Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för February 2009

- Sida 1 av 1

Veckans kolumn

av Johanne Hildebrandt

Jag kan förstå de som anser att alla hjärtans dag har specialdesignats för att knäcka de singlar som fortfarande orkar drömma om den stora kärleken.

De jolmiga hälsningarna, rosorna och de hjärtformade chokladbitarna är gjorda för att köra ner ensamheten i halsen på er så att ni mår ännu sämre. Förälskade par dansar fram i kärleksrus men du tvingas stå där på festen som en överbliven gammal socka och svara på idiotfrågor om varför du inte lyckats hitta någon. Precis som du inte letat i åratal och tvingat dig igenom en ocean av usla dejter som enbart ledde till djup besvikelse.

Smart var den tjej som tröttnade på frågorna och numera hävdar att hon är sambo med Mållgan, andra håller fortfarande upp en tapper fasad. ”Jag trivs så bra med att vara ensam”, ”Jag har inte tid med en ­relation”.

Bitterhet är oattraktivt, det gäller ju att marknadsföra sig själv, vara preppy­happy och villigt vidga kontaktytorna. Även om det i praktiken bara leder till en blinddate med en råtråkig kille som riggats av en kamrat som måste ha drabbats av en tillfällig psykos när hon trodde att han var den rätta för dig.

För att inte tala om alla de gånger du gick ut med kvinnor som malde på i timmar om sitt liv utan att ställa en enda fråga till dig. När du insåg att deras enda intresse var att du skulle betala notan började du dricka kopiöst i ren desperation, vilket sällan blev lyckat.

Två miljoner människor bor i ensamhushåll i Sverige och singellivet påstås vara kul och trendigt och så är det kanske för en del. Skrapar man lite på ytan hos andra dyker dock Janis­ Joplins upp sjungande­ ”Freedom’s just another word for nothing left to loose”.

Ensamheten hålls stången med uteliv, vänner, och de omfamningar som de bittraste kallar onani med levande vävnad. Efter ett tag ger man upp och stänger av för det finns trots allt en gräns för hur många gånger man orkar börja hoppas för att sedan bli besviken.

Jag vet precis hur det är. Därför är det så sorgligt med alla dessa bra och längtande människor som inte förmår­ att se varandra, trots att de trängs i samma bar.

Så heder till Sara och alla­ andra tappra singlar som fortfarande orkar leta, nu är åtminstone alla hjärtans dag-helvetet över.

Och en dag händer det.

Jag lovar.

Fimpa!

av Johanne Hildebrandt

Undra om prinsessan Madeleine, förebild och cool Östermalmstjej, insåg vilken skada hon lyckades åstadkomma när hon blev fotograferad rökandes en cigarett?

Medan männen fimpar röker tjejerna allt mer. Det betyder att vi inom de närmsta åren kommer att få se en enorm ökning av unga kvinnor som dör av rökning. Förtvivlade läkare försöker förgäves larma om riskerna, särskilt för tjejer eftersom kvinnokroppen tar mer stryk av giftet än en mans, men ingen verkar lyssna.

Det sista som behövs i det här läget är att en offentlig kvinna som Madeleine visar sig vara en rökare.

Visst, jag förstår att man förtränger riskerna, tonåringar tror alltid att de är odödliga. Jag minns själv hur vuxen och tuff jag kände mig när jag började röka som fjortonåring, då kunde ingen se hur osäker och ängslig jag egentligen var.

Dessvärre var steget mellan cool och KOL inte särskilt långt.

KOL är en kvinnosjukdom och år 2020 kommer det att vara den tredje största dödsorsaken i världen.

Jag har förstadiet till denna lungsjukdom som långsamt kväver sina offer till döds. Vad säger du om att vara inspirationskälla till något sådant prinsessan Madeleine?

Det enda sättet att stoppa sjukdomen är att sluta röka, vilket jag gjort. Och det var ett helvete.

Nikotin är ett gift som bygger receptorer i hjärnan, giftet kidnappar hjärnan och kontrollerar ditt beteende. Att sluta innebär en abstinens som är värre än en heroinists och det är inget jag önskar min värsta fiende. Därför hoppas jag att åtminstone någon som läser detta är smartare än vad jag var.

Börja inte röka, det är inte värt det. Konsekvenserna är livsfarliga, oavsett om man är prinsessa eller ej.

Så fimpa Madeleine – för Sverige i tiden.

Veckans kolumn

av Johanne Hildebrandt

Det tråkiga med poliserna som vräkte ur sig ”blattejävel” och ”den lille apajäveln” under Rosengårdskravallerna är att den moralpanik som nu brutit ut förmodligen inte kommer att leda någonstans.

Visst, integrationsministern rasar och kräver en ursäkt och det polisbefäl som känt till händelsen har anmält sig själv i ett försök att två sina händer. Poliserna omplaceras, ett tecken på handlingskraft från polisledningen. Nya avslöjanden görs om rasismen inom den skånska polismakten, som att de använt namn som ”Neger Niggersson” och ”Oskar Neger” på figuranter i sin utbildning.

I den bästa av världar leder detta till en konstruktiv diskussion om rasism där samtliga kort läggs på bordet och alla får säga sitt utan att klandras.

Varför talas det inte om att rasism är minst lika förekommande hos invandrare som hos svenskar? Är det inte rasism när 25 invandrare misshandlar en svensk tjej i Södertälje? Varför klumpas alla invandrare ihop till en stor homogen massa när de i själva verket består av individer från hela världen? Varför vill ingen låtsas om den smygrasism som finns överallt och som det koketteras med mellan skål och vägg?

Bara när alla aspekter dras fram i ljuset och bemöts med fakta och logiska argument kan attityder förändras i grunden.

