Det märkliga med mitt jobb är att folk tar för givet att man är medievan. Så var inte fallet för min del under lång tid.
Jag fick ångest och tunghäfta bara någon viftade med en mikrofon och att stå på en scen gjorde mig så nervös att jag nästan svimmade.

Den som lärde upp mig var Ulf Elving. Med jämna mellanrum bjöd han in mig till en panel tyckare han hade i sitt program. I början sa jag inte mycket men han uppmuntrade mig alltid att prata och till slut, när jag insåg att en blixt inte slog ned och förvandlade mig till en hög aska, så lossnade det.
Tänk vad lite bekräftelse och stöd kan betyda.
Nu är jag relativt oberörd när det gäller intervjuer så länge de handlar om något som jag tycker är viktigt. Jag är sällan nervös och vet att jorden inte går under om jag gör bort mig. Att bli intervjuad av Elving i går var bara kul.
(Jag satt och sjöng Manchester Uniteds fotbollssång i pauserna: ”Glory, Glory Man Uniiiited ” för att retas med Djurgårdenfanet Ulf:=)

Men resan till denna avslappnade inställning var lång och absolut inte smärtfri. Ingenting är gratis.

Och jag känner mig fortfarande mer hemma vid en lerig front än på till exempel en filmpremiär. Känner mig som ett UFO i miljöer som bara handlar om att visa upp sig och mingla.
 Visst, jag kan göra det om jag måste och har ett skäl till det men om jag har ett val, vilket jag ofta har, så spelar jag hellre Playstation. Antar att jag skulle kunna öva upp filmpremiärförmågan också men det känns inte så viktigt.

Har förresten fått mail från Jacob i Irak. Ingen är död och allt är bra. Skönt.

Och jag köpte en grymt snygg Nougat-klänning på Cotton Club i går. Röd med svarta prickar….sådant gör mig också glad.