Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för December 2009

- Sida 1 av 1

Kolumn om bildårar

av Johanne Hildebrandt

Hemfärd i minusgrader på juldagskvällen, snön svepte förbi i vertikala streck och modden gjorde att dubbdäcken började släppa redan vid 60 kilometer i timmen. Det gick med andra ord långsamt. Jag är livrädd för att dö i en bilolycka, bli krossad och förblöda, fastklämd i ett bilvrak. Alltför många vänner och bekanta har fått sina liv förstörda av trafikolyckor, antingen för att de själva blivit skadade eller för att de har mist någon närstående.

Men medan vi harvade fram i all stillsamhet på E?20 dånade plötsligt en Saab, med baksätet fyllt med barn, förbi i vänsterfilen.

 

En rad frågor inställde sig omedelbart: Hur tänker en föräldrar som i ena stunden förmodligen gör allt för att skydda sina barn, och i nästa spänner fast dem i en entonsprojektil av plåt och sedan kör en kamikazefärd i 120 på glashala vägar? Råder här någon form av förträngning, en övertro på att däcken kommer lyckas bita sig fast i snömodden eller är det en villfarelse om den egna förmågan som bilförare? Förstod inte föraren att det bara handlar om ett par sekunder ouppmärksamhet och lite otur så är katastrofen ett faktum?

I Vimmerby fick en förare sladd och frontalkrockade med en mötande bil. En 80-årig kvinna avled fastklämd i bilvraket, ett par i 70-årsåldern trasades sönder och vårdas på sjukhus. En pappa i den mötande bilen skadades allvarligt och hans 15-årige son bröt

armen. På bara några sekunder drabbades två familjer av en tragedi.

 

Och detta var bara en av de hundra olyckor som inträffade under juldagen.

Ändå blir trafiken säkrare.

2008 dog 420 människor vilket är de lägsta siffrorna sedan 40-talet, i år har antalet omkomna sjunkit med 10–20 procent. Men även om de flesta kör förståndigt kommer Saab-föraren, rattfylleristerna och alla andra idioter som riskerar sitt eget och andras liv befinna sig i ett fordon nära dig.

Jag vet att det är nära nyår och att det förmodligen vore mer passande att skriva något krystat om decenniet som gått eller om framtiden men det enda jag hoppas på är att alla ska komma hem, och att ingen ska råka illa ut. Så snälla, sakta ned och ta det lugnt på vägarna, låt också bilen stå dagen efter. Jag vill i alla fall inte dö på grund av dig.

Kolumn om serber och Andreas Malm

av Johanne Hildebrandt

Belgrad för nio år sedan var en dyster plats där sanktioner gjorde att svartabörshandeln frodades, maffian härjade och arbetslösheten var skyhög. Milosevicregimens krig i Bosnien och Kosovo hade isolerat landet, gjort serberna till Europas parior och misstänksamheten mot främlingar och offermentaliteten var stor.

Men nu är det minsann nya tider. Milosevic är död och i helgen lyftes visumtvånget så landets invånare kan nu resa fritt inom EU-länderna. Det känns som att slippa ut ur ett mentalt fängelse, berättar en man.

 

Beslutet kom efter en intensiv lobbykampanj som kulminerar på tisdag då Serbien med största sannolikhet kommer att ansöka om EU medlemskap.

Förhoppningsvis släpps de in i gemenskapen. Att isolera och straffa ett helt folk skapar ju sällan framsteg, särskilt inte när de försöker göra upp med sitt förflutna.

Samtidigt läser jag hur ­Andreas Malm – författaren till boken hatet mot muslimerna – skriver att massakern i Srebrenica där 7?000 muslimska män mördades av serberna var början på islamofobin som sveper genom Europa och underblåses av liberalismen i allmänhet och Expressens kultursidor i synnerhet.

Sant är att Srebrenica är en skam för Europa och att serberna använde sig av muslimhat som verktyg i sin propaganda.

