I kväll blev vi utbjudna av en vänlig svensk som läst denna blogg och beslutat sig att förbarma sig över oss. Han tog oss till sitt hem här i Bagdads gröna zon och bjöd på middag och varsin öl, den första vi har fått på snart två veckor.

Otroligt skönt att bara vara och slappna av i ett par timmar. Fast de har skjutit flera raketer in hit de senaste dygnen så sådär fulltständigt jättesäkert är det nog inte överallt.

Det finns en till svensk här i Bagdad som jag söker kontakt med. JP, hör av dig! Jag behöver dina råd men har problem att nå dig!

Men just nu sitter vi och sänder detta från sattelittelefonen i hotellets trädgård. Det är ljummet ute och luktar sommar…..

Sitter fortfarande och skriver på mitt rum som en bortskämd hotellkorrefjant men jag måste faktiskt bli färdig med min text. (Det är sådan otrolig historia!)
Utanför har följande hänt: En explosion i röda zonen följt av en rökpelare. Helikoptrar cirkulerade runt.
Ett larm skrek metalliskt. Incoming, incoming men inget hände. Och sirener hörs hela tiden. Det var allt från Bagdad.

Sitter på mitt rum och brottas med min text. Ser ibland ut över Bagdad som är förledande vackert i sommarvärmen med sina palmer och monument.
Tre stora explosioner har jag hört ute i röda zonen under denna dag samt ljudet av skottlossning. Arma människor.
Och nu hördes en till explosion, dov och stor…följt av ljudet av sirener. Två Black Hawk flyger förbi. Och nu hörs skottlossning igen. Vilket liv människorna här lever.

Bagdadnatten var tyst sanar pa ett par detonationer, spridd skottlossningoch ljudet fran polissirener. Allt detta pagick i den roda zonen, utanfor den skyddande del dar vi befinner oss.

(Skriver detta pa en engelsk dator sa ha oversende med bristen pa prickar.)

Borjade dagen med shopping! Ja, det later sjukt och det ar det ocksa. Men det finns ett omrade har i Grona zonen dar det finns en affar, Burger King, Pizza hut och till och med en bilforsaljare. Kopte harbalsam och ett par t-shirts och njot ohammat av det. Det var alldeles for lange sedan jag shoppade, langtar efter min kompis Cina och vara raider i affarerna.

Efter att ha sepnderat en vecka tillsammans med uniformerade man borjade jag kanna mig latt overdoserad pa testosteron…. Aven om Geronimo var valdigt bra att ha och gora med. Ny definition pa diciplinerade soldater: De var 800 man pa Iskan och alla fallde upp toalettringen. Det ni!

Nu ska jag lasa in mig och skriva!!!

Äntligen har vi kommit bort från den dammiga, gudsförgätna militärbas där vi suttit fast i över ett dygn.

Checkade in på ett hotell som en gång varit fint men numera bara låtsas att det håller hög klass, sunkigt och dyrt.

Men vi har i alla fall varsitt rum som inte har plywoodväggar och för första gången på en evighet har jag ett badrum som bara är mitt och ni kan inte ana vad det betyder.

Nu ska jag lägga mig i sängen och äta godis. Har en sömnbrist som inte är av denna värld, allt bara gungar. Längtar efter åtta timmars sömn och det ska jag skaffa mig nu.

Sitter fortfarande och väntar och absolut inget har hänt. Helikoptern vi skulle åka med gick självklart sönder så nu är vi strandade. Sov ett par timmar i ett smutsigt plywoodskjul och det var ju bra. Och nu har vi fått kaffe vilket är ännu bättre.
Så läget kunde vara betydligt värre.

Sitter och väntar på helikoptern och pratar med Omar Mohammed, stjärneporter på den amerikanska TV-kanalen Al-Hurrah.
Att arbeta som irakisk journalist är livsfarligt och detta är vad han råkat ut för:
2004 – Al quaida sköt på hans hus så att fönsterrutorna gick sönder och bilen brann upp.
2005 –Bilen blev beskjuten, han undkom utan att såras.
2006- Beskjuten för tredje gången och denna gång sårades han benet.
-Den gången fick de mig, säger han.
Omar Mohammed älskar sitt jobb, trots att han har blivit ett mål och tvingats flytta elva gångar. Men han fick en son för två månader sedan och vill inte att pojken ska växa upp i Irak.
-Alla irakier respekterar inte mänskliga rättigheter, säger han.
Självklart är han också orolig för att något ska hända med pojken och hustrun.
-Jag är 27 år gammal. Mitt liv startade med kriget mot Iran, det har varit krig i hela mitt liv. Två bröder har dött. 
Så nu försöker han komma till Sverige på något sätt.
Berättar detta för att visa vilket helvete mina irakiska kollegor har på jobbet. Och för att sätta beskjutningen vi utsattes för i förrgår i ett större perspektiv.

