Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för June 2007

- Sida 1 av 3

Mordanklagelser

av Johanne Hildebrandt

Nyheten om att två soldater här på Iskan anklagas för överlagt mord på tre irakier spred som en löpeld på basen.
De två spanarna från högkvarterskompaniet, 1:a bataljonen, 501:a luftburna infanteriregementet, 4:e Brigaden, 25:e luftburna infanteridivisionen, kommer förmodligen att ställas inför krigsrätt.
Soldaterna tog emot detta med blandade känslor. En flesta verkade tycka att det var för jävligt, att de satte alla i dåligt dager, andra tyckte det var fel  men påpekade att de är trots allt inte dömda.
Andra hade föredragit att saken skulle ha hållits inom gruppen, att man inte borde ha gått ut med det eftersom det drar skam över hela bataljonen.

Själv har varit medveten om att något pågått på basen, ett par utredare har varit här, men det har varit mycket svårt att få loss information.
De få som har känt till saken har hänvisat till förundersökningssekretess. Rykten har cirkulerat men inget har kunnat bekräftas. Inte ens översten, basens befälhavare, han som bestämmer, har kunnat säga något.

I dag  till allas förvåning här på FOB, forward operating base, Iskan, gick divisionen ut med vad som hänt.

En pressrelease bekräftade att en gruppledare bland spanarna anklagas för tre fall av överlagt mord på tre irakier samt för att tre gånger ha placerat ut vapen vid döda irakiers kroppar.
Händelserna ska ha inträffat mellan april och juni i år. Hensley är gripen och sitter nu i häkte i Kuwait.
En specialist anklagas för ett fall av överlagt mord och att ha placerat ut ett vapen vid en död kropp. Även han sitter häktad i Kuwait.
Det påpekas också att de båda soldaterna ska anses oskyldiga innan de är dömda.

Det var soldater från spanarnas egen enhet som slog larm om vad som hänt. De isolerades ett tag och beordrades att inte tala med någon eftersom undersökningen fortfarande pågår.

När nyheten kom ut gick jag genast till överste Balcavage. Eftersom hans överordnade släppt en del av informationen tyckte han det var viktig att vara proaktiv.

Bataljonen har inget att dölja. De 800 soldaterna agerar som professionella soldater, ”rules of engagement” följs. Detta var en isolerad händelse gjorda av en liten grupp och det var bataljonens soldater som slog larm och de två åtalade ska ställas inför rätta och straffas om de befinns skyldiga för sina påstådda brott.

Jag bad, självklart, att få tala med soldaterna som slog larm och de anklagades befäl.
Översten kallade in löjtnant Mitchell, pressansvarig på basen, bad honom hjälpa mig komma kontakt med alla så att historien blev berättad, så att folk begrep att soldaterna i bataljonen inte är mördare.
Det var dock viktigt att löjtnanten kontrollerade att de inte släppte information som kunde ställa till det med rättegången.

Allt var ok men när Löjtnant Mitchell ringde till den pressansvarige på brigaden blev det tvärstopp. Ingen information fick släppas, allt ska gå via divisionen, det vill säga på ännu högre nivå.

Detta är amerikanska armén, ett hierarkiskt system där folk är tvingade att lyda sina överordnade, så ser verkligheten ut, det finns inte mycket för de inblandade att göra åt saken.
Så därför har jag jagat divisionens pressansvarig eftersom han är den enda som har rätt att släppa information, men jag har hitintills inte tag på honom. 
Mer information kommer dock att släppas efterhand, så mycket vet jag och vad jag förstår så finns det mer att berätta och reda ut.

Själv har jag fått reda på att riskerar bli utsparkad från Iskan om jag citerar anonyma källor eller släpper information som inte är sanktionerad uppifrån, det är dock något jag kan leva med.

Händelsen raserar dock det lilla förtroende som soldaterna på FOB Iskan trots allt har lyckats bygga upp hos delar av civilbefolkningen.
Jacob, Henry och de andra soldaterna i plutonen har åkt ut på ett uppdrag till det område där händelsen har ägt rum. Det kommer att finnas ännu fler rasande människor där ute nu.

