft utomäktenskapligt sex. Flickskolor i Pakistan bränns ned av talibaner, flickor i Somalia får sina könsorgan stympade.

Man behöver bara surfa runt lite på nätet för att inse att internationella kvinnodagen behövs, särskilt i muslimska länder.

Samtidigt finns det kvinnor även där som skapat sig en position och förmögenhet genom hårt arbete och intelligens. Det är om något att respektera.

Jag brukar tänka på dem när tjejer här hemma skyller alla sina misslyckanden på att de lever i ett manssamhälle.

Missförstå mig rätt, jag är självklart för jämställdhet och är glad för allt som hänt på den fronten även om mycket finns kvar att göra.

Men när tjejer slentrianmässigt skyller allt på den svenske mannen blir det fel, särskilt när hon tycker det är självklart att killen ska betala drinkarna på krogen. Då är det dags med lite självkritik.

Att se artiklar på temat ”Uppfostra din man som du uppfostrar en hund” är inte okej, inte heller att rabiatfeminister utmålar samtliga män som våldsamma, lögnaktiga, självgoda förtryckarsvin medan alla kvinnor är goda, snälla och sanningsenliga människor.

Man behöver bara se på Gudrun Schymans skadeglada påhopp på Linda Skugge för att inse att så inte är fallet.

Skugge ligger i skilsmässa och detta utnyttjar Schyman till att föra fram sin tes om att kärnfamiljstrenden håller på att förlora greppet om folket.

Skugge kontrar med ett inlägg om att äktenskapet är en kvinnofälla. Hon har gärna sex men föredrar att leva ensam och köpa hushållsnära tjänster.

Tillåt mig att sucka tungt.

Är det så här vi hedrar våra anmödrar som kämpade sig till rösträtt och slogs för kvinnors rättigheter?

Eller kan jämlikhet uppnås samtidigt som vi erkänner självklarheter som att kvinnor och män faktiskt behöver och tycker om varandra?

Jag hoppas i alla fall det.

Skrivande

av Johanne Hildebrandt

Jag jobbar hårt med romanskrivandet just nu och vet att jag är dålig på att uppdatera bloggen.
Men jag har inte börjat röka igen, trots att jag provade på att feströka. Det smakade bara illa och gav ingenting.

Jag såg också AC/DC på Globen förra helgen vilket nästan var en religiös upplevelse.

För övrigt intet nytt, ja förutom det som sker i boken vilket är mycket. Titeln blir för övrigt ”Förbannade fred”. Ett perfekt komplement till ”Älskade krig” och nej, jag är inte lika krigsskadad som jag låter.
Nästa bok ska heta Innerlig kärlek. Eller inte:=)

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Veckans bästa nyhet är att ingen bantningsmetod är bättre än någon annan. Äntligen får vi slippa dessa bantningsprofeter som med kalorimystik och magiska näringsupptagningsformler propagerar för metoder som gör alla smala, bara man köper boken för 199 spänn.

Men nu kan Atkinsbantarna lägga ned baconet och GI-förespråkarna tiga när någon äter mackor, det finns nämligen ingen segrare.

En amerikansk undersökning gjordes på 800 överviktiga som fick välja mellan fyra dieter. Efter två år hade deltagarna i snitt gått ned fyra kilo, oavsett vilken metod de följde.

Det viktiga var inte dieten utan att bantarna åt färre kalorier och rörde på sig. Slabang! Där sattes en fet spik i kistan på alla lönsamma bantningsimperium.

Å andra sidan, att gå ned fyra kilo på två år är inte mycket. Varför gick de inte ner mer?

Är det så enkelt som professor Rössner hävdar att tjocka människor inte vill förändra sin livsstil? Eller beror det klena resultatet på något annat?

Antalet överviktiga har exploderat de senaste tjugo åren och i dag är 2,5 miljoner svenskar överviktiga.

