Här är ett svar på ett par frågor:

Jag tycker mycket om att jobba för Aftonbladet, de är det enda mediet som satsar på krigsrapportering och som försöker förnya denna ganska statiska gren inom journalistiken.

Min frihet när det gäller reportagen är mycket stor. Jag brukar träffa chefen innan jag åker och då diskuterar vi några upplägg och bollar idéer. Sedan spricker minst hälften av planerna när jag är på fältet och då hittar jag på något nytt, utan att fråga någon om lov.
Tidningen skickar mig för att de förväntar sig och litar på att jag kan hitta och göra de bästa tänkbara reportagen under de omständigheter jag befinner mig i. Och det är exakt vad jag försöker göra.

Vanligtvis skriver jag inte ut jobben förrän jag kommit hem eftersom jag tycker om att arbeta med texten och vill ha distans och tid att tänka.
Sist jag var i Irak ville dock Aftonbladet att jag skulle lämna nästan varje dag vilket jag är ovan vid och det var stressigt men också väldigt kul. (Ska sanningen fram är jag lite lat och fungerar bäst när jag har en deadline att passa. )

Krigsrapportering innebär ständig problemlösning eftersom allt som kan gå åt skogen gör också det. Det är också en väldigt fysisk journalistform. Man måste ta sig till platser och människor för att få något gjort. I början av ett krig kan man oftast åka vart man vill och tala fritt med folk men ju längre det pågår desto mer byråkratiskt blir det.
Mycket tid läggs på att forcera hinder, bara att skaffa sig transport eller tillstånd kan ta en hel dag i Irak.

Det enda man kan göra i det läget är att vara kreativ och vända motgångar till framgångar, och man får aldrig, någonsin ge upp eller börja gnälla för då blir jobbet och stämningen olidlig.
På min förra Irakresa förädlade den otroliga fotografen Mats Strand och jag denna positiva inställning in i absurdum. När helikoptern gick sönder så vi fick vänta i ett dygn var vi glada för att det hände på marken och inte i luften. När det började regna i öknen tyckte vi det var bra för växtligheten, etc.  Till slut lät vi som en parodi på två britter. :=)

En annan aspekt är att man träffar människor som mår dåligt och man måste vara försiktig hur man bemöter dem. Det går inte att vräka ur sig vilka frågor som helst, typ har du blivit våldtagen?
Det är också viktigt att vara skeptisk. Bara för att man ser något betyder det inte att det nödvändigtvis är vad man tror. De man träffar ger en också alltid sin version av verkligheten och den stämmer inte nödvändigtvis med vad en annan folkgrupp/sida/grupp tycker och vet. Men så är det ju i all journalistik, oavsett om man är lokalreporter eller i ett krig. Alla har sin egen agenda. Det enda man kan göra är att ge som många olika versioner av sanningen/verkligheten som möjligt.
Men självklart kan inte jag, en ensam reporter, berätta hela sanningen om vad som pågår i Irak. Jag kan däremot presentera små skärvor av vad som pågår, och det är mer än de flesta andra kan.

En annan sak är att krig drar till sig en massa dårar. En reporter jag träffade satt i amerikansk uniform och rökte cigarr, hela han utstrålade psykovarning och mycket riktigt visade han sig vara jätteskruvad. (Han hatade mig också:=)

Annars försöker jag hålla mig borta från andra journalister så mycket jag kan när jag är på fältet. Inte för att jag tycker illa om dem men det är inte för att umgås med kollegor som jag är där. Ibland kan det självklart vara bra att samarbeta men jag föredrar att vara själv.

För mig är krigsrapportering den viktigaste och mest intressanta formen av journalistik. Det råkar också vara det jag är bäst på, varför vet jag inte. Kanske är det så enkelt att jag går in för det med själ och hjärta och när man brinner för något- oavsett ämne- så brukar det också bli bra.

Önskar dock att fler journalister rapporterade från Irak, speciellt fler kvinnor. Det behövs många olika röster för att ge en mångfacetterad bild av vad som pågår.