-Vi väntar bara på att dö, säger ”Mohammed”.
Han är en mager fotograf i 20-årsåldern som ser äldre ut än vad han är. Förståeligt. Att vara fotograf i Bagdad är världens farligaste jobb och de flesta av journalisterna som dör är inhemska.
Vi sitter på plaststolar i rökrutan som är omgivna höga betongväggar.
”Muhammed” , jag kallar honom inte vid hans rätta namn, berättar om hur det är att leva i ständig rädsla. Hur pressande det är att aldrig veta när en bilbomb explodera eller någon ska skjuta honom. Ständigt väntar han på att dörren ska sparkas in för att någon vill mörda eller kidnappa honom. Han har svårt att sova, säger att han inte alls mår bra.
-Det är inget liv och det finns ingen lösning. Vi går bara runt i cirklar.
När verkligheten är olidig, det vill säga jämt, surfar han på Internet, chattar och träffar folk.
När var du lycklig sist? Frågar jag.
Han rycker på axlarna och det dröjer länge innan han svarar.
-Jag har två små halvbröder och de gör något roligt då skrattar jag, säger han och ler.
I nästa andetag berättar han att när barnen ska leka måste papporna vakta dem så att ingen kidnappar dem. En timme eller två får de leka på gatan medan fäderna vakar över dem, sedan får de återvända till sina hem.
-Det finns ingen framtid här.
-Vad händer om amerikanerna drar sig ur? Frågar jag.
Han skakar dystert på huvudet.
-Då blir det blodbad, svarar han.

Jag berättar om Mohammed så att ni ska förstå platsen vi befinner oss på just nu är en skyddad bubbla, en bunker vaktad av tungt beväpnade soldater.
De sex miljoner människorna i Bagdad lever i en helt annan verklighet, deras liv är en mardröm.