Orsaken skylls på allt från Coca-cola till datorspelande. En studie föreslår att processad mat gör att tarmen tar upp 25 procent fler kalorier. Charlotte Erlanson-Albertsson, professor i medicinsk och fysiologisk kemi, hävdar att socker och fett är som en drog för hjärnan och att vissa blir beroende av mat, precis som alkoholister går igång på sprit. Det finns med andra ord alternativa förklaringar än lathet och dålig karaktär och det är märkligt att det inte forskas mer på detta.

Ingen vill ju vara tjock. Överviktiga blir ignorerade, utstirrade, anses vara lite dumma och vara karaktärslösa.

Följaktligen blir de också deprimerade plus att de drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. En ny studie visar att för unga är övervikt lika farligt som rökning.

Övervikt generar med andra ord en massa lidande och kostnader för samhället. Med tanke på att var tredje svensk väger för mycket borde därför forskarna gå till botten med grundorsakerna till fetma i stället för att bara prata om kost och motion.

Till dess borde vi andra sluta se ned på dem som väger för mycket. Ingen blir smalare av att bli betraktad som en paria, uppmuntran fungerar alltid bättre än fördömanden.

Och det här med dieter funkar ju uppenbarligen ändå inte.

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Varför håller de inte käften om Gömda, Liza Marklunds bok som visade sig vara en bluff? Denna tidning har publicerat en lång intervju med bokens huvudperson Mia. Piratförlagets delägare Jan Guillou har storvulet proklamerat att Gömda-historien nu är överspelad och att bloggarna är betydelselösa.

Ändå fortsätter de att diskutera Gömda. Likt en antik grekisk kör står de i bakgrunden av medieskådespelet och mässar fram kommentarer och krav på sanning. Varför?

Svaret är självklart att det fortfarande finns för många obesvarade frågor och luckor i historien.

Två sidor har presenterat varsin version av sanningen: Team Marklund gick ut i en storoffensiv förra helgen och la fram bevis för att den sanna boken i alla fall är sann för Mia, även om det är en roman för alla andra, och utropade sig därefter till segrare.

Team Antonsson, som faktiskt bevisat att Gömda inte alls var någon sann historia, har slagit tillbaka med hot om gerillakrigföring via bloggarna och är arg över att hon inte blivit intervjuad, trots att hon inte svaradei telefonen när en journalist sökt henne.Å andra sidan har hon de facto blivit styvmoderligt behandlad av media som inte vill bry sig om de bevis hon lagt fram om Marklunds bluff. 

Trots att det är ett klassiskt propagandakrig som rasar är det bara Medierna i P1 som försökt reda ut vad som egentligen stämmer. De lyckades rota fram några fler intressanta omständigheter innan de dessvärre körde fast.

Detta betyder att bloggarna kommer att fortsätta spekulera, rättshaverera, lägga pussel och leta efter nya detaljer att fylla luckorna med tills saken har retts ut ordentligt.

Huruvida det är viktigt att älta samma saker om och om igen kan diskuteras, men det är bloggarnas demokratiska rättighet att göra sin röst hörd.

Därför blir jag uppriktigt illa berörd när de hånas och förringas för att de ställer frågor som ofta är berättigade. Bloggar har gjort att människor för första gången kan göra sina röster hörda utan att klass, ekonomi, kön, yrke, social ställning eller något annat som rangordnar människor har någon som helst betydelse. Det enda som spelar någon roll är vilka åsikter och idéer som framförs, sann demokrati med andra ord.

Självklart kommer bloggarnas betydelse att öka, de har ju redan bevisat att de kan tvinga fram debatter och få makthavare att ändra sig. Dessutom är det hos bloggarna de fräscha idéerna och självständigheten går att hitta. De kommer att fortsätta att skriva och ställa sina frågor, likt droppar som urholkar medielandskapet, och att ignorera dem är förödande.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Sandra Christensen, Emelie Perdomo
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB