Har varit ute på patrull och i dag och det hände lite sake. Om det kommer det at stå i morgondagens tidning.
Är väldigt trött just nu och ska gå i säng. Bloggar mer i morgon.

I damernas duschbarack finns två lådor med presenter: Tvålar, näsdukar och andra sanitetsartiklar. Något liknande finns inte på herrarnas vilket Mats, fotografen, tycker är orättvist och diskriminerande.

PS. Det finns en förklaring till Band of brothers och 506 och 501 men den är lång och mitt batteri håller på att ta slut. Ber att få återkomma:=)

Den kallas för cancerfabriken eller Gotham City av soldaterna

En av de fungerande turbinerna

Påminner det inte lite om Homer Simpsons arbetsplats?

Hör är en kort version:

För några dagar sedan träffade jag en kvinna i Bagdad som bara hade el några minuter var tjugonde timme. Andra stadsdelar än den hon bor i har el i åtta timmar om dagen men oavsett  det så gör elbristen folks liv ännu jobbigare än vad det redan är.
Tänk själv att inte ha ett fungerande kylskåp, kunna se på TV och sådant man annars tar för givet. (Såvida man inte bor i Småland där det alltid är elvabrott:=)

Här, på FOB Iskan finns Iraks största kraftverk som står för 40 procent av elförsörjningen till Bagdad och 60 procent till hela landet. Oljekraftverket borde klara av att producera 1200 megawatt per dag men nu klarar det bara 5-600 en bra dag. Detta var självklart tvunget att undersökas.

Så vi besökte detta megamonster, omgivet av förvridna stålskelett, som byggdes av koreanerna och stod klart 1986. Hela den enorma byggnaden ser enormt nedsliten ut med trasiga glasrutor och duvor flaxande runt stålbjälkarna i taket. Turbinerna liknar uråldriga urtidsdjur och när vi klev in i kontrollrummet började jag plötsligt tänka på Homer Simpsons arbetsplats på kärnkraftverket i Springfield. (Ja, jag har sjuk humor.)
Det visade sig att skälen till att folk inte har el är:

1. Kraftverket har länge körts på dålig råolja och har dessutom inte underhållits.
2. Trycket på att producera el är så stort att de kört anläggningen alldeles för hårt, alldeles för länge.
3. Detta har gjort att en av de fyra turbinerna är helt trasig och en annan mår inte bra. Alltså fungerar bara två turbiner som de ska.

Det finns andra, mindre kraftverk i landet men de går inte på olja utan på bensin. Eftersom det inte finns tillräckligt många raffinaderier så kan inte heller dessa kraftverk köras för fullt.
Alltså: Vi befinner oss i ett av världens mest oljerika länder men det finns ändå inte bränsle till kraftverken. Därför har inte folk brist på el.
Så nu vet ni.

Nej, jag jublade inte över invasionen av Irak. Jag skrev dock i en kolumn att det kanske inte var en sådan dålig idé att göra sig av Saddam Hussein eftersom han var en diktator.
Men ok, det var en dålig idé. Jag erkänner jag utan några som helst åthävor. 
Skälet till att jag åkt hit ett par gånger är dock för att ta reda på hur det egentligen är.  Inte bara sitta hemma på kammaren och tycka. :=)

Vi är inbäddad 501 Airborne infantry, 1 bataljonen, Geronimo. Alla som är intresserade av militärhistoria vet förmodligen redan allt om dem. Fallskärmssoldaterna ”uppfanns” under andra världskriget och 501 var pionjärerna. Det är detta som TV-serien ”Band of Brothers” handlar om.
Bataljonens namn fick de när en av dessa första soldater skulle hoppa ut ur ett plan och skrek Geronimo!
Så nu vet ni det.

Det var meningen att vi skulle följa ut på patrull i dag men det är uppskjutet. Måste erkänna att jag börja känna mig lätt instängd här på basen. Även om vårt huvudmål är att jobba på en historia som finns exakt här och som blir allt mer häpnadsväckande så börjar jag bli lite rastlös.

Å andra sidan har jag tid över att ägna mig åt kraftverksmysteriet. Den historien har visat sig vara bättre än väntat. Rapport kommer om en stund.

Tack för alla snälla kommentarer, jag läser alla men kan tyvärr inte svara på alla. Det är ganska bökigt att kommunicera via datorn härifrån. Ska också göra mitt bästa att ta reda på de saker som några undrar över.
Men just nu har jag en timme över och tänkte ägna den åt att försöka lösa mysteriet med varför inte kraftverket fungerar.

I går kände jag för första gången den krypande känslan av rädsla. Det var oväntat för allt var stilla på militärbasen, få soldater syntes till eftersom många var ute på uppdrag.
Ett sömnigt eftermiddagslugn låg över fabriksbyggnaderna och högarna med förvridna stålskelett. Värmen dallrade över grusgångarna och betongfundamenten.  Jag satt i mitt rum i en bostadscontainer av plåt, pratade med en soldat. 
Han berättade om hur pressande det var att åka ut på patrull, dag ut och dag in, och veta att en vägbomb när som helst kan explodera. Hur han försökte blockera sin rädsla och inte tänka på den men att det var svårt.

Det var då jag blev rädd, förmodligen för att jag tror att jag ska följa med honom ut på patrull. Eller kanske för att rädsla smittar. Jag vill inte dö, sprängas i bitar av vägbomb eller brännas sönder när fordonet fattar eld. Det är därför jag är så extremt försiktig hela tiden, ser till att  befinna mig på så säkra platser som möjligt hela tiden. .

Ändå är rädslan ständigt närvarande, på ett avlägset och diffust sätt. Alla soldater här vet att något kan ske när som helst. På väggen i konferensrummet hänger tretton foton på de soldater som dött, ett foto saknas. Det är på han som dog i fredags.
”Om man inte är rädd är man galen. Men man lär sig hantera det. Det blir för tröttsamt att ta farväl av sig själv varje dag. Dessutom dör fler amerikaner i bilolyckor i USA än soldater i Irak”, sa en av dem.
För min del är tanken på att göra något otäckt nästan mer skrämmande än att göra något. Rädsla är en konstig känsla och fullständigt irrationell. Ett exempel: Jag är vanligtvis väldigt flygrädd, blir stel av skräck vid minsta lilla luftgrop, och hade oroat mig för att flyga militärplan in till Irak. Men när jag väl satt på planet som krängde fram och tillbaka i den hårda vinden så mycket att soldaterna bredvid mig började spy var jag helt oberörd. Skumt.

Det är också väldigt viktigt att påpeka att reportrars och amerikanska soldaters tillvaro inte ens kan jämföras med irakiernas liv. (Om det nu går att jämföra rädsla för är man rädd så är man.)
Men irakierna måste leva med våldet år och ut in, de bryts ned av hopplöshet och förtvivlan. Tänk själv att oroa sig för att barnen ska kidnappas i skolan eller att en självmordsbombare ska slå till när du handlar mat. Jag begriper inte hur de klarar det. Men det är något jag tänker ta reda på, sen när jag lämnat jänkarna.

Rick Selvester tyckte det var jättekul att chatta med Aftonbladets läsare. Så här såg det ut när han svarade på frågorna.
Kul att så många var intresserade och ställde så många bra frågor. Jag tyckte själv det var väldigt intressant att lyssna:=)

Tycker ni ska ta chansen och tala med den amerikanska soldaten som ska chatta på Aftonbladets web i dag.
Han kan verkligen svara för sig.