Johanne Hildebrandt

Direkt från Afghanistan

Arkiv för July 2008

- Sida 1 av 1

Kolumn

av Johanne Hildebrandt

Det har varit mycket prat om de två romerska flickorna som dog på en badstrand i Italien och som merparten av badplatsbesökarna struntade i.

Något sådant skulle aldrig hända i Sverige, eller hur?

Fast när en 16-årig flicka mitt på dagen våldtogs på Husbybadet ingrep inte en enda person trots att flera personer fanns i närheten. Och när en kvinna blev nedslagen i Stockholm och våldtagen tio meter från en polisstation, stod folk bara och glodde på trots att hon slogs och försökte komma loss.

Undrar hur dessa åskådare kan leva med sig själva? Hur tänkte de? “Det kan ju vara farligt, man vet ju inte vad som kan hända”.

Huh, så hemskt att få ett slag på käften. Då kollapsar tydligen världen och det krävs månader av debriefingsamtal och sjukskrivning för att bli människa igen. Då är det bättre att låta någon annan bli våldtagen, rånad eller vad det nu är.

En man jag pratade med förklarade att: “Visst skulle jag vilja ingripa när något händer på tunnelbanan, men de hugger ju ned vem som helst nuförtiden och jag vet ju att ingen annan i vagnen kommer att hjälpa mig.”

Var kommer den ifrån denna feghetskultur som gjort människor undfallande och gör att de inte har minsta ansvarskänsla för vad som händer i samhället? Varför bryr sig alla bara om sig själva och varför är de så rädda?

Fast det finns de som vågar. Den 60-årige gymnasieläraren Olle Reiz i Karlskrona ingrep när tjuvar slangade bensin vilket slutade med att han blev överkörd och dödad. Reiz var en hedervärd man som ingrep när något var fel och som hade massor av mod och civilkurage. Han handlade rätt, och dog.

Betyder det att det är bättre att hålla sig undan? Eller borde Reiz ha fått hjälp av tysta åskådare? Kanske var hans död en olyckshändelse? Jag vet inte, men livet är inte ofarligt och det är bättre att göra något än ingenting alls för oftast går det faktiskt bra.

Därför är det strålande att regeringen vill införa en civilkuragelag där alla är skyldiga att ingripa. Och nej, det handlar inte om att ensam stoppa huliganslagsmål utan att ringa polisen eller ropa på hjälp om något pågår. Fast det är ändå tragiskt, att människor genom en lag måste tvingas att göra något som borde vara fullständigt självklart. Frågan är vad det säger om oss svenskar, egentligen?

Abbas framgångar

av Johanne Hildebrandt

Det finns en sedelärande historia i Abba-fenomenet som är hoppingivande. För trots att de nu hyllas över hela världen och bioversionen av Mamma Mia slår publikrekord så har det inte alltid varit så. På 70-talet, när vänstervågen svallade som högst, blev de hånade av magsura recensenter och föraktade för att de inte ville rädda världen utan bara ville ligga högst på topplistorna. Hatet var så stort att folk inte vågade erkänna att de gillade gruppen, trots att de sålde som smör och min egen generation glatt sjöng ”Waterloo” i hopprepshandtagen. Abba kallades fascister och giriga medlöpare som sket i alla utom sig själva.

Först när Abba blivit hyllade i resten av världen togs de till nåder av de småsinta svenska kritikerna. Man ska inte tro att man är något. Ingen blir profet i sin egen hemstad.

Numera har Abba upphöjts till svenska kulturikoner och hyllas för sin konstnärliga musik. 70-talets proggband i vadmal och träskor, som föräldragenerationen tyckte att man skulle gilla, är bortglömda pinsamheter.

Lika omhuldade och folkfestaktiga är veteranerna Iron Maiden. När de spelade på Stadion i onsdags var det rena rama kärleksorgien där till och med några vilsna stekare skymtade i det svartklädda nithavet. Generationen som växte upp med hårdrockens moralpanik och fick höra att de kunde bli djävulsdyrkare hade godmodigt tagit med sina egna ättelägg för att sjunga med till ”Number of the beast” och trots att sångaren Bruce Dickinson hade problem med rösten blev de naturligtvis unisont hyllade av kritikerkåren.

Uthållighet verkar vara nyckeln till allt. Se bara på Jan Gulliou som tidigare var bespottad både som författare och journalist men som en ångvält malde ner all njugghet och nu gör succé överallt.

Camilla Läckberg blir sågad trots att hon säljer miljontals böcker fast så småningom kommer hon ändå vara så stor att hennes böcker når den kritiska massan och hon kommer att bedömas för vad de är, inte var kritikern tycker att de borde vara. Det gäller att pågå och inte avgå.

Journalisthatarnas främsta argument är att medierna skriver om hur världen borde vara, inte hur den egentligen är. Att recensenter och kolumnister tvingar på folk sanningar och verkligheter som är politiskt korrekta men inte har någon förankring hos vanligt folk.

Man behöver bara se på historien om Abba för att inse att det kanske ligger en viss sanning i det.

Barn

av Johanne Hildebrandt

Nej, det är inte charmigt med skrikande barn, vare sig på restauranger eller i affärer. Föräldrar som tar upp hela trottoaren med barnvagnar i pansarskeppsstorlek är inte heller acceptabelt.

Varför måste föräldrar alltid gå bredvid varandra när de vet att de hindrar alla som vill förbi? Är de dagisskadade och tror att hela livet är en kollektiv gemensamhetsfest där all förflyttning måste ske två och två i långa led, gärna iförda orangea västar? Varför visar de ingen hänsyn?

Och med vilken rätt ockuperar föräldrar fik i timmar med sina barnstolar, barnmatsslabbande och lattedrickande?

Varför bor man över huvud taget kvar i innerstan om man har barn?

För trettio år sedan bodde det 7 500 barn i Stockholms innerstad, i dag är de 19 000. I SvD berättar föräldrarna att de vill ha närhet till pulsen, affärerna och nöjena och därför bor de kvar i en miljö som innefattar trafik och fylla. Med andra ord sätter föräldrarna sina egna behov framför barnens, vilket är märkligt.

Naturligtvis tycker dessa föräldrar att jag är orättvis, att de minsann har rätt att bo var de vill och att det är staden som borde anpassa sig efter dem, inte tvärtom. (På samma sätt som föräldrar blir förvånade att man inte stigit upp åtta på lördagsmorgonen eftersom de redan varit uppe i flera timmar.)

Snälla ni, förvänta er inget medlidande från dem som inte själva har små barn. Toleransnivån har nämligen helt klart ett samband med åldern på ens egna ungar.

När sonen var liten kände jag medlidande när en desperat mamma försökte lugna sin skrikande treåring och det var ok när bussen fylldes med vrålande barn för de små liven var ju så

söta och de är ju trots allt vår framtid.

Nu, när sonen är tonåring, har jag förvandlats till en okänslig kärring som tycker högljudda barn ska avlägsnas så fort som möjligt. Jag gjorde min plikt och tillbringade småbarnsåren i en barnvänlig, tråkig förort.

Nu, när jag är tillbaks i stan, vill jag äta mat i lugn och ro utan skrikande barn, blöjbyten och dubbelparkerade lattemammor.

Så lyssna alla kränkta föräldrar som tycker att vi som inte står ut med era älskade barn är okänsliga monster: var sak har sin tid. En dag kommer även ni att inse att det här med barnfria zoner egentligen är en väldigt bra idé.

Uppmuntran

av Johanne Hildebrandt

Medan resten av världen har semester, solar och dricker vin för jag en synnerligen asketisk tillvaro.
Jag harvar igenom ”Älskade krig” för sista gången innan manuset ska skickas iväg och det är bråttom så jag har ingen som helst fritid längre.

När jag började med boken hade jag stora visioner och massor av nyskapande idéér.
Nio månaders hårt arbete senare är jag mer pragmatisk, det viktiga är att det hänger ihop och att berättelsen funkar.

