För första gången på denna resa har jag fått ett nej. Fram till i dag har jag faktiskt fått göra allt jag velat.
 I dag tänkte jag dock intervjua en irakisk soldat och ta reda på varför han gick med i armén, hur hans liv ser ut, hur farligt hans jobb är, etc, etc.

Det skulle gå bra men när vi kom till armébasen på utsatt tid sa den irakiska översten att vi inte fick träffa någon menig. (Vilket självklart fick mig att omedelbart att undra varför? Ville de dölja något och i så fall vad?)
Försökte lirka med översten men det gick inte. Han förklarade dock att det inte fanns något sekteriskt våld, att konflikten mellan shia och sunni är något som media hittat på.
(Något som var ganska svårt att svälja, särskilt när man befinner sig på frontlinjen mellan de båda grupperna i ett område där det händer saker varje dag.)

Översten sa också att de som slåss är grupper som hade det bra under Saddam men nu känner sig förfördelade. Att det är en normal konsekvens när man förlorar något.
Jag frågade om han som shia beskyddar den sunnitiska civilbefolkningen. ”För sunni och shia representerar jag lagen. Jag tycker inte om att jag göra någon skillnad. Enligt min åsikt tillhör vi alla samma land och samma flagga.”
Jo, det är sant. Men det känns lite fruktlöst att lyssna på folk som inte kan tala om de problem som bevisligen finns. Så vi gick därifrån.
Förra gången jag var i Irak talade jag dock med en mycket klok shiitisk polisman. Han talade bland annat om hur rädda folk var under Saddam, att de aldrig lärt sig tänka själva och fatta beslut. Å andra sidan har jag träffat så många starka, frispråkiga irakier. Tänker jag efter så var de flesta faktiskt kvinnor:=)

Nåväl, här finns gott om andra saker att göra. Tror jag ska försöka ta reda på varför kraftverket inte går för fullt så att människorna i Bagdad får sin el. Det har jag undrat över sedan i går. Det låter kanske inte så spännande men elen betyder det enormt mycket för alla som varken har kylskåp, tv eller ljus. Fortsättning följer.