Att bli utsatta för hämndaktioner verkar dock inte vara det som bekymrar soldaterna denna kväll då ljudet av utgående artilleri och automatvapen ekar i fjärran.
Värre är att folk hemma i USA kommer att tro att alla soldater i första bataljonen är mördare och att de två soldaterna dragit skam över bataljonen.
Man kan bara spekulera över vad soldaterna tänker, typ: Vi har slitit och blött i tio månader, så händer detta. Nu kommer det säkert att bli det här som vi blir  ihågkomna för.

Rum

av Johanne Hildebrandt

Jacob byter rum, bär saker fram och tillbaka och är på dåligt humör.
Av något oklart skäl ska plutonens mest storväxta soldater dela rum. Hans nya rumskamrat, Henry, är en något rundlagd, 29-årig före detta fotbollspelare med välbärgad medelklassbakgrund som gick in i armén på grund av han höll på att åka dit för langning. De andra kallar honom ”pimp”, ett epitet han förtjänat för sin förmåga att fixa saker.
Rummet där han bor är förmodligen det mest trivsamma på basen med TV, dator med fungerande Internet, kylskåp, mikrovågsugn och en matta som kan vara äkta på golvet.

-Ångrar du att du gick med i armén?
Stereon spelar house. I taket hänger en diskokula.
-Nej, då skulle jag inte ha träffat de människor jag har träffat, inte sett de saker jag sett. Och man kan nog säga att armén fått ordning på mig, säger Henry godmodigt.
Jacob packar upp saker, det är trångt i rummet. Nielsen, en 24-åring som är förare på Jacob´s Humwee och O´Neil, en väldigt rolig 21-åring, hänger också där och de hackar på Henry för att han väger för mycket.
Soldaternas midja mäts var tredje månad och om de blivit för tjocka blir de först varnade och har de inte gått ner i vikt inom ett år får de sparken.
-Kan någon ta med mat åt mig? Frågar Henry när soldaterna gör sig redo att gå och äta.
-Jag kan göra det, säger Jacob.
-Ge inte efter för den feta killen, säger Nielsen.
Han pekar på Henry med sin pistol, inte för att göra sig märkvärdig utan för att han råka hålla den i handen. Alla är ständigt beväpnade på basen, soldaterna får inte lämna sina rum utan sina M4 automatkarbiner.
-Att gå hela vägen till matsalen i den här hettan kommer göra att han förlorar en massa i vikt.
-Äh, svarar Henry godmodigt. Jag har tränat två gånger i dag.
-Jacob, han är din rumskamrat så han är ditt ansvar, säger Nielsen med  låtsat allvar.

De bråkar godmodigt med varandra en stund innan vi går. Henry har självklart fått Jacob att hämta mat åt honom.
-Jag hoppas att det har kycklingbröst i dag, åh jag älskar dem, säger O´Neil.
-Ja, det lär väl vara de enda bröst du får se på ett tag, säger jag.
Alla brister ut i gapskratt.
-Det där var elakt! Tror du inte jag vet det, säger O´Neil.
-Du satte dit honom. Vi lyckas aldrig med det, han är för bra för oss, säger Giglio.
 
Ett bra skämt väcker alltid respekt och det börjar gå bättre med soldaterna. De anstränger sig för att inkludera mig i gruppen och börjar långsamt slappna av.
Jacob är däremot tyst och går några steg bakom alla andra. Han håller sig fortfarande undan. Förhoppningsvis blir han snart sig själv igen.

Snart ska vi åka ut på uppdrag, se världen utanför taggtråden, de den amerikanska versionen av Irak.
Snart ska jag återvända till den plats där jag blev beskjuten.

Den nya

av Johanne Hildebrandt

-Jag är den nya killen, säger min granne, en färgad kille från Minnesota.
sitter och röker på trapporna utanför våra rum, slöar i värmen.
-Låter trist, svarar jag.
Han rycker på axlarna.
-Det är så det fungerar. Jag kom hit för tre dagar sedan, har inte träffat någon i min enhet än. Sergeanten sa åt mig att ligga lågt, vara tyst och vänta tills jag blir tilltalad, säger han.
Vi röker tysta en stund.
En soldat som bor ett par dörrar bort kommer gående i gången mellan bostadscontainrarna. Han stannar till, frågar min granne vilket kompani han tillhör.
-Apache men jag har inte träffat dem än, svarar han.
-All right, du är den nya killen, säger soldaten och lyser upp. Härligt, jag har varit den nya killen i tre månader, äntligen slipper jag det.

Själv är jag ny på FOB, forward operation base, Iskan. Löjtnant Mitchell är  pressofficer, det vill säga han har det som extrajobb vid de få tillfällen en journalist kommer hit vilket inte är ofta. Även om löjtnanten gör vad plikten kräver verkar han inte direkt överlycklig över denna uppgift. Efter vi pratat i några minuter går vi bort till det rum där sergeant PJ bor.
Löjtnant Mitchell säger att det handlar om en total inbäddning, att jag får följa med soldaterna i plutonen hela tiden, på möten, uppdrag, och göra allt de gör.
-Är du nöjd? frågar löjtnanten sedan.
-Absolut, svarar jag.
-Bra, säger han och lämnar snabbt platsen.

Sergeant PJ är dock mån om att jag ska känna mig välkommen. Han ger mig kombinationen till kontoret, pekar på ett litet skrivbord som för tillfället är belamrat med en M16 och rökgranater.
-Där kan du sitta och jobba.
Sedan säger han att de närmsta dagarna kan bli långsamma. PSD, personal security detachment, har till uppgift att skydda översten men för närvarande befinner han sig inte på basen.
-Han är på väg tillbaka från semestern, tills han kommer hit har vi har inte så mycket att göra. Det är oerhört långtråkigt. Jag gillar att åka utanför taggtråden, det gör att dagarna går mycket fortare.

Ryktet säger dock att översten har setts på BIAP, Bagdads militära flygplats och kan anlända precis när som helst. De sexton soldaterna i plutonen pratar om det hela tiden, några har slagit vad om hur länge det kommer att dröja mellan överstens ankomst tills han åker ut. Det kortaste budet är fem timmar.
Om det är bra eller dåligt råder det dock delade meningar om. Några tycker det är skönt att stanna på basen där ingen skjuter på dem, andra ser fram mot att göra något, vad som helst.

Själv försöker jag finna mig tillrätta, hitta ett sätt att förhålla mig till det som sker.
Jag ska berätta vad som händer med plutonen, förklara vad de gör men just nu går det inte särskilt bra.
De är avvaktande, visserligen vänliga och de frågar om jag vill följa med och röka, äta eller vad de nu ska göra. De är glada men oförstående till att jag skriver om enligt deras åsikt, totalt ointressanta värld.
Men det verkar inte som om de litar på mig, och de verkar inte riktigt veta hur de ska förhålla sig till mig.

Jag är en reporter och även om ingen i plutonen säger något så har det tidigare hänt att officerare kommit fram och haft långa utläggningar om vilken vrångbild media ger av vad som pågår i Irak, som om jag var skyldig till all nyhetsrapportering i världen.

Att jag anses vara liberal i denna, milt sagt, republikanska miljö är inte heller direkt meriterande.

Dessutom är jag en civil kvinna, ett UFO lika ovanlig som en jultomte på styltor bland dessa 800 infanterister.

Jacob är dessutom frånvarande och håller sig mest undan. När vi går till matsalen tillsammans sitter han mest tyst och svarar enstavigt på tilltal. Jag frågar inte varför, antar att han har alla skäl i världen till att vara nedstämd.

Allt detta sammantaget gör att jag känner jag mig ganska ensam och utlämnad.
Iskan är ett nästan helt främmande territorium som jag måste lära mig mer om, jag måste också låta tiden gå så att folk vänjer sig vid mig.
Så jag arbetar, sitter på kontoret, småpratar med soldaterna, ligger lågt och hoppas att läget förbättras, att något ska ske. 
Det gör det en sen eftermiddag då sergeant PJ stegar in på kontoret och är på ett strålande humör.
-Det här kommer du att gilla: Vi har fått ett uppdrag. Äntligen ska vi åka utanför taggtråden!