Men det bakomliggande skälet till Bosnienkriget var hänsynslösa krigsherrars kamp om makt och territorium när Jugoslavien föll sönder.

Genom att ta kontrollen över medierna, pumpa ut etnisk propaganda, hetsa fram rädsla och tysta oliktänkare drevs folkmordet och de etniska rensningarna fram. Glöm inte heller bort att kroaterna, som utmålades som fascister, och serberna, de kommunistiska nationalisterna, också dödades och fördrevs.

 

Är det något man kan lära sig av Balkankriget så är det hur förödande det är att bunta ihop människor i etniska, religiösa eller ideologiska grupper, demonisera dem och sedan tysta all form av diskussion.

Därför är det obehagligt hur Malm klumpar ihop muslimer med islamister till en enda smet och pekar ut alla som inte tycker exakt som honom som muslimhatare. Ingen kritik får framföras, oliktänkare ska tystas, samma retorik som hördes i kriget i Bosnien.

Men om till och med serberna släppt offerrollen och börjat nyansera sig borde Malm kunna göra detsamma. Det hade han vunnit mycket på.

Försvaret?

av Johanne Hildebrandt

Rekommenderar alla att läsa Wiseman Wisdoms inlägg om framtidens försvar. Fast det är förmodligen riktigare att prata om försvaret som försvann.

Ju mer jag lär mig om försvarsmakten och Sveriges säkerhetspolitik desto mer häpnar jag…

 

Mer om Wisemans Wisdoms:

Wisemanswisdoms.blogspot.com är en mycket inflytelserik blogg. Endast 3,96% av svenska bloggar är mer inflytelserika. Läs mer här.

 

SD går framåt

av Johanne Hildebrandt

Enligt senaste opinionsmätningen kommer SD att få över fem procent i nästa val. När man läser om detta är det som om djävulen själv hade steppat in på hallmattan och nu skulle slå sig ned på släktmiddagen med bockhorn och allt.

Framgången framställs som ett mysterium.

Främlingsfientligheten har nämligen inte alls ökat i Sverige, tvärtom har den minskat sedan början på 90-talet då naziskinheads skrålade på gatorna med Ny demokratis berömda drag under kängorna.

Marie Demker, forskare i svensk opinion, slår fast att svenskarnas uppfattning om människor från andra delar av världen som kommer till Sverige på det stora hela taget i stället blivit allt mer generös. Så varför är ett parti som framställs som ren ondska plötsligt så här populärt? Spaltmeter har ju skrivits i medierna om att de är främlingsfientliga och inte har någon egentlig politik att komma med förutom invandringsfrågan.

 

På tv åkte man till och med till Landskrona och intervjuade människorna där eftersom en rapport visar att väljarna i Skåne är helt vanliga människor, trots sina extrema åsikter.

Inte ett enda rödglimmande demonöga syntes på dem som uttalade sig, fast det är väl med dem som med pingstvänner eller medlemmar i Livets ord: i ena sekunden är de helt normala, i nästa talar de i tungor och börjar skrika att de är det utvalda folket.

 

Förra helgen visades Evin Rubars dokumentär om hur en handfull islamister påstår sig förespråka landets samtliga 400 000 muslimer. Välmenande politiker som vill föra en dialog vänder sig till dessa ortodoxa eftersom de inte förmår att skilja mellan muslimer och islamister. Det är ungefär som om Jimmie Åkesson eller en valfri pingstpastor skulle representera hela den svenska befolkningens åsikter.

Kanske är det faktum att högljudda extremister och inte medelmuslimen hörs i debatten en del av förklaringen till SD:s framgångar.

Eller så kan den havererade integrationspolitiken som skapar getton och gör att det tar sju år för en invandrare att ta sig in i samhället ha något med saken att göra, vad vet jag?

Bara en sak är säker, så länge politikerna ägnar mer tid åt att förfasa sig över SD än att förbättra integrationspolitiken kommer ingenting att förändras eller bli bättre.

Välkomsceremoni och Afghanistan

av Johanne Hildebrandt

I dag hölls den sista avslutningsceremonin för soldaterna från FS 17 som kommit hem från Afghanistan.

 För en gång skull var det inget undanskymt medaljutdelande på en avlägsen kaserngård. Ceremonin hölls utanför Armémuseum, mitt framför de stora flaggorna vid ingången som har texten ”hjältar”.

 ÖB var på plats samt försvarsminister Sten Tolgfors som faktiskt höll ett riktigt hyfsat tal:

 ”Ni är ett unikt svenskt förband på grund av att ni utsatts för återkommande attacker. Flera av er har skadats och er lokale tolk stupade”. ”Tack för era insatser. Ni har gjort oss stolta.”

 

Man ska aldrig underskatta vikten av offentligt erkännande så lovorden under en ceremoni som var öppen för alla var sannerligen ett steg framåt.

(Texten fortsätter efter bilderna)

Bild från Försvarets bildbyrå

Tolgfors utlovade också en bättre veteranpolitik nästa år, och att materiel, Medevac helikoptrar till exempel, skulle skickas ned så snart som möjligt.

 Det låter ju positivt och jag hoppas verkligen att veteranpolitiken förbättras inte bara med tanke på de soldater som skadats och nu ska rehabiliteras.

 Många av de soldater som tjänstgjort i Afghanistan går dessutom ut i arbetslöshet efter att ha varit anställda av försvaret i över två år. Att söka jobb i ett samhälle som inte alls förstår sig på deras kompetens eller förmår uppskatta deras insats upplevs som extremt stressande. Förhoppningsvis kommer kampanjen ”Stöd våra trupper” även nå fram till arbetsgivarna.

 Försvarets-Bildbyrå-20091210_marols22_Medalj_FS17Armem_0417.jpg

 

Försvarsministern lovordade också insatsen och förutom det faktum att fem av de sex riksdagspartierna nu står bakom insatsen sa han inte ett ord om varför politikerna inte ville skicka fler soldater till Afghanistan.

 

För i nuläget finns bara två alternativ:

 

1.   Ta hem soldaterna och lägg ner. (Om alla länder gör så kommer inbördeskrig att bryta ut och talibanerna ta över makten igen. )

2.   Skicka fler soldater och göra en helhjärtad satsning på att slå tillbaka talibaner och kriminella.

 

Det svenska ansvarsområdet är stort som Norrbotten och har usla vägar, händer det något kan de ta timmar att få förstärkning från campen i Mazar e Sharif. Därför är 500 soldater ingenting, betydligt fler kängor behövs på marken för att kunna garantera både sin egen och lokalbefolkningens säkerhet.

 

Men försvarsmaktens begäran om att förstärkning avslogs av politikerna utan någon vidare motivering.

Kanske agerar de helt enkelt som sina tyska kollegor som också skickat soldater till Norra Afghanistan men bakbundit dem så att de inte kan utföra något ordentligt alls.

 

När FS17 kom till Afghanistan kallades de ”fittor” av den afghanska armén, ANA, som inte alls litade på dem.Men med tiden lyckades de vinna de afghanska soldaternas respekt.

 Mandatet tillåter inte att svenskarna öppna eld om de inte först blivit beskjutna. Därför följer de med afghanerna när de åker ut på uppdrag men när ANA har blivit beskjutna har de gripit in.

Vid ett tillfälle, under ett anfall i en dalgång kallades stridsflyg in av signalisten, som råkade vara en 165 centimeter lång blondin…

 Genom att vara aktiva, backa upp ANA och framför allt fått ner stridsfordon 90 vilket har gett dem mer kraft att gripa in har de lyckats uträtta något.

Andra aspekter, som att ett val hölls som talibanerna ville störa, att ANA med nyfunnet självförtroende började patrullera byar som de tidigare undvikit, att ISAF öppnat upp nya försörjningsleder genom det svenska ansvarsområdet samt att välutrustade talibanstyrkor börjat ta sig till trakten, har gjort mission mycket händelserik.