Steg upp tidigt, tog farväl och åkte sedan ut till helikopterplattan. Naturligtvis gick det inte gick att flyga direkt till Bagdad utan att vi var tvungna att åka via en annan militärbas, (Suck!)
Det var i alla fall en vacker flygning dit över palmkantande åkrar, små byar och träskmarker. Jorden här mellan Eufrat och Tigris är väldigt bördig och vi alla den att tacka för vår civilisation. Det var nämligen här, bland lerhusen och de frodiga åkrarna som allt började för 8000 år sedan. Då började de nomaderna i området att bruka jorden jämsides med boskapsskötseln. Så småningom blev de bofasta, färre dog av hunger, befolkningen ökade. Husen blev till byar som svällde till världens första städer. Detta är civilisationens vagga där allt uppfanns: Hjulet, skriftspråk, byråkrati, samhällsskick, you name it.

När vi flög i helikoptern passerade vi Babylon som låg högt uppe på en kulle. (Byggnaden återuppfördes av Saddam.)
Där reagerade kung Hammurabi mellan 1792 och 1750 före Kristus, mannen som instiftade världens första lagar som skrevs ned på stenstoder.

Men jag ska skriva mer om Iraks otroliga historia senare. Nu ska vi försöka komma med en helikopter som kanske kommer till den bas där vi befinner oss just nu. Annars måste vi stanna här över natten innan vi kan fortsätta till Bagdad.
Men först….lunch.

Mats i helikpoptern

Vårt jobb här är nu över och jag är lite sliten efter att ha varit i gång i nio dygn med lite sömn och ständigt kedjerökande. (Ja, det är dumt jag vet.)
Ska bli skönt att åka till Bagdad och börja göra jobb på det riktiga Irak. Vi har ju med ett undantag bara varit på amerikanska baser.
Fast jag tycker det har gått bra att vara inbäddad. Alla har gjort sitt yttersta för att hjälpa till när vi har velat göra något, inga dörrar har varit stängda.
Vi var till exempel med på genomgången inför patrullen i går och på debriefingen.
Självklart får vi inte veta allt, självklart vill de visa upp sin bästa sida men så är det alltid oavsett var man jobbar som journalist.
Ingen har vakat över oss, vi har inga speciella regler att följa. Och om jag hade fått för mig att gå ut genom grindarna så hade ingen hindrat mig.
Och vi har lyckats bra med den artikel som vi kom för att göra. Den kommer jag dock lägga ned massor med tid på att skriva. Att göra dessa snabba lämningar är ovant för mig som brukar hålla på ett par veckor med en artikel. (Då får man tid att tänka och fila på texten.)
Men blogga tänker jag fortsätta att göra. Men nu ska jag sätta mig i den varma solen och slappa tills det är chattdags.

Nej det var faktiskt inte så farligt att bli beskjuten. Det låter kanske konstigt men efter att ha skrivit om krig i femton år har jag lärt mig när läget är riktigt farligt och när det inte är det. Faktum är att det känns lite märkligt att det blivit en grej, sånt här ingår ju i jobbet. (Eller så är jag kanske avtrubbad.:=)

Och jag har aldrig varit så beskyddad förr. Den soldat som skyddade mig med sig kropp sa efteråt:
-Min enda tanke var att inget skulle hända dig. Om jag så skulle pressa in dig i väggen så skulle du skyddas. 
Det är lite skillnad från till exempel Sarajevo i början på 90-talet. Då fick jag och alla andra journalister springa för att inte bli träffad av krypskyttar varje gång vi lämnade Holiday In. Massor av granater slog ned varje dag och kunde träffa en när som helst. En gång fick jag splitter i handen och benet. (Mest för att jag var ung och dum och inte hade en aning om hur jag skulle bete mig.)
Lyckligtvis har jag lärt mig en del sedan dess och blivit fegare och försiktigare.

Det som var intressant med besöket på observationsposten i går var däremot att se hur de irakiska soldaterna har det och hur de reagerar när något händer. Likaså att se rebellernas gerillakrigföring, hur de sköt och sedan snabbt försvann till en annan plats där de öppnad eld igen.  Måste också säga att det märktes i går att fallskärmsjägarna vi är inbäddade med är luttrade elitsoldater. Alla gjorde exakt vad de skulle.
Så sammantaget var det en givande förmiddag.
Var däremot väldigt sömnig eftersom vi steg upp klockan tre svensk tid och tvärsomnade tidigt i går kväll.
I dag ska vi stanna här på basen, det är vår sista dag innan vi åker tillbaka till Bagdad. Ska avsluta historien som vi EGENTLIGEN kom hit för.