Ankomst del 2

av Johanne Hildebrandt

Sergeant Ken Pajinag, även kallad PJ, är en stabil kampsportsexpert från Hawaii. Denne 31-årige trebarnsfar är ledare för PSD, livvaktplutonen där Jacob ingår.
Vi träffar honom utanför det minimala kontoret, inte större än en låda hopspikat av plywood.
-Välkommen. Häftigt att du är tillbaka, säger han till mig.
-Jacob, vi har saknat dig.
De två småpratar en stund, sedan drar sergeant PJ ett djupt andetag, tvekar men bara någon sekund.
-Jag vet inte hur jag ska säga det här så jag bara säger det rätt ut, ok?
Något sorgligt har hänt. Sergeant Bruce Horner är död.

Jacob stelnar till, tar ett steg bakåt och gömmer sedan ansiktet i händerna.
Sergeant PJ kramar om honom, fler i plutonen kommer fram, klappar om Jacob, omfamnar honom, delar hans sorg.

Bruce Horner, en 43-årig militärpolis, var en av Jacobs bästa vänner. Han var ute på patrull i den shiitiska staden Mussayib för att leta efter tre försvunna soldater då en krypskytt sköt honom i halsen.

Sergeant PJ ställer sig vid min sida, skakar dystert på huvudet.
-Det där var tungt, jag vet hur goda vänner de var.

Efter bara några minuter försöker Jacob ta sig samman. Här på militärbasen finns inget utrymme för sorg.
Ett par av soldaterna i plutonen tar mig till mitt rum och Jacob insisterar på att hjälpa till med väskorna, trots att jag inte vill utan tycker det är hemskt att han inte får tid vara ledsen.
-Livet går vidare, det är trist men det är ju så här det är vara soldat. I ena stunden skrattar man tillsammans, i nästa är någon borta för alltid.
-Bruce var så glad, om någon var nedstämd försökte han alltid muntra upp honom.
En grupp soldater passerar förbi.
-Hey big man, how was leave?
Jacob tvingar sig att le.
-Great, I was drunk every day.

Några timmar senare går vi in i Bastognerummet, ett sammanträdesrum med ett stort bord i mitten där porträtten på döda soldater hänger på väggarna.
För tre månader fanns här tretton porträtt, i dag är de 23.
Jacob går längst väggen med bilder på döda soldater, män med familjer och barn, människor med drömmar och förhoppningar.
Han stannar vid det sista där en kortklippt man i 40-årsåldern ler mot fotografen. Bruce Horner ser stolt ut men ögonen är fulla av skratt. Under hans foto står en kort biografi som avslutas med att han sörjs av sin fru Erin.
Jacob sänker huvudet. Vi står tysta i det ödsliga rummet.
Det finns inget att säga.

Ankomst del 1

av Johanne Hildebrandt

-Välkommen till soliga Iskandariyah! Kom och möt sumererna och mesopotanierna, se forntida Babylon and Ur!  Allt finns här och väntar på dig.

Jacobs kompanichef, kapten Charles Levine, är på ett strålande humör när vi hoppar in i Humween och rullar bort från helikopterplattan.
Utanför fordonets tjocka plexiglasrutor passerar högar med förvridna metalldelar och annat skrot. Oljekraftverket som förser Irak med 60 procent av dess el, reser sig som ett forntidsmonster I fjärran.Ur dess fyra skorstenarna bolmar gråsvart rök.


Jacob sitter i Humweens kulsprutetorn och när soldaterna får syn på honom lyser de upp, vinkar och hälsar honom välkommen tillbaka.
-Han är väldigt populär, säger kapten Levine.

Fordonet stannar vid några gamla fabriksbyggnader. Runt dem ligger gråvita bostadscontainrar omgivna av betongfundament och utedass. Marken är täckt av grus som dammar i den förödande hettan.
Säga vad man vill om FOB Iskan, men det är inte vackert.

Här bor 800 fallskärmsjägare i första bataljonen, 501:a luftburna infanteriregementet, en del av den 25:te luftburna infanteridivisionen.
Regementet kallas ”Geronimo”, alternativt ”de arktiska krigarna”, eftersom de är har sin hemmabas i Fort Richardson, Anchorage, Alaska. Av något outgrundligt skäl har de placerats här, i ett stekhett industriområde.

-Jaha, då är man här igen, säger Jacob lakoniskt.
Det är tydligt att av oss två är det jag som som är gladast över att vara tillbaka.