 

Faktum är att inga soldater sedan Kongo på 60-talet och Bosnien i början på 90-talet  råkat ut för så mycket. I år har soldaterna i Afghanistan råkat ut för 25 vägbomber, 18 beskjutningar och åtta soldater har sårats.

Försvarets-Bildbyrå-20091210_marols22_Medalj_FS17Armem_0234.jpg

 

Merparten av detta har FS17 drabbats av, nu är de hemma och ska landa i den grå vardagen.

Jag hoppas innerligen att de tas väl om hand.

Den slarvigt pålästa Jan Guillou skriver följande i sin senaste kolumn:

”..bombliberaler som Expressen och somlig ”krigsreporter” försöker blanda bort korten när de kampanjar för stöd till ”våra pojkar” i Afghanistan. Det är renodlad amerikansk retorik – att det är förräderi att kritisera kriget.”

Guillou har, som han alltför ofta har nuförtiden, helt fel. Min ståndpunkt är tydligt redovisad i min kolumn den 4/10 2009:

 ”Oavsett vad man tycker om insatsen i Afghanistan förtjänar soldaterna förtjänar all respekt, de har riskerat sina liv när de försökte göra en insats i världen. De har förtjänat en riktigt bra hemkomst.

Det är ord jag hoppas blir verklighet för kvinnorna och männen i FS17.  Man kan kritisera insatsen, att Sverige är i Afghanistan samt Försvarsmakten men det är ohederligt att inte uppskatta de kvinnor och män som offrat över ett halvår av sina liv för att försöka göra något för människorna i ett av världens fattigaste länder.

Jag önskar också att Guillou vågat åka till Afghanistan för jag vet att han där skulle ha upptäckt att världen inte lika svartvit eller enkel som vänsterdebattörerna så gärna önskar och tror.

Och vi behöver verkligen mer fakta om kriget i Afghanistan, inte fler utspel. För till syvende och sist är det människors liv det handlar om, inte att vinna ett val, sälja böcker eller kasta paj.

Försvarets-Bildbyrå-20091210_marols22_Medalj_FS17Armem_0184.jpgSamtliga bilder kommer från Combat camera.

Möp-extra

av Johanne Hildebrandt

I dag flögs nya stridsfordon 90 till Afghanistan med en C17 Globe Master. Det innebär att det nu finns sammanlagt 8 stycken stridsfordon , inklusive bärgningsvagn, hos svenskarna i Mazar e Sharif.

Och för den som undrar så betyder ”Möp” militärt överintresserad person…

20091208_nicehl01_C17_OREBRO_E2L7712.jpg

 

20091208_nicehl01_C17_OREBRO_E2L7838.jpg 20091208_nicehl01_C17_OREBRO_E2L7485.jpg

Samtliga bilder från Combat camera.

Byggarbetare

av Johanne Hildebrandt

Samtidigt som medierna vältrade sig i Tiger Woods otrohetsaffärer avslutades Sveriges största arbetsmiljömål i Solna tingsrätt.

Rättegången handlade om vem som bär ansvaret för olyckan på bygget i Kista galleria 15 juli 2008 då en stålbalk gav vika och en montör föll åtta meter och dog under rasmassorna. En annan arbetare skadades svårt men överlevde, likaså en bilist som träffades av betongblock.

Orsaken till olyckan var ett konstruktionsfel, stålbalken som gav vika borde ha varit 25 millimeter men var bara sju, vilket den döde montören tidigare påpekat. Livlinor och säkerhetsselar gick inte att fästa, säkerheten var med andra ord katastrofal.

Fyra personer står åtalade. De arbetar på Ruukki i Sverige som ansvarade för monteringen, Forsen Projekt som hade samordningsansvar för bygget och konstruktionsföretaget Cremona som gjorde ritningen där det felaktiga balkmåttet skrevs in.

