Jag bevakade mitt första krig 1992.(Kroatien och sedan Bosnien, Somalia, Kosovo, osv) Jag har dessutom varit kolumnist sedan 1995. Dessa både erfarenheter har lärt mig många saker och gjort mig väldigt luttrad inför folks reaktioner men ändå blir jag fortfarande förvånad ibland.
När jag var i Irak ondgjorde sig en del människor över att jag var inbäddad trots att de inte hade minsta lilla aning om vad det egentligen innebär.

1. Alla reportrar är inbäddade på ett eller annat sätt, antingen hos militären eller bor de på ett fortifierat hotell, eller i Gröna zonen och har egna säkerhetsvakter. De som tycker det är fegt kan ju åka till Bagdad gå ut på stan, bli kidnappad, hållas fånge i några veckor och sedan bli halshuggen inför en kamera för att bevisa sitt mod. Jag har däremot inte överlevt sju krig genom att vara korkad.

2. Folk verkar tro att man som reporter slaviskt måste följa en massa regler som inbäddad. Själv har jag samma syn på regler som piraterna i ”Pirates of the Caribbean” ser på ”the parlor”- mer som en rekommendation. :=)
Tror ni verkligen att en erfaren reporter är viljelös och låter sig hjärntvättas bara man sätter foten på presskontoret i Bagdad?

3. Jag fick en massa kommentarer från en man som ville diskutera hur hjärntvättad jag var av amerikanska armén. (Detta innan jag skrivit en enda artikel.)
Han blev jättearg när jag nonchalerade honom. Tanken att jag befann mig i en krigszon och arbetade 17-18 timmar per dag, och därmed inte hade tid eller lust att diskutera just med honom, som inte hade en aning om vad han pratade om verkade aldrig ha slagit honom.
En diskussion bygger på ömsesidig respekt och vridande och vändande på fakta och sakfrågor. Jag lyssnar inte på människor som börjar med att säga att jag är en idiot. Varför skulle jag göra det?

Inte heller tar jag ynglingen på allvar som på sin blogg står framför en sovjetisk flagga och i ett inlägg tycker att det var synd att jag inte blev skjuten i Irak. (Däremot hoppas jag innerligt att min son inte kommer att hitta vad han skriver.)

En annan man skriver att Jacob är mentalt störd, vilket han absolut inte är och jag funderar på om påståendet är förtal.
En blogg är ett sätt för alla att kunna framföra sina åsikter och därmed få samma inflytande som en journalist eller opinionsbildare. Men makt innebär också ansvar. Att anonymt sitta och vräka ut sig vad som helst är bara osmakligt och föraktfullt. Har du en åsikt så stå för den, med namn och bild. DET är rakryggat.

4. Till dig som skickar länkar till ”artiklarna jag aldrig skrev”. Jag har inte skrivit alla artiklar, hur kan du veta vad jag tänker göra?

5. Genom bloggen redovisade jag hur journalistiskt arbete går till i Irak. 90 procent av läsarna har uppskattat den, de som varit negativa verkar mest ha varit vänsterungdomar.
De verkar ha sin uppfattning och är inte beredd att rucka på den. Trist, för verkligheten är komplicerad och saker och ting är sällan som man föreställer sig. Alla har rätt till en åsikt, och jag är självklart beredd att dö för rätten alla har att uttala sig:=)
Men snälla, tänk på vad ni skriver. Denna rätt är inte självklar, miljoner människor drömmer om att kunna skriva vad som helst i en blogg utan att bli fängslade och/eller avrättade. Så hedra er frihet genom att ta ansvar för era ord.

6. På grund av ovanstående är jag så glad att Alex och The proud one för en riktig, superintressant debatt på min blogg. De symboliserar det bästa med internet och den fria, öppna kommunikationen.
Kan inte någon också rädda Patrik från hans tråkiga tillvaro i Blekinge? Nu måste jag jobba på på min kolumn.
Och förmodligen kommer jag resa iväg till ett fjärran land väldigt snart. Mer om detta senare.