Det kom precis in en ny kvinnlig krigskorre till presscentret. (Jag berättar det för att alla ska förstå att det inte är särskilt ovanligt med kvinnliga journalister i krig.)

Spencer Ackerman är däremot en manlig reporter och han arbetar för de amerikanska tidningarna ”The Nation” och The American Prospect.  Han älskar den svenska gruppen Refused så mycket att han tatuerat in ett citat från låten ”Rather be dead” på sin rygg. Här är beviset:

Blev tokig av att sitta och vänta i pressrummet och stövlade iväg till parlamentet. Fick syn på en kvinna i röd kofta som visade sig vara ledare för en kvinnoorganisation.
-Om kvinnorna i Irak styrde skulle landet inte ha några problem. Kvinnor dödar inte, de är inte korrumperade och vill att landet ska fungera, sa denna oerhört karismatiska trebarnsmamma som besökt Stockholm.
Jag frågade henne om hon inte var rädd och hon skakade på huvudet.
-Människor måste få veta att de islamistiska krafterna inte lyckats tvinga alla kvinnor att sluta arbeta och stanna hemma, sa hon trotsigt.
Mer om detta senare.

Min frukost var en macka med ost och skinka, gårdagens middag som jag sparat lite av. Drack också en Gatorade. Är grinig eftersom jag inte fått något kaffe.

Mats åt en påse chips. Snart får vi reda på om han får sin ackreditering. Om så är fallet kommer vi åka härfrån med en Black hawk till den plats dit vi ska. Vi kan med andra ord förhoppningsvis snart börja arbeta.

1. Självklart ska jag skriva om barn och om hur vanliga människor har det. Arbetar ju också tillsammans med Folke Rydén med en dokumentär om kvinnliga irakiska politiker.

Men som ni kanske har förstått tar allt väldigt lång tid och är väldigt bökigt och det är omöjligt att göra allt på en gång. Därför börjar jag med att skildra den amerikanska sidan.
Kom också ihåg att jag har ju faktiskt inte har börjat arbeta än på riktigt och jag vägrar att stressa. Stress är farligt och gör att man gör misstag. 

2. Skälet till att jag bloggar är att jag tycker det är viktigt att läsarna får veta under vilka förutsättningar reportagen kommit till. Dessutom kan man ge fler bilder från verkligheten. Men jag kommer inte ha tid att skriva lika mycket från och med i eftermiddag.

3. Mubahala, jag ska absolut fråga vad USA soldaterna och lokalbefolkningen tycker om ockupationen.

Urban Hamid hjälper till att göra i ordning Mats Strands tältsäng. Bilden togs av Martin von Krogh. Läs mer om vad som händer på hans blogg.

Fotograf-Mats, hjältekonungen, har lagat min dator! Och detta utan att stoppa den i frysen. Oklart hur han bar sig åt men jag är djupt tacksam. Tack alla ni som har kommit med råd.

Den tappre fotografen, Mats Strand, har försökt reparera min dator medan Urban Hamid och Martin von Krogh hjälpt till med goda råd. Tyvärr är min Mac fortfarande död, skärmen är svart men tangentbordet lyser.
Martin vill lägga in den frysen i en halvtimme och säger att det, på fullt allvar, att det kommer att hjälpa. Mats vill prova ett par andra saker först. Ska datorn in i frysen? Alla tips mottages tacksamt.

Nej jag har inte sett någon bli kidnappad. Men när jag var här i somras var jag inbäddad på sjukhuset och skrev detta reportage:

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,867515,00.html

Och dom här:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,867846,00.html
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,868426,00.html

Jag har ingen resa planerad till Kurdistan just nu men jag borde åka dit. Är medveten om detta.

Dan, självklart måste vi ses! Maila mig genast på: johanne.hildebrandt@aftonbladet.se.

Tack för alla frågor, beröm och synpunkter. Ska försöka svara på några.

Skillnaden mellan Irak och Bosnienkriget är gigantisk.
I Bosnien fanns det visserligen krypskyttar, minor och många journalister dog men man var ändå inte ett mål på samma sätt som man är i Irak. Här är risken att kidnappas eller dödas väldigt stor, jag skulle aldrig arbeta oskyddad. Urban Hamid och Martin von Krogh gör det däremot. Men Urban har kontakter, talar arabiska och har varit här i flera år. De båda har dessutom utseendet med sig:=)

Valet står alltså mellan att vara inbäddad och därmed beskyddad av de amerikanska styrkorna eller att bo på ett fortifierat hotell och göra korta turer på stan med livvakter.
 Både alternativen är naturligtvis ur journalistisk synpunkt usla.
Likväl måste man ändå som reporter göra sitt bästa för att berätta vad som sker, även om det är omöjligt att visa allt.

Jag ska göra några reportage som skildrar vissa delar av vad som pågår, till en början handlar det om amerikanerna.
Det går faktiskt att göra en del bra jobb som inbäddad, om man är en rutinerad reporter. (Är man ovan blir man bara en megafon för amerikansk propaganda.) Det är ju inte heller så att amerikanerna försöker tala om för mig vad jag ska göra eller skriva, tvärtom är de rätt hjälpsamma.

Journalister alltid följt och bott med militären. I Bosnien bodde flera reportrar med den svenska styrkan och var i princip inbäddade, även om ordet inte var uppfunnet.
Så svaret är att det är svårare, tyngre och värre att jobba här än i Bosnien.