 

Enligt åklagaren tar ingen något som helst ansvar för det som hände, i stället slingrar de sig och skyller på varandra. Att vara hedervärd och värna om de människor som fått sina liv förstörda på grund av olyckan är inte alls intressant.

Skrämmande är det, men dessvärre inte ovanligt. Olyckor är vanliga i byggbranschen, konkurrensen är hård och säkerhet kostar pengar. Resultatet av detta är att 70 byggnadsarbetare dödats under fem år. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Om lika många journalister, politiker, soldater eller polismän hade dött på jobbet hade ramaskrina ekat, debatter rasat och ansvariga ställts till svars. Att byggnadsarbetare dödas passerar däremot obemärkt, det är uppenbart att alla inte är lika värda.

 

Tiger Woods påstås ha betalat en älskarinna sju miljoner för att hålla tyst om deras förhållande. Montören som överlevde olyckan i Kista får inte en spänn i skadestånd om de åtalade fälls, trots att han är så skadad att han inte ens kan hålla i sitt lilla barn. I stället betalas en företagsbot, pengar som går till staten, vilket är helt obegripligt. Tvinga i stället företagen att betala feta skadestånd till dem som drabbats. Se till att kostnaderna för dem som inte följer säkerhetsföreskrifterna blir oändligt mycket högre än de eventuella besparingar företagen kan göra genom att tumma på säkerheten.

Det är fullständigt oacceptabelt att 70 byggnadsarbetare dödats under fem år. Nu måste ta mig fan något radikalt göras för att rädda liv.

Yttrandefrihet

av Johanne Hildebrandt

Filmprofessorn Astrid Söderbergh Widding rasar i en kolumn i SvD över att läsarna kan kommentera artiklar på nätet eftersom en del är elaka, dumma och cyniska.

”De ger näring åt en det ogenomtänkta tyckandets kultur, där det är fritt fram att häva ur sig det som råkar komma för en, i tid och otid”. Söderbergh Widding anser också att fria kommentarer är ett ”misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn.”

(Jag visste inte att jag i egenskap av journalist hade röstats fram för att tolka allmänhetens åsikter.)

Kulturetablissemangets don quijote-artade kamp mot yttrandefriheten börjar uppenbarligen ta sig allt mer desperata former. Folk får inte säga vad de tycker för stunden, bara de som tycker rätt är sanktionerade och agerar inom de ramar som för stunden anses vara politiskt korrekta.

 

Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga? skriver professorn. Tja, man kan ju undra om dessa otäcka läsare som tänker på fel över huvud taget borde få rösta. Tänk om de skulle rösta fram fel parti? Så kan vi ju inte ha det, det var väl aldrig meningen med demokratin. Fast egentligen är professorns reaktion lite sorglig. En gång hade hon och hennes gelikar tolkningsföreträde när det gällde verkligheten, de hade makt att bestämma hur det skulle vara, de satt på all information.

Nu har bloggar och kommentatorsfunktioner vittrat sönder deras forna makt och likt en utmärglad hjord dinosaurier vandrar de över en sönderbränd stäpp av global information i jakt på internetfria vattenhål där artfränder kan bekräfta deras svunna storhet.

 

Det måste vara ett ensamt liv eftersom de flesta redan har anpassat sig till nuet där kommentatorsfunktionen är en tillgång, där journalisterna tvingas bli bättre eftersom faktafel omedelbart påpekas och flödet av fakta och åsikter är konstant. Det går inte att fuska, allt kommer fram i dagern, borta är elfenbenstornen där de upplysta kunde se ned på pöbeln utan att behöva lyssna på deras åsikter.

Visst är det trist med de dårar, rasister och foliehattar som finns på nätet, men hellre blir jag kallad för äcklig idiot än ser åsiktsfriheten bli strypt i den goda smakens namn. De demokratiska principerna omfattar trots allt även dem vars åsikter man verkligen avskyr och måste alltid försvaras, även om det svider ibland.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Jennifer Snårbacka, Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB