För första gången på denna resa har jag fått ett nej. Fram till i dag har jag faktiskt fått göra allt jag velat.
 I dag tänkte jag dock intervjua en irakisk soldat och ta reda på varför han gick med i armén, hur hans liv ser ut, hur farligt hans jobb är, etc, etc.

Det skulle gå bra men när vi kom till armébasen på utsatt tid sa den irakiska översten att vi inte fick träffa någon menig. (Vilket självklart fick mig att omedelbart att undra varför? Ville de dölja något och i så fall vad?)
Försökte lirka med översten men det gick inte. Han förklarade dock att det inte fanns något sekteriskt våld, att konflikten mellan shia och sunni är något som media hittat på.
(Något som var ganska svårt att svälja, särskilt när man befinner sig på frontlinjen mellan de båda grupperna i ett område där det händer saker varje dag.)

Översten sa också att de som slåss är grupper som hade det bra under Saddam men nu känner sig förfördelade. Att det är en normal konsekvens när man förlorar något.
Jag frågade om han som shia beskyddar den sunnitiska civilbefolkningen. ”För sunni och shia representerar jag lagen. Jag tycker inte om att jag göra någon skillnad. Enligt min åsikt tillhör vi alla samma land och samma flagga.”
Jo, det är sant. Men det känns lite fruktlöst att lyssna på folk som inte kan tala om de problem som bevisligen finns. Så vi gick därifrån.
Förra gången jag var i Irak talade jag dock med en mycket klok shiitisk polisman. Han talade bland annat om hur rädda folk var under Saddam, att de aldrig lärt sig tänka själva och fatta beslut. Å andra sidan har jag träffat så många starka, frispråkiga irakier. Tänker jag efter så var de flesta faktiskt kvinnor:=)

Nåväl, här finns gott om andra saker att göra. Tror jag ska försöka ta reda på varför kraftverket inte går för fullt så att människorna i Bagdad får sin el. Det har jag undrat över sedan i går. Det låter kanske inte så spännande men elen betyder det enormt mycket för alla som varken har kylskåp, tv eller ljus. Fortsättning följer.

Sov i en plåtcontainer i natt. Det är bättre än det låter, jag har ett riktigt rum möblerad med säng och ett skrivbord.
Klockan åtta i morse, sex svensk tid, gick vi för att äta frukost. Utanför ingången till matsalen ligger en improviserad vägbomb. Just denna hade slutits in brun skumplast så att det liknade en sten och om ett fordon kört över det så hade det exploderat.
I somras tillbringade jag några dagar på armésjukhuset i Bagdad och ofta kom det in soldater som skadats av dessa vägbomber som är motståndsrörelsens främsta vapen.
Söndertrasade av splitter låg de och blödde på operationsbordet, eller var de sönderbrända för att fordonet fattat eld. Soldater, både amerikaner och irakier, låg och skrek av smärta tills de fick morfin eller sövdes.  Några av dem orkade inte, deras kroppar gav upp och de försvann bort och bara dog. Jag kan faktiskt inte beskriva hur det känns att se något sådant, hur mycket försöker.

Ok, nog med sådant. Dagen har precis börjat. Det verkar som mitt datorelände har dragit sin sista suck och inte ens Mats, teknikguden, kan laga den. Men allt går att lösa. Nu ska jag ut och jobba.

Skriver detta från en parkeringsplats på den amerikanska miltärbasen FOB Iskan. (Skälet  till att jag sitter just här är att sattelittelefonen råkar fungera bäst just här. Det är mörkt och himlen är stjärnklar. Vi är inbäddade hos fallskärmsjägare hos 501:a regementet. Läs allt om detta i morgondagens tidning.

Om att vara inbäddad kan jag säga att självklart kan jag bara skildra amerikanernas värld när jag befinner mig mitt bland dem. På samma sätt som jag i dag enbart skildrade den irakiska feministen.
Som reporter kan man bara skildra en del av verkligheten i taget. Nu är vi tillsammans med en grupp elitsoldater och det är väldigt intresant att lyssna på hur de ser på livet. Om några dagar kommer jag befinna mig någon annanstans och tala med andra personer.

Men just nu fryser jag och vill gå in och värma mig. Mats lovar att skicka fler bilder. Vi hörs snart.

Vi steg upp klockan tre i morse, svensk tid, vilket kändes så där. Efter ett par timmars väntan fick vi åka med en Black Hawk helikopter till vårt slutmål, en amerikansk militärbas vid namn FOB Iskan.
Det är bland den fulaste plats jag någonsin sett. I mitten ligger ett stort kraftverk som spyr ut rök och runt det ligger stora högar med järnskrot. Miljön är som som hämtad ur filmen ”Flykten från New York”.  Men, här finns en bra och ganska häpnadsväckande historia så vi är nöjda. Framför allt är vi glada över att vara framme, efter fyra dygns färd.

Nu har vi mellanlandat p[ en bas soder om Bagdad. Ska sova har i natt och fortsatta till vart mal i morgon bitti.

Mats, fotografen, har fått sitt presskort så nu kan vi äntligen åka härifrån. Äntligen!
Fortsättning följer….