Leda,

av Johanne Hildebrandt

Återigen sitter jag och väntar tillsammans med Jacob, denna gång på en helikopter. Det är dåligt väder och ingen vet när den kommer. Vi slöar i hettan och allt är oerhört tråkigt.
Ett par av marinkårens helikoptrar lyfter trots allt från LZ Washington, de är ljusbeiga och ser gamla och slitna ut.
-Helikoptertypen är ifrån sextiotalet och heter ”Chinook”, men marinsoldaterna kallar helikoptrarna för ”Shithooks”, eller ”Flying turds” (flygande skitar), eftersom de ser ut som sådana, säger Jacob och skrattar.
Vi ser dem försvinna, återvänder sedan till bänken och ledan.

Jacob räcker över en flaska vatten, uppmanar mig att dricka.
-Du måste få i dig tillräckligt med vätska.
Han börjar allt mer bete sig som en beskyddande storebror.
”Solen är stark, du har väl smörjt in dig?” ”Om du inte använder hörselskydd kommer du få problem om några år.” ”Har du med dig allt nu?” ”Om du inte bär hatt blir ditt hår uttorkat i solen.”
Vanligtvis är det roligt, ibland förbryllande men under den tid jag tillbringat med Jacob så har jag lärt känna honom ganska väl och vice versa.
Trots att det är över 40 grader varmt kan vi resa tillsammans utan att gå varandra på nerverna.

Men ett par timmar är vi framme vid slutmålet, FOB, forward operation base, Iskan. När vi anländer dit väntar dåliga nyheter och allt kommer att förändras.
Men om detta vet vi ingenting just nu.

Middag på ambassaden

av Johanne Hildebrandt

”Incoming, Incoming. Duck and cover. Stay away from the windows.”
Den metalliska, förinspelade rösten från det automatiserade larmsystemet skär genom den amerikanska ambassadens matsal.
Någon rycker till och vill kasta sig på golvet men resten sitter kvar vid de långa borden.
Jacob ser upp från sin tallrik för en kort sekund men fortsätter sedan att äta.
-Det här är den säkraste platsen på hela ambassaden, säger en överstelöjtnant som jag känner sedan tidigare.

”Incoming, Incoming. Duck and cover”. 
Rösten fortsätter att eka genom matsalen fylld med militärer och ambassadpersonal.
En dov explosion hörs utanför, sedan en till. Alla fortsätter oberört äta sin middag.

Jag skär i min grillade kyckling och tänker på Holiday Inns matsal i Sarajevo.
När kriget rasade som värst detonerade granater utanför fönstret medan pianisten spelade ”As time goes by” medan  journalister och hjälparbetare åt middag och drack vin.
Här, i Bagdad, finns ingen alkohol men samma acceptans, spelad eller ej, inför vad som sker.

Ytterligare en granat slår ned i närheten.
Någon, förmodligen en hög officer, skriker en order, vilket får alla att omedelbart kasta sig under borden. När vi sitter på golvet, gömda under vaxduken, vinkar överstelöjtnanten glatt och det svårt att inte brista i skratt över det absurda i situationen.
Ett par minuter senare är faran över, middagen fortsätter.

Amerikanska ambassaden ligger i Saddams palats, en stor sandfärgad byggnad som fortfarande påminner om andra dagar i överflöd.
Rotundan, en rund sal med högt blått tak är det vackraste rummet och roligaste är salen med en målning på Scud missiler som flyger mot skyn.

När vi efter middagen blir går över marmorgolven, upplysta av ett oändligt antal kristallkronor, hörs plötsligt musik eka genom korridorerna.
Ett country band står och spelar i en alkov och tydligen ska det bli dans lite senare. En officer berättar att en person har skadats i granatattacken men det finns ingen information om hur illa det gick. En av de country spelande militärerna knäpper på en banjo medan en annan börjar sjunga. 

Överstelöjtnanten eskorterar oss ut från byggnaden bort till poolen som glittrar förföriskt i den sjunkande solen. Vi slår oss ned runt ett vitt plastbord, njuter av att hettan börjar avta. Storbandsmusik från 40-talet hörs i fjärran, en skylt visar kvällens aktiviteter; tävlingar och kortspel.
Om inte ambassaden blivit beskjuten hade det varit lätt att glömma bort att vi befinner oss i Bagdad.
Jag frågar Jacob om han inte ska ta sig ett dopp, varför inte passa på att bada när han kan?
-Det hade inte känns rätt mot grabbarna på Iskan. Vi har ingen pool där så varför ska jag kasta mig vattnet?
Jag svarar inte, tycker mest att denna lojalitet är konstig och men glömmer sedan saken när överstelöjtnanten börjar fråga ut Jacob om hans militärbas, befälhavare och hur de irakiska soldater som tränas nära Iskan utvecklas.

Jacob svarar så uppriktigt han kan trots att situationen måste vara väldigt märklig för honom. Han är en menig, står längst ned på skalan, har inget att säga till om utan ska lyda order utan att fråga, och plötsligt umgås han med höga officerare som tillhör en helt annan värld än hans.

-Fast vi är ju mer soldater på riktigt, säger Jacob när vi en stund senare vandrar hemåt mellan taggtrådsförsedda betongmurar.
Han är fallskärmsjägare i en infanterienhet, det mest svettiga, tyngsta och arbetsamma vapenslaget. I egenskap av kulspruteskytt och som eskort till sin överste är han ofta ute på fältet. 
Officerare, särskilt de som arbetar i staber, sköter planeringen av insatser men utför dem sällan. Det är de meniga soldaternas jobb.

Fast jag har pratat med officerare som berättat att de längtar efter att lämna skrivbordet och ge sig ut i dammet och leva med männen, leva ut illusionen om riktigt krig.
-De får aldrig uppleva några äventyr, aldrig vara ute i verkligheten på riktigt, aldrig göra något kul, säger Jacob.
Å andra sidan slipper de se sina kamrater sprängas i bitar, slipper mista sina vänner och riskera livet varje gång de lämnar basen.
Det är däremot Jacobs vardag.

Bunkern

av Johanne Hildebrandt

Den gamle sergeanten stannar vid en intetsägande liten byggnad med en stor ståldörr och öppnar hänglåsen. Runt oss reser sig de sönderbombade ruinerna av 2000-palatset, namngivet efter det år det stod klart.
Det måste ha varit ett imponerande palats innan amerikanerna bombade sönder det år 2003. Nu är det delvis en ruin. Väggarna som sträcker sig mot himlen liknar trasiga tänder, delar av taket har störtat samman men en vacker takkrona klamrar sig fortfarande kvar i en del av taket.
Sergeanten öppnar mödosamt dörren. Vi går in i mörkret tänder ficklamporna och följer sedan trappen ned i det unkna mörkret.
För varje steg blir det svalare och snart är hettan uppe på ytan borta.
Till slut kommer vi ned till en lång korridor som förgrenar sig åt båda hållen. De flesta rum är tomma men i ett av dem dansar ficklampans ljusstråle över en sönderslagen säng där de irakiska soldaterna skulle bo. Spegeln på toaletten är krossad, allt löst har stulits, likväl är det fascinerande att befinna sig här, mitt i Saddams bunker.

Det var hit som diktatorn och de ledande inom Baathpartiet skulle ta sin tillflykt om landet blev attackerat, palatset ovanför byggdes enbart för att dölja dessa hemliga rum. Falska golv fick missilerna att explodera innan de trängde ned hit. Det finns inte ens en spricka i väggarna. 

-Det sägs att den konstruerades av dottern till den ingenjör som byggde Hitlers bunker, säger sergeanten när vi går igenom ett tomt mötesrum.
Bilder på nazister som äter middag medan världen går under glider förbi på näthinnan men till skillnad från Hitler bunker togs denna aldrig i bruk.
Trots alla pengar som använts för att bygga den var den tom när amerikanerna gick ned i tunnlarna. Alla viktiga och gynnade politiker är spridda för vinden. Saddam Hussein är död.

Vi fortsätter in i köket fyllt med utrustning av rostfritt stål, går sedan förbi kylrummen, in i maskinrummet. Rören och utrustningen är av toppklass, den bästa som går att få i världen. En värmeväxlare är gjord av Alfa Laval, skylten visar att sista inspektionen var 1987. Fläktsystemet är från Svenska Fläkt.
På golvet ligger en död råtta.
Inget är för evig.

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Jennifer Snårbacka, Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB