Jag åkte till Sudan med biståndsminister Gunilla Carlsson och hennes delegation.
Jag har länge velat åka till Darfur för att tala med flyktingarna och skriva om deras situation så när jag fick chansen tog jag den självklart utan en sekunds tvekan.

Denna resa skiljde sig dock en del från den till Irak, på många tänkbara sätt.
Istället för att resa i dagar och vara inklämd i fönsterlösa trupptransportplan tillsammans med spyende amerikanska soldater så flög jag med i regeringsplanet, bekvämt tillbakalutad en vit läderfåtölj.
En synnerligen annorlunda upplevelse.

Som reporter borde jag antagligen bli  reflexmässigt bli sur över att planet används men det hade tagit tre gånger så lång tid att åka reguljärt och eftersom delegationen jobbade oavbrutet så har jag svårt att bli upprörd. Det som gjorde mig irriterad med planet var däremot följande:

En handfull Säpo-vakter följde med under besöket. Ovanligt få jämfört med andra länders ministrar men Sverige är ju känt för att ligga lågt i dessa sammanhang.
På hemresan följde tre av dessa med på planet.

Det finns tio fåtöljer i planet plus en soffa med fyra platser, som går under namnet Sida britsen. Där placerades självklart vakterna. Två av sätena var nämligen reserverade för en av piloterna, som satt och sov under hela resan och – flygvärdinnan!
Så när en av vakterna, den som jobbat dygnet runt under hela besöket försökte sätta sig där och äntligen vila så skickade flygvärdinnan tillbaka honom till bristen.

Till saken hör att efter att regeringsplanet släppt av alla i Khartoum flög det vidare till Assuan där de väntade under besöket. Flygvärdinnan, som måste ha det ultimata smörjobbet, hade alltså slappat och badat i tre dagar men likväl var hon tvungen att sitta skönt under flygningen.
Då blev jag skitsur.

Jag vet att det var en märklig sak att hänga upp sig på, speciellt med tanke på allt elände och allt hemskt jag sett den senaste tiden.
Några timmar tidigare hade jag talat med mammor i Darfur som blivit fördrivna, mist allt och inte visste hur de skulle få mat till dagen till sina bäbisar.
Hjärnan, speciellt när den är trött, kan hänga upp sig på detaljer i det sinnestillstånd jag befann/befinner mig i.
På fältet går det inte att bli sur, det leder ingenstans men när allt är över och man andas ut kommer frustrationen och då måste man ta tag i den, eller få utlopp på något sätt och hitta en måltavla.
Och den bortskämda flygvärdinnan som inte kunde ge sin plats åt en dödstrött Säpo-vakt blev bara för mycket.

Att hyra ett plan, även om det tillhör staten och interndebiteras, kostar likväl pengar och då ska väl passagerarna prioriteras, även om de råkar jobba för polisen, eller?
Mig veterligen klarar merparten av flygvärdinnorna av att sitta på utfällbara pallar i köket. Och det var inte så att hon jobbade ihjäl sig.

Fast jag skällde inte ut henne, vilket jag är ganska stolt över, utan frågade varför? Hon mumlade något om regler och vad piloterna bestämt och erbjöd sig att hämta piloten för att diskutera saken, hon slank med andra ord undan.
Jag svarade att det inte var min strid med att jag tyckte det var synnerligen besynnerligt. Det tycker jag faktiskt fortfarande i mitt raseri.

Återkommer snart med fler, mer akuta och mindre lyxbetonade orättvisor.