Om ”Älskade krig” är bra eller dålig har jag ingen aning om, jag är för insnöad på detaljer just nu och har levt med historien för länge för att ha någon som helst distans (Så här är det varje gång jag skriver bok.)
 
Förläggaren tycker i alla fall att boken är fantastisk, men hon har ju å andra sidan betalt för att vara entusiastisk:=)

I mitt nedslitna tillstånd, fullt med avund för alla som är lediga, hade jag nästan glömt bort att de finns de som läser mina böcker och tycker om dem. Därför blev jag väldigt glad över detta blogginlägg.
Lite uppmuntran när jag behövde det som mest, tusen tack för det.

Uppdatering Jacob

av Johanne Hildebrandt

Jacob är den svensk som tjänstgör som fallskärmsjägare i amerikanska armén och som jag följde i Irak på denna blogg.

Han bytte enhet från 501 till 82 airborne och skulle skickas tillbaka till Bagdad i höst. Men efter att ha testats i en månad blev han uttagen till special forces, vilket är en bedrift för de flesta klarar inte av uttagningen.
Det innebär innebär att Jacob omedelbart ska påbörja utbildningen och slipper åka till Irak.
Utbildningen är dock stenhård och många åker ut eller hoppar av. Det ska bli intressant att se hur klarar av den.

Sex

av Johanne Hildebrandt

Ungdomar knullar runt som aldrig förr, man är KK, har älskare, ligger med folk på fyllan, ägnar sig åt cybersex, gruppsex och gud vet vad. Dessutom är de små jävlarna glada och belåtna, särskilt tjejerna som vågar ta för sig och har det bra i sängen.

Så kan vi väl ändå inte ha det?

Nej, på med moralpanikhatten, slå på de hotfulla underströmmarna av hur en ”riktig” kvinna ska föra sig. Hot om könssjukdomar är också ett effektivt sätt att kväsa kåtheten. Livmoderhalscancer, hiv, gonorré och klamydia kan ju få vem som helst att använda kondom. Fast på DN debatt skriver läkare och barnmorskor att kondomen är överskattad.

Bara avhållsamhet ger ett hundraprocentigt skydd skriver de, vilket ger mig grava kd-vibbar.

Andra debattörer talar om en sexuell revolution bland unga. Fast så länge jag minns har det kopulerats i kvadrat och kubik på alla möjliga och omöjliga håll, fast i lönndom, så frågan är om generation sex verkligen knullar mer eller om de helt enkelt har ett mer avslappnat och ärligt förhållningssätt till diverse påsättningar. 

Och vadå revolution? Har alla glömt 70-talet när sex ansågs naturligt och till och med barnen combattränades i sexliberalism med böcker som Puss och Kram? Där fick mamman i familjen besök av en okänd farbror som hon tillbringade en timme med i sovrummet. När de kom ut förklarade mamman för dottern att hon inte fick berätta något för pappan för då skulle han bli ledsen. Jag lovar, att läsa om detta var betydligt mer förvirrande än att se på porrfilmer.

Och varför är det just ungdomar, och då särskilt tjejer, som utmålas som offer för sexvansinnet medan äldre människor obekymrat kan ordna knullfester i radhuslängor och SM-läger på campingplatser?

Om äldre män med makt sätter på två kvinnor om dagen tycker ingen det är konstigt. Om en brud går igång på att onanera framför en webbkamera eller ligger med alla killar i ett kompisgäng förfasas det däremot. Någon som känner lukten av dubbelmoral?

Lyckligtvis gör ungdomar det som ungdomar gjort i alla tider; sina egna misstag. Det enda man kan göra är att utrusta dem med fakta, kondomer och vetskapen att de alltid kan säga nej.  

Kanske upptäcker de att sex med kärlek är bättre än utan och att livet blir bättre med en partner som man verkligen tycker om. Eller inte, men det är deras ensak, inte moralisternas.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Stefan Sköld, Jennifer Snårbacka, Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB