I går kände jag för första gången den krypande känslan av rädsla. Det var oväntat för allt var stilla på militärbasen, få soldater syntes till eftersom många var ute på uppdrag.
Ett sömnigt eftermiddagslugn låg över fabriksbyggnaderna och högarna med förvridna stålskelett. Värmen dallrade över grusgångarna och betongfundamenten.  Jag satt i mitt rum i en bostadscontainer av plåt, pratade med en soldat. 
Han berättade om hur pressande det var att åka ut på patrull, dag ut och dag in, och veta att en vägbomb när som helst kan explodera. Hur han försökte blockera sin rädsla och inte tänka på den men att det var svårt.

Det var då jag blev rädd, förmodligen för att jag tror att jag ska följa med honom ut på patrull. Eller kanske för att rädsla smittar. Jag vill inte dö, sprängas i bitar av vägbomb eller brännas sönder när fordonet fattar eld. Det är därför jag är så extremt försiktig hela tiden, ser till att  befinna mig på så säkra platser som möjligt hela tiden. .

Ändå är rädslan ständigt närvarande, på ett avlägset och diffust sätt. Alla soldater här vet att något kan ske när som helst. På väggen i konferensrummet hänger tretton foton på de soldater som dött, ett foto saknas. Det är på han som dog i fredags.
”Om man inte är rädd är man galen. Men man lär sig hantera det. Det blir för tröttsamt att ta farväl av sig själv varje dag. Dessutom dör fler amerikaner i bilolyckor i USA än soldater i Irak”, sa en av dem.
För min del är tanken på att göra något otäckt nästan mer skrämmande än att göra något. Rädsla är en konstig känsla och fullständigt irrationell. Ett exempel: Jag är vanligtvis väldigt flygrädd, blir stel av skräck vid minsta lilla luftgrop, och hade oroat mig för att flyga militärplan in till Irak. Men när jag väl satt på planet som krängde fram och tillbaka i den hårda vinden så mycket att soldaterna bredvid mig började spy var jag helt oberörd. Skumt.

Det är också väldigt viktigt att påpeka att reportrars och amerikanska soldaters tillvaro inte ens kan jämföras med irakiernas liv. (Om det nu går att jämföra rädsla för är man rädd så är man.)
Men irakierna måste leva med våldet år och ut in, de bryts ned av hopplöshet och förtvivlan. Tänk själv att oroa sig för att barnen ska kidnappas i skolan eller att en självmordsbombare ska slå till när du handlar mat. Jag begriper inte hur de klarar det. Men det är något jag tänker ta reda på, sen när jag lämnat jänkarna.