Sov i en plåtcontainer i natt. Det är bättre än det låter, jag har ett riktigt rum möblerad med säng och ett skrivbord.
Klockan åtta i morse, sex svensk tid, gick vi för att äta frukost. Utanför ingången till matsalen ligger en improviserad vägbomb. Just denna hade slutits in brun skumplast så att det liknade en sten och om ett fordon kört över det så hade det exploderat.
I somras tillbringade jag några dagar på armésjukhuset i Bagdad och ofta kom det in soldater som skadats av dessa vägbomber som är motståndsrörelsens främsta vapen.
Söndertrasade av splitter låg de och blödde på operationsbordet, eller var de sönderbrända för att fordonet fattat eld. Soldater, både amerikaner och irakier, låg och skrek av smärta tills de fick morfin eller sövdes.  Några av dem orkade inte, deras kroppar gav upp och de försvann bort och bara dog. Jag kan faktiskt inte beskriva hur det känns att se något sådant, hur mycket försöker.

Ok, nog med sådant. Dagen har precis börjat. Det verkar som mitt datorelände har dragit sin sista suck och inte ens Mats, teknikguden, kan laga den. Men allt går att lösa. Nu ska jag ut och jobba.