-Vi väntar bara på att dö, säger ”Mohammed”.
Han är en mager fotograf i 20-årsåldern som ser äldre ut än vad han är. Förståeligt. Att vara fotograf i Bagdad är världens farligaste jobb och de flesta av journalisterna som dör är inhemska.
Vi sitter på plaststolar i rökrutan som är omgivna höga betongväggar.
”Muhammed” , jag kallar honom inte vid hans rätta namn, berättar om hur det är att leva i ständig rädsla. Hur pressande det är att aldrig veta när en bilbomb explodera eller någon ska skjuta honom. Ständigt väntar han på att dörren ska sparkas in för att någon vill mörda eller kidnappa honom. Han har svårt att sova, säger att han inte alls mår bra.
-Det är inget liv och det finns ingen lösning. Vi går bara runt i cirklar.
När verkligheten är olidig, det vill säga jämt, surfar han på Internet, chattar och träffar folk.
När var du lycklig sist? Frågar jag.
Han rycker på axlarna och det dröjer länge innan han svarar.
-Jag har två små halvbröder och de gör något roligt då skrattar jag, säger han och ler.
I nästa andetag berättar han att när barnen ska leka måste papporna vakta dem så att ingen kidnappar dem. En timme eller två får de leka på gatan medan fäderna vakar över dem, sedan får de återvända till sina hem.
-Det finns ingen framtid här.
-Vad händer om amerikanerna drar sig ur? Frågar jag.
Han skakar dystert på huvudet.
-Då blir det blodbad, svarar han.

Jag berättar om Mohammed så att ni ska förstå platsen vi befinner oss på just nu är en skyddad bubbla, en bunker vaktad av tungt beväpnade soldater.
De sex miljoner människorna i Bagdad lever i en helt annan verklighet, deras liv är en mardröm.

1. Ja, Baghdad swords, Saddams monument som består av två korslagda svärd finns fortfarande kvar. Men enligt uppgift så tänker regeringen ta ned dem.

2. Skälet till att jag är i Irak är självklart för att jag ska ta göra reportage för Aftonbladet.

3. Vi landade på Bagdads flygplats och åkte sedan vidare till Camp Stryker. Jag får inte berätta var camperna ligger, även om jag är övertygad om att deras existens inte är någon hemlighet för någon i Bagdad.

Nu ska jag vila en stund…

Pressrummet hos CPIC, coalition press and informations center,  är möblerat med tre våningssängar, två soffor, ett skrivbord med en dator som har internetuppkoppling samt ett kylskåp.
Två amerikanska journalister sitter och skriver på sina laptops, Urban och Martin är ute på jobb. Plötsligt börjar folk, till min ohöljda glädje, ställa fram mat. Det har varit presskonferens för irakisk media och rummet fylls med kollegor. Äter kyckling med ris, knyten med kött och sallad.
Tack snälla ni som förklarat vad Ghost rider är. Ska vidarebedra informationen till soldat Eliason.

Torsdag

Resan till Bagdad börjar på en icke officiell amerikansk militärbas bestående av tält och några hangarer. (Får dock inte berätta några detaljer.)
Fotografen Mats Strand och jag skulle där försöka komma med ett flygplan som ingen visste när det skulle gå. Ja, ni fattar. Att resa med militären kräver stort tålamod och koll på papperen, byråkratin är grym och innebär en ständig vandring mellan stämplar och ifyllande av formulär.
Vi sattes på väntelista, fick nummer 50 och 51, men att få plats är som ett stort lotteri, i värsta fall tar det flera dagar. Man är tvungen att vara närvarande vid upprop i en stor hangar full med soldater. Där träffar vi Urban Hamid och Martin von Krogh som åkt ett dygn tidigare än oss och fortfarande inte kommit iväg. Lätt knäckande. Lyckas dock sova ett par timmar i ett av tälten medan soldater marscherar och skriker utanför.

Fredag
Plötsligt får vi plats på ett plan och detta bara fjorton timmar efter att vi anlänt till basen. Kanon.
Flyger i ett litet trupptransportplan sittande på en bänk av tältduk. Försöker sova men det är svårt, skyddsvästen skaver i ryggen och jag är inklämd mellan beväpnade, fullt utrustade soldater. Är ändå väldigt lycklig över att allt gått så smidigt men bara efter bara en timmes flygning landar vi plötsligt med hård duns.
Naturligtvis är planet trasigt och vi har återvänt till flygplatsen där vi startade. Ingenting ska vara enkelt. Men efter drygt tre timmar är planet reparerat och vi lyfter igen, till allas stora lycka.

En soldat vid namn Eliason möter oss på Bagdads flygplats. Han börjar fråga om Ghost riders i Stockholm och jag är så trög av sömnbrist att jag inte fattar någonting. Till slut förstår jag att det handlar om en mytomspunnen motorcykelstuntgrupp. Eliason frågar om en person som kallas Ghostrider verkligen finns. Ingen aning, svarar jag men jag lovar att skriva om det i denna blogg så kanske någon annan kan svara på det.

Efter lite mer pappersexercis får vi fortsätta resan. Bara för att vi är i Bagdad betyder det inte att vi är framme, i praktiken befinner vi oss på ännu en militärbas fast större. En snäll civilanställd amerikan skjutsar oss till den plats där vi kan ta en transport in till gröna zonen, den fortfifierade stadsdel i Bagdad som är vårt första mål.

Vi väntar, i timmar. Äter spagetti med ostsås i en enorm matsal. Tar en dusch vilket var underbart. Pratar med en kapten från Alaska som desarmerar vägbomber, flera soldater i hans enhet har blivit skadade. Det kommer fram folk hela tiden för att småprata men till slut har jag så sömnig att min engelska slutar fungera. Somnar på en soffa och sover i en timme. 
Till slut kommer vår transport. Anländer till Gröna Zonen mitt i natten, folk plockar upp oss och kör oss till koalitionens presscenter. Där finns ett rum för journalister med fem sängar, i två av dem ligger Urban Hamid och Martin von Krogh. Får sova fyra ljuvliga timmar. Allt som allt har det bara tagit 42 timmar att resa hit från Stockholm och det är riktigt bra, ett halvt dygn snabbare än förra gången jag åkte hit.

Lördag

Vi ska vara inbäddade och jag har bekymrat mig för ackrediteringen, utan den går det inte att arbeta och för att få den är man tvungen att göra en så kallad bioscanning. En ny regel säger att ickeamerikanska journalister kan få vänta upp till tre dagar på att bli godkända. Jag har laddad i dagar med argument till varför vi måste ha våra presskort snabbt. Får dock min ackreditering med en gång.
Fotograf Mats får däremot vänta. Det kan bli ett problem. Ska jobba på det under dagen, tror dock att det kommer lösa sig. Upptäcker att datorn jag fått har slutat att fungera. Snälla Mats försöker reparera den just nu medan jag skriver på hans. Är det inte det ena så är det andra…