Men förmodligen kommer moralpaniken att sluta som vanligt, med fördömanden och när ordningen är återställd kommer vi alla fortsätta leva vidare i vår politiskt korrekta värld där alla är goda, felfria människor och inga jobbiga ämnen behöver diskuteras.

De utpekade poliserna kommer att inse hur fel det var av dem att bli förbannade över att få stenar kastade på sig och reformerade från sin rasism kommer de att arbeta vidare i en anda av mångkulturellt samförstånd.

Missförstå mig rätt, det var osedvanligt idiotiskt av poliserna att vräka ur sig de tillmälen de sa. Å andra sidan har jag hört folk, inklusive journalister, säga betydligt värre saker under pressade situationer.

Nej, kärnproblemet är snarare att det verkar finnas tre parallella verkligheter: Den politiska, mediernas och sedan den verklighet som vanliga människor på gatan lever i, och alltför sällan mötas de tre.

Dystert med tanke på att inget har försvunnit eller blivit bättre genom att det tigs ihjäl utan då snarare växer sig starkare. Och det är verkligen något att oroa sig för.

Saker ni förmodligen inte visste om Kol

av Johanne Hildebrandt

* Bara ca 16 % av de svenskar som bär på KOL ha fått en korrekt läkardiagnos, behandling och hjälp att sluta röka.
* De som får diagnos får det ofta när de bara har hälften av sin lungkapacitet kvar.
* KOL orsakar stora samhällskostnader, 9 miljarder per år, främst för sjukskrivningar och förtidspensioneringar.
* Dödligheten har nästan fördubblats i Sverige sedan slutet av 1980-talet och kurvan fotsätter att stiga.
* KOL är en kvinnosjukdom. Fler kvinnor än män röker och i år översteg för första gången antalet kvinnor döda i KOL antalet män.
* År 2020 kommer KOL vara den tredje vanligaste dödsorsaken i världen.

Promenad

av Johanne Hildebrandt

Hemma igen efter två timmars promenad. Hela det här hälsolivet håller på ta över min tillvaro.
Måste dock skriva färdigt min roman så det blir mindre bloggande från och med nu. Vill dock passa på att tacka oändligt mycket för allt stöd och jag hoppas att ni antingen kommer sluta röka eller inte börja igen.
Tack också för alla mail och inlägg och för att ni delat era historier med mig.

Varningar

av Johanne Hildebrandt

Börjar redan nu bli varnad för att inte bli alltför kaxig och sänka garden…
Så låt oss därför säga att kriget mot mig själv är vunnet och nu gäller FATAM, försvar av taget anfallsmål.:=)

Dagen artikel

av Johanne Hildebrandt

Ännu en vecka vid hälsosamhetens frontlinje. Hoppas ni mår bra och håller er borta från dåligheter.
Här är veckans segervissa artikel.
Till min förvåning står det i artikeln att jag var på gränsen till alkoholmissbruk när jag i själva verket var på gränsen till alkoholriskbruk vilket är jäkla skillnad.

Halv två i dag ska jag chatta på Aftonbladet. Ställ frågor till mig då så ska jag svara på allt.

Veckans kolumn

av Johanne Hildebrandt

På 80-talet brukade jag läsa sidorna i slutet av telefonkatalogen som hade beteckningen ”Om kriget kommer.” Där kunde man läsa om olika larmsignaler, vikten av att bunkra torrfoder i skafferiet och att ”varje meddelande om att mobiliseringen ska avbrytas är falskt”.

På den tiden kunde Sverige mobilisera 850 000 man och armén omfattade 29 brigader. Sveriges flygvapen räknades som bland de starkaste i världen. Värnplikten var allmän och repövningar ett måste. Sveriges försvar, och säkerhetspolitik, var något som engagerade alla.

Totalförsvaret innefattade 2.8 miljoner människor efter mobilisering, själv skulle jag växla tågvagnar på landsbygden om kriget kom.

Drygt tjugo år senare är det uppenbart att alla planer på ett fungerande försvar har lagts ned till förmån för en internationell militärstyrka som ska skickas utomlands när våra politiker behöver plocka politiska EU-poäng.

I fredags meddelade ÖB att kraven på besparingar innebär att åtta mekaniserade bataljoner med stridsvagnar skärs ned till åtta lätta bataljoner med lätta stridsfordon, drygt 8 000 soldater försvinner.

Det betyder att Sverige får Nordens minsta försvar och att det bara är en tidsfråga innan vi har en yrkesarmé eftersom värnplikten i praktiken kommer att försvinna. Fast vi ska ändå inte gå med i Nato utan verkar tro att grannarna ska rädda oss om något sker, vilket knappast är troligt.

Nej, det är i stunder som dessa jag tänker på Finland, vårt coola broderfolk i öst. Medan det svenska försvaret kostar drygt 40 miljarder per år och kan skrapa ihop 50 000 soldater efter mobilisering betalar finnarna hälften så mycket för sina 350 000 soldater. Dessutom klarar de av att ha ett invasionsförsvar och har fler soldater i utlandstjänst.

Finnarna är helt enkelt mycket bättre på allt. Förmodligen för att de tar sitt försvar på allvar eftersom de har en hotfull granne och fortfarande minns vinterkriget och fortsättningskriget. För dem är krig ingen lek utan ett reellt hot, och uppenbart är de också bättre ekonomer. Så varför inte ta steget fullt ut och outsorca det svenska försvaret till dem som har kompetens att sköta det bäst?

Vad säger du försvarsminister Jyri Häkämies, visst är Sveriges sak er?

Eller borde vi kanske fundera på om det inte vore dags att ta Sveriges försvar på allvar igen, eller lägga ned helt och satsa pengarna på något annat än en ynklig liten tummetott.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Elliot Morseth